Jag är så trött på ”EU-debatten” i Sverige. Jag sätter det inom citationstecken då det inte är mycket till debatt. De borgerliga partierna och socialdemokraterna är alla fortfarande helt fast i EU-omröstningen 1994. Man tror att det enda som debatten handlar om är ja eller nej, trots att den frågan är över sedan länge. Man beter sig som att kritik mot EUs arbetssätt eller beslut är något hemskt som man måste bemöta under rubriken ”EU-kritik” istället för att stödja eller bemöta sakkritiken på dess egna villkor.
Jag har fortfarande inte sett något parti gå till riksdagsval på ”Ja till Sverige!”, men folkpartiet kan fortfarande få för sig att gå till val på en liknande kampanj när det är europaparlamentsval. Borgerliga företrädare försvarar huvudlösa beslut och en korruption som man med kraft skulle ha bekämpat om det hade rört sig om Sverige, endast därför att det är i EU som beslutet har tagits eller korruptionen genomförts. Jag hoppas att alla partier hade ställt ultimatum om riksrevisionen i över 15 år på raken hade meddelat att det inte fanns bokföring nog för att veta var stora delar av statskassan hade försvunnit.
Jag är för EU, och anser att vi behöver en dylik organisation, något som idag inte ska vara nödvändigt att säga innan man framför kritik. Jag anser också att frågan om EUs existens och vårt EU-medlemskap är dags att släppa. Vi är medlemmar och kan vi inte då snälla gå vidare och börja diskutera EU sansat som vilken annan politisk beslutsnivå som helst? Om detta visar sig omöjligt, om man inte kan ha debatt om och försöka åtgärda all galenskap som pågår på nivån, ja då är EU ett projekt dömt att misslyckas, och något ohyggligt odemokratiskt. Jag framför kritik mot beslut fattade i regering och riksdag ständigt och jämt, men har aldrig blivit kallad för Sverigekritiker, om jag dock framför mindre kritik mot mycket större beslut i EU, då klassas jag automatiskt som EU-kritiker.
Om nedanstående klipp hade visat vice statsministern i Sverige, istället för vice ordförande i europeiska kommissionen, då hade det blivit ramaskri bland medier och politiker. Om riksrevisionen hade meddelat att stora summor ”försvunnit” ur statskassan massor av år på raken, då hade det blivit en enorm valfråga och stor debatt. Om det hade varit svenska staten som la mängder med pengar på protektionism och därigenom försäkrade sig om att afrikanska bönder stannade kvar i misär för att skydda egna bönder, då hade det varit en fråga kring vilken politisk strid rasade. När kan vi börja behandla EU som den politiska nivå den är, och utkräva åtminstone samma ansvar och sunda förnuft därifrån som vi gör från riksdagen?
Vilken är den verkliga ”Europavännen”? Den som ignorerar problemen och bara talar om hur viktigt det är att vi har ett EU, för freden och gemenskapen, eller den som blir fly förbannad över dumheterna som pågår och vill se till att EU skärper sig och gör det den är till för?
Och så är någon förvånad över att folk i allmänhet inte har koll på att det är parlamentsval? Det är väl självklart om man fortsätter vägra diskutera och föra debatt kring de väldigt stora frågor som finns att diskutera i valet?
(Intervjun med Wallström finns för övrigt med översättning hos HAX)
Man blir i samband med de årliga Salemmarscherna inte så lite irriterad. Det vore trevligt om man kunde slippa de galna nationalsocialiserna som vill synas med jämna mellanrum, även här i Linköping så håller de sina demonstrationer med jämna mellanrum. Det jag blir riktigt irriterad på är dock alla antidemokratiska vänstersnorungar som tycker det är kul att slåss med nazister och poliser, allt för att se till att nazisterna ska få lite lättare att få gehör för sin propaganda om att de är någon form av förtryckt sanningssägande elit.
