Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Metapolitik’

Jag är kristen och samtidigt politiskt aktiv. Som varandes båda dessa så finner man sig i en intressant sits, där krav reses från olika håll på hur man ska bete sig och tala. Från kristet håll vill en del att man ska ”våga” tala i religiösa termer om politiska frågor, och från icke-kristet håll vill en del att man inte ska blanda in några uppfattningar med religiös grund i politiken alls. Jag ser båda dessa ståndpunkter som orimliga.

I kommentarerna till ett inlägg nyligen avkrävdes jag svar på vilket bibelcitat som jag baserade min uppfattning, på vilket jag svarade att jag inte använder mig av bibeltexter för att resonera kring politik och att jag då denna blogg rör politik inte tänkte ge mig in i någon teologisk diskussion. Detta fick jag av kommentarsskrivaren ingen acceptans för utan han fortsatte kräva religiös motivation, och avslutade med att raljant deklarera att min ovilja till detta bevisade hans framförda tes om mitt hävdade hyckleri.

Vid andra tillfällen har jag möts av en otroligt föraktfull attityd från ateister över att jag som kristen har mage att ge mig in i politiken. Uppfattningar från kristna har inget i politiken att göra i en sekulär stat, utan uppenbarligen endast ståndpunkter från den som står fri från sådana metafysiska ståndpunkter.

Jag tänkte skriva en text om denna rågång mellan religion och politik, då det är ett ämne som talas mycket om men som jag anser allt för sällan definieras vad det innebär. Det får såväl till följd att vissa kan få för sig att kristna inte borde få lägga sig i politiken som att vissa troende, kristna såväl som muslimer och andra, bestämmer sig för att denna rågång inte kan hållas och istället bör förkastas. Själv försöker jag medvetet hålla en mycket tydlig linje i detta och anser att det idag mer än på länge är viktigt att diskutera var denna linje ska gå.

Självklart är det så att min tro påverkar min verklighetsuppfattning och vilka ingångsvärden jag har i politiken. Min tro innebär att jag har vissa metafysiska uppfattning om människans natur och hennes rättigheter/skyldigheter. Men detta gäller även sekulära liberaler och socialister. Jag har t.ex. en uppfattning om att människans liv är okränkbart, att människan har en rätt att styra sitt eget liv och ett ansvar för det samma, men även att alla människor har ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor. Dessa uppfattningar delar jag med människor av diverse trosuppfattningar såväl som sådana utan någon bestämd trosuppfattning.

Min tro säger mig att världen har vissa egenskaper som följer av att Gud har skapat den. Jag tror att det finns en objektiv verklighet att förhålla sig till och att denna på ett grundläggande plan är rationell och möjlig att med förnuftet lära sig mer om. Jag tror därför att det som man kan komma fram till är sant genom vetenskap med nödvändighet också är i enlighet med kristendomen, detta då sanning är sanning. Det vi lär oss den vägen säger något om det under som skapelsen är, och gör att vi på något plan lär oss mer om Gud och hans verk då världen är skapad av honom. I regel verkar Gud inte mot de verklighetens lagar som han själv har satt upp. Eftersom jag är övertygad om kristendomens sanningsanspråk så är jag därför inte heller rädd för att ta till mig ny kunskap som kan föra mig närmare sanningen, oavsett om denna kunskap kommer från kristet eller ickekristet håll.

Politik grundar sig i botten på metafysik, dvs uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad: har människan en fri vilja, kan människan ha inneboende rättigheter m.m. Min uppfattning där är klar. Det som kallas för den kristna etiken är i botten något allmänmänskligt. Man behöver inte vara kristen för att omfatta samma ståndpunkter som en kristen gör, och kristna har inget monopol på att förstå sig på moraliska spörsmål, utan detta är något som alla människor är skapade med kapaciteten till.

De uppfattningar som klassiskt omfattas av kristendomen är inget unikt, utan eftersom vi alla är skapade av samma Gud något gemensamt. Därför måste också alla politiska och moraliska diskussioner i princip kunna föras utan att blanda in tron eller Gud i resonemanget. Är något rimligt och sant för en kristen i de frågorna så måste det gå att komma fram till samma sak helt utan att dela utgångspunkten i tron.

Demokratin kräver som en grundläggande förutsättning att en diskussion kan föras mellan medborgarna, och den debatten måste då föras på en plan som alla kan dela. På samma sätt som vi kristna inte tolererar att vissa ateister vill kräva icketro av offentliga personer så kan vi inte räkna med att någon annan ska ta hänsyn till ett teologiskt resonemang vid ett politiskt beslut.

Staten har ingen rätt att påtvinga någon en religiös uppfattning eller att följa religiösa regler, på samma sätt som staten inte har någon rätt att försöka hindra någon från att tro en viss sak eller försöka göra så att någon ”slipper” märka att det finns de med en annan tro. Det innebär också att statens makt inte kan användas för att tvinga fram något som endast motiveras religiöst. Det som staten ska göra och som politiken ska besluta måste kunna motiveras på ett sådant sätt att alla, även om vi aldrig kommer vara eniga, kan föra den debatten tillsammans.

När jag resonerar kring en politisk fråga så går jag därför inte tillbaka till Bibeln för att komma fram till en slutsats. Den finns där vad gäller att skapa mina uppfattningar kring människans natur och rättigheter, men kan inte användas som argument i den politiska sfären. För att parafrasera Jesus så handlar det om ”att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud”. Politik och världslig makt är per definition sekulär, det är själva ordets betydelse, och den uppfattning som inte kan beskrivas och försvaras i sekulära termer kan inte heller räknas med att den tas på allvar i det samtal som rör den sekulära politiska sfärens beslut och sysslor.

En del kristdemokrater kan utan tvekan ibland ha svårt att hålla denna rågång, och vi ska inte tala om den kristna högern i USA, men samtidigt har väldigt många andra utanför partiet enormt svårt med att förstå konceptet att kristdemokratin inte motiverar uppfattningar religiöst då det ofta, men verkligen inte så ofta som många tror, är kristna som är företrädare och aktiva i partiet. Båda dessa är felaktiga, och i grund av samma anledning: de skiljer inte på politik och religion.

His taking responsibility as an ethical standpoint for Christians means you don’t call upon religion to sanctify or sanction what you’re doing. You really do take responsibility for your actions before God.

– Victoria Barnett om Dietrich Bonhoeffer

Read Full Post »

Roland Poirier Martinsson skriver bra och i mitt tycke helt korrekt på SvDs ledarsida om Kristdemokraterna. Han rör vid vad jag ser som partiets två problemområden i dagsläget: dels så finns en ovilja att röra vid ”hårda” frågor, och då kanske inte främst skattefrågor o.dyl. utal lag och ordning, rättsväsende. Men dels även den enorma skräck som partiets ledning ständigt uppvisar mot att sticka ut och få skit från opinionsbildare.

Han noterar att vi har enormt duktiga och sympatiska företrädare men att detta inte räcker, till skillnad mot vad en del gärna vill tro. Partiet måste även börja fundera över hur man faktiskt når väljare som kan tänkas rösta på oss. Idag verkar strategin sedan ett antal år vara en fortsättning på det som tog oss till riksdagen: slipa av kanterna och idiosynkrasierna. Det var till viss del nödvändigt för att omvandla partiet till ett riksdagsmoget parti, men idag får det som främsta effekt att allt görs för att reducera incitamenten att rösta på oss.

Visst skulle det som partiföreträdare vara trevligt om alla tyckte om oss, och ingen kallade oss för fula namn i debatten, men det enda sättet att uppnå det är att samtidigt vara totalt ointressant, dvs inte heller vara en parti som någon tycker så bra om att de väljer att lägga sin röst på det. Idag bygger vi grunden för att vara andra- och tredjehandsval hos en hel massa människor, men samtidigt förstahandsval för alltför få.

Vi måste våga sticka ut och acceptera att debattörer, såväl socialister som liberaler, kommer skälla ut oss efter noter med jämna mellanrum. De är inte vår potentiella väljarbas. För att ta ett bra konkret exempel: det finns ingen anledning att lägga krut på att marknadsföra oss som ett bra parti i HBT-frågor. För den som anser att de frågorna är det viktigaste så kommer inte kristdemokraterna vara ett val ändå. Krasst men sant.

I gengäld så finns det en hel del frågor där vi tydligt kan ta (eller marknadsföra) ledartröjan, frågeområden där vi sticker ut, men samtidigt har en bra och folkligt förankrad politik, alternativt där vi har extra mycket trovärdighet att ta striden. Jag tänker på frågor som:

  • Stärk familjen. Konkreta förslag för att göra familjers vardag och ekonomi bättre.
  • Trygghet och brottsbekämpning. Fånga brottslingarna, straffa dem och se till att vanligt folk kan känna sig trygga i vardagen.
  • Moral och ansvarstagande. Människor har ett ansvar för sig själva och sin omgivning. Solidaritet och ansvar går inte genom skattesedeln.
  • Ta strid mot genusflummet. Våga säga att statistik inte är detsamma som jämställdhet, och att könen är jämställda men att alla inte därmed ska göras till androgyna experiment.

Kort sagt frågor där kristdemokraterna kan stå starka, som är ideologiskt förankrade och där vi hamnar i konflikt med tyckare och övriga partier. Konflikter människor mellan är av ondo, konfliktlinjer i politiken är det sätt via vilket man kan attrahera nya väljare. Kristdemokratiska politiker är ofta väldigt intresserade av att kompromissa och hitta lösningar, att samarbeta kort sagt. Detta är av godo, men om man inte samtidigt vågar stå på sig och ta strid i debatten så kommer partiet inte locka nya väljare och inte heller vrida samhällsdebatten i vår riktning.

Man får inte i detta glömma klassiska frågor som sjukvård, äldreomsorg m.m., men måste samtidigt inse att detta inte primärt är frågor som får människor att vid valurnan lägga ner en kristdemokratisk valsedel. Inget parti kommer ta strid för att de vill ha sämre sjukvård eller äldreomsorg. Visst deras politik kan leda till det, men vi kommer inte kunna etablera någon rimlig konfliktlinje i sådan mån att det räcker.

De frågeområden jag räknade upp, och även de som Roland PM nämner, är däremot sådana att vi kommer få mothugg. Att tala om familjen som något positivt och nödvändigt för samhället är inte populärt i stora delar av opinionsbildarsfären. Väljarkåren är däremot något annat. Den sitter inte på SR eller Aftonbladet. Och det är väljarna vi är intresserade av. Om SR och Aftonbladet väljer att attackera oss, så bra, det leder till att vi får uppmärksamhet och att våra förslag debatteras. Då kommer vi kunna nå alla de väljare för vilka kristdemokraterna realistiskt kan bli förstahandsval.

Read Full Post »

Det var ju intressant. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har inget val utan måste avgå ett år efter valet 2010, detta då miljöpartiets stadga kräver det. De vill fortfarande ha ministerposter dock. Jag måste säga att jag tycker principen är rätt sympatisk, att man inte kan sitta kvar i all evighet, men det skapar ju en något prekär situation.

Det innebär att väljarna vid valet inte har en aning om vilka som kommer leda miljöpartiklarna under kommande mandatperiod. Det gör också samarbetet med (s) ännu lite mer spännande då det faktum att de har kunnat etablera samarbete med (mp) i hög grad verkar vara kopplat till att Eriksson/Wetterstrand håller pli på sitt parti.

Ett redan nu lite knakigt samarbete, genom vänsterns opålitlighet och galenskaper, blir än lite mer instabilt om kommande språkrör inte styr partiet på samma småauktoritära sätt som har varit nödvändigt för att göra (mp) såpass regeringsfäiga som de har blivit.

Vore det inte bättre att spela med öppna kort och avgå redan nu innan valet så att väljare vet vilka som leder partiet under nästa mandatperiod, särskilt när man aspirerar på regeringsposition?

Read Full Post »

Oppositionens förhandlingar för att lyckas komma överens om ifall de ens vill samarbeta med varandra har nu brakat samman. Anledningen är att de inte har riktigt samma syn på hur statens finanser ska skötas. Socialdemokraterna, numera med stöd från Miljöpartiet, håller med regeringen om att det är en god idé att hantera dem ansvarsfullt, medan Vänsterpartiet uppenbarligen anser det vara en orimligt borgerlig ståndpunkt att inte låta statsbudgeten få gigantiska underskott som kommande generationer ska betala. Det är inte helt oväntat även en viktig fråga för vänstern att få höja låginkomsttagares skatt med runt tusenlappen i månaden, medan (s)+(mp) tycker det är att gå för långt, de nöjer sig med att höja den med några hundralappar.

Om det inte vore för att dessa partier, med dessa ledningar, vill styra landet efter 2010 så skulle det vara rätt komiskt.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.