Jag är kristen och samtidigt politiskt aktiv. Som varandes båda dessa så finner man sig i en intressant sits, där krav reses från olika håll på hur man ska bete sig och tala. Från kristet håll vill en del att man ska ”våga” tala i religiösa termer om politiska frågor, och från icke-kristet håll vill en del att man inte ska blanda in några uppfattningar med religiös grund i politiken alls. Jag ser båda dessa ståndpunkter som orimliga.
I kommentarerna till ett inlägg nyligen avkrävdes jag svar på vilket bibelcitat som jag baserade min uppfattning, på vilket jag svarade att jag inte använder mig av bibeltexter för att resonera kring politik och att jag då denna blogg rör politik inte tänkte ge mig in i någon teologisk diskussion. Detta fick jag av kommentarsskrivaren ingen acceptans för utan han fortsatte kräva religiös motivation, och avslutade med att raljant deklarera att min ovilja till detta bevisade hans framförda tes om mitt hävdade hyckleri.
Vid andra tillfällen har jag möts av en otroligt föraktfull attityd från ateister över att jag som kristen har mage att ge mig in i politiken. Uppfattningar från kristna har inget i politiken att göra i en sekulär stat, utan uppenbarligen endast ståndpunkter från den som står fri från sådana metafysiska ståndpunkter.
Jag tänkte skriva en text om denna rågång mellan religion och politik, då det är ett ämne som talas mycket om men som jag anser allt för sällan definieras vad det innebär. Det får såväl till följd att vissa kan få för sig att kristna inte borde få lägga sig i politiken som att vissa troende, kristna såväl som muslimer och andra, bestämmer sig för att denna rågång inte kan hållas och istället bör förkastas. Själv försöker jag medvetet hålla en mycket tydlig linje i detta och anser att det idag mer än på länge är viktigt att diskutera var denna linje ska gå.
Självklart är det så att min tro påverkar min verklighetsuppfattning och vilka ingångsvärden jag har i politiken. Min tro innebär att jag har vissa metafysiska uppfattning om människans natur och hennes rättigheter/skyldigheter. Men detta gäller även sekulära liberaler och socialister. Jag har t.ex. en uppfattning om att människans liv är okränkbart, att människan har en rätt att styra sitt eget liv och ett ansvar för det samma, men även att alla människor har ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor. Dessa uppfattningar delar jag med människor av diverse trosuppfattningar såväl som sådana utan någon bestämd trosuppfattning.
Min tro säger mig att världen har vissa egenskaper som följer av att Gud har skapat den. Jag tror att det finns en objektiv verklighet att förhålla sig till och att denna på ett grundläggande plan är rationell och möjlig att med förnuftet lära sig mer om. Jag tror därför att det som man kan komma fram till är sant genom vetenskap med nödvändighet också är i enlighet med kristendomen, detta då sanning är sanning. Det vi lär oss den vägen säger något om det under som skapelsen är, och gör att vi på något plan lär oss mer om Gud och hans verk då världen är skapad av honom. I regel verkar Gud inte mot de verklighetens lagar som han själv har satt upp. Eftersom jag är övertygad om kristendomens sanningsanspråk så är jag därför inte heller rädd för att ta till mig ny kunskap som kan föra mig närmare sanningen, oavsett om denna kunskap kommer från kristet eller ickekristet håll.
Politik grundar sig i botten på metafysik, dvs uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad: har människan en fri vilja, kan människan ha inneboende rättigheter m.m. Min uppfattning där är klar. Det som kallas för den kristna etiken är i botten något allmänmänskligt. Man behöver inte vara kristen för att omfatta samma ståndpunkter som en kristen gör, och kristna har inget monopol på att förstå sig på moraliska spörsmål, utan detta är något som alla människor är skapade med kapaciteten till.
De uppfattningar som klassiskt omfattas av kristendomen är inget unikt, utan eftersom vi alla är skapade av samma Gud något gemensamt. Därför måste också alla politiska och moraliska diskussioner i princip kunna föras utan att blanda in tron eller Gud i resonemanget. Är något rimligt och sant för en kristen i de frågorna så måste det gå att komma fram till samma sak helt utan att dela utgångspunkten i tron.
Demokratin kräver som en grundläggande förutsättning att en diskussion kan föras mellan medborgarna, och den debatten måste då föras på en plan som alla kan dela. På samma sätt som vi kristna inte tolererar att vissa ateister vill kräva icketro av offentliga personer så kan vi inte räkna med att någon annan ska ta hänsyn till ett teologiskt resonemang vid ett politiskt beslut.
Staten har ingen rätt att påtvinga någon en religiös uppfattning eller att följa religiösa regler, på samma sätt som staten inte har någon rätt att försöka hindra någon från att tro en viss sak eller försöka göra så att någon ”slipper” märka att det finns de med en annan tro. Det innebär också att statens makt inte kan användas för att tvinga fram något som endast motiveras religiöst. Det som staten ska göra och som politiken ska besluta måste kunna motiveras på ett sådant sätt att alla, även om vi aldrig kommer vara eniga, kan föra den debatten tillsammans.
När jag resonerar kring en politisk fråga så går jag därför inte tillbaka till Bibeln för att komma fram till en slutsats. Den finns där vad gäller att skapa mina uppfattningar kring människans natur och rättigheter, men kan inte användas som argument i den politiska sfären. För att parafrasera Jesus så handlar det om ”att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud”. Politik och världslig makt är per definition sekulär, det är själva ordets betydelse, och den uppfattning som inte kan beskrivas och försvaras i sekulära termer kan inte heller räknas med att den tas på allvar i det samtal som rör den sekulära politiska sfärens beslut och sysslor.
En del kristdemokrater kan utan tvekan ibland ha svårt att hålla denna rågång, och vi ska inte tala om den kristna högern i USA, men samtidigt har väldigt många andra utanför partiet enormt svårt med att förstå konceptet att kristdemokratin inte motiverar uppfattningar religiöst då det ofta, men verkligen inte så ofta som många tror, är kristna som är företrädare och aktiva i partiet. Båda dessa är felaktiga, och i grund av samma anledning: de skiljer inte på politik och religion.
His taking responsibility as an ethical standpoint for Christians means you don’t call upon religion to sanctify or sanction what you’re doing. You really do take responsibility for your actions before God.
– Victoria Barnett om Dietrich Bonhoeffer
