Konst är konst, debatt är inte konst

De flesta har väl hört om det uppmärksammade ”konstprojektet” av sistaårseleven Anna Odell på konstfack? Hon som låtsades vara självmordsbenägen och blev inplockad av polisen, samt sedan förd till psykakuten där hon fortsatte sina charader? Själv finner hon det uppenbarligen upprörande att systemet är så känslokallt att de behandlar den som aktivt försöker framställa sig själv som allvarligt psykiskt sjuk som om detta var allvar.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) anser att Odell borde få betala de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig händelse.

Syftet med det hela sägs alltså vara någon form av konstprojekt. Man kan givetvis fråga sig om meningen var att det hela skulle bli en ”installation” i media, om hon räknar med att få tillgång till någon form av minnen från det hela som hon kan ställa ut eller på vilket sätt det ska kunna falla inom ramen för konst. För jag antar att hon inte tänker skriva en bok om sina upplevelser av psykvården inifrån? Dror Feiler anser att det nog kan vara ett helt rimligt projekt, men det kan jag inte säga att jag fäster så stor vikt vid.

Själv tycker jag att det är väldigt enkelt. Att låtsas vara allvarligt psykiskt sjuk och med flit missutnyttja en av de alltför få platserna inom akutpsyk är inte konst. Punkt. Jag bryr mig inte om vad Konstfack eller diverse ”konstnärer” tycker om det hela. Det blir fortfarande inte konst.

Att något skapar debatt gör det inte till konst. Att något är kontroversiellt gör det inte till konst. Och att något bryter mot allmänna moraliska normer gör det definitivt inte till konst. Få aspekter av den kulturradikala hegemonin är så irriterande som missutnyttjandet av begreppet konst för att beskriva lite vad som helst, bara det skapar uppmärksamhet.

David Eberhard, chef på S:t Görans psykakut, sammanfattar sin syn på saken bra:

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Läsvärt är även Hanne Kjöllers text om det hela.

Read Full Post »

Den antidemokratiska yttervänstern

Jag skrev i samband med årets Salemmarsch om de socialistiska snorungar som gillar att ta varje chans till slagsmål och skadegörelse. Som kanske hörs så ogillar jag dem starkt. Jag antar att ingen har missat det kaos som har regerat i Rosengård i några dagar nu, men vissa har säkert missat att dessa ungdomar är inblandade även där.

Man ska komma ihåg att det är en ändå relativt liten grupp extremister som ansvarar för det mesta av allt detta politiska våld, och som tar sig dit de tror att de få vara lite våldsamma, särskilt mot poliser. I SvDs rapport om hur landet nu ligger så finns det några kommentarer i linje med detta.

Enligt både polis och experter är det inte Rosengårdsbor som primärt står för våldsamheterna. I stället talas det om ”turnerande bråkstakar”, och huliganer som polisen känner igen från helt andra områden och sammanhang.

Polisens talesman säger som så:

– Det här är personer som normalt inte visar sig i Rosengård. Folk vi känner igen som vänsteraktivister i Malmöområdet. Och det här är inga demonstrationsyttringar. Man har utsett polisen till någon sorts fiende och utövar skadegörelse.

Jag blir otroligt frustrerad över att dessa grupper får hålla på med sina antidemokratiska våldstrippar. Det handlar om grupper som inte tolererar demokratin utan anser att just de får göra precis vad de vill i någon form av syfte att tvinga fram den politik de gillar.

Sy in dem, och sätt hårt mot hårt för dessa grupper. Vi måste få hårdare tag mot våldsbrott i allmänhet, men om det finns något som ett demokratiskt samhälle inte kan tolerera så är det enskilda som försöker använda våld och hot om våld för att kullkasta det demokratiska styrelseskicket.

Det som gör det hela än mer frustrerande är att det inom såväl medie som den etablerade vänstern finns gott om människor som stödjer dessa våldsverkare. Den som inte spontant inser varför det är fel att folk misshandlar andra eller slår sönder folks egendom även om den som gör det tycker ungefär som en själv, den har inte någon ordentlig demokratisk reflex och är i mitt tycke omöjlig att lyssna på seriöst i andra frågor.

Folk på den lite mer extrema vänsterkanten är väldigt förtjusta i att kasta ur sig diverse invektiv med betydelsen att vi borgerliga skulle vara icke-demokratiska för att vi inte håller med dem. Men jag ställer mig frågan: när hörde du senast talas om borgerligt engagerade ungdomar som genomförde kravaller och misshandlade folk? När hörde du senast om en kristdemokrat som slog sönder butiker och kastade gatsten på polisen? Och när hörde du senast en borgerlig företrädare som urskuldade sådant beteende?

Read Full Post »

Malum in se

Genom klotband leds jag vidare att läsa den gripande historien om Shin Dong-Hyuk. Han är den idag enda någonsin som lyckats fly från Nordkoreas värsta straffläger, och överlevt. Han är idag 26 år, är född i lägret och tog sig därifrån när han var 22, mindre än ett år yngre än vad jag är nu.

Hans mor och enda bror avrättades framför hans ögon när han nyligen fyllt 14 år, detta efter att lägervakterna hade torterat honom i månader för att få honom att berätta om moderns brott: planer att fly från lägret. Ett finger har han blivit av med, också detta som straff. Den gången var det för att han tappade en symaskin.

Under hela sitt liv har han levt på nästan ingen mat och arbetat konstant. När han hittade tre vetekorn i en hög med koskit som han torkade av och åt upp så säger han att det var en av de allra bästa dagarna. Att ha vetekorn kan dock vara farligt: en ung flicka i lägret misshandlades till döds som straff för att hon upptäcktes med fem vetekorn i fickan.

Kim Jung-Il och Kim Il-Sung hade han aldrig hört talas om. Då det inte är meningen att någon som föds i lägret ska komma därifrån levande så anser man inte att det är någon mening att berätta om ”den älskade ledaren” eller det fantastiska systemet för dem. Eller om något annat heller för den delen.

Det han var skyldig till är i enlighet med Nordkoreas system med kollektiv skuld. Hans farbröder flydde landet i slutet av Koreakriget, något som innebär arbetsläger utan möjlighet till frigivning för alla familjemedlemmar och deras avkomma ner till tredje ledet, även de generationer som inte ännu är födda.

Till skillnad mot vad man kanske tror så hade han länge inga planer på att försöka fly. Inte på grund av det faktum att alla som tidigare försökt har blivit infångade och/eller dödade, utan för att han faktiskt inte var medveten om världen utanför. Då han inte hade något annat värde i regimens ögon än som slavarbetskraft så var det ingen mening att berätta att det ens existerade en värld utanför lägret.

Han fick till slut höra berättas om världen utanför från en medfånge, tillsammans med vilken han bestämde sig för att fly. Hans vän fastnade i elstängslet och dog, vilket gav honom något att kliva på för att ta sig över. Efter ett år lyckades han ta sig till Sydkoreas konsulat i Shanghai och fick möjlighet att börja sitt liv igen i Sydkorea.

Varje dag denna regim får fortsätta existera är en kollektiv skam för mänskligheten. Det är nu man önskar att W. kunde få några år till. Den vanliga europeiska attityden att tolerera dessa regimer och använda ”mjuk makt” mot dem blir i verklighetens ljus inget annat än ett prioriterande av bekvämlighet framför det moraliska ansvaret.

Read Full Post »

Mors coadjuta

Den senaste tiden har debatten om aktiv dödshjälp åter blossat upp. Jag tycker det är en sorglig debatt, i det avseendet att jag önskar att vi inte ens skulle behöva diskutera detta. För mig är den mest grundläggande principen för all politisk verksamhet respekten för människolivets okränkbara värde. Det innebär att ingenting värderas högre än människolivet, och ställer sig i bjärt kontrast till den utilitaristiska synen på livet som idag är rätt vanlig – där livets värde räknas utifrån hur givande, gott eller lyckligt ett liv kan anses vara. Ur detta perspektiv är det fullt rimligt att människor bör få hjälp att ta livet av sig när det inte längre är värt att leva, medan det med mitt synsätt blir självklart att aktiv dödshjälp inte är rimligt, på samma sätt som dödsstraff inte kan vara rätt.

Utöver den rent principiella argumentationen så finns det ett tydligt problem med att människor dels ofta genomgår en period med dödslängtan i samband med att de blir förlamade eller dylikt. En av de artiklar som svenskan har publicerat är skriven av just två personer som har upplevt detta själva. Man ska inte heller glömma risken att många sjuka och/eller gamla kan känna en, rättmätigen eller ej, yttre press att inte ligga omgivningen och de närstående till last. Bara själva möjligheten till att en läkare kan avsluta ens liv bidrar till att luckra upp den absoluta respekten för människolivet i såväl det lilla som det stora.

Engqvist och Hulting lyfter samtidigt i sin artikel upp en mycket viktig poäng: antingen så måste vi acceptera ett system där vem som helst som nu känner att det är nog ska ha samma ”rätt” till hjälp att ta livet av sig, oavsett om det är en gammal och sjuk person eller en deprimerad 19-åring som blivit dumpad av sin respektive, eller så måste vi ställa upp regler och principer för vilka liv som är mindre värda att levas, vilka människor som i grund och botten sägs ha ett lägre människovärde. Jag skräms av bara tanken på att Sveriges Riksdag skulle börja med ett dylikt rangordnande.

Read Full Post »

Non plus ultra

Pål Hollender har i dagarna en utställning på Malmö konstmuseum där utställningen består av en fond som besökarna kan söka pengar ur. Stiftelsen som förvaltar pengarna går under namnet ”Pål Hollenders Stiftelse till förmån för Etiskt eller Estetiskt Kränkta Kulturkonsumenter”, och har som idé att endast investera i aktier som betraktas som oetiska. Rent konkret innebär det då porr, vapen, alkohol, tobak och dobbel.

Tillgångarna består i 100 000 kr samt fem års avkastning, vilket ska delas ut till 13 besökare. De som ansöker får i gengäld stå ut med att få bild och namn publicerat i utställningen. Även om det väl inte kan kallas konst med ett estetiskt syfte, så är detta en utställning som jag faktiskt finner väldigt intressant.

Att läsa om att vem som helst kan få del av dessa pengar får på de flesta just den effekt som jag antar att Hollender eftersöker, dvs att de ransakar sig själv och ställer sig frågorna: Kan jag acceptera pengar oavsett hur de har skapats? Samt, om jag är beredd att ta emot dem, är jag också beredd att skylta med det faktumet?

Det är väldigt intressanta frågställningar som lyfts. Jag börjar fundera över frågorna själv. Investeringar i dessa branscher kan helt klart vara tveksamma, samtidigt som de inte behöver vara fel. Jag skulle t.ex. inte ha något emot aktier i Bofors eller Saab, och skulle inte tacka nej till en post i Pernod Ricard eller Ladbrokes. Om jag däremot fick i gåva ett innehav i t.ex. Private eller Philip Morris (eller Altria som koncernen heter) skulle det nog bli försäljning snarast. För någon annan så kan kanske gränsen gå vid en annan punkt.

Det kan vara värt att ta en funderare över hur man ser på dessa frågor. Vart går din gräns, vad ser du som problematiskt, och vid vilken punkt skulle du inte kunna ta emot pengar. När de kommer från sprittillverkare? Cigarrettillverkare? Vapentillverkare? Vapensmuggling? Barnarbete? Utpressning? Krigsplundring? Och om du befinner dig i Malmö den kommande veckan, är du villig att söka ur Pål Hollenders stiftelse?

Read Full Post »