Ungdomsförbund som kvalitativt föredöme

Efter att ha spenderat två dagar på Kristdemokraternas riksting så landar jag åter i samma tanke som jag tidigare har haft. Det tas många beslut som inte är direkt tokiga men inte heller är riktigt ordentligt genomtänkta, särskilt i sina formuleringar. Skillnaden mot KDUs riksmöten är stor. Beslut där är oftast klart mer noggrant genomtänkta är min uppfattning, även om det givetvis även där ibland tas mindre genomtänkta formuleringar.

Det känns tydligt som att alla besluts formuleringar och direkta och indirekta effekter av olika formuleringar bearbetas på ett mycket mer genomtänkt och genomarbetat sätt. Nivån på motioner, att-satser och saklig debatt känns också genomgående högre vid KDUs riksmöten.

Med detta menar jag inte att kritisera partiet eller rikstingsdelegaterna utan snarast göra en reflektion om orsakerna till de fenomen jag tycker mig tydligt se. Min analys är att det i hög grad handlar om att ungdomsförbundare i snitt är klart med politiskt skolade i olika avseenden, mycket eftersom det är en av ett ungdomsförbunds primära roller. 

Någon som bara är aktiv i ett parti får dock inte automatiskt någon sådan skolning under sin tid där, utan lär sig gebitet genom kommunalpolitik eller annat liknande. Utbildningsväsendet inom partiet är absolut inte heller tillnärmelsevis lika inriktade på just att bygga upp ett grundläggande politiskt handlag och riksting o.dyl. ger inte alls på samma sätt en skolning i de finare detaljerna kring formuleringar och vad de får för indirekta effekter.

Det finns en del äldre som gärna ser ungdomsförbund lite som en ”lekskola” för ungdomarna. Faktum är att när man på nära håll kan se den väldigt snittkompetens som finns hos de som spenderat några år i ungdomsförbundet så blir ett sådant synsätt inte så lite barockt. Jag tror att många skulle bli otroligt positivt överraskade över vilken djup nivå som debatten ofta hålls vid ett riksmöte om de besökte ett sådant. Det är dags att partiet (och även andra partier) inser vilken enorm resurs som finns i ungdomsförbunden, inte bara för framtida rekrytering utan även i det dagliga arbetet.

Read Full Post »

KD: Avskaffa TV-licensen

Jag sitter i salen på Kristdemokraternas riksting där vi precis har beslutat att TV-licensen ska avskaffas med röstsiffrorna 155-119.

När röstsiffrorna presenterades bröt salen ut i jubel, mycket välberättigad. Jag som i inledningen av passet höll ett brandtal i frågan som många sedan tackade mig för, är mycket nöjd.

Detta är andra motionsrikstinget på raken där den motion som jag inleder en hård debatt i vinner gehör mot partistyrelsens vilja, i ett parti som oftast inte röstar emot styrelsen. (Förra gången var det slopad kassettersättning.) Jag känner mig rätt nöjd men ska kanske inte ta på mig för mycket ära

Read Full Post »

Hägglunds rikstingstal, några kommentarer

Har nyss lyssnat på Göran Hägglunds tal till kristdemokraternas riksting. Överlag så var det ett väldigt bra tal där många viktiga principiella frågor lyftes och gavs goda besked.

Till exempel så gjorde han det tydligt att fler aktörer på sjukvårdsmarkanden är nödvändigt för konkurrens, då det ju har visat sig vad som händer i ett system utan konkurrans och med statliga monopol: vi får köer och enskilda får lida för politikers ideologiska principer.

Men något som kan verka så avlägset för svensken i gemen som situationen i Iran fick bra kommentarer. Det glädjer mig att Hägglund vågar tala klarspråk och kalla en diktatur för en diktatur, samt hoppas på att detta är början till slutet för den teokratiska regimen.

Vi vet inte vad som kommer att hända i Iran, men vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet lever på lånad tid. Liksom världens alla andra kvarvarande diktaturer eller halvdemokratier.

Men för mig så var något av det mest glädjande att Göran tydligt markerade att han förstår kritiken rörande den personliga integriteten och inser problematiken med alla de förändringar och lagändringar som gjorts, även om det stundvis var lite undflyende. Nu får vi bara hoppas att det får konkreta effekter i regeringen och i den utredning om personlig integritet som partiet ska genomföra.

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Han talade även en del om vikten att skydda vårt kulturarv, och hur mycket av det nu förfars av olika anledningar. Av vilket har lyfte upp den förstörelse och förfulelse av våra stadsmiljöer som alltjämt fortgår. Man kunde nästan tro att han hade läst denna blogg

ramåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Även tydliga skrivningar om moral fick plats:

I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.

Mycket mer positivt kan återfinnas, men detta är några av de höjdpunkter jag vill lyfta fram.

Read Full Post »

KDU:s kravlista i integritetsfrågor inför rikstinget

Detta är ett pressmeddelande från KDUs riksorganisation med mig som ansvarig angående att integritetsfrågorna ska behandlas på Kristdemokraternas riksting i helgen.

————————————–

Kristdemokraternas riksting sammanträder i Västerås under de kommande dagarna. Det förväntas då bland annat besluta att tillsätta en arbetsgrupp som ska utforma integritetspolitiska principer och ståndpunkter för partiet. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet välkomnar detta, men ställer samtidigt upp vissa krav som vi anser är grundläggande att de tas med i resultatet av detta arbete. Det säger David Högberg, integritetspolitisk talesman för KDU i en kommentar.

Vi tillhör ett parti och en rörelse som tror att ingen människa är perfekt, och inte heller någon stat eller något system. Vi tror på att den personliga sfären är en mer grundläggande nivå av samhället än den politiska och därför har rätt att lämnas ifred när inte goda skäl föreligger för annat, men även att få leva och verka utan otillbörlig insyn från politiskt eller annat utomstående håll.

Kristdemokraterna har alltid varit drivande för försiktighetsprincipen inom till exempel medicinsk etik, men även när det gäller databehandling eller annan informationssamling om medborgarna. Vi kan inte vara annat än besvikna över att partiet de senaste åren helt verkar ha glömt bort i denna grundläggande moraliska kompass när det har rört den personliga integriteten.

Vi ställer därför upp dessa principiella krav som vi anser att partiet måste ställa sig bakom för att leva upp till de grundprinciper som man säger sig bygga politiken på:

• Staten får inte tillägna sig medborgarnas privata kommunikation utan brottsmisstanke
• Staten får inte direkt eller genom ombud samla information om vilka kontakter enskilda har i sitt privat- eller yrkesliv om inte brottsmisstanke föreligger
• Staten får inte övergripande samla information om hur enskilda rör sig eller var de befinner sig om inte synnerliga skäl föreligger i de enskilda fallen
• Lagstiftning som riskerar att inkräkta på enskildas integritet måste utformas så att ingen information utöver den specifikt beslutade av riksdagen kan bli tillgänglig för den som förvaltar lagstiftningen
• Integritetskränkande information som lagras av staten eller på order av staten får inte tillgängliggöras för privata aktörer
• Full öppenhet måste råda, så långt det är praktiskt möjligt, kring vilken information som lagras och hur länge
• Tillgång till kommunikationsinfrastruktur får aldrig fråntas enskilda utan domstolsbeslut och då endast i synnerliga fall
• Tillgång till kommunikationsinfrastruktur får aldrig fråntas enskilda som en bestraffning för brott endast därför att infrastrukturen användes i brottet
• Förhandlingar om lagstiftning eller avtal som riskerar inkräkta på den privata integriteten måste ske i öppenhet så att medborgarna kan ha synpunkter på dessa

Utöver detta, och delvis som en följd av det, så kräver vi följande:

• Teledatalagringen måste upphöra
• FRA-lagstiftningen måste rivas upp och omformas i enlighet med principerna ovan
• IPRED måste rivas upp
• ACTA-förhandlingarna måste öppnas för offentligheten

David Högberg
Integritetspolitisk talesman
0706-30 59 15
david@kdu.se

Simon Westberg
Förbundssekreterare
08-723 25 33
simon.westberg@kdu.se

Read Full Post »

Några liv måste väl vara ok att förstöra för den goda saken?

Den svenska modellen, att företag och fackföreningar själva avtalar om villkor på arbetsmarknaden (givetvis undantaget de fallen då de inte gör det utan LO (ex parte) har lagstiftat, som t.ex. LAS & MBL) gör att man ju rimligen kan kräva att vissa grundläggande spelregler måste gälla. Det anser även Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som bl.a. anser att om staten delegerar lagstiftningsmakt på detta område så måste arbetsmarknadens parter själva ta ansvar för sina övertramp, och i relevanta fall betala skadestånd till den motstående parten. Den anser även att man inte får tvinga någon att vara medlem av en förening (t.ex. en fackförening) eller straffa enskild om den inte är medlem i en förening eller stödjer en politisk organisation (t.ex. Socialdemokratiska Arbetarpartiet).

Ett specifikt fall har nu uppmärksammats (ÖC, SVT, SvD, SR) där ett företag har drivits i konkurs och de anställda därmed har fått sparken eftersom varken företagaren eller de anställda kunde acceptera att de skulle vara tvugna att betala 1,5% av lönen till Byggnads som ju även förmedlar stora delar av detta till just Socialdemokraterna. De hade bättre villkor än kollektivavtalet och var beredda att skriva under ett kollektivavtal om de slapp betala tusentals kronor till en förening och ett politiskt parti som de inte ville vara medlemmar i eller ha att göra med.

Företaget sattes i blockad, så att de inte kunde jobba. Detta beteende prövades, låt vara i ett annat rättsfall, i Europadomstolen (som alltså endast prövar brott mot de mänskliga rättigheterna i enlighet med Europakonventionen) som också fastslog att det var olagligt att begära något dylikt. Fyra månader senare gick Byggnads med på att det i denna artikel berörda företaget fick slippa detta brott mot mänskliga rättigheter, men då var det redan försent. Företaget konkade, och de anställda fick se sig stå utan jobb. Den tidigare företagaren jobbar nu som anställd, med gigantiska skulder, och ironiskt nog på ett företag där facket inte har tvingat fram något kollektivavtal.

För mig är det självklart att fackföreningar inte ska få bete sig hur som helst utan att stå till svars för detta, på samma sätt som företagare idag får ta stora konsekvenser om de ställs till svars för felaktigt beteende. Det är inte rimligt att den som driver ett företag (som till skillnad mot fackföreningar oftast är enskilda människor) idag ska kunna sättas i personlig konkurs och livslång fattigdom om de bryter mot spelreglerna medan en fackförening ska kunna bryta mot t.o.m. grundläggande mänskliga rättigheter utan att ens betala vite. Och då har fortfarande de enskilda fackföreträdarna som förstörde en företagares liv inte personligen drabbats.

Det glöms lätt bort i den svenska debatten, just denna ojämlikhet mellan parterna. En fackförening riskerar bara att förlora någon procent av sin årliga vinst, medan många företagare som utsätts för deras stridåtgärder, även olagligen, kan hamna i livslång fattigdom som en följd av detta. Visst är företagaren den starkare parten i det enskilda fallet inför den anställde, men facken har en otroligt stor makt att förstöra enskildas liv som de idag kan utnyttja relativt oinskränkt när de så väljer. Med makt följer ansvar är en sund gammal konservativ princip som jag anser vara relevant i detta fallet.

Jag håller med Clarence Craafoord, Centrum för Rättvisa som är ombud för den drabbade företagaren:

Ingen ska behöva stödja en förening som man inte vill vara med i. Ingen ska tvingas betala pengar till politisk verksamhet man inte vill stödja och ingen ska behöva skriva på ett olagligt avtal

David Högberg

(även publicerat på min privata blogg)

Read Full Post »

Ett manifest om grunderna för min politiska syn

Detta skriver jag med anledning av Johan Ingerös förklaring till varför han har skrivit om och intresserat sig så mycket för konservatism och kristdemokraterna det senaste året. Även om han har en lite annan utgångspunkt än jag själv och därför uttrycker sin analys i aningen mer instrumentella termer så har han rört vid något av det som jag känner är kärnan för min egen politiska självuppfattning, det sansade och tämligen icke-ideologiska perspektivet som motvikt till de radikala politiker som till varje pris ska förverkliga vad de har kommit fram till är det bästa för människorna.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min ideologiska hemvist, jag anser mig höra till såväl kristdemokratin som konservatismen (utöver vilket jag även brukar tillfoga att jag är frihetlig), två idétraditioner som fungerar bra tillsammans, mycket för att de har vissa mycket fundamentala grunder gemensamma, men även för att båda i mångt och mycket stammar och växer inom samma tanketradition, låt vara att det finns konservativa tanketraditioner som inte är förenliga med kristdemokrati och kristdemokratiska politiker och politiska förslag i diverse länder som inte rimligen kan hävdas vara förenliga med konservatism.

Men viktigare för mig är att kristdemokratin säger mer om vad som är ett gott liv och vilket håll som samhället bör utvecklas åt, men i sin mer politiska form relativt lite om hur detta ska gå till. Konservatismen å sin sida har mycket klarare perspektiv över hur politiken bör arbeta och vilken typ av praktisk verksamhet som är moralisk att använda för att sträva mot den önskvärda riktningen (jfr social ingenjörskonst). En del blir väldig tyvärr väldigt provocerade av att man som jag stödjer båda dessa när partiet jag är aktiv i bara hävdar en av dem som sin grund.

Etiketterna är egentligen i allra högsta grad irrelevanta för mig. Jag bryr mig inte i grunden nämnvärt om vilka jag ska klassas under, men har givetvis som alla andra att förhålla mig till dem och i viss mån arbeta inom dem. Just detta är nog dock ett av mina mest markant konservativa drag. Jag läser med intresse och vilja att förstå böcker och texter skrivna av de mest olika människor just eftersom jag inte tror på perfekta ideologiska system eller åsiktspaket. Till skillnad mot många radikala nyliberaler och socialister så är jag inte egentligen intresserad av ”vinst” för ”min” ideologi eller att med alla medel få fram ett samhälle i enlighet med någon tänkt idyll som jag har. Jag ser hellre att jag får igenom lite reformer jag önskar så länge det sker med respekt för människorna som påverkas av dem än att jag får igenom många om det kräver att jag tvingar fram förändringarna med varje medel.

Jag är därmed också mycket mer intresserad av en god och balanserad samhällsutveckling där människors liv förbättras enligt det bästa jag kan utröna om hur detta kan ske utan att försöka tvinga fram ”en ny människa”, än vad jag är av att försöka främja acceptansen av ett epitet eller stödet för enskilda partier och rörelser. Kortfattat är mitt engagemang i ett parti (kristdemokraterna) något jag sysslar med för att främja en god utveckling, inte för partiets egen skull. Om jag vid någon tidpunkt skulle känna att mitt parti är viktigare för mig än anledningarna att jag var aktiv där så skulle jag avsluta mitt engagemang. Men då jag känner att kristdemokratin harmoniserar mycket väl med mina (må vara ickefinitiva) politiska mål och i sin grund innefattar en hälsosam ödmjukhet inför den egna förträffligheten så känner jag mig väl hemma där.

Mer intressant finner jag dock vara fundamentan för politiken och åsikterna. Jag bryr mig om de idéströmningar som leder fram till olika politiska indelningar, om moraliska fundament för politik, verklighets- och förnuftsbaserade ståndpunkter, att politiken och politiker ska grunda sin verksamhet från en välförankrad och internaliserad moralisk kompass som inte är teoretiserande utan sprungen ur livet och samvetet själv,  samt den mycket enkla grunden att människor och deras liv är grunden för all politik, inte det offentliga, inte ideologier och inte storstilade abstrakta ideal över nya samhällen som politiker vill skapa.

På grund av min stora skepsis till abstrakta ideologiska tankekonstruktioner och ideal om människan som är mer grundade i hur hon borde vara än hur hon är så är jag både väldigt frihetlig, jag tror att vi måste ge den enskilda människan, den enskilda familjen och de små gemenskaperna större utrymme att skapa sig ett gott liv efter eget huvud då dessa med största sannolikhet kommer lyckas bättre än om vi på ett gemensamt och abstrakt plan försöker skapa det åt dem. Men även naturligt väldigt avig till alla, oavsett hur lovvärda deras målsättningar må vara, som är så övertygade om att de kommit fram till korrekta sanningar om samhället och människan att de kan använda näst intill alla medel för att uppnå det.

Jag tror inte på att människor skapar något som ens kan liknas vid ett perfekt samhälle under en minarkistisk stat och avskyr nyliberalismen såväl för denna tanke som för dess abstrakta ideologiserande och, i realiteten, hänsynslöshet till de som hamnar i kläm mellan ”det fria samhällets” stolar. Men jag tror verkligen inte heller på att politiker och ideologer kan skapa nya bättre människor eller ett perfekt samhälle. Den som försöker med det kommer alltid bli tvungen att förtrycka den enskilde, tvinga den till liv och livsmönster som den inte önskar och därigenom motverka allt vad ett gott liv heter. Jag tror därmed på hög grad av frihet men att den totala friheten (särskilt om den innehåller även frihet från allt vad normer heter) är totalitär.

Missta dock inte allt detta för att jag skulle vara subjektivist, nihilist eller någon annan -ist som inte håller höga ideal för viktiga. Jag tror utan att skämmas på att det finns en objektiv moral och att rättvisa (även om det i hög grad är något mycket kopplat till egen upplevelse) är ett tydligt ideal att sträva mot och ha för ögonen som i någon mån kan fångas och beskrivas. Jag har även klara och tydliga tankar om hur man från ett politiskt eller filosofiskt perspektiv kan försöka definiera vad som är ett gott liv. Jag tror bara inte att detta goda liv har så mycket att göra med att några abstrakta principer är uppfyllda eller att livet eller samhället är strukturerat enligt ett exakt diagram för hur det ”borde” vara. Jag tror även att detta goda liv såväl skiljer sig markant från människa till människa som att det är förknippat med gemensamma drag och i diskursen kan beskrivas och sammanfattas genom diverse relativt generella principer.

Read Full Post »

Länktips: A Unified Quantum Theory of the Sexual Interactions

Jag vet faktiskt inte hur många av mina läsare som också har lite nördhumor och/eller tycker partikelfysik är spännande. Bloggen In The Dark har dock publicerat en hysteriskt kul post under namnet A Unified Quantum Theory of the Sexual Interactions (hittad via Bad Astronomy). Jag skrattade i alla fall gott över kommentarer som ”the sexual orientation (measured in degrees)”.

Hoppas att någon mer finner detta lika roligt som jag gör

Read Full Post »

Kulturteori och -praktik

Jag noterar att Elise Karlsson ska börja blogga om klassisker på SvD kultur. Gott så, det är alltid intressant med genomgångar och tips kring klassiker man kanske har glömt bort eller små stötar så att man tar sig tid att faktiskt läsa det där verket som det aldrig blivit av att man börjat med.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite över hur innehållet i hennes bloggning kommer se ut med den svarsartikel hon skrev i Expressen kultur till Johan Lundberg som beslysning. Den artikel då hon i starka ordalag ondgör sig över tanken på att det finns ett gemensamt kulturarv som i hög mån sammanstrålar med det som med andra termer kan kallas för klassiker. Jag skrev ett bloggsvar till den artikeln så jag tänker inte ge mig in djupare i vad hon argumenterade, den hugade läsaren kan känna sig fri att läsa mitt ursprungliga inlägg.

Det jag frågar mig är vilken av två tänkbara vägar som detta kan gå: att hon antingen faktiskt lyfter upp klassiker från vårt kulturarv och vår historia och därmed implicit ställer sig bakom detsamma som hon bestämt tog avstånd från när det rörde sig på teoretisk mark, eller om hon lever som hon lär och förkastar historiens bedömning och istället lyfter upp okända, mer korrekta, verk vilka inte med rimlighet ligger inom vad begreppet klassiker berör? Verk som inte är så sprungna ur sin tid utan passar bättre i ”dagens moderna och demokratiska samhälle” som hon själv uttrycker det.

Dvs, är det kulturradikala hon svänger sig med något som hon har internaliserat, eller inser hon, såsom de flesta, att ett historiskt verk kan ha ett stort intresse och värde även i vår tid och därmed gör en bedömning vilken omvandlar hennes kulturradikalism till endast fernissa?

Vilket som så glädjer jag mig över hennes definition av klassiker:

Att det finns något som kan få ens sinne att expandera är väl det gemensamma för klassiker.

Tack för det, kan vi nu enas om att det västerländska kulturarvet faktiskt har ett värde och fyller en mening att bevara och bejaka även i vår ”moderna” tid?

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle

Read Full Post »

Kåren utan tvång, mer moralisk beskattning

För någon timma sedan beslutade riksdagen att slopa kårobligatoriet, en reform som kommer vara i kraft lagom till höstterminen 2010. Som en ”kompensation” för att kårens intäkter kommer minska när de inte kan tvinga den väldiga majoriteten av studenterna som inte är intresserade att betala så kommer de i framtiden få stöd av skattebetalarna. Personligen är jag inte alls så förtjust i att skattebetalarna ska behöva betala för ”studiesociala” aktiviteter, något som ofta är ett kodord för fester med billig öl.

Jag kan dock glädjas över att studenter inte längre tvingas vara medlemmar av opinionsbildande organisationer mot sin vilja. Skattestödet till kårerna är ju inte mer principiellt fel än annat skattestöd till ideella föreningar, något som jag visserligen vill fasa ut mer eller mindre helt på sikt. Men för närvarande så är det ett klart steg i rätt riktning.

Utöver den principiella frågan om föreningsfrihet så finns det en annan, i mitt tycke mycket relevant, principiell fråga här. Det är frågan om regressiv beskattning. (Scaber Nestor får vara att tacka för att jag väljer att lyfta denna eftersom han påpekade likheten med SVT när jag twittrade om kårobligatoriets avskaffande.)

Beskattning bör rimligtvis baseras på vissa moraliska principer, t.ex. att beskattningen ska vara i enlighet med hur mycket en person har möjlighet att betala och att den ska vara på tillgängliga tillgångar inte tillgångar som inte kan kapitaliseras utan allvarliga problem för den enskilde. Den bör även i någon mån vara baserad på sådant som antingen kan kontrolleras av den enskilde eller som den enskilde har tjänat på och därmed kan antas kunna betala skatt utifrån.

Kåravgiften, och i synnerhet tv-avgiften (som snart även ska betalas av den som inte har någon tv utan endast dator) följer inte dessa principer. De är istället skatter per capita, dvs per skalle. Oavsett om du lever i fattigdom eller heter Wallenberg i efternamn så ska du betala samma summa i skatt.

Detta kallas regressiv beskattning. I Sverige (och de flesta andra länder) så är skatterna huvudsakligen progressiva eller platta. Progressiv beskattning används oftast på inkomster och betyder att ju mer du tjänar destå större procent av din inkomst ska du betala i skatt (extremfallet är när Astrid Lindgren betalade 104% i skatt, pomperipossaeffekten). Platt skatt är den metod som vi använder på konsumentvaror, att du betalar en viss andel av priset på varan. Andelen är den samma oavsett din inkomst, men du betalar mer skatt i samma utsträckning som du konsumerar mer av varorna.

Regressiv beskattning är istället så fantastiskt funtad att ju mindre du tjänar, desto större andel av din inkomst betalar du i skatt. Om du tjänar 100 000 kr så betalar du c:a 2% (eller 20 promille) av din inkomst i tv-skatt, men om du tjänar 1 000 000 kr så betalar du endast 0,2% (eller 2 promille) av din inkomst i samma skatt.

Oavsett allt annat som man kan klaga på i kårobligatoriereformen så har den två så positiva effekter att man endast kan glädjas att den faktiskt skett: dels stoppas ett brott mot föreningsfriheten, och dels så blir skattesystemet i ett slag mer moraliskt än tidigare. Och nog är det beskattning idag allt, oavsett dess namn. Staten tvingar enskilda att betala pengar till något de inte själva får välja men politiker tycker att de måste betala för.

Nu kan vi bara hoppas att regeringen snarast tar mod till sig och beslutar att slopa tv-avgiften. Ska vi ha ett public service-system så är det minsta vi kan kräva av det att det finns ett uns av moralisk grund för den beskattning som finansierar det.

Read Full Post »

Eftervalskommentarernas kranka blekhet

Nu börjar så den stora mängden eftervalskommentarer, där alla ska förklara sig som vinnare, trilla in. Som vanligt är det upplagt för lite lagom med humor och stora mängder självbedrägeri. Då det finns en stark tendens till att följa John i valen, dvs att den som går framåt lockar till sig ännu fler röster (alla vill ju vara en vinnare) så försöker nu alla hitta ett sätt att förklara just sitt partis resultet som lyckat inför nästa års val.

För att ta några exempel så rekommenderar jag Ibrahim Baylans (s) och Sofia Karlssons (fi) texter på Newsmill. Baylan hävdar att valresultatet tydligt visar att folket underkänt moderaterna och vill sparka ut regeringen. Tala om att lura sig själv, eller försöker han bara lura andra? Man kan ju dra upp det faktum att allianspartierna fick ett mandat mer än vänsterpakten men personligen tycker jag att det är roligare att nämna att detta är moderaternas sämsta val sedan 2002 och socialdemokraternas sämsta val sedan 1912. Man ska inte kasta sten i glashus Ibrahim. Snarast skulle jag vilja säga att båda har förlorat på att tala för mycket inrikespolitik, något som (s) har gjort till huvudtema i sin valrörelse att syssla med.

Sofia Karlsson å sin sida försöker få FI:s andra misslyckade val till att bli en stor seger. För alla andra partier var ju så rädda för dem, och tog dem på så stort allvar, att man därför nominerade en massa kvinnor.  Vi har alltså att tacka en vänsterextrem grupp för vilka som blev invalda? Frågan jag ställer mig är om Karlsson faktiskt tar sig och sitt parti på så stort allvar som det verkar, eller om hon bara önskar få väljarna att göra det?

Från mitt eget parti så har jag inte sett några djupare analyser komma än, men jag måste ärligt säga att allt annat än att betrakta detta val som ett misslyckande är självbedrägeri. Om vi accepterar 4,7% som ett bra resultat så är det bara fånigt. Vi har gått bakåt varje val sedan 1998. När ska analysen komma att vi måste vända denna trend, när ska krismedvetandet slå till? Visserligen kan man ju slå sig till ro med att vi har tillräckligt stabil grundbas av väljare så att vi klarar oss kvar i riksdagen även framgent, men vad är det att sträva mot? Med tanke på det breda stöd som finns för vår kärnpolitik så borde 1998 års 11,8% vara den grund vi ska ha, för att sedan se som mål att växa.

Nej föresten, en valanalys har jag sett från vårt partis håll (eller något liknande). Anders Wijkman skriver en analys som inte förvånar mig, men som sätter fingret än tydligare på varför jag har så svårt för honom (utöver det faktum att han inte anser sig vara kristdemokrat men ändå har tagit vår MEP-plats i besittning). Han skriver beundrande om miljöpartiet och särskilt Maria Wetterstrand. Nu är det väl inget fel i sig att skriva uppskattande om politiker från andra partier, själv gillar jag Torbjörn Fälldin (c), Kjell-Olof Feldt (s) och Jan Björklund (fp), men innehållet sträcker sig rätt mycket längre än så.

Två dagar efter att hans efterträdare på kristdemokraternas MEP-plats har röstats fram så väljer han att gå ut och förklara att han anser att det är miljöpartiet som har rätt politik, inte kristdemokraterna. För notera att han mycket tydligt markerar att han anser att den politik som regeringen och kristdemokraterna för är felaktig. Jag blir även rätt rädd när han skriver saker som att ”Vi måste rita om ekonomins ramverk” och ställer sig kritisk till ekonomisk tillväxt.

Inte för att jag är fövånad, Wijkman har tidigare visat att han är mycket skeptisk till om vi bör bevara en fri marknadsekonomi och är motståndare till ökat ekonomiskt välstånd. Jag blir ofta förvånad över att jag måste förklara varför jag inte gillar Wijkman, jag tycker han gör det så uppenbart tydligt själv. Han har nu för övrigt arbetat sig igenom moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Min elaka ådra känner sig tvungen att fråga om han kanske har tröttnat på ännu ett parti…

Read Full Post »