Rasism och AFAs kriminalitet

Expressens ledarsida skriver om Kristdemokraternas valmanifest, eller mer specifikt om en punkt av de 89 som ingår i det. Det de har reagerat på är punkten ”Deltagande i och stöd till rasistiska, kriminella och terroriststämplade organisationer ska vara olagligt”. Än mer specifikt har de reagerat på delen om rasistiska organisationer, och det kan jag förstå.

Deras argumentation är att det vore en inskränkning i förenings- och organisationsfriheten om deltagande i rasistiska organisationer förbjöds. Det kan jag helt hålla med om. På samma sätt som Hägglund har försvarat Vilks rätt att uppröra muslimer och KDU kräver hetslagstiftningens avskaffande med hänvisning till yttrandefriheten så är det orimligt att förbjuda människor att ha även mycket otrevliga åsikter. Gränsen måste gå när de på grund av dessa åsikter gör något som i sig är olagligt.

Det råder dock en viss tveksamhet om exakt vad som åsyftas med skrivelsen. När frågan har ställts i Kristdemokraternas interna forum så har svar givits att det bara skulle åsyfta organisationer som har rasistiskt motiverad brottslighet som en del av sin ”affärsidé”. Skrivelsen gör dock inte detta tydligt. Ett klargörande från högre ort vore önskvärt.

Jag ser dock helt klart varför det kan finnas en poäng i att kriminalisera deltagande i organisationer som har våld och brottslighet som sin huvudsakliga verksamhet. Som det är idag så är det väldigt svårt att komma åt t.ex. kriminella MC-gäng och politiska terrororganisationer såsom Antifascistisk Aktion (AFA).

Tänk bara om vi kunde komma åt en organisation såsom AFA. Tänk en valrörelse utan mordbrandsförsök, utan sönderslagna partikanslier, utan förstörda partiinventarier och utan misshandlade politiker. Att helt bli av med vänsterextremisternas terrorverksamhet är tyvärr med all sannolikhet omöjligt, men nog kan vi stävja den.

Landsbygd och priselasticitet

De rödgröna har nu alltså kommit överens om ytterligare en skattehöjning, denna gång på bensinskatten. För som vi alla vet har ju bensinpriset sjunkit något extremt de senaste åren, så givetvis måste den beskattas hårdare…

Som Per Gudmundsson skriver så är det tråkigt att Miljöpartiet helt har släppt tanken på att det är bra om folk kan bo även utanför storstäderna. För det är just det denna fråga handlar om. Höjd bensinskatt får endast marginella miljöeffekter utan den stora effekten är att familjer på landsbygden får mycket mindre pengar att röra sig med, och på sikt till att landsbygden avfolkas ytterligare till förmån för de stora städerna.

Eftersom priselasticiteten, åtminstone på kort och medellång sikt, är väldigt låg för bensinpriset så får inte förändringar av beskattning eller pris några större effekter på hur mycket bil som körs, utan endast i hur mycket som finns kvar i plånböckerna hos de som är tvungna att köra bil. På lång sikt påverkas konsumtionen, men det troligen främst just genom att folk blir tvungna att flytta till platser där de inte måste köra så mycket bil, och inte heller då så extremt mycket på totalen.

Men låt oss vara generösa och anta att priselasticiteten för bensinpriset skulle vara 0,5 (den ligger snarare 0,1-0,3 eller däromkring). En höjning med 49 öre, från ett pris på c:a 12 kr / liter, skulle då innebära en höjning av priset med c:a 4%. En priselasticitet på 0,5 skulle då ge en konsumtionsminskning med 2%. I realiteten ligger den troligen närmare 0,8%.

Wetterstrand hoppas att denna fråga ska hinna bli bortglömd i valdebatten när det närmar sig val, så att den inte skadar deras siffror för mycket. Men denna fråga måste, tillsammans med flera andra, lyftas upp för att illustrera vad (mp):s politik egentligen handlar om idag: skattehöjningar över hela spektrat och försvårade villkor för landsbygdsbefolkningen.

Är det någonsin onödigt?

DN rapporterar om att ett anskrämligt 50-talshus i Stockholm som ”anses vara ett av de främsta svenska exemplen på Le Corbusiers arkitektoniska idéer” kanske kommer rivas ”i onödan” eftersom den platsen kanske inte kommer användas för den nedgång till Citybanan som är skäl att rivningen planeras.

Själv kan jag faktiskt inte se hur rivning av ett hus enligt ”Le Corbusiers arkitektoniska idéer” någonsin skulle vara onödigt. Om det finns något som i ett slag skulle göra våra städer mycket vackrare och trevligare så vore det om så många hemska Le Courbusier-artade hus som möjligt revs, helst till förmån för hus som inte är en plåga att betrakta. Men om Citybanan kan användas som ursäkt, så fine by me.

I detta fall skulle en rivning göra denna del av Klara, runt Klarakyrkan, mycket trevligare oavsett om marken behövs för en ny uppgång eller inte. Om något behöver ersätta den nuvarande bygganden så bygg ett nytt bostadshus i stil med det äldre som står bredvid och som lyckades klara sig igenom demoleringen av gamla Klara.

För att citera Theodore Dalrymple så hör historien om Le Corbusier snarare till kriminalhistorien än till arkitekturhistorien.

Tydliga krav eller orealistiska krav

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.”

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

Att skilja sig eller leva miserabelt

I debatten efter Charlies artikel om vikten av att minska mängden splittrade familjer så är en vanlig utgångspunkt från motståndare att detta innebär, med Felix Königs ord ”den klassiskt kristdemokratiska fortsätt-var-gift-trots-att-äktenskapet-känns-miserabelt-inställningen”. Dvs om ett par har problem så är alternativen att leva ett miserabelt liv eller att skilja sig så att man kan bli lycklig igen, tills nästa gång problem uppstår. Och om det är så, ja då är det ju hemskt av oss att anse det som något positivt om familjer tar sig igenom problem och inte splittras.

Det är därför kul tajming när SvD publicerar en kort rapport om en amerikansk studie där par vars relation var ”stadigvarande och allvarligt olycklig” erbjuds parterapi för att kunna förbättra sin relation. Resultatet är att hälften kunde hjälpas till att bearbeta sina problem, och en tredjedel av hela gruppen faktiskt löste dem och kunde fortsätta sin relation utan detta bagage.

Det jag med detta vill säga är att världen inte är så svart-vit. Lösningen behöver inte vara att splittra familjen för att det finns problem. För barnen är det positivt om föräldrarna kan hålla ihop och det är därför något eftersträvansvärt. Från politiskt håll är givetvis slutsatsen att vi bör öka möjligheten för par som känner att de behöver stöd och hjälp att få denna.

Äntligen!

Göran Hägglund skriver idag tillsammans med Inger Davidsson och Otto von Arnold (kristdemokrater i justitieutskottet) om att många medborgare har känt sig som en ropandes röst i öknen när de önskar att polisen ska bry sig om den vardagsbrottslighet som de har utsatts för. Även som politiker har man under lång tid fått känna sig som en vox clamantis in deserto om man har framfört den lite udda idén att polisen borde utreda brott och lagföra brottslingar, och särskilt när man har menat att ett särskilt fokus borde läggas på lokal polisnärvaro och utredandet av alla de små brott som i vardagen gör människor otrygga.

Jag kan inte nog uttrycka min glädje över att Hägglund väljer att lyfta upp och ta denna fråga på allvar. Ett samhälle kan inte i längden hålla samman om inte statens mest fundamentala uppgift utförs; att skydda medborgarna från brottslighet och våld.

Det verkar faktiskt vara så fantastiskt bra att skribenterna lyfter fram det mesta av det som jag ser som fundamentala för ett återupprättat rättsväsende i Sverige, och för att åter göra vårt land till en relativt trygg plats att vistas och bo. Ett utökat antal lokala poliser, och då patrullerande, synliga sådana. Att polisen tar även mindre brott på allvar och försöker ställa de ansvariga till rätta för sitt handlande. Kombinera detta med krav på ”snabba, verkningsfulla och om nödvändigt tuffa [reaktioner från samhället]”!

Det är dagar som denna jag är riktigt glad att vara kristdemokrat. Efter det förfall som våra rättsvårdande myndigheter har varit i under lång tid så är det på tiden att några politiker vågar ta bladet från munnen och erkänna det som vanligt folk är helt på det klara med: det är ett orättvist samhälle som inte gör sitt yttersta för att straffa den som kränker en annan människa, må det så handla om misshandel, våldtäkt eller något så ”enkelt” som stöld av en cykel.

Detta är en fråga som har den fantastiska kombinationen att vara moraliskt förpliktigad och samtidigt kunna ge ett större väljarstöd. Andra politiker, och kriminologer, må tjafsa hur mycket som helst om att det är elakt att straffa brottslingar. Vanligt folk vet bättre än så.

Är skilsmässa ett framsteg?

Mycket huvudlöst skrivs av politiker och politisk aktiva i princip varje dag. Nu tänkte jag dock fokusera på ett enskilt sådant exempel. Helene Sigfridsson (mp) skriver på sin blogg en respons till Charlie Weimers artikel i gårdagens Aftonblaska ”Splittrade familjer är ett samhällsproblem”.

Om vi börjar i slutet så klargör Sigfridsson att det i hennes tycke är bakåtsträvande att vilja minska mängden splittrade familjer. En slutsats som måste härledas till en syn på skilsmässor som framsteg. Jag för min del ser inte riktigt varken enskilda skilsmässor i allmänhet eller ökat antal skilsmässor överhuvudtaget som ett framsteg, och jag tror faktiskt inte att de flesta som skiljer sig eller deras barn i allmänhet uppfattar skilsmässan som något i sig positivt, något som borde önskas.

När man sedan går till det mer konkreta så blir det rent barockt. I Sigfridssons värld så har sämre ekonomisk situation, saknad möjlighet till avlastning i vardagslivet och en allmänt mer utsatt situation för ensamföräldrar givetvis inget att göra med att man har skiljt sig eller skaffat barn utan en motpart som tar delat ansvar för avkomman. Jag vet inte i vilken värld som Sigfridsson lever i, men i min värld så har försämrade omständigheter på grund av ett val en given koppling till att man har gjort det valet.

Varken jag eller KDU anser att man kan tvinga föräldrar att stanna ihop om de finner det nödvändigt att skilja sig, och vill möjliggöra en dräglig tillvaro även efter en skilsmässa, men vi låter inte detta landa i att vi ska uppmuntra skilsmässor. Om det är något statistik och forskning gör ofrånkomligt klart så är det att en sammanhållen familj där barnen kan växa upp med båda sina föräldrar under samma tak är en av de viktigaste faktorerna för dessas framtida lyckade liv. Man kan tala om brottslighet, resultat på arbetsmarknaden, skolresultat eller nästan vad man önskar, att växa upp med en ensam förälder eller med splittrade föräldrar försämrar barnets chanser inför framtiden.

Att då som politiker, istället för att försöka främja splittrade familjer, försöka stödja familjer och göra det enklare för dem att klara sin vardag så att man minimerar de problem som i tidens fullkomnande kan leda till en skilsmässa, ja det ter sig för mig som något helt självklart. Uppenbarligen är det inte så självklart om man är miljöpartist.

Ska man få livstid för konstskapande?

Regeringen föreslår ju enligt uppgift från SvD, mycket glädjande, att livstidslönen som tilldelas totalt 157 konstnärer i Sverige ska slopas. Detta genom att inga fler kommer tilldelas en sådan, de som redan har en skattegaranterad inkomst för resten av sina liv kommer dock få behålla den.

Inte helt oväntat gnälls det stort från kultursidan och kulturorganisationer. ”Ett rent ideologisk beslut” skriver Stefan Eklund på SvD. Ja, tacka tusan för det säger jag! Det finns ingen vettig anledning att just en liten grupp av konstnärer ska ha pengar utbetalda av skattebetalarna resten av sina liv helt utan krav på motprestation. Själv skulle jag vara glad om man också kunde passa på att dra in Jan Myrdals utbetalningar, men man kan väl inte få allt.

Regeringen föreslår istället stipendier som bl.a. ska kunna delas ut för en längre tid, 5-10 år. En helt klart bättre lösning. Jag förslår att alla de människor i media och organisationer som nu gnäller i högan sky om detta hemska skramlar ihop lite egna medel och startar en stiftelse som kan ge folk pengar resten av sitt liv om de nu anser det vara av så stor vikt.

Vi andra kan istället glädja oss över att svensk kulturpolitik har tagit ett steg mot att bli lite sundare och rimligare.

Om bekräftelsen och välfärdsstaten

Johan Westerholm (s) har på sin blogg skrivit en bra krönika om människans behov av bekräftelse, av att ses som den människa och person som man är, att inte betraktas med likgiltighet av sina medmänniskor. Om hur omgivningens betraktande av människan som någon värd känslor och uppmärksamhet för sig själv är nödvändigt för den enskildes känsla av människovärde. Den är väl värd att läsa.

Jag håller med om den grundläggande analysen, och detta är en viktig anledning till att jag tycker kristdemokratin är sympatisk, men även till att jag är kritisk till den moderna välfärdsstaten (Givetvis finns i båda fallen även andra anledningar).

Missförstå mig inte, det är nödvändigt och självklart att det offentliga tar ett yttersta ansvar för de som annars inte kan klara sig, och som inte har ett annat skyddsnät som tar emot dem. Men jag är mycket kritisk till en allt omfattande stat som försöker överföra allt ansvar för medmänniskan till ”det gemensamma” och som trycker in den enskilde i en allt snävare ram av godkänt liv, allt för att passa systemet.

När ansvaret för medmänniskan i allt större grad tas över offentliganställda och i mindre mån av närstående och människor som ideellt engarerar sig för de som behöver deras hjälp, då förändras också allt mer det bemötande som den enskilde i en svår situation får.

När hjälpen och stödet i vanliga fall kommer från närstående som bryr sig eller medmänniskor som engagerar sig för den som har det svårt, då möts också den som behöver hjälp och stöd av andra som engagerar sig och bryr sig om just denna för dess egen skull.

Det offentliga å sin sida kan aldrig visa samma individuella omtanke utan är i grunden likgiltig för den enskilde, hur mycket systemet än stödjer denna. De tjänstemän och utredare som hanterar den som söker stöd kan vara hur medkännande och engagerade som helst men gör det i rollen av anställd, någon som objektivt och neutralt ska hantera alla de som denne möter.

Vi kristdemokrater talar ofta om att syskonskap och solidaritet sker människor mellan, inte genom lagstiftning. Detta är en viktig komponent i vad det handlar om. Att så ofta det går klara sig själv, och när det fallerar i så stor mån som möjligt kunna få hjälp och stöd just för att man själv är viktig, att man är någon som andra bryr sig om, inte för att riksdagen har beslutat att den kategori av människor som man själv för stunden tillhör ska få något till dels.

När staten tar över för mycket ansvar för medmänskligheten så leder det också till att människor i allt mindre mån anser sig behöva engagera sig för sina medmänniskor, ”det där är ju det offentligas uppgift att lösa”. Samtidigt leder det väldiga skatteuttag som en allomfattande stat kräver till att färre och färre har möjlighet att dels klara sig utan ekonomiskt stöd, och dels att ta ansvar för människorna i sin närhet när de behöver stöd.

Särskilt drabbas givetvis de mest utsatta, de som kanske inte har en familj som uppmuntrar en. När den enda som man kan vända sig till för stöd är det offentliga, till systemet, ja då är det nog inte svårt att efter tid mer och mer tappa sin tro på det egna människovärdet.

KDU: We can do it! Utan kvotering.

Long time, no write. Kommer nog åter börja publiceras en del här, men även innan dess vill jag för stunden uppmärksamma KDUs senaste kampanj. En kampanj som kommer rätt i tid med tanke på Schlingmanns genustokerier den senaste tiden. Vår kampanj tar strid mot kvotering och genustramset, och hävdar att jämställdhet är likabehandling och lika rättigheter.

Charlie Weimers publicerade igår en debattartikel som igångstart av detta, och idag lanseras kampanjen ordentligt på Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar med seminarium där Tanja Bergkvist och Alice Teodorescu talar.

För lite mer information om kampanjen och kommentarer om det, se även Charlies blogg.