Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Inom det alkoholpolitiska området är det inget ovanligt att alla rimliga perspektiv ignoreras för endast den känslomässiga linjen att mer förbud och regler måste vara bättre. Ju mer som förbjuds, desto mindre problem måste ju alkoholen orsaka, eller hur?

Ett bra exempel på detta är dagens förbud mot gårdsförsäljning av alkohol. Genom att systembolaget är en så storskalig organisation så blir det väldigt svårt för små lokala producenter runt omkring i Sverige att ta sig in och få sälja sina varor. Utbudet blir istället dominerat av de internationella storsäljande produkterna.

Glädjande nog är flera borgerliga riksdagsledamöter, inklusive vår egen Otto von Arnold, nu ute och kräver att gårdsförsäljningen ska tillåtas. Jag har än så länge inte hört några rimliga argument för varför förbudet ska kvarstå, och att då kraftigt missgynna de små svenska företagen och hålla tillbaka något som faktiskt är en del av den lokala kulturen är fullständigt orimligt.

En del vill hävda att gårdsförsäljning skulle stå i motsats till ett bibehållet alkoholmonopol, något som bara är nonsens. Vi kan ha båda på samma sätt som Finland. Inte heller ökar totalkonsumtionen, detta eviga spöke, med gårdsförsäljning. Jag skulle också vilja hävda att ungdomar som vill supa skallen av sig inte tar en lång färd ut på landet med förhoppning om att inte få legitimation kontrollerad vid en gård. De kan mycket enklare och billigare få tag på alkohol via andra vägar. Konsumenterna här är primärt de som vill prova på något annorlunda, inte de som vill supa, samt turister.

Kan vi hoppas att folkhälsominister Maria Larsson tar sitt förnuft till fånga i denna fråga och väljer en linje som är baserad på mer än en instinktiv misstanke mot att skära bort onödiga regler rörande alkoholen? Det skulle vara bra, även för att det visar att alkoholpolitiken inte bara handlar om en allmän aversion mot rusdrycker.

Ser att SvD har publicerat en notis om en finsk undersökning om våld inom par bland ungdomar i Finland. Enligt den så har en markant större andel av killarna än tjejerna utsatts för våld från sin partner. Att killar kan bli slagna av sin partner är dock inget som tas på allvar idag, särskilt inte i Sverige.

I debatten så utgår man hela tiden från den feministiska maktanalysen som förklaring till att män slår kvinnor, och då passar inte män som utsätts för våld in i bilden. De män som faktiskt drabbas av allvarligt våld i sin relation är idag tämligen osynliggjorda, och det är fortfarande väldigt skambelagt för en kille att erkänna att hans respektive slår honom.

Med detta vill jag inte säga att vi ska sänka våra ambitioner i att minska våldet mot kvinnor i relationer, men vi bör samtidigt göra just det som sann jämställdhet handlar om: se alla personer som lika och ta våld på lika stort allvar oavsett vilket kön som offret har. För oss som inte tror att det finns ett mäktigt patriarkat som gör att alla vi män vill krossa och förtrycka kvinnor så borde det vara självklart att släppa den infantila radikalfeministiska beskrivningen av relationsvåld och istället se det för vad det är. En människa som skadar en annan människa i en särskilt utsatt situation.

Dagens situation där man endast vill se kvinnor som offer, och män endast som förövare, leder till att de kvinnor som faktiskt misshandlar sina partners blir urskuldade och att de utsatta männen drabbas än mer än vad som annars skulle vara nödvändigt. En kille som har blivit misshandlad av sin flickvän tas gärna inte på allvar, och man ursäktar gärna tjejen med att killen ju måste ha slagit först eller att det inte var så farligt.

För den som är intresserad av jämställdhet och inte feministisk maktteori så borde detta inte vara ett acceptabelt sakernas tillstånd, men idag är det den senare gruppen som har tolkningsföreträde, något som vi onekligen bör göra något åt. Pär Ström gav en intressant annorlunda vinkel på jämställdhetsdebatten i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde som publicerades för två år sedan. Om du inte har läst den så är det dags. Den finns gratis som pdf och ljudbok om du följer länken.

Jag och Charlie Weimers skriver idag på Newsmill ang. Åsa Linderborgs underliga artikel på Aftonbladets kultursida igår. Du vet den där artikeln där hon försöker antyda anknytning mellan Göran Hägglund och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och där hon verkar mena att den elitistiska kulturradikalismen på något sätt skulle rikta sig till folket i stort istället för den lilla grupp som den egentligen riktar sig till. Läs vårt svar här!

Andra kommentarer: Charlie Weimers, Johan Lundberg, Daniel Braw, Paula Neuding &  Therese Bohman.

Karl Sigfrid noterar att det skadestånd som Joel Tenenbaum dömts till för att ha fildelat 30 låtar, $675 000, och som RIAA anser vara en rimlig kompensation för den mängden fildelning, är lite orimligt. Om 30 låtar har orsakat så mycket skada så har den totala fildelningen av musik, c:a 40 miljarder låtar per år enligt IFPI, orsakat en skada som är 30 000 gånger större än marknaden för CD-skivor var på sin topp.

Än mer intressant är att notera vad det skulle motsvara som andel av världsekonomin. Om en låt orskar en skada på $22 500 så orsakar alltså all fildelning en skada på $900 000 000 000 000, dvs $900 biljoner. Världens samlade BNP var $65 610 000 000 000 år 2007, dvs $66 biljoner.

Fildelningen av musik (nota bene att film m.m. inte är inkluderat) orsakar alltså en skada för musikbranschen som uppgår till 13,7 ggr världens totala BNP om man antar att de påståenden om skada som deras representanter lyfter fram är rimliga. Jag för min del tillåter mig att tvivla.

Då har vi inte ens talat om vad resultatet skulle bli om man applicerade samma formel på skadeståndet som Jammie Thomas-Rasset dömdes till, $1 920 000 för 24 låtar. Även det ett resultat som RIAA anser rimligt. Det blir $3 200 biljoner för alla fildelade låtar. Vilket motsvarar 48,8 ggr världens BNP år 2007…

Jag kan inte annat än avsluta med att citera Sigfrids slutpoäng: ”Att lobba fram vansinnig upphovsrättslagstiftning är en mycket lönsam affärsmodell.”

Irland har nu infört en lag mot blasfemi. Från Fria nyheter:

Den nya lagen som klubbades igenom för knappt en vecka sedan föreskriver att den som säger, publicerar eller i övrigt offentliggör kommentarer som är förolämpade för godtycklig religions uppfattning om heliga angelägenheter gör sig skyldig till blasfemi, eller hädelse, om kommentarerna orsakar upprördhet eller kränkning för ett ”substantiellt” antal av religionens anhängare.

Utöver det absurda i att inskränka yttrandefriheten utifrån den allt vanligare viljan att ingen ska behöva känna sig upprörd över att få höra åsikter och ståndpunkter som den inte delar, så ser jag en ytterligare problematisk aspekt med denna lagstiftning.

Eftersom blasfemi definieras över hur många och hur mycket som en religiös grupps företrädare blir upprörda så innebär det att en ny ”spännande” princip införs: ju mer intolerant en religiös riktning är desto mindre får man kritisera den. Är det bara jag som tycker att detta ter sig rätt absurt?

I en demokrati så måste man ha full yttrandfrihet, och det innefattar rätten att kritisera eller ”kränka” religiösa uppfattningar. Och man ska verkligen inte skyddas mot kritik bara man är intolerant mot sina meningsmotståndare.

Om det är något vi har för lite av i svensk politik så är det humor och särskilt humor på sin egen bekostnad. Där amerikanska presidenter glatt gör narr av sig själva på correspondents dinner, så skulle något liknande svårligen ske i vårt eget land. Men politiker är ju i grunden folk som vilka andra som helst, och det vore en positiv utveckling om fler vågade bjuda mer på sig själva. Det skulle vara bra mycket roligare att följa och engagera sig i svensk politik om humor var ett vanligare inslag. Att det sedan också är rätt effektivt för att bli mer sympatisk i väljarnas ögon är ju bara ett plus.

Många politiker, och politiskt aktiva, har en stor portion humor och skämtar gärna om sig själva och sin politik, men mest i slutna sällskap. Tyvärr är det inte riktigt kutym i Sverige att låta det fortsätta även till det offentliga livet som politiker, utan där är standardmallen att vara dödligt seriös, möjligen med några halvtorrt levererade skämt på motståndaren bekostnad i riksdagsdebatter som nästan ingen ser. Givetvis finns det ju även helt humorlösa personer inom politiken, men dem är det svårare att göra något åt. Vi kan börja med att de som har humor visar den lite oftare.

Ett bra föredöme är Mathias Sundin (riksdagskandidat för FP i Östergötland, bloggar här och här) i sin nya youtubefilm om hans dörrknackarkampanj inför nästa års riksdagsval, vilken är en av de roligare svenska kampanjfilmer som jag har sett. Nu misstänker jag att de flesta som läser denna blogg redan har sett klippet på någon av de andra, större, bloggarna som har hunnit lägga upp det. Men om någon mot förmodan har missat det så kan det skådas nedan:

Jag hade inte tänkt skriva något om Pridefestivalen som nu pågår i Stockholm, men kände ändå, när jag läste NWT:s ledare om saken, att jag ville pränta ner några rader av bifall till ledarens argumentation. Poängen som den framför är att pride svårligen handlar om att öka acceptansen för att homosexuella et al. är folk, vilka som helst, utan snarast är ett försök att med några minoritetsgrupper som slagträn predika sexualisering och normlöshet.

Inför varje Pridefestival så blir det tal om olika grupper som inte ställer upp och deltar, eftersom de inte vill eller ska ta politisk ställning. De får de alltid genast attacker på sig om att det hela faktiskt bara handlar om att stå upp för alla människors lika värde och därför inte är politiskt. Nu senast Bajen Fans. Ett argument som är totalt nonsens.

Att någon har en annan sexuell läggning än heterosexuell innebär ju inte att de behöver vara annorlunda än ”vanliga” människor i övrigt. De allra flesta homosexuella ser inte sitt sex som definitionen av vem dom är och skulle aldrig dansa omkring halvnakna iklädda pyttesmå läderkläder, utan är som folk är mest. Lever vanliga liv, med vanliga jobb och vanliga intressen.

Men är det något Pride inte försöker göra så är det att uppmuntra bilden av HBT-personer som normala människor, utan de gör sitt bästa för att framkalla en bild av att de är översexualiserade och enkelspårigt intresserade endast av just sex. Från ledaren: ”Där ingår hångelmanifestationer, kubbspel med gummipenisar, utställningar med könsorgan i olika lägen och vinklar, frågestunder om strap-on-dildos och mängder av seminarier på ämnen som onani, polyamori (att ha flera sexpartners samtidigt) och swingerklubbar”. Jag har svårt att tänka mig något mer fördomsframkallande än just Pridefestivalen. Och jag tycker synd om alla de helt vanliga homosexuella i vilkas namn allt detta arrangeras.

Pridefestivalen är i realiteten en manifestation för sexualisering av det offentliga, kulturradikalism, normlöshet, motstånd mot tvåsamhet och som ledaren kallar det ”queermarxism”. Allt detta i några minoritetsgruppers namn, trots att dessa ståndpunkter har mycket lite att göra med dessa grupper i sig. Jag har aldrig deltig i detta arrangemang, och kommer heller aldrig göra det, för att jag är moståndare till just det som festivalen i realiteten handlar om.

Jag avslutar med ett citat från ledaren i fråga:

Homosexuella är i regel inte några perversa sexgalningar. De flesta är som vem som helst både på ytan och ifråga om livsstil. För dem handlar likaberättigande om att folk inte ondgör sig över att man har en partner av samma kön och att slippa diskriminering i arbetslivet. Inte om att få ha sex i stadsparken, få visa brösten på öppen gata eller slicka i sig en fallosformad klubba utan att folk tittar konstigt. Eller för den delen – och detta bör understrykas – att bli betraktad som något slags djur ifört knallrosa tuppkam, inoljat bröst, nitar, läderstrings och koppel runt halsen.

Även Ingerö och Erixon skriver bra ang. detta, och Dag Elfström skriver bra på samma tema.

Jag kan inte låta bli att kommentera Helen Törnqvists (c) brännpunktare om homovigslar i Svenska Kyrkan. Jag hade nog kunnat skriva ett helt inlägg om endast den detalj att hon rakt ut säger att hon anser människor inte har lika värde, men kommer få det i och med att Svenska Kyrkan ansöker om att behålla sin vigselrätt. En mer absurd skrivelse har jag nog aldrig sett. Den markerar verkligen en hemsk syn på vad människors lika värde innebär. Tyvärr också en vanlig ingångssyn i den publika diskursen. Nu väljer jag dock att istället fokusera på det som faktiskt är huvudpoängen i hennes inlägg, dvs att hon anser att präster ska vara tvugna att viga såväl heterosexuella par som homosexuella par, detta eftersom teologiska bedömningar uppenbart inte kan tillåtas i en kyrka om de strider mot politiska partiers program.

Vi var många, bland de som är emot äktenskapsreformen, som sa att detta skulle leda till en inskränkning av religionsfriheten. Att det inte skulle tolereras att fr.a. Svenska Kyrkan tolkade äktenskapet, eller tillät tolkningar av äktenskapet, som inte passade riksdagens majoritet. Att en självklar följd av detta skulle bli krav på att tvinga präster att viga par mot sin trosuppfattning.

Idag kan kyrkor vägra viga i princip vem dom vill när de inte anser att de kan stå bakom ett dylikt äktenskap, vilket givetvis bör vara samma princip som ska gälla för homoäktenskap. Med tanke på vår svenska diskrimineringslag så känner jag mig dock rätt säker på att någon (varför inte t.ex. Lars Gårdfeldt) kommer gå domstolsvägen för att försöka tvinga präster att viga mot sin vilja med hänvisning till att det skulle vara diskriminering att inte välsigna ett äktenskap som man har teologiska problem med.

Det andra delen är att det kommer resas krav på att man nu, just p.g.a. homoäktenskapsfrågan, måste förbjuda kyrkliga vigselförrättare att neka att viga de som de inte känner att de kan viga av teologiska skäl. Detta har jag hört från så många att det endast är paranoia att tro, men Törnqvist genomför nu första anfallet i den offensiven. Hennes förslag är att frånta alla präster som inte håller med henne i just denna fråga vigselrätt. Min förutsägelse är att någon inom inte allt för lång tid kommer kräva att samfund som inte som helhet kan kräva homovigslar av sina präster/pastorer/whatever ska fråntas sin vigselrätt som samfund.

Jag kom på att jag inte har lagt upp en intervju med mig som publicerades i Gotlands Allehanda i samband med Kristdemokraternas riksting. Den handlade i grunden om kultur- och integritetsfrågor med hänvisning till det väldigt kulturkonservativa rikstingstal som Göran Hägglund höll men i den färdiga artikeln så blev det tyngsta fokuset på upphovsrätten, piratpartiet och åldersfördelningen inom partiet. Några smakprov:

Partiet har under de senaste åren brottats med en del identitetsproblem där själva urholkningen av värden har utgjort en del av problemet. Är kulturen ett sätt att hitta tillbaka till kärnfrågorna?
- Det är en av de rätta vägarna, man måste fokusera mer på det som är utanför pengarna, det som är djupare mänskligt – glädjeämnen som inte kan köpas. Vi hoppas att samma typ av tänk om moral spiller av sig på rättsväsendet också. Vi vill se mer värdebaserad politik, och ett kd som inte är rädda för att andra inte håller med.

samt

Hur ska man hantera piratpartiets framgångar inför nästa riksdagsval?
- Det bästa sättet är att våga ta en öppen debatt i frågan, lyssna på vad de har att säga och kontra med andra områden som de inte har insikt i. Det är ganska lätt att ha en öppen dialog med piratpartiet om man tar de på allvar. Alla som kommer med sakliga argument ska tas på allvar.

Jag har inte ännu orkat kommentera Göran Hägglunds utspel om alkoholskatten, men känner att jag ändå borde. Jag har nämligen sätt få bättre exempel på hur man kan totalt misslyckas med att etablera en fungerande och trovärdig profil. Jag tror stenhårt på det som Göran sa i sitt almedalstal när han ville stoppa bilden av kristdemokraterna som ett förbudsparti och snarare se oss som ett moraliskt grundat frihetsparti. Tyvärr verkar det inte som att Göran riktigt tror på det själv, eller så är han bara lite förvirrad.

Han talade i sitt tal om de vanliga människorna, de som är trötta på att kulturvänstern och de sociala ingenjörerna ständigt ska lägga sig i deras liv och säga att de inte duger, att de måste ändra på sig och som vill använda förbud och regleringar för att få detta till stånd. Det är en politisk retorik som jag känner mig hemma i, en politik som inte försöker ändra människorna via staten utan istället vill göra sitt för att möjliggöra ett drägligt liv för dem.

Om man dock vill vara det partiet som står upp för dylika värderingar och ståndpunkter, vilket vi faktiskt ideologiskt är, då kan man inte någon dag senare gå ut i ett utspel för ännu mer höjda skatter på alkoholen. Tyck vad ni vill om alkoholen men att kunna ta en vin till maten, öl till helgen eller en snaps på högtider är en del av just det vanliga liv som Hägglund talar om. Vi har redan det mest restriktiva systemet för alkohol, så varför bråka om ännu mer höjda skatter?

Vi kan inte tala om att driva en politik baserad på en moralisk grund istället för förbud och regleringar och samtidigt säga att: ja, just det, det gäller ju inte på alkoholområdet. Menar vi allvar med att vi inte tror att staten kan lösa problem, utan att det istället handlar om värderingar och attityder baserade i moral, ja då kan vi faktiskt inte driva rakt motsatt ståndpunkt när det passar oss. Så enkelt är det.

Därmed inte sagt att vi måste vara de som driver på för liberaliseringar av alkoholområdet. Men vi bör inte gå ut i pressmeddelanden om höjda skatter på området, för att vi inte tror att människor skulle kunna klara av att hantera det själva.

Jag tycker Dick Erixon sammanfattar hur detta ser ut för utomstående bäst:

Det parti som inte tror att människor kan hantera alkohol, har naturligtvis ingen tilltro till människorna överhuvudtaget. Kristdemokraterna har i så fall förstatliga vad som helst. Varför inte barnens uppfostran? Om KD inte litar på att föräldrar kan köpa vin under eget ansvar, hur i helvete ska de då kunna tillförtros omsorgen om de egna barnen?

Fattar inte Kristdemokraterna att allt det som de säger sig stå för saknar varje uns av trovärdighet om de driver alkoholförmynderi?

Och jag tappar nu förtroendet för att Göran Hägglund är en hederlig person. Han står i Almedalen och ljuger besökarna rakt upp i ansiktet. Han menar ingenting av det han säger. Hur ska jag i fortsättningen kunna ta något alls på allvar när det kommer från Hägglund?

För lite mer resonemang i själva sakfrågan så rekommenderar jag Aron Modigs inlägg.

Jag noterar att ett nytt avtal har slutits mellan USA och Ryssland där antalet kärnvapenstridsspetsar för vardera land reduceras till ett maximum av 1500. Det är mycket glädjande. Till skillnad mot många vänstertokar och ”fredsaktivister” så inser jag att USA och de västerländska staterna måste ha en kärnvapenarsenal som är stark nog för att avskräcka potentiella anfall medels samma medel. Det är därför helt orimligt att kräva av dessa att ensidigt rusta ner kärnvapnen.

Samtidigt så kan jag inte annat än dela en del av den rädsla som dessa har för vapnen. Med min grundläggande tro på människans ofullkomlighet, och även därför säkerhetssystems ofullkomlighet, så går det lite kalla kårar efter min rygg när jag tänker på att en eller ett fåtal personer har möjlighet att helt utplåna mänskligheten och det mesta annat liv från vår planet. För att borträkna de mer ”vardagliga” scenarierna så fasar jag över tanken på en ledare för någon av kärnvapenmakterna som får en knäpp och försöker genomföra ”suicide by total world annihalition”.

Det är därför glädjande med varje steg som tas mot minskade arsenaler, givet att en lägsta nivå för avskräckning mot mindre kärnvapenstater kvarstår. Samtidigt är det viktigt att ett land som Ryssland är mycket noggranna så att inte något anrikat uranium eller plutonium riskerar att komma i fel händer i samband med att det tas bort från vapnen. Priset på dessa ämnen är ofantligt högt på den svarta marknaden, så man kan inte bara räkna med att alla i hanteringskedjan är oförvitliga.

Sämre är dock att Obama verkar ha givit efter vad gäller missilförsvaret. Enligt Medvedev så har han lovat att skjuta upp det projektet, något som bådar illa. Är det någon militär teknologi som alla borde kunna uppskatta så är det sådana som endast syftar till att minimera effekten och antalet döda efter en kärnvapenattack. Utöver rent diplomatiska skäl så finns det ingen anledning för USA att inte försöka skapa en försvarssköld som kan neutralisera majoriteten av de kärnvapenmissiler som kan tänkas avfyras mot Amerika och Europa.

Efter att ha spenderat två dagar på Kristdemokraternas riksting så landar jag åter i samma tanke som jag tidigare har haft. Det tas många beslut som inte är direkt tokiga men inte heller är riktigt ordentligt genomtänkta, särskilt i sina formuleringar. Skillnaden mot KDUs riksmöten är stor. Beslut där är oftast klart mer noggrant genomtänkta är min uppfattning, även om det givetvis även där ibland tas mindre genomtänkta formuleringar.

Det känns tydligt som att alla besluts formuleringar och direkta och indirekta effekter av olika formuleringar bearbetas på ett mycket mer genomtänkt och genomarbetat sätt. Nivån på motioner, att-satser och saklig debatt känns också genomgående högre vid KDUs riksmöten.

Med detta menar jag inte att kritisera partiet eller rikstingsdelegaterna utan snarast göra en reflektion om orsakerna till de fenomen jag tycker mig tydligt se. Min analys är att det i hög grad handlar om att ungdomsförbundare i snitt är klart med politiskt skolade i olika avseenden, mycket eftersom det är en av ett ungdomsförbunds primära roller. 

Någon som bara är aktiv i ett parti får dock inte automatiskt någon sådan skolning under sin tid där, utan lär sig gebitet genom kommunalpolitik eller annat liknande. Utbildningsväsendet inom partiet är absolut inte heller tillnärmelsevis lika inriktade på just att bygga upp ett grundläggande politiskt handlag och riksting o.dyl. ger inte alls på samma sätt en skolning i de finare detaljerna kring formuleringar och vad de får för indirekta effekter.

Det finns en del äldre som gärna ser ungdomsförbund lite som en ”lekskola” för ungdomarna. Faktum är att när man på nära håll kan se den väldigt snittkompetens som finns hos de som spenderat några år i ungdomsförbundet så blir ett sådant synsätt inte så lite barockt. Jag tror att många skulle bli otroligt positivt överraskade över vilken djup nivå som debatten ofta hålls vid ett riksmöte om de besökte ett sådant. Det är dags att partiet (och även andra partier) inser vilken enorm resurs som finns i ungdomsförbunden, inte bara för framtida rekrytering utan även i det dagliga arbetet.

Jag sitter i salen på Kristdemokraternas riksting där vi precis har beslutat att TV-licensen ska avskaffas med röstsiffrorna 155-119.

När röstsiffrorna presenterades bröt salen ut i jubel, mycket välberättigad. Jag som i inledningen av passet höll ett brandtal i frågan som många sedan tackade mig för, är mycket nöjd.

Detta är andra motionsrikstinget på raken där den motion som jag inleder en hård debatt i vinner gehör mot partistyrelsens vilja, i ett parti som oftast inte röstar emot styrelsen. (Förra gången var det slopad kassettersättning.) Jag känner mig rätt nöjd men ska kanske inte ta på mig för mycket ära

Har nyss lyssnat på Göran Hägglunds tal till kristdemokraternas riksting. Överlag så var det ett väldigt bra tal där många viktiga principiella frågor lyftes och gavs goda besked.

Till exempel så gjorde han det tydligt att fler aktörer på sjukvårdsmarkanden är nödvändigt för konkurrens, då det ju har visat sig vad som händer i ett system utan konkurrans och med statliga monopol: vi får köer och enskilda får lida för politikers ideologiska principer.

Men något som kan verka så avlägset för svensken i gemen som situationen i Iran fick bra kommentarer. Det glädjer mig att Hägglund vågar tala klarspråk och kalla en diktatur för en diktatur, samt hoppas på att detta är början till slutet för den teokratiska regimen.

Vi vet inte vad som kommer att hända i Iran, men vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet lever på lånad tid. Liksom världens alla andra kvarvarande diktaturer eller halvdemokratier.

Men för mig så var något av det mest glädjande att Göran tydligt markerade att han förstår kritiken rörande den personliga integriteten och inser problematiken med alla de förändringar och lagändringar som gjorts, även om det stundvis var lite undflyende. Nu får vi bara hoppas att det får konkreta effekter i regeringen och i den utredning om personlig integritet som partiet ska genomföra.

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Han talade även en del om vikten att skydda vårt kulturarv, och hur mycket av det nu förfars av olika anledningar. Av vilket har lyfte upp den förstörelse och förfulelse av våra stadsmiljöer som alltjämt fortgår. Man kunde nästan tro att han hade läst denna blogg

ramåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Även tydliga skrivningar om moral fick plats:

I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.

Mycket mer positivt kan återfinnas, men detta är några av de höjdpunkter jag vill lyfta fram.

Detta är ett pressmeddelande från KDUs riksorganisation med mig som ansvarig angående att integritetsfrågorna ska behandlas på Kristdemokraternas riksting i helgen.

————————————–

KDU:s kravlista i integritetsfrågor inför rikstinget

Kristdemokraternas riksting sammanträder i Västerås under de kommande dagarna. Det förväntas då bland annat besluta att tillsätta en arbetsgrupp som ska utforma integritetspolitiska principer och ståndpunkter för partiet. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet välkomnar detta, men ställer samtidigt upp vissa krav som vi anser är grundläggande att de tas med i resultatet av detta arbete. Det säger David Högberg, integritetspolitisk talesman för KDU i en kommentar.

Vi tillhör ett parti och en rörelse som tror att ingen människa är perfekt, och inte heller någon stat eller något system. Vi tror på att den personliga sfären är en mer grundläggande nivå av samhället än den politiska och därför har rätt att lämnas ifred när inte goda skäl föreligger för annat, men även att få leva och verka utan otillbörlig insyn från politiskt eller annat utomstående håll.

Kristdemokraterna har alltid varit drivande för försiktighetsprincipen inom till exempel medicinsk etik, men även när det gäller databehandling eller annan informationssamling om medborgarna. Vi kan inte vara annat än besvikna över att partiet de senaste åren helt verkar ha glömt bort i denna grundläggande moraliska kompass när det har rört den personliga integriteten.

Vi ställer därför upp dessa principiella krav som vi anser att partiet måste ställa sig bakom för att leva upp till de grundprinciper som man säger sig bygga politiken på:

• Staten får inte tillägna sig medborgarnas privata kommunikation utan brottsmisstanke
• Staten får inte direkt eller genom ombud samla information om vilka kontakter enskilda har i sitt privat- eller yrkesliv om inte brottsmisstanke föreligger
• Staten får inte övergripande samla information om hur enskilda rör sig eller var de befinner sig om inte synnerliga skäl föreligger i de enskilda fallen
• Lagstiftning som riskerar att inkräkta på enskildas integritet måste utformas så att ingen information utöver den specifikt beslutade av riksdagen kan bli tillgänglig för den som förvaltar lagstiftningen
• Integritetskränkande information som lagras av staten eller på order av staten får inte tillgängliggöras för privata aktörer
• Full öppenhet måste råda, så långt det är praktiskt möjligt, kring vilken information som lagras och hur länge
• Tillgång till kommunikationsinfrastruktur får aldrig fråntas enskilda utan domstolsbeslut och då endast i synnerliga fall
• Tillgång till kommunikationsinfrastruktur får aldrig fråntas enskilda som en bestraffning för brott endast därför att infrastrukturen användes i brottet
• Förhandlingar om lagstiftning eller avtal som riskerar inkräkta på den privata integriteten måste ske i öppenhet så att medborgarna kan ha synpunkter på dessa

Utöver detta, och delvis som en följd av det, så kräver vi följande:

• Teledatalagringen måste upphöra
• FRA-lagstiftningen måste rivas upp och omformas i enlighet med principerna ovan
• IPRED måste rivas upp
• ACTA-förhandlingarna måste öppnas för offentligheten

David Högberg
Integritetspolitisk talesman
0706-30 59 15
david@kdu.se

Simon Westberg
Förbundssekreterare
08-723 25 33
simon.westberg@kdu.se

Den svenska modellen, att företag och fackföreningar själva avtalar om villkor på arbetsmarknaden (givetvis undantaget de fallen då de inte gör det utan LO (ex parte) har lagstiftat, som t.ex. LAS & MBL) gör att man ju rimligen kan kräva att vissa grundläggande spelregler måste gälla. Det anser även Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som bl.a. anser att om staten delegerar lagstiftningsmakt på detta område så måste arbetsmarknadens parter själva ta ansvar för sina övertramp, och i relevanta fall betala skadestånd till den motstående parten. Den anser även att man inte får tvinga någon att vara medlem av en förening (t.ex. en fackförening) eller straffa enskild om den inte är medlem i en förening eller stödjer en politisk organisation (t.ex. Socialdemokratiska Arbetarpartiet).

Ett specifikt fall har nu uppmärksammats (ÖC, SVT, SvD, SR) där ett företag har drivits i konkurs och de anställda därmed har fått sparken eftersom varken företagaren eller de anställda kunde acceptera att de skulle vara tvugna att betala 1,5% av lönen till Byggnads som ju även förmedlar stora delar av detta till just Socialdemokraterna. De hade bättre villkor än kollektivavtalet och var beredda att skriva under ett kollektivavtal om de slapp betala tusentals kronor till en förening och ett politiskt parti som de inte ville vara medlemmar i eller ha att göra med.

Företaget sattes i blockad, så att de inte kunde jobba. Detta beteende prövades, låt vara i ett annat rättsfall, i Europadomstolen (som alltså endast prövar brott mot de mänskliga rättigheterna i enlighet med Europakonventionen) som också fastslog att det var olagligt att begära något dylikt. Fyra månader senare gick Byggnads med på att det i denna artikel berörda företaget fick slippa detta brott mot mänskliga rättigheter, men då var det redan försent. Företaget konkade, och de anställda fick se sig stå utan jobb. Den tidigare företagaren jobbar nu som anställd, med gigantiska skulder, och ironiskt nog på ett företag där facket inte har tvingat fram något kollektivavtal.

För mig är det självklart att fackföreningar inte ska få bete sig hur som helst utan att stå till svars för detta, på samma sätt som företagare idag får ta stora konsekvenser om de ställs till svars för felaktigt beteende. Det är inte rimligt att den som driver ett företag (som till skillnad mot fackföreningar oftast är enskilda människor) idag ska kunna sättas i personlig konkurs och livslång fattigdom om de bryter mot spelreglerna medan en fackförening ska kunna bryta mot t.o.m. grundläggande mänskliga rättigheter utan att ens betala vite. Och då har fortfarande de enskilda fackföreträdarna som förstörde en företagares liv inte personligen drabbats.

Det glöms lätt bort i den svenska debatten, just denna ojämlikhet mellan parterna. En fackförening riskerar bara att förlora någon procent av sin årliga vinst, medan många företagare som utsätts för deras stridåtgärder, även olagligen, kan hamna i livslång fattigdom som en följd av detta. Visst är företagaren den starkare parten i det enskilda fallet inför den anställde, men facken har en otroligt stor makt att förstöra enskildas liv som de idag kan utnyttja relativt oinskränkt när de så väljer. Med makt följer ansvar är en sund gammal konservativ princip som jag anser vara relevant i detta fallet.

Jag håller med Clarence Craafoord, Centrum för Rättvisa som är ombud för den drabbade företagaren:

Ingen ska behöva stödja en förening som man inte vill vara med i. Ingen ska tvingas betala pengar till politisk verksamhet man inte vill stödja och ingen ska behöva skriva på ett olagligt avtal

David Högberg

(även publicerat på min privata blogg)

Detta skriver jag med anledning av Johan Ingerös förklaring till varför han har skrivit om och intresserat sig så mycket för konservatism och kristdemokraterna det senaste året. Även om han har en lite annan utgångspunkt än jag själv och därför uttrycker sin analys i aningen mer instrumentella termer så har han rört vid något av det som jag känner är kärnan för min egen politiska självuppfattning, det sansade och tämligen icke-ideologiska perspektivet som motvikt till de radikala politiker som till varje pris ska förverkliga vad de har kommit fram till är det bästa för människorna.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min ideologiska hemvist, jag anser mig höra till såväl kristdemokratin som konservatismen (utöver vilket jag även brukar tillfoga att jag är frihetlig), två idétraditioner som fungerar bra tillsammans, mycket för att de har vissa mycket fundamentala grunder gemensamma, men även för att båda i mångt och mycket stammar och växer inom samma tanketradition, låt vara att det finns konservativa tanketraditioner som inte är förenliga med kristdemokrati och kristdemokratiska politiker och politiska förslag i diverse länder som inte rimligen kan hävdas vara förenliga med konservatism.

Men viktigare för mig är att kristdemokratin säger mer om vad som är ett gott liv och vilket håll som samhället bör utvecklas åt, men i sin mer politiska form relativt lite om hur detta ska gå till. Konservatismen å sin sida har mycket klarare perspektiv över hur politiken bör arbeta och vilken typ av praktisk verksamhet som är moralisk att använda för att sträva mot den önskvärda riktningen (jfr social ingenjörskonst). En del blir väldig tyvärr väldigt provocerade av att man som jag stödjer båda dessa när partiet jag är aktiv i bara hävdar en av dem som sin grund.

Etiketterna är egentligen i allra högsta grad irrelevanta för mig. Jag bryr mig inte i grunden nämnvärt om vilka jag ska klassas under, men har givetvis som alla andra att förhålla mig till dem och i viss mån arbeta inom dem. Just detta är nog dock ett av mina mest markant konservativa drag. Jag läser med intresse och vilja att förstå böcker och texter skrivna av de mest olika människor just eftersom jag inte tror på perfekta ideologiska system eller åsiktspaket. Till skillnad mot många radikala nyliberaler och socialister så är jag inte egentligen intresserad av ”vinst” för ”min” ideologi eller att med alla medel få fram ett samhälle i enlighet med någon tänkt idyll som jag har. Jag ser hellre att jag får igenom lite reformer jag önskar så länge det sker med respekt för människorna som påverkas av dem än att jag får igenom många om det kräver att jag tvingar fram förändringarna med varje medel.

Jag är därmed också mycket mer intresserad av en god och balanserad samhällsutveckling där människors liv förbättras enligt det bästa jag kan utröna om hur detta kan ske utan att försöka tvinga fram ”en ny människa”, än vad jag är av att försöka främja acceptansen av ett epitet eller stödet för enskilda partier och rörelser. Kortfattat är mitt engagemang i ett parti (kristdemokraterna) något jag sysslar med för att främja en god utveckling, inte för partiets egen skull. Om jag vid någon tidpunkt skulle känna att mitt parti är viktigare för mig än anledningarna att jag var aktiv där så skulle jag avsluta mitt engagemang. Men då jag känner att kristdemokratin harmoniserar mycket väl med mina (må vara ickefinitiva) politiska mål och i sin grund innefattar en hälsosam ödmjukhet inför den egna förträffligheten så känner jag mig väl hemma där.

Mer intressant finner jag dock vara fundamentan för politiken och åsikterna. Jag bryr mig om de idéströmningar som leder fram till olika politiska indelningar, om moraliska fundament för politik, verklighets- och förnuftsbaserade ståndpunkter, att politiken och politiker ska grunda sin verksamhet från en välförankrad och internaliserad moralisk kompass som inte är teoretiserande utan sprungen ur livet och samvetet själv,  samt den mycket enkla grunden att människor och deras liv är grunden för all politik, inte det offentliga, inte ideologier och inte storstilade abstrakta ideal över nya samhällen som politiker vill skapa.

På grund av min stora skepsis till abstrakta ideologiska tankekonstruktioner och ideal om människan som är mer grundade i hur hon borde vara än hur hon är så är jag både väldigt frihetlig, jag tror att vi måste ge den enskilda människan, den enskilda familjen och de små gemenskaperna större utrymme att skapa sig ett gott liv efter eget huvud då dessa med största sannolikhet kommer lyckas bättre än om vi på ett gemensamt och abstrakt plan försöker skapa det åt dem. Men även naturligt väldigt avig till alla, oavsett hur lovvärda deras målsättningar må vara, som är så övertygade om att de kommit fram till korrekta sanningar om samhället och människan att de kan använda näst intill alla medel för att uppnå det.

Jag tror inte på att människor skapar något som ens kan liknas vid ett perfekt samhälle under en minarkistisk stat och avskyr nyliberalismen såväl för denna tanke som för dess abstrakta ideologiserande och, i realiteten, hänsynslöshet till de som hamnar i kläm mellan ”det fria samhällets” stolar. Men jag tror verkligen inte heller på att politiker och ideologer kan skapa nya bättre människor eller ett perfekt samhälle. Den som försöker med det kommer alltid bli tvungen att förtrycka den enskilde, tvinga den till liv och livsmönster som den inte önskar och därigenom motverka allt vad ett gott liv heter. Jag tror därmed på hög grad av frihet men att den totala friheten (särskilt om den innehåller även frihet från allt vad normer heter) är totalitär.

Missta dock inte allt detta för att jag skulle vara subjektivist, nihilist eller någon annan -ist som inte håller höga ideal för viktiga. Jag tror utan att skämmas på att det finns en objektiv moral och att rättvisa (även om det i hög grad är något mycket kopplat till egen upplevelse) är ett tydligt ideal att sträva mot och ha för ögonen som i någon mån kan fångas och beskrivas. Jag har även klara och tydliga tankar om hur man från ett politiskt eller filosofiskt perspektiv kan försöka definiera vad som är ett gott liv. Jag tror bara inte att detta goda liv har så mycket att göra med att några abstrakta principer är uppfyllda eller att livet eller samhället är strukturerat enligt ett exakt diagram för hur det ”borde” vara. Jag tror även att detta goda liv såväl skiljer sig markant från människa till människa som att det är förknippat med gemensamma drag och i diskursen kan beskrivas och sammanfattas genom diverse relativt generella principer.

Jag vet faktiskt inte hur många av mina läsare som också har lite nördhumor och/eller tycker partikelfysik är spännande. Bloggen In The Dark har dock publicerat en hysteriskt kul post under namnet A Unified Quantum Theory of the Sexual Interactions (hittad via Bad Astronomy). Jag skrattade i alla fall gott över kommentarer som ”the sexual orientation (measured in degrees)”.

Hoppas att någon mer finner detta lika roligt som jag gör

Jag noterar att Elise Karlsson ska börja blogga om klassisker på SvD kultur. Gott så, det är alltid intressant med genomgångar och tips kring klassiker man kanske har glömt bort eller små stötar så att man tar sig tid att faktiskt läsa det där verket som det aldrig blivit av att man börjat med.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite över hur innehållet i hennes bloggning kommer se ut med den svarsartikel hon skrev i Expressen kultur till Johan Lundberg som beslysning. Den artikel då hon i starka ordalag ondgör sig över tanken på att det finns ett gemensamt kulturarv som i hög mån sammanstrålar med det som med andra termer kan kallas för klassiker. Jag skrev ett bloggsvar till den artikeln så jag tänker inte ge mig in djupare i vad hon argumenterade, den hugade läsaren kan känna sig fri att läsa mitt ursprungliga inlägg.

Det jag frågar mig är vilken av två tänkbara vägar som detta kan gå: att hon antingen faktiskt lyfter upp klassiker från vårt kulturarv och vår historia och därmed implicit ställer sig bakom detsamma som hon bestämt tog avstånd från när det rörde sig på teoretisk mark, eller om hon lever som hon lär och förkastar historiens bedömning och istället lyfter upp okända, mer korrekta, verk vilka inte med rimlighet ligger inom vad begreppet klassiker berör? Verk som inte är så sprungna ur sin tid utan passar bättre i ”dagens moderna och demokratiska samhälle” som hon själv uttrycker det.

Dvs, är det kulturradikala hon svänger sig med något som hon har internaliserat, eller inser hon, såsom de flesta, att ett historiskt verk kan ha ett stort intresse och värde även i vår tid och därmed gör en bedömning vilken omvandlar hennes kulturradikalism till endast fernissa?

Vilket som så glädjer jag mig över hennes definition av klassiker:

Att det finns något som kan få ens sinne att expandera är väl det gemensamma för klassiker.

Tack för det, kan vi nu enas om att det västerländska kulturarvet faktiskt har ett värde och fyller en mening att bevara och bejaka även i vår ”moderna” tid?