Kulturteori och -praktik

Jag noterar att Elise Karlsson ska börja blogga om klassisker på SvD kultur. Gott så, det är alltid intressant med genomgångar och tips kring klassiker man kanske har glömt bort eller små stötar så att man tar sig tid att faktiskt läsa det där verket som det aldrig blivit av att man börjat med.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite över hur innehållet i hennes bloggning kommer se ut med den svarsartikel hon skrev i Expressen kultur till Johan Lundberg som beslysning. Den artikel då hon i starka ordalag ondgör sig över tanken på att det finns ett gemensamt kulturarv som i hög mån sammanstrålar med det som med andra termer kan kallas för klassiker. Jag skrev ett bloggsvar till den artikeln så jag tänker inte ge mig in djupare i vad hon argumenterade, den hugade läsaren kan känna sig fri att läsa mitt ursprungliga inlägg.

Det jag frågar mig är vilken av två tänkbara vägar som detta kan gå: att hon antingen faktiskt lyfter upp klassiker från vårt kulturarv och vår historia och därmed implicit ställer sig bakom detsamma som hon bestämt tog avstånd från när det rörde sig på teoretisk mark, eller om hon lever som hon lär och förkastar historiens bedömning och istället lyfter upp okända, mer korrekta, verk vilka inte med rimlighet ligger inom vad begreppet klassiker berör? Verk som inte är så sprungna ur sin tid utan passar bättre i ”dagens moderna och demokratiska samhälle” som hon själv uttrycker det.

Dvs, är det kulturradikala hon svänger sig med något som hon har internaliserat, eller inser hon, såsom de flesta, att ett historiskt verk kan ha ett stort intresse och värde även i vår tid och därmed gör en bedömning vilken omvandlar hennes kulturradikalism till endast fernissa?

Vilket som så glädjer jag mig över hennes definition av klassiker:

Att det finns något som kan få ens sinne att expandera är väl det gemensamma för klassiker.

Tack för det, kan vi nu enas om att det västerländska kulturarvet faktiskt har ett värde och fyller en mening att bevara och bejaka även i vår ”moderna” tid?

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle

Read Full Post »

Om detta må du berätta

Jag tänkte nu fortsätta med min understundom skamlösa marknadsföring av Axess Magasin, Sveriges utan tvekan bästa och mest relevanta tidskrift. Som den mer trogne läsaren vet så har jag ett aktivt intresse för frågor rörande arkitektur och stadsplanering med huvudinriktning på hur denna mer kan inriktas mot att skapa stadsmiljöer som invånarna kan trivas i. Jag har tidigare bloggat om frågor anknytet till detta t.ex. här och här.

Senaste numret av Axess har glädjande nog just tema arkitektur. I princip allt som skrivs i ämnet i numret är värt att i sig rekommendera, allt från ledarartikeln och Alain de Bottons sammanfattning av teserna från hans senaste bok till Theodore Dalrymples sågning jämte fotknölarna av den rent tragiskt hemske Le Corbusier.

Även om jag anser att flera av de andra artiklarna var i sig mer läsvärda, och artikeln ibland kommer väl nära att landa i rena personattacker, så kommer ändå den bästa one-linern i detta nummer från Dalrymples text:

[...] historien om Le Corbusier hör snarare till kriminalhistorien än till till arkitekturhistorien [...]

För att även bidra med ett ytterligare lästips så rekommenderar jag läsarna att införskaffa den bok av Alain de Botton som ligger till grund för hans artikel. Även om det är uppenbart att han och jag inte alltid drar jämt i vår skattning rörande diverse arkitektoniska kvalitéer så kan jag inte finna något markant att anföra mot de resonemang och teser han framför.

Ref: de Botton, A. (2006) ”Lyckans arkitektur”  Köping, Brombergs Bokförlag AB. ISBN 91-85251-97-6

Tyvärr ter det sig som att boken är slutsåld för närvarande och inte planerad för någon ny tryckning än så länge, men den är väl värd att införskaffas om möjligheten öppnar sig.

Jag rekommenderar även givetvis en prenumeration på Axess Magasin, då behöver du inte missa något av det intressanta innehåll som däri infinner sig. För även i detta nummer finns stora mängder med läsvärda artiklar som faller utom temat för dagen.

Read Full Post »

Konst är konst, debatt är inte konst

De flesta har väl hört om det uppmärksammade ”konstprojektet” av sistaårseleven Anna Odell på konstfack? Hon som låtsades vara självmordsbenägen och blev inplockad av polisen, samt sedan förd till psykakuten där hon fortsatte sina charader? Själv finner hon det uppenbarligen upprörande att systemet är så känslokallt att de behandlar den som aktivt försöker framställa sig själv som allvarligt psykiskt sjuk som om detta var allvar.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) anser att Odell borde få betala de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig händelse.

Syftet med det hela sägs alltså vara någon form av konstprojekt. Man kan givetvis fråga sig om meningen var att det hela skulle bli en ”installation” i media, om hon räknar med att få tillgång till någon form av minnen från det hela som hon kan ställa ut eller på vilket sätt det ska kunna falla inom ramen för konst. För jag antar att hon inte tänker skriva en bok om sina upplevelser av psykvården inifrån? Dror Feiler anser att det nog kan vara ett helt rimligt projekt, men det kan jag inte säga att jag fäster så stor vikt vid.

Själv tycker jag att det är väldigt enkelt. Att låtsas vara allvarligt psykiskt sjuk och med flit missutnyttja en av de alltför få platserna inom akutpsyk är inte konst. Punkt. Jag bryr mig inte om vad Konstfack eller diverse ”konstnärer” tycker om det hela. Det blir fortfarande inte konst.

Att något skapar debatt gör det inte till konst. Att något är kontroversiellt gör det inte till konst. Och att något bryter mot allmänna moraliska normer gör det definitivt inte till konst. Få aspekter av den kulturradikala hegemonin är så irriterande som missutnyttjandet av begreppet konst för att beskriva lite vad som helst, bara det skapar uppmärksamhet.

David Eberhard, chef på S:t Görans psykakut, sammanfattar sin syn på saken bra:

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Läsvärt är även Hanne Kjöllers text om det hela.

Read Full Post »

Låt det vara lite svårt

Jerry Määttä, fil dr litteraturvetenskap, skriver en understreckare om en bok av litteraturforskaren Mikita Brottman, där hon försöker nyansera bilden av skönlitteraturen och plädera för ett annat sätt att förhålla sig till framförallt klassiker. Hennes genomgående tes tycks vara att litteraturläsning inte per automatik ger en massa positiva effekter, och så långt kan man ju hålla med, men även att det inte finns någon mening i att försöka ta sig igenom klassisk litteratur som känns ”motig”, där det är svårt att finna lusten att läsa. I den delen anser jag att hon är helt fel ute.

Hon förklarar visserligen att man bör ge all litteratur en chans, men inte känna sig dålig om man inte orkar läsa klassiker utan lägger dem ifrån sig. Bättre då att bara helt enkelt läsa populärlitteratur som känns lustfylld. Hon har en poäng i att litteraturen ska vara lustfylld att läsa, och att man inte i längden kan tvinga sig igenom böcker som inte ger en något och som inte fångar en.

Jag tycker dock att hon gör det för enkelt för sig. Att ge sig in på en klassisk författare, en ny genre eller litteratur från en epok som man är ovan vid kan vara väldigt svårt i början och det är inte säkert att boken alls lyckas fånga en från start. Att t.ex. läsa svensk litteratur från 1800-talet för första gången är inte nödvändigtvis så fängslande. Man är helt enkelt inte van vid språket och de litterära stilarna. Det innebär att det krävs en ansträngning för att tränga in i litteraturen innan man kan nå det stadium då den kan fängsla en och då vidare läsning inte längre är en plikt utan ett nöje.

Själv har jag väl haft en fördel i detta, eftersom jag läste tidigt och redan i mellanstadiet började ge mig på att läsa äldre klassiker och därmed redan tidigt tagit mig förbi en hel del trösklar. Att läsa litteratur i ovana stilar gör det enklare att komma in i även andra stilar som man i framtiden stöter på. Men det innebär inte att det alltid är enkelt, eller utan motstånd att börja med en ny historisk författare eller litteratur från en ny epok. Det kräver alltid en viss invänjningsperiod, även om den säkerligen är mycket kortare för mig än för någon som aldrig eller sällan har läst annat än ny litteratur i ett fåtal genrer.

Jag tror visserligen inte att man ska överskatta klassiker, men det finns oftast en god anledning att de har tillägnat sig det epitetet. De är ofta såväl mycket läsvärda böcker som intressanta tidsdokument. Det finns idag tyvärr en väldig tendens till just att allt ska vara lustfyllt och enkelt, samt en motvilja mot det som kräver en viss ansträngning, i detta fall intellektuell sådan. Utan tvekan kan man få många goda timmar ur litteratur som inte kräver något att ge sig på, men man förlorar också en hel del om man förkastar det som tar emot och som kräver mer av en. Det finns en risk att många fängslande berättelser inte når mottagare som verkligen skulle uppskatta dem, bara för att minsta motståndets lag gör det enklare att plocka upp en välbekant bok än att ge sig på något nytt.

Här kan skolan också spela en roll, genom att se till att eleverna får sig till livs skiljda stilar och epokers litteratur så att de i framtiden lättare kan närma sig dessa och andra. Dock finns det tyvärr idag en väldig tendens till att inte vilja ”påtvinga” elever litteratur som kräver en del av dem, eller som de inte själva intresserar sig för. Skolan har helt enkelt en tendens att tänka som Brottman och vilja ge eleverna en redan från början lustfyllt relation med all litteratur istället för att samtidigt sträva efter att vidga elevernas vyer. Frågan är dock när eleverna menas ska ge sig in på ”djupare vatten” om de har inympats med en strävan efter det lättillgängliga under hela sin skoltid?

Read Full Post »

Med världen som ände

En artikel i DN-kultur inleds med ett citat från Jürgen Habermas, ”Andra må tycka att allt tal om en ­europeisk offentlighet tråkar ut dem [...]”. Jag känner mig hemma i denna första del av citatet. Artikeln handlar om att en gemensam europeisk kulturdebatt nu äntligen har tagit fart, via diverse internetsidor. Jag anser att utgångspunkten är fel och att slutsatsen skulle kunna vara en mycket mer intressant.

Hela diskussionen om en gemensam europeisk debatt och offentlighet ter sig för mig vara mer kopplad till den politiska viljan att omvandla EU till en statsbildning än till någon verklighet som faktiskt föreligger i sinnevärlden. Europa är en samling länder, med sinsemellan stora skillnader. Detta är något man helt enkelt får acceptera och gilla läget. Det spelar ingen roll om EU försöker starta egna TV-kanaler eller vad nu nästa idé blir.

I verkligheten så existerar inte den gemensamma offentlighet som krävs för en gemensam debattmiljö av bredare art, och politiska försök att inympa en sådan är dömda att misslyckas. Intressantare är att se till vad internet faktiskt bidrar med, något som är klart mer värt.

De exempel som artikeln tar upp är internetsidor med en paneuropeisk debatt, men man glömmer det faktum att internet är uppfyllt med en global debatt. I hög grad gör internet att gränser blir obetydliga för debatten och att en debatt kan föras där det inte bara oftast är meningslöst var en debattör bor, utan även okänt.

I frågor som i någon mån är av gränsöverskridande intresse, vilket framförallt populärkulturella och tekniska är, så etableras en, för frågekomplexet specifik, gemensam offentlighet där debatten inte endast kan ske över hela europa utan över hela den del av världen där engelska är ett bekant språk.

Även i artikeln så tydliggörs det att den kultur och kulturdebatt som frodas bäst på internet är den som rör det mer populärkulturella, och jag måste då säga att det på många sätt känns onödigt smalt och snävt att vilja begränsa detta till en europeisk debatt, vad än Bryssel önskar.

Men inte heller ska man glömma att internet även möjliggör en debatt om de mest smala frågor som tänkas kan. Oavsett hur specifik eller unik den kulturyttring du intresserar dig för är så kommer du ha möjlighet att möta och diskutera denna med likasinnade, just eftersom internet etablerar en världsvid offentlighet med väldigt låga trösklar för inträde.

Jag läser och deltar i debatter mot inte bara svenskar eller europeer, utan även invånare från jorden runt. Detta är egentligen något väldigt fantastiskt och mer omvälvande än att några sidor för gemensam europeisk debatt har lyckats etableras.

Därmed inte sagt att det är något negativt med mer gemensam kulturdebatt i Europa. Men låt inte det geografiska begränsa tanken till att detta vore nog.

Read Full Post »

”Mode” och ”estetik”

Jag ser en artikel i SvD som uppvisar ytterligare av dessa de absurda kreationer som av någon form av felriktad välvilja kallas kläder och reflekterar över om det finns något språkbruk som blir mer felaktigt än användandet av ”mode” för att beskriva det som bärs under promenerande på catwalks vid de stora ”modevisningarna”.

Plaggen har ytterst sällan något att göra med det som människor annars bär, och intrycket blir att de designas mest utifrån principer om att de ska sticka ut så mycket som möjligt från det som folk finner tilltalande, dvs från vad som i mer dagligt tal faller under rubriken mode, eller från god smak för den delen.

Det tycks mig som ytterligare ett exempel på den konstruerade, negativt definierade och för den delen antiestetiska estetik som kulturradikalismen ”bidrar” med. På en estetik där det definierande är hur mycket verket kan avvika från vad människor finner smakfullt, och följdaktligen hur lite mening som verket kan innehålla.

OK, jag är nog lite för hård. Visst syns plagg som är en mer extrem form, en produkt i tangentens riktning, av kläder och stilar som människor kan välja att bära, och som därmed kanske kan hävdas säga något om vilken klädmässig estetik som faktiskt råder i ”verkligheten”, men jag kan inte säga att det är något som verkar vara det definierande draget inom området.

När jag skriver detta så känns det som att jag projicerar en markant bitterhet, och vet inte riktigt om det är den känslan jag vill ge. Snarast är detta likväl som flera tidigare inlägg jag skrivit bitar i en väv av ömsom uppgivenhet och ömsom irritation över hur det är beskaffat med områdena kultur och estetik idag.

En irritation över arkitektur som står i motsats till vad människor vill ha i sin boendemiljö, över konst där det högsta goda i ett verk är att folk blir upprörda och/eller sårade och över mode där målet är att ingen skulle vilja bära det.

Var verkligen den där gamla tanken att estetik handlar om det vackra och sköna så hemsk?

Read Full Post »

Sagan om Ringen som konservativ stridsskrift

Genom de filmer som lanserades för något år sedan så skapades ett större intresse för J.R.R. Tolkiens boktriologi Sagan om Ringen. För den som ser på statistiken över biobesök så är filmernas lansering väl synlig. Det som visserligen ibland lyftes upp men inte så väldigt ofta diskuterades var Tolkiens budskap med boken.

Han var själv stark motståndare mot alla former av allegoriska läsningar, men inkluderade uppenbart budskap i enlighet med sina egna uppfattningar i böckerna. Böckerna har givetvis en mångfald av teman, så som varje mytologi, en form som han medvetet sökte eftersträva. Att ett av de viktigaste teman i boken var tydligt konservativt är dock tveklöst.

Böckerna inleds med den ganska idylliska skildringen av Hobernas liv i Fylke, och mot slutet så skildras det som känslomässigt blir något av det värsta i serien, när denna idyll invaderas och förstörs av de onda makterna. Denna konflikt är de tydligaste illustrationerna av ett genomgående tema.

Fylke är en idealbild av det gamla England, och ondskans makten visar upp de värsta sidorna av industrialiseringen. Tolkien sörjde över det gamla Englands pågående och i allt högre grad fullföljda bortgång, att industralisering och urbanisering ersatte naturnära småsamhällen med anonyma och färglösa industrisamhällen. Över hur det traditionella livet och dess lugna lunk ersattes med ett mer hektiskt och produktionsinriktat liv.

Han var inte någon framstegsfiende per se, eller emot förbättrad levnadsstandard. Men han sörjde över det vackra och värdefulla som offrades på vägen dit. Han sörjde över när naturen skövlades för dess råvaror, när träden höggs ner för att bli bränsle och när luften förorenades för att driva maskinerna. För dessa industrialismens effekter hyste han ett djupt förakt.

Han upprördes över när den familjära miljön och gemenskapen människor mellan byttes ut mot en instrumentell syn på människan och över den massmänniska som det moderna samhället i allt högre grad baserade sig på, och utifrån vilken ett stort krig rasade runt omkring honom och människor offrades för påstått högre ändamål.

Buskapet är ett djupt konservativt sådant, liksom Tolkiens syn i stort. Den typ av konservatism som kanske inte vet vart man vill, men som ser hur viktiga värden låtes falla till föga och hur människans värdighet förnedras, och då inte kan vara stilla. Den typ av konservatism som uppskattar den goda vi har i livet och som ser med skepsis på allt som nedvärderar eller förnekar människans inneboende värdighet.

(Tidigare publicerat på Tradition & Fason)

Read Full Post »

För friheten att på jättars axlar kliva upp

Om skillnaden mellan kulturkonservatismen av idag och på 60-talet skriver PJ Anders Linder, med utgångspunkt från två artiklar och de debatter som följde dem: Johan Lundbergs ”Smakrevolt”-artikel och den därefter följande debatten (vilken ännu inte har ebbat ut helt), samt den intervju med Gunnar Biörck som inledde ”trolöshetsdebatten”.

När kulturkonservatismen vid tiden för Biörckintervjun var det etablerades röst och av ovana hade svårt att försvara och berättiga sig själv, så är dagens kulturkonservatism och kulturkonservativa en mer tydlig, självsäker och kraftfull skara.

Det har ett tag nu med jämna mellanrum talats om konservatismens återtåg, och om att de konservativa värdena åter är i ropet. Men på inget politiskt område ter det sig så korrekt som det gör på kulturens. Även om kulturkonservatismen är en liten och av dagens etablissemang föraktad riktning, så är det där styrkan finns idag.

Linder markerar även något mycket viktigt, det att debatten om kulturen inte är något avskilt område för sig. De kulturradikalas triumf sammanfaller med att de kan ta över medier och akademi. Kulturen hänger intimt samman med båda dessa områden, även om skälen till detta främst finner sin grund i kulturkonservatismen. Han tar även upp friheten som ett konservativt stridsrop i kulturdebatten.

Fast nu ifrågasätts den radikala hegemonin av en kulturkonservatism som har skakat dammet av sig. När Johan Lundberg och hans meningsfränder talar för Traditionen handlar det om vikten av att få tillgång till de gemensamma minnen och referensramar som utgörs av historia, klassiker och språk. Den nya kulturkonservatismen försvarar en idé istället för en position. Den går inte ut på kontroll utan på kunskap som väg till upplevelser, kommunikation och mänsklig utveckling. Friheten har blivit ett konservativt värde: en frihet som kan växa med studier, läsning och reflexion. En nyckeluppgift för skola och universitet måste vara att öppna dörrar in till denna frihet.

Jag anser att han har helt rätt i sin analys. Det i mångas ögon troligen ironiska resultatet av kulturradikalismen blir en inskränkthet och ensidighet där endast ”det rätta” accepteras. En miljö där det verkligt goda och värdefulla nekas den som suktar efter mer, och där yta ges som enda svar till den som strävar efter djup.

Kulturkonservatismen är det som idag står för att våga öppna perspektiven och dra lärdom av det som andra människor har gjort, och för att ge tillgång till de jättars axlar som vi själva står på men från vilka kulturradikalismen har kämpat för att kollektivt kasta oss ut.

(Även på Tradition & Fason)

Read Full Post »

Ännu en gång i kulturkonservatismen

Jag utlovade tidigare ett sammanfattande inlägg om den kulturkonservatismdebatt som har pågått på expressens kultursida. Detta är inte det, utan jag tänkte skjuta in ett extra inlägg innan det där jag går in lite mer på en aspekt av det kulturkonservativa synsättet, det absoluta i kulturen, med viss utgångspunkt från Johan Lundbergs ursprungliga inlägg. Sägas ska att jag inte vet i hur hög grad mina tankar sammanfaller med hans, utan jag försöker endast ge min korta reflektion över ett område som inte har behandlats i den mån det förtjänar i den pågående debatten.

Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga konsten som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet.

Detta måste ändå sägas vara kärnan i det kulturkonservativa budskapet. Att det finns någon form av absolut estetik, att ett verk kan ha en inneboende skönhet eller annan karaktär som den enskilde i mer eller mindre mån kan närma sig förståelse av men som på det mest grundläggande planet inte definieras utifrån den förståelsen. En estetik som vi i kulturen på olika vägar närmar oss i samspel mellan vår natur och vårt förstånd men som troligen är ouppnålig.

Dessa hos verket inneboende kvalitéer är sådana att vi kan tala om bättre eller sämre konst och att vi kan säga att något är mer betydelsefull kultur. Kontexten kan till viss del bidra som nyckel till verkets innehåll men verkets kvalitet kan dock inte i sig skapas genom den.

Då kulturen inte kan ses främst utifrån sin situation så kan man inte förkasta historiens kultur och det som tidigare generationer har lyckats skapa. Även om kulturyttringar från historien och särskilt andra kulturer understundom kan vara svårare att nå, då kontexten som ovan sagt bidrar till förståelse och förenklar närmandet till den estetik som verket illustrerar, så är dess kvalitéer i grunden oberoende av den förståelsen.

Samtidigt så skapar historiens kultur en grund av förståelse och en bas att bygga på för att skapa verk av bestående värde och med inneboende estetiska kvalitéer. Detta tror jag är en av de största anledningarna till att så mycket av dagens kultur är av en art som för andra än de närmast sörjande inte kan sägas bidra med något estetiskt av vikt. Ett markerande mot estetiska ideal är mer sannolikt att skapa något oestetiskt än att bidra med något som är mer estetiskt tilltalande.

Read Full Post »

Demon som beaktansvärd kulturyttring

Jag började i anslutning till att jag testade Linger in Shadows, ett intressant experiment med TV-spelsmediet då det inte egentligen är ett spel utan en interaktiv demo, fundera över demokulturens status som kulturform. Vi är idag i ett läge då det är lika självklart för större tidningar att avhandla datorspel som de senaste biofilmerna. Jag kan dock inte påminna mig när jag senast läste något om demos i en dagstidning.

Demokulturen har ju alltid haft karaktären av undergroundkultur, men är intressant i så mån att den snarare har känslan av högt än lågt över sig. Jag kan inte säga att det är ett område som jag har någon vidare expertis på, jag har faktiskt ytterst lite koll på vad som händer på den scenen, vad som produceras och vad som är värt att kolla närmare på.

Men högkultur för mig handlar ofta om just sökandet efter det rena och vackra i en viss uttrycksform eller kapacitet. Där operan arbetar i gränslandet för vad som kan presteras med den mänskliga rösten som verktyg, där baletten arbetar med de rena rörelserna och människokroppens estetik och där måleriet arbetar med färger, former och miljöer så arbetar demos med teknikens yttersta gränser för att se vad som är möjligt att åstakomma inom dess ramar och exakt var de går.

Jag fascineras av kombinationen av de två dragen, estetik som skapas bara för sin egen skull och att detta görs i ett medium som medvetet är begränsat. Den som skapar ett demo arbetar inom de snäva ramar som skapas av en viss dataarkitektur, oftast har det handlat om plattformar med mycket begränsad kapacitet, som inte är gjorda för att prestera ens i närheten av det som man försöker pressa ut ur den. Och idag är det vanligt att man medvetet arbetar inom väldigt snäva egenuppsatta ramar för att fortfarande låta det hela handla om hur mycket som kan göras med lite. Vanligt är t.ex. att demona får vara max 64 kB eller t.o.m. 4 kB stora totalt, eller att man använder sig av en gammal plattform.

Det handlar om att med minimala medel och otrolig uppfinningsrikedom skapa något som endast får sin funktion i det estetiska resultatet samt i fascinationen över att någon lyckas göra så mycket med så lite. Givetvis så finns det ju allt från lite halvdåliga försök till sådant som i princip är mästerverk men det är en nisch inom kulturen som får mindre uppmärksamhet än vad den förtjänar.

För en jämförelse till ett annat område så kan man nog närmast likna de restriktioner som demos ofta skapas inom med de mer eller mindre uttalade kraven på specifika versmått som har varit gällande under olika epoker och i olika språk. Där det som uppmärksammas är vad som skribenten lyckas skapa inom dessa givna ramar.

För att se lite exempel på vad det handlar om så gå till scene.org och DTV.

Read Full Post »