Några liv måste väl vara ok att förstöra för den goda saken?

Den svenska modellen, att företag och fackföreningar själva avtalar om villkor på arbetsmarknaden (givetvis undantaget de fallen då de inte gör det utan LO (ex parte) har lagstiftat, som t.ex. LAS & MBL) gör att man ju rimligen kan kräva att vissa grundläggande spelregler måste gälla. Det anser även Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som bl.a. anser att om staten delegerar lagstiftningsmakt på detta område så måste arbetsmarknadens parter själva ta ansvar för sina övertramp, och i relevanta fall betala skadestånd till den motstående parten. Den anser även att man inte får tvinga någon att vara medlem av en förening (t.ex. en fackförening) eller straffa enskild om den inte är medlem i en förening eller stödjer en politisk organisation (t.ex. Socialdemokratiska Arbetarpartiet).

Ett specifikt fall har nu uppmärksammats (ÖC, SVT, SvD, SR) där ett företag har drivits i konkurs och de anställda därmed har fått sparken eftersom varken företagaren eller de anställda kunde acceptera att de skulle vara tvugna att betala 1,5% av lönen till Byggnads som ju även förmedlar stora delar av detta till just Socialdemokraterna. De hade bättre villkor än kollektivavtalet och var beredda att skriva under ett kollektivavtal om de slapp betala tusentals kronor till en förening och ett politiskt parti som de inte ville vara medlemmar i eller ha att göra med.

Företaget sattes i blockad, så att de inte kunde jobba. Detta beteende prövades, låt vara i ett annat rättsfall, i Europadomstolen (som alltså endast prövar brott mot de mänskliga rättigheterna i enlighet med Europakonventionen) som också fastslog att det var olagligt att begära något dylikt. Fyra månader senare gick Byggnads med på att det i denna artikel berörda företaget fick slippa detta brott mot mänskliga rättigheter, men då var det redan försent. Företaget konkade, och de anställda fick se sig stå utan jobb. Den tidigare företagaren jobbar nu som anställd, med gigantiska skulder, och ironiskt nog på ett företag där facket inte har tvingat fram något kollektivavtal.

För mig är det självklart att fackföreningar inte ska få bete sig hur som helst utan att stå till svars för detta, på samma sätt som företagare idag får ta stora konsekvenser om de ställs till svars för felaktigt beteende. Det är inte rimligt att den som driver ett företag (som till skillnad mot fackföreningar oftast är enskilda människor) idag ska kunna sättas i personlig konkurs och livslång fattigdom om de bryter mot spelreglerna medan en fackförening ska kunna bryta mot t.o.m. grundläggande mänskliga rättigheter utan att ens betala vite. Och då har fortfarande de enskilda fackföreträdarna som förstörde en företagares liv inte personligen drabbats.

Det glöms lätt bort i den svenska debatten, just denna ojämlikhet mellan parterna. En fackförening riskerar bara att förlora någon procent av sin årliga vinst, medan många företagare som utsätts för deras stridåtgärder, även olagligen, kan hamna i livslång fattigdom som en följd av detta. Visst är företagaren den starkare parten i det enskilda fallet inför den anställde, men facken har en otroligt stor makt att förstöra enskildas liv som de idag kan utnyttja relativt oinskränkt när de så väljer. Med makt följer ansvar är en sund gammal konservativ princip som jag anser vara relevant i detta fallet.

Jag håller med Clarence Craafoord, Centrum för Rättvisa som är ombud för den drabbade företagaren:

Ingen ska behöva stödja en förening som man inte vill vara med i. Ingen ska tvingas betala pengar till politisk verksamhet man inte vill stödja och ingen ska behöva skriva på ett olagligt avtal

David Högberg

(även publicerat på min privata blogg)