Long time, no write. Kommer nog åter börja publiceras en del här, men även innan dess vill jag för stunden uppmärksamma KDUs senaste kampanj. En kampanj som kommer rätt i tid med tanke på Schlingmanns genustokerier den senaste tiden. Vår kampanj tar strid mot kvotering och genustramset, och hävdar att jämställdhet är likabehandling och lika rättigheter.
Charlie Weimers publicerade igår en debattartikel som igångstart av detta, och idag lanseras kampanjen ordentligt på Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar med seminarium där Tanja Bergkvist och Alice Teodorescu talar.
För lite mer information om kampanjen och kommentarer om det, se även Charlies blogg.
Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.
För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?
I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.
Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.
Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.
Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.
Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.
Inom det alkoholpolitiska området är det inget ovanligt att alla rimliga perspektiv ignoreras för endast den känslomässiga linjen att mer förbud och regler måste vara bättre. Ju mer som förbjuds, desto mindre problem måste ju alkoholen orsaka, eller hur?
Ett bra exempel på detta är dagens förbud mot gårdsförsäljning av alkohol. Genom att systembolaget är en så storskalig organisation så blir det väldigt svårt för små lokala producenter runt omkring i Sverige att ta sig in och få sälja sina varor. Utbudet blir istället dominerat av de internationella storsäljande produkterna.
Glädjande nog är flera borgerliga riksdagsledamöter, inklusive vår egen Otto von Arnold, nu ute och kräver att gårdsförsäljningen ska tillåtas. Jag har än så länge inte hört några rimliga argument för varför förbudet ska kvarstå, och att då kraftigt missgynna de små svenska företagen och hålla tillbaka något som faktiskt är en del av den lokala kulturen är fullständigt orimligt.
En del vill hävda att gårdsförsäljning skulle stå i motsats till ett bibehållet alkoholmonopol, något som bara är nonsens. Vi kan ha båda på samma sätt som Finland. Inte heller ökar totalkonsumtionen, detta eviga spöke, med gårdsförsäljning. Jag skulle också vilja hävda att ungdomar som vill supa skallen av sig inte tar en lång färd ut på landet med förhoppning om att inte få legitimation kontrollerad vid en gård. De kan mycket enklare och billigare få tag på alkohol via andra vägar. Konsumenterna här är primärt de som vill prova på något annorlunda, inte de som vill supa, samt turister.
Kan vi hoppas att folkhälsominister Maria Larsson tar sitt förnuft till fånga i denna fråga och väljer en linje som är baserad på mer än en instinktiv misstanke mot att skära bort onödiga regler rörande alkoholen? Det skulle vara bra, även för att det visar att alkoholpolitiken inte bara handlar om en allmän aversion mot rusdrycker.
Ser att SvD har publicerat en notis om en finsk undersökning om våld inom par bland ungdomar i Finland. Enligt den så har en markant större andel av killarna än tjejerna utsatts för våld från sin partner. Att killar kan bli slagna av sin partner är dock inget som tas på allvar idag, särskilt inte i Sverige.
I debatten så utgår man hela tiden från den feministiska maktanalysen som förklaring till att män slår kvinnor, och då passar inte män som utsätts för våld in i bilden. De män som faktiskt drabbas av allvarligt våld i sin relation är idag tämligen osynliggjorda, och det är fortfarande väldigt skambelagt för en kille att erkänna att hans respektive slår honom.
Med detta vill jag inte säga att vi ska sänka våra ambitioner i att minska våldet mot kvinnor i relationer, men vi bör samtidigt göra just det som sann jämställdhet handlar om: se alla personer som lika och ta våld på lika stort allvar oavsett vilket kön som offret har. För oss som inte tror att det finns ett mäktigt patriarkat som gör att alla vi män vill krossa och förtrycka kvinnor så borde det vara självklart att släppa den infantila radikalfeministiska beskrivningen av relationsvåld och istället se det för vad det är. En människa som skadar en annan människa i en särskilt utsatt situation.
Dagens situation där man endast vill se kvinnor som offer, och män endast som förövare, leder till att de kvinnor som faktiskt misshandlar sina partners blir urskuldade och att de utsatta männen drabbas än mer än vad som annars skulle vara nödvändigt. En kille som har blivit misshandlad av sin flickvän tas gärna inte på allvar, och man ursäktar gärna tjejen med att killen ju måste ha slagit först eller att det inte var så farligt.
För den som är intresserad av jämställdhet och inte feministisk maktteori så borde detta inte vara ett acceptabelt sakernas tillstånd, men idag är det den senare gruppen som har tolkningsföreträde, något som vi onekligen bör göra något åt. Pär Ström gav en intressant annorlunda vinkel på jämställdhetsdebatten i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde som publicerades för två år sedan. Om du inte har läst den så är det dags. Den finns gratis som pdf och ljudbok om du följer länken.
Jag och Charlie Weimers skriver idag på Newsmill ang. Åsa Linderborgs underliga artikel på Aftonbladets kultursida igår. Du vet den där artikeln där hon försöker antyda anknytning mellan Göran Hägglund och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och där hon verkar mena att den elitistiska kulturradikalismen på något sätt skulle rikta sig till folket i stort istället för den lilla grupp som den egentligen riktar sig till. Läs vårt svar här!
Karl Sigfrid noterar att det skadestånd som Joel Tenenbaum dömts till för att ha fildelat 30 låtar, $675 000, och som RIAA anser vara en rimlig kompensation för den mängden fildelning, är lite orimligt. Om 30 låtar har orsakat så mycket skada så har den totala fildelningen av musik, c:a 40 miljarder låtar per år enligt IFPI, orsakat en skada som är 30 000 gånger större än marknaden för CD-skivor var på sin topp.
Än mer intressant är att notera vad det skulle motsvara som andel av världsekonomin. Om en låt orskar en skada på $22 500 så orsakar alltså all fildelning en skada på $900 000 000 000 000, dvs $900 biljoner. Världens samlade BNP var $65 610 000 000 000 år 2007, dvs $66 biljoner.
Fildelningen av musik (nota bene att film m.m. inte är inkluderat) orsakar alltså en skada för musikbranschen som uppgår till 13,7 ggr världens totala BNP om man antar att de påståenden om skada som deras representanter lyfter fram är rimliga. Jag för min del tillåter mig att tvivla.
Då har vi inte ens talat om vad resultatet skulle bli om man applicerade samma formel på skadeståndet som Jammie Thomas-Rasset dömdes till, $1 920 000 för 24 låtar. Även det ett resultat som RIAA anser rimligt. Det blir $3 200 biljoner för alla fildelade låtar. Vilket motsvarar 48,8 ggr världens BNP år 2007…
Jag kan inte annat än avsluta med att citera Sigfrids slutpoäng: ”Att lobba fram vansinnig upphovsrättslagstiftning är en mycket lönsam affärsmodell.”
Irland har nu infört en lag mot blasfemi. Från Fria nyheter:
Den nya lagen som klubbades igenom för knappt en vecka sedan föreskriver att den som säger, publicerar eller i övrigt offentliggör kommentarer som är förolämpade för godtycklig religions uppfattning om heliga angelägenheter gör sig skyldig till blasfemi, eller hädelse, om kommentarerna orsakar upprördhet eller kränkning för ett ”substantiellt” antal av religionens anhängare.
Utöver det absurda i att inskränka yttrandefriheten utifrån den allt vanligare viljan att ingen ska behöva känna sig upprörd över att få höra åsikter och ståndpunkter som den inte delar, så ser jag en ytterligare problematisk aspekt med denna lagstiftning.
Eftersom blasfemi definieras över hur många och hur mycket som en religiös grupps företrädare blir upprörda så innebär det att en ny ”spännande” princip införs: ju mer intolerant en religiös riktning är desto mindre får man kritisera den. Är det bara jag som tycker att detta ter sig rätt absurt?
I en demokrati så måste man ha full yttrandfrihet, och det innefattar rätten att kritisera eller ”kränka” religiösa uppfattningar. Och man ska verkligen inte skyddas mot kritik bara man är intolerant mot sina meningsmotståndare.
Om det är något vi har för lite av i svensk politik så är det humor och särskilt humor på sin egen bekostnad. Där amerikanska presidenter glatt gör narr av sig själva på correspondents dinner, så skulle något liknande svårligen ske i vårt eget land. Men politiker är ju i grunden folk som vilka andra som helst, och det vore en positiv utveckling om fler vågade bjuda mer på sig själva. Det skulle vara bra mycket roligare att följa och engagera sig i svensk politik om humor var ett vanligare inslag. Att det sedan också är rätt effektivt för att bli mer sympatisk i väljarnas ögon är ju bara ett plus.
Många politiker, och politiskt aktiva, har en stor portion humor och skämtar gärna om sig själva och sin politik, men mest i slutna sällskap. Tyvärr är det inte riktigt kutym i Sverige att låta det fortsätta även till det offentliga livet som politiker, utan där är standardmallen att vara dödligt seriös, möjligen med några halvtorrt levererade skämt på motståndaren bekostnad i riksdagsdebatter som nästan ingen ser. Givetvis finns det ju även helt humorlösa personer inom politiken, men dem är det svårare att göra något åt. Vi kan börja med att de som har humor visar den lite oftare.
Ett bra föredöme är Mathias Sundin (riksdagskandidat för FP i Östergötland, bloggar här och här) i sin nya youtubefilm om hans dörrknackarkampanj inför nästa års riksdagsval, vilken är en av de roligare svenska kampanjfilmer som jag har sett. Nu misstänker jag att de flesta som läser denna blogg redan har sett klippet på någon av de andra, större, bloggarna som har hunnit lägga upp det. Men om någon mot förmodan har missat det så kan det skådas nedan:
Jag hade inte tänkt skriva något om Pridefestivalen som nu pågår i Stockholm, men kände ändå, när jag läste NWT:s ledare om saken, att jag ville pränta ner några rader av bifall till ledarens argumentation. Poängen som den framför är att pride svårligen handlar om att öka acceptansen för att homosexuella et al. är folk, vilka som helst, utan snarast är ett försök att med några minoritetsgrupper som slagträn predika sexualisering och normlöshet.
Inför varje Pridefestival så blir det tal om olika grupper som inte ställer upp och deltar, eftersom de inte vill eller ska ta politisk ställning. De får de alltid genast attacker på sig om att det hela faktiskt bara handlar om att stå upp för alla människors lika värde och därför inte är politiskt. Nu senast Bajen Fans. Ett argument som är totalt nonsens.
Att någon har en annan sexuell läggning än heterosexuell innebär ju inte att de behöver vara annorlunda än ”vanliga” människor i övrigt. De allra flesta homosexuella ser inte sitt sex som definitionen av vem dom är och skulle aldrig dansa omkring halvnakna iklädda pyttesmå läderkläder, utan är som folk är mest. Lever vanliga liv, med vanliga jobb och vanliga intressen.
Men är det något Pride inte försöker göra så är det att uppmuntra bilden av HBT-personer som normala människor, utan de gör sitt bästa för att framkalla en bild av att de är översexualiserade och enkelspårigt intresserade endast av just sex. Från ledaren: ”Där ingår hångelmanifestationer, kubbspel med gummipenisar, utställningar med könsorgan i olika lägen och vinklar, frågestunder om strap-on-dildos och mängder av seminarier på ämnen som onani, polyamori (att ha flera sexpartners samtidigt) och swingerklubbar”. Jag har svårt att tänka mig något mer fördomsframkallande än just Pridefestivalen. Och jag tycker synd om alla de helt vanliga homosexuella i vilkas namn allt detta arrangeras.
Pridefestivalen är i realiteten en manifestation för sexualisering av det offentliga, kulturradikalism, normlöshet, motstånd mot tvåsamhet och som ledaren kallar det ”queermarxism”. Allt detta i några minoritetsgruppers namn, trots att dessa ståndpunkter har mycket lite att göra med dessa grupper i sig. Jag har aldrig deltig i detta arrangemang, och kommer heller aldrig göra det, för att jag är moståndare till just det som festivalen i realiteten handlar om.
Jag avslutar med ett citat från ledaren i fråga:
Homosexuella är i regel inte några perversa sexgalningar. De flesta är som vem som helst både på ytan och ifråga om livsstil. För dem handlar likaberättigande om att folk inte ondgör sig över att man har en partner av samma kön och att slippa diskriminering i arbetslivet. Inte om att få ha sex i stadsparken, få visa brösten på öppen gata eller slicka i sig en fallosformad klubba utan att folk tittar konstigt. Eller för den delen – och detta bör understrykas – att bli betraktad som något slags djur ifört knallrosa tuppkam, inoljat bröst, nitar, läderstrings och koppel runt halsen.
Jag kan inte låta bli att kommentera Helen Törnqvists (c) brännpunktare om homovigslar i Svenska Kyrkan. Jag hade nog kunnat skriva ett helt inlägg om endast den detalj att hon rakt ut säger att hon anser människor inte har lika värde, men kommer få det i och med att Svenska Kyrkan ansöker om att behålla sin vigselrätt. En mer absurd skrivelse har jag nog aldrig sett. Den markerar verkligen en hemsk syn på vad människors lika värde innebär. Tyvärr också en vanlig ingångssyn i den publika diskursen. Nu väljer jag dock att istället fokusera på det som faktiskt är huvudpoängen i hennes inlägg, dvs att hon anser att präster ska vara tvugna att viga såväl heterosexuella par som homosexuella par, detta eftersom teologiska bedömningar uppenbart inte kan tillåtas i en kyrka om de strider mot politiska partiers program.
Vi var många, bland de som är emot äktenskapsreformen, som sa att detta skulle leda till en inskränkning av religionsfriheten. Att det inte skulle tolereras att fr.a. Svenska Kyrkan tolkade äktenskapet, eller tillät tolkningar av äktenskapet, som inte passade riksdagens majoritet. Att en självklar följd av detta skulle bli krav på att tvinga präster att viga par mot sin trosuppfattning.
Idag kan kyrkor vägra viga i princip vem dom vill när de inte anser att de kan stå bakom ett dylikt äktenskap, vilket givetvis bör vara samma princip som ska gälla för homoäktenskap. Med tanke på vår svenska diskrimineringslag så känner jag mig dock rätt säker på att någon (varför inte t.ex. Lars Gårdfeldt) kommer gå domstolsvägen för att försöka tvinga präster att viga mot sin vilja med hänvisning till att det skulle vara diskriminering att inte välsigna ett äktenskap som man har teologiska problem med.
Det andra delen är att det kommer resas krav på att man nu, just p.g.a. homoäktenskapsfrågan, måste förbjuda kyrkliga vigselförrättare att neka att viga de som de inte känner att de kan viga av teologiska skäl. Detta har jag hört från så många att det endast är paranoia att tro, men Törnqvist genomför nu första anfallet i den offensiven. Hennes förslag är att frånta alla präster som inte håller med henne i just denna fråga vigselrätt. Min förutsägelse är att någon inom inte allt för lång tid kommer kräva att samfund som inte som helhet kan kräva homovigslar av sina präster/pastorer/whatever ska fråntas sin vigselrätt som samfund.
Charlie Weimers publicerade igår en debattartikel som igångstart av detta, och idag lanseras kampanjen ordentligt på Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar med seminarium där Tanja Bergkvist och Alice Teodorescu talar.
