Jag noterar att ett nytt avtal har slutits mellan USA och Ryssland där antalet kärnvapenstridsspetsar för vardera land reduceras till ett maximum av 1500. Det är mycket glädjande. Till skillnad mot många vänstertokar och ”fredsaktivister” så inser jag att USA och de västerländska staterna måste ha en kärnvapenarsenal som är stark nog för att avskräcka potentiella anfall medels samma medel. Det är därför helt orimligt att kräva av dessa att ensidigt rusta ner kärnvapnen.
Samtidigt så kan jag inte annat än dela en del av den rädsla som dessa har för vapnen. Med min grundläggande tro på människans ofullkomlighet, och även därför säkerhetssystems ofullkomlighet, så går det lite kalla kårar efter min rygg när jag tänker på att en eller ett fåtal personer har möjlighet att helt utplåna mänskligheten och det mesta annat liv från vår planet. För att borträkna de mer ”vardagliga” scenarierna så fasar jag över tanken på en ledare för någon av kärnvapenmakterna som får en knäpp och försöker genomföra ”suicide by total world annihalition”.
Det är därför glädjande med varje steg som tas mot minskade arsenaler, givet att en lägsta nivå för avskräckning mot mindre kärnvapenstater kvarstår. Samtidigt är det viktigt att ett land som Ryssland är mycket noggranna så att inte något anrikat uranium eller plutonium riskerar att komma i fel händer i samband med att det tas bort från vapnen. Priset på dessa ämnen är ofantligt högt på den svarta marknaden, så man kan inte bara räkna med att alla i hanteringskedjan är oförvitliga.
Sämre är dock att Obama verkar ha givit efter vad gäller missilförsvaret. Enligt Medvedev så har han lovat att skjuta upp det projektet, något som bådar illa. Är det någon militär teknologi som alla borde kunna uppskatta så är det sådana som endast syftar till att minimera effekten och antalet döda efter en kärnvapenattack. Utöver rent diplomatiska skäl så finns det ingen anledning för USA att inte försöka skapa en försvarssköld som kan neutralisera majoriteten av de kärnvapenmissiler som kan tänkas avfyras mot Amerika och Europa.
DN kommenterar idag på ledarplats:
http://www.dn.se/opinion/huvudledare/putin-till-frukost-1.906203
Och man kan räkna med att alla i förhandlingskedjan på den amerikanska sidan är oförvitliga och inte kommer att göra några misstag. Man kan ju alltid hoppas på total insyn och vattentäta skal. Samtidigt kanske historien visar något annat.
Leonardo DaVinci, Alfred Nobel och atombombens upphovsmän sägs allihop ha tänkt att om man bara skapar ett tillräckligt läskigt vapen kommer ingen att våga kriga. Samtidigt finns det idag en ohygglig mängd sjukt läskiga vapen och människor krigar fortfarande.
Med min tro på mänsklighetens ofullkomlighet tycker jag att insikten om att någon överhuvudtaget skulle behöva en stark kärnvapenarsenal är sjukt läskig. Oavsett om den stämmer eller inte.
Sen måste jag starkt ifrågasätta hur denna så kallade insikt kan ingå i någon form av kristen värdegrund. (Som jag har hört är en viktig grundbult i exempelvis KDU:s idologi) Det skulle vara intressant att höra hur det rimmar med t.ex. Matt 5:9 Då borde man i stället verka för mindre vapen och mer av motsatt medecin.
Med orätta händer förstår jag som extremistiska intressen. Rätta mig om jag har fel, men är inte extremism en orsak av frustration och utanförskap. Det enda sättet att gå till botten med extremism är i så fall yttrandefrihet och en ännu radikalare kärlek!
En sån inställning till kärnvapen är vad jag förstår under kristen värdegrund. Inte att se till att ”vår” sida har störst bomber.
Jonathan (Eventuellt vänstertok och ”fredsaktivist”)
@Jonathan: Det finns nog ingen som tycker att det är positivt att krig existerar, men utopism och genomdrivandet av politik som man vet inte kommer fungera är inte en del av kristdemokratisk politik.
Mer mänskliga samhällen bidrar till att minska spänningarna och risken för krig, men kan inte eliminera dem. Att avrusta de demokratiska frihetliga staterna och utlämna oss på nåder till diktaturer och förtryckande stater bidrar inte till att minska krig och konflikter, snarast motsatsen.
Att låta stater som Iran och Nordkorea vara de enda staterna med kärnvapen är en av de effektivaste metoderna för att se till att de kommer användas mot civilbefolkningar.
Hej!
Tack för svaret! Det var intressant. Men mig veteligen har Iran och Nordkorea inga kärnvapen.
De kanske vill skaffa men åh andra sidan kan det lika gärna vara ett spel för kulliserna för att visa musklerna.
Anledningen till att man vill göra det är väl snarare att hålla den egna befolkningen i schack. (Kvalificerad gissning)
Hur många gånger har ett land blivit anfallet bara av anledningen att de inte har några vapen? Det skulle vara svårt att motivera även i en diktatur. Länder med täta handelsförbindelser och gemensamma ekonomiska intressen krigar inte. Det var därför man instiftade kol och stål unionen. Vill man ha fred med ett land är ett av de bästa medlen rent krasst, investeringar.
Det stämmer naturligtvis att diktatur också är en orsak till konflikt, men diktatur motverkas knappast av att man har en massa vapen!? Skulle Iran och Nordkorea vara lika benägna att skaffa sig kärnvapen (om de nu verkligen är det) om USA och Ryssland inte hade kopiösa mängder av dem?
Demokrati måste åstadkommas med demokratiska metoder. Titta bara hur bra (i ironiskt menat) det gick i Irak och Afganistan när man försökte demokratisera landet med våld (med reservation för att det verkligen var det man försökte göra). Med tanke på det bör man kanske inte hurra för att just USA sitter på en massa kärnvapen. (Med en stark reservation för att utpeka någon enskild aktör på den politiska arenan som mer eller mindre pålitlig, makt korrumperar och politik är ett rävspel fullt av fällor för ärliga människor)
Appropå utopier, jag ska passa på att fråga en sak. Hur ställer ni er till nyliberalism, libertarianism och liknande ideologier?
Jag är glad över att bo i en demokrati. Om det är rätt att försvara den, eller någonting över huvud taget, med våld är något jag av religiösa själ starkt ifrågasätter. För mig är tro viktigare än politik och jag tycker att det är värdefullt att inte blanda dessa allt för mycket. Av den anledningen engagerar jag mig inte heller parti- politiskt, i alla fall till dess jag av någon välment själ blir övertygad om att jag borde det.
En av de positiva sidorna med att bo i en demokrati är att vi kan dryfta våra olika åsikter utan att riskera värre konsekvenser än möjligtvis personpåhopp (som tur är har vi ju inte sjunkit så lågt heller
) Det är intressant att ta del av era synpunkter, trots att jag har svårt att förstå hur man på allvar kan se någon konstruktiv kraft i någon form av militarism.
Visst kan det kännas hopplöst att se på den världspolitiska situationen och den otrygghet som finns där, men jag kan knappast kalla fredsarbete för utopiskt. Det mest konstruktiva fredsarbetet är dessutom småskaligt, konkret och förhållandevis effektivt (tänk på till exempel olika utbildningsprogram och mikrolånsprojekt) liknande projekt minskar dessutom risken för diktatur och förtryck.
Att världens två största kärnvapenmakter sen går med på att montera ner kärnvapen måste ju ändå ses som ett fantastiskt framsteg för just fredsrörelsen och världen i stort. Detta sänder ju också starka signaler till stater som Nordkorea och Iran.
Frid
Jonathan