Deras argumentation är att det vore en inskränkning i förenings- och organisationsfriheten om deltagande i rasistiska organisationer förbjöds. Det kan jag helt hålla med om. På samma sätt som Hägglund har försvarat Vilks rätt att uppröra muslimer och KDU kräver hetslagstiftningens avskaffande med hänvisning till yttrandefriheten så är det orimligt att förbjuda människor att ha även mycket otrevliga åsikter. Gränsen måste gå när de på grund av dessa åsikter gör något som i sig är olagligt.

Det råder dock en viss tveksamhet om exakt vad som åsyftas med skrivelsen. När frågan har ställts i Kristdemokraternas interna forum så har svar givits att det bara skulle åsyfta organisationer som har rasistiskt motiverad brottslighet som en del av sin ”affärsidé”. Skrivelsen gör dock inte detta tydligt. Ett klargörande från högre ort vore önskvärt.

Jag ser dock helt klart varför det kan finnas en poäng i att kriminalisera deltagande i organisationer som har våld och brottslighet som sin huvudsakliga verksamhet. Som det är idag så är det väldigt svårt att komma åt t.ex. kriminella MC-gäng och politiska terrororganisationer såsom Antifascistisk Aktion (AFA).

Tänk bara om vi kunde komma åt en organisation såsom AFA. Tänk en valrörelse utan mordbrandsförsök, utan sönderslagna partikanslier, utan förstörda partiinventarier och utan misshandlade politiker. Att helt bli av med vänsterextremisternas terrorverksamhet är tyvärr med all sannolikhet omöjligt, men nog kan vi stävja den.

Som Per Gudmundsson skriver så är det tråkigt att Miljöpartiet helt har släppt tanken på att det är bra om folk kan bo även utanför storstäderna. För det är just det denna fråga handlar om. Höjd bensinskatt får endast marginella miljöeffekter utan den stora effekten är att familjer på landsbygden får mycket mindre pengar att röra sig med, och på sikt till att landsbygden avfolkas ytterligare till förmån för de stora städerna.

Eftersom priselasticiteten, åtminstone på kort och medellång sikt, är väldigt låg för bensinpriset så får inte förändringar av beskattning eller pris några större effekter på hur mycket bil som körs, utan endast i hur mycket som finns kvar i plånböckerna hos de som är tvungna att köra bil. På lång sikt påverkas konsumtionen, men det troligen främst just genom att folk blir tvungna att flytta till platser där de inte måste köra så mycket bil, och inte heller då så extremt mycket på totalen.

Men låt oss vara generösa och anta att priselasticiteten för bensinpriset skulle vara 0,5 (den ligger snarare 0,1-0,3 eller däromkring). En höjning med 49 öre, från ett pris på c:a 12 kr / liter, skulle då innebära en höjning av priset med c:a 4%. En priselasticitet på 0,5 skulle då ge en konsumtionsminskning med 2%. I realiteten ligger den troligen närmare 0,8%.

Wetterstrand hoppas att denna fråga ska hinna bli bortglömd i valdebatten när det närmar sig val, så att den inte skadar deras siffror för mycket. Men denna fråga måste, tillsammans med flera andra, lyftas upp för att illustrera vad (mp):s politik egentligen handlar om idag: skattehöjningar över hela spektrat och försvårade villkor för landsbygdsbefolkningen.

Själv kan jag faktiskt inte se hur rivning av ett hus enligt ”Le Corbusiers arkitektoniska idéer” någonsin skulle vara onödigt. Om det finns något som i ett slag skulle göra våra städer mycket vackrare och trevligare så vore det om så många hemska Le Courbusier-artade hus som möjligt revs, helst till förmån för hus som inte är en plåga att betrakta. Men om Citybanan kan användas som ursäkt, så fine by me.

I detta fall skulle en rivning göra denna del av Klara, runt Klarakyrkan, mycket trevligare oavsett om marken behövs för en ny uppgång eller inte. Om något behöver ersätta den nuvarande bygganden så bygg ett nytt bostadshus i stil med det äldre som står bredvid och som lyckades klara sig igenom demoleringen av gamla Klara.

För att citera Theodore Dalrymple så hör historien om Le Corbusier snarare till kriminalhistorien än till arkitekturhistorien.

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

Det är därför kul tajming när SvD publicerar en kort rapport om en amerikansk studie där par vars relation var ”stadigvarande och allvarligt olycklig” erbjuds parterapi för att kunna förbättra sin relation. Resultatet är att hälften kunde hjälpas till att bearbeta sina problem, och en tredjedel av hela gruppen faktiskt löste dem och kunde fortsätta sin relation utan detta bagage.

Det jag med detta vill säga är att världen inte är så svart-vit. Lösningen behöver inte vara att splittra familjen för att det finns problem. För barnen är det positivt om föräldrarna kan hålla ihop och det är därför något eftersträvansvärt. Från politiskt håll är givetvis slutsatsen att vi bör öka möjligheten för par som känner att de behöver stöd och hjälp att få denna.

Jag kan inte nog uttrycka min glädje över att Hägglund väljer att lyfta upp och ta denna fråga på allvar. Ett samhälle kan inte i längden hålla samman om inte statens mest fundamentala uppgift utförs; att skydda medborgarna från brottslighet och våld.

Det verkar faktiskt vara så fantastiskt bra att skribenterna lyfter fram det mesta av det som jag ser som fundamentala för ett återupprättat rättsväsende i Sverige, och för att åter göra vårt land till en relativt trygg plats att vistas och bo. Ett utökat antal lokala poliser, och då patrullerande, synliga sådana. Att polisen tar även mindre brott på allvar och försöker ställa de ansvariga till rätta för sitt handlande. Kombinera detta med krav på ”snabba, verkningsfulla och om nödvändigt tuffa [reaktioner från samhället]”!

Det är dagar som denna jag är riktigt glad att vara kristdemokrat. Efter det förfall som våra rättsvårdande myndigheter har varit i under lång tid så är det på tiden att några politiker vågar ta bladet från munnen och erkänna det som vanligt folk är helt på det klara med: det är ett orättvist samhälle som inte gör sitt yttersta för att straffa den som kränker en annan människa, må det så handla om misshandel, våldtäkt eller något så ”enkelt” som stöld av en cykel.

Detta är en fråga som har den fantastiska kombinationen att vara moraliskt förpliktigad och samtidigt kunna ge ett större väljarstöd. Andra politiker, och kriminologer, må tjafsa hur mycket som helst om att det är elakt att straffa brottslingar. Vanligt folk vet bättre än så.

Om vi börjar i slutet så klargör Sigfridsson att det i hennes tycke är bakåtsträvande att vilja minska mängden splittrade familjer. En slutsats som måste härledas till en syn på skilsmässor som framsteg. Jag för min del ser inte riktigt varken enskilda skilsmässor i allmänhet eller ökat antal skilsmässor överhuvudtaget som ett framsteg, och jag tror faktiskt inte att de flesta som skiljer sig eller deras barn i allmänhet uppfattar skilsmässan som något i sig positivt, något som borde önskas.

När man sedan går till det mer konkreta så blir det rent barockt. I Sigfridssons värld så har sämre ekonomisk situation, saknad möjlighet till avlastning i vardagslivet och en allmänt mer utsatt situation för ensamföräldrar givetvis inget att göra med att man har skiljt sig eller skaffat barn utan en motpart som tar delat ansvar för avkomman. Jag vet inte i vilken värld som Sigfridsson lever i, men i min värld så har försämrade omständigheter på grund av ett val en given koppling till att man har gjort det valet.

Varken jag eller KDU anser att man kan tvinga föräldrar att stanna ihop om de finner det nödvändigt att skilja sig, och vill möjliggöra en dräglig tillvaro även efter en skilsmässa, men vi låter inte detta landa i att vi ska uppmuntra skilsmässor. Om det är något statistik och forskning gör ofrånkomligt klart så är det att en sammanhållen familj där barnen kan växa upp med båda sina föräldrar under samma tak är en av de viktigaste faktorerna för dessas framtida lyckade liv. Man kan tala om brottslighet, resultat på arbetsmarknaden, skolresultat eller nästan vad man önskar, att växa upp med en ensam förälder eller med splittrade föräldrar försämrar barnets chanser inför framtiden.

Att då som politiker, istället för att försöka främja splittrade familjer, försöka stödja familjer och göra det enklare för dem att klara sin vardag så att man minimerar de problem som i tidens fullkomnande kan leda till en skilsmässa, ja det ter sig för mig som något helt självklart. Uppenbarligen är det inte så självklart om man är miljöpartist.

Inte helt oväntat gnälls det stort från kultursidan och kulturorganisationer. ”Ett rent ideologisk beslut” skriver Stefan Eklund på SvD. Ja, tacka tusan för det säger jag! Det finns ingen vettig anledning att just en liten grupp av konstnärer ska ha pengar utbetalda av skattebetalarna resten av sina liv helt utan krav på motprestation. Själv skulle jag vara glad om man också kunde passa på att dra in Jan Myrdals utbetalningar, men man kan väl inte få allt.

Regeringen föreslår istället stipendier som bl.a. ska kunna delas ut för en längre tid, 5-10 år. En helt klart bättre lösning. Jag förslår att alla de människor i media och organisationer som nu gnäller i högan sky om detta hemska skramlar ihop lite egna medel och startar en stiftelse som kan ge folk pengar resten av sitt liv om de nu anser det vara av så stor vikt.

Vi andra kan istället glädja oss över att svensk kulturpolitik har tagit ett steg mot att bli lite sundare och rimligare.

Jag håller med om den grundläggande analysen, och detta är en viktig anledning till att jag tycker kristdemokratin är sympatisk, men även till att jag är kritisk till den moderna välfärdsstaten (Givetvis finns i båda fallen även andra anledningar).

Missförstå mig inte, det är nödvändigt och självklart att det offentliga tar ett yttersta ansvar för de som annars inte kan klara sig, och som inte har ett annat skyddsnät som tar emot dem. Men jag är mycket kritisk till en allt omfattande stat som försöker överföra allt ansvar för medmänniskan till ”det gemensamma” och som trycker in den enskilde i en allt snävare ram av godkänt liv, allt för att passa systemet.

När ansvaret för medmänniskan i allt större grad tas över offentliganställda och i mindre mån av närstående och människor som ideellt engarerar sig för de som behöver deras hjälp, då förändras också allt mer det bemötande som den enskilde i en svår situation får.

När hjälpen och stödet i vanliga fall kommer från närstående som bryr sig eller medmänniskor som engagerar sig för den som har det svårt, då möts också den som behöver hjälp och stöd av andra som engagerar sig och bryr sig om just denna för dess egen skull.

Det offentliga å sin sida kan aldrig visa samma individuella omtanke utan är i grunden likgiltig för den enskilde, hur mycket systemet än stödjer denna. De tjänstemän och utredare som hanterar den som söker stöd kan vara hur medkännande och engagerade som helst men gör det i rollen av anställd, någon som objektivt och neutralt ska hantera alla de som denne möter.

Vi kristdemokrater talar ofta om att syskonskap och solidaritet sker människor mellan, inte genom lagstiftning. Detta är en viktig komponent i vad det handlar om. Att så ofta det går klara sig själv, och när det fallerar i så stor mån som möjligt kunna få hjälp och stöd just för att man själv är viktig, att man är någon som andra bryr sig om, inte för att riksdagen har beslutat att den kategori av människor som man själv för stunden tillhör ska få något till dels.

När staten tar över för mycket ansvar för medmänskligheten så leder det också till att människor i allt mindre mån anser sig behöva engagera sig för sina medmänniskor, ”det där är ju det offentligas uppgift att lösa”. Samtidigt leder det väldiga skatteuttag som en allomfattande stat kräver till att färre och färre har möjlighet att dels klara sig utan ekonomiskt stöd, och dels att ta ansvar för människorna i sin närhet när de behöver stöd.

Särskilt drabbas givetvis de mest utsatta, de som kanske inte har en familj som uppmuntrar en. När den enda som man kan vända sig till för stöd är det offentliga, till systemet, ja då är det nog inte svårt att efter tid mer och mer tappa sin tro på det egna människovärdet.

Charlie Weimers publicerade igår en debattartikel som igångstart av detta, och idag lanseras kampanjen ordentligt på Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar med seminarium där Tanja Bergkvist och Alice Teodorescu talar.

För lite mer information om kampanjen och kommentarer om det, se även Charlies blogg.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Ett bra exempel på detta är dagens förbud mot gårdsförsäljning av alkohol. Genom att systembolaget är en så storskalig organisation så blir det väldigt svårt för små lokala producenter runt omkring i Sverige att ta sig in och få sälja sina varor. Utbudet blir istället dominerat av de internationella storsäljande produkterna.

Glädjande nog är flera borgerliga riksdagsledamöter, inklusive vår egen Otto von Arnold, nu ute och kräver att gårdsförsäljningen ska tillåtas. Jag har än så länge inte hört några rimliga argument för varför förbudet ska kvarstå, och att då kraftigt missgynna de små svenska företagen och hålla tillbaka något som faktiskt är en del av den lokala kulturen är fullständigt orimligt.

En del vill hävda att gårdsförsäljning skulle stå i motsats till ett bibehållet alkoholmonopol, något som bara är nonsens. Vi kan ha båda på samma sätt som Finland. Inte heller ökar totalkonsumtionen, detta eviga spöke, med gårdsförsäljning. Jag skulle också vilja hävda att ungdomar som vill supa skallen av sig inte tar en lång färd ut på landet med förhoppning om att inte få legitimation kontrollerad vid en gård. De kan mycket enklare och billigare få tag på alkohol via andra vägar. Konsumenterna här är primärt de som vill prova på något annorlunda, inte de som vill supa, samt turister.

Kan vi hoppas att folkhälsominister Maria Larsson tar sitt förnuft till fånga i denna fråga och väljer en linje som är baserad på mer än en instinktiv misstanke mot att skära bort onödiga regler rörande alkoholen? Det skulle vara bra, även för att det visar att alkoholpolitiken inte bara handlar om en allmän aversion mot rusdrycker.

I debatten så utgår man hela tiden från den feministiska maktanalysen som förklaring till att män slår kvinnor, och då passar inte män som utsätts för våld in i bilden. De män som faktiskt drabbas av allvarligt våld i sin relation är idag tämligen osynliggjorda, och det är fortfarande väldigt skambelagt för en kille att erkänna att hans respektive slår honom.

Med detta vill jag inte säga att vi ska sänka våra ambitioner i att minska våldet mot kvinnor i relationer, men vi bör samtidigt göra just det som sann jämställdhet handlar om: se alla personer som lika och ta våld på lika stort allvar oavsett vilket kön som offret har. För oss som inte tror att det finns ett mäktigt patriarkat som gör att alla vi män vill krossa och förtrycka kvinnor så borde det vara självklart att släppa den infantila radikalfeministiska beskrivningen av relationsvåld och istället se det för vad det är. En människa som skadar en annan människa i en särskilt utsatt situation.

Dagens situation där man endast vill se kvinnor som offer, och män endast som förövare, leder till att de kvinnor som faktiskt misshandlar sina partners blir urskuldade och att de utsatta männen drabbas än mer än vad som annars skulle vara nödvändigt. En kille som har blivit misshandlad av sin flickvän tas gärna inte på allvar, och man ursäktar gärna tjejen med att killen ju måste ha slagit först eller att det inte var så farligt.

För den som är intresserad av jämställdhet och inte feministisk maktteori så borde detta inte vara ett acceptabelt sakernas tillstånd, men idag är det den senare gruppen som har tolkningsföreträde, något som vi onekligen bör göra något åt. Pär Ström gav en intressant annorlunda vinkel på jämställdhetsdebatten i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde som publicerades för två år sedan. Om du inte har läst den så är det dags. Den finns gratis som pdf och ljudbok om du följer länken.

Andra kommentarer: Charlie Weimers, Johan Lundberg, Daniel Braw, Paula Neuding &  Therese Bohman.

Än mer intressant är att notera vad det skulle motsvara som andel av världsekonomin. Om en låt orskar en skada på $22 500 så orsakar alltså all fildelning en skada på $900 000 000 000 000, dvs $900 biljoner. Världens samlade BNP var $65 610 000 000 000 år 2007, dvs $66 biljoner.

Fildelningen av musik (nota bene att film m.m. inte är inkluderat) orsakar alltså en skada för musikbranschen som uppgår till 13,7 ggr världens totala BNP om man antar att de påståenden om skada som deras representanter lyfter fram är rimliga. Jag för min del tillåter mig att tvivla.

Då har vi inte ens talat om vad resultatet skulle bli om man applicerade samma formel på skadeståndet som Jammie Thomas-Rasset dömdes till, $1 920 000 för 24 låtar. Även det ett resultat som RIAA anser rimligt. Det blir $3 200 biljoner för alla fildelade låtar. Vilket motsvarar 48,8 ggr världens BNP år 2007…

Jag kan inte annat än avsluta med att citera Sigfrids slutpoäng: ”Att lobba fram vansinnig upphovsrättslagstiftning är en mycket lönsam affärsmodell.”

Den nya lagen som klubbades igenom för knappt en vecka sedan föreskriver att den som säger, publicerar eller i övrigt offentliggör kommentarer som är förolämpade för godtycklig religions uppfattning om heliga angelägenheter gör sig skyldig till blasfemi, eller hädelse, om kommentarerna orsakar upprördhet eller kränkning för ett ”substantiellt” antal av religionens anhängare.

Utöver det absurda i att inskränka yttrandefriheten utifrån den allt vanligare viljan att ingen ska behöva känna sig upprörd över att få höra åsikter och ståndpunkter som den inte delar, så ser jag en ytterligare problematisk aspekt med denna lagstiftning.

Eftersom blasfemi definieras över hur många och hur mycket som en religiös grupps företrädare blir upprörda så innebär det att en ny ”spännande” princip införs: ju mer intolerant en religiös riktning är desto mindre får man kritisera den. Är det bara jag som tycker att detta ter sig rätt absurt?

I en demokrati så måste man ha full yttrandfrihet, och det innefattar rätten att kritisera eller ”kränka” religiösa uppfattningar. Och man ska verkligen inte skyddas mot kritik bara man är intolerant mot sina meningsmotståndare.

Många politiker, och politiskt aktiva, har en stor portion humor och skämtar gärna om sig själva och sin politik, men mest i slutna sällskap. Tyvärr är det inte riktigt kutym i Sverige att låta det fortsätta även till det offentliga livet som politiker, utan där är standardmallen att vara dödligt seriös, möjligen med några halvtorrt levererade skämt på motståndaren bekostnad i riksdagsdebatter som nästan ingen ser. Givetvis finns det ju även helt humorlösa personer inom politiken, men dem är det svårare att göra något åt. Vi kan börja med att de som har humor visar den lite oftare.

Ett bra föredöme är Mathias Sundin (riksdagskandidat för FP i Östergötland, bloggar här och här) i sin nya youtubefilm om hans dörrknackarkampanj inför nästa års riksdagsval, vilken är en av de roligare svenska kampanjfilmer som jag har sett. Nu misstänker jag att de flesta som läser denna blogg redan har sett klippet på någon av de andra, större, bloggarna som har hunnit lägga upp det. Men om någon mot förmodan har missat det så kan det skådas nedan:

Inför varje Pridefestival så blir det tal om olika grupper som inte ställer upp och deltar, eftersom de inte vill eller ska ta politisk ställning. De får de alltid genast attacker på sig om att det hela faktiskt bara handlar om att stå upp för alla människors lika värde och därför inte är politiskt. Nu senast Bajen Fans. Ett argument som är totalt nonsens.

Att någon har en annan sexuell läggning än heterosexuell innebär ju inte att de behöver vara annorlunda än ”vanliga” människor i övrigt. De allra flesta homosexuella ser inte sitt sex som definitionen av vem dom är och skulle aldrig dansa omkring halvnakna iklädda pyttesmå läderkläder, utan är som folk är mest. Lever vanliga liv, med vanliga jobb och vanliga intressen.

Men är det något Pride inte försöker göra så är det att uppmuntra bilden av HBT-personer som normala människor, utan de gör sitt bästa för att framkalla en bild av att de är översexualiserade och enkelspårigt intresserade endast av just sex. Från ledaren: ”Där ingår hångelmanifestationer, kubbspel med gummipenisar, utställningar med könsorgan i olika lägen och vinklar, frågestunder om strap-on-dildos och mängder av seminarier på ämnen som onani, polyamori (att ha flera sexpartners samtidigt) och swingerklubbar”. Jag har svårt att tänka mig något mer fördomsframkallande än just Pridefestivalen. Och jag tycker synd om alla de helt vanliga homosexuella i vilkas namn allt detta arrangeras.

Pridefestivalen är i realiteten en manifestation för sexualisering av det offentliga, kulturradikalism, normlöshet, motstånd mot tvåsamhet och som ledaren kallar det ”queermarxism”. Allt detta i några minoritetsgruppers namn, trots att dessa ståndpunkter har mycket lite att göra med dessa grupper i sig. Jag har aldrig deltig i detta arrangemang, och kommer heller aldrig göra det, för att jag är moståndare till just det som festivalen i realiteten handlar om.

Jag avslutar med ett citat från ledaren i fråga:

Homosexuella är i regel inte några perversa sexgalningar. De flesta är som vem som helst både på ytan och ifråga om livsstil. För dem handlar likaberättigande om att folk inte ondgör sig över att man har en partner av samma kön och att slippa diskriminering i arbetslivet. Inte om att få ha sex i stadsparken, få visa brösten på öppen gata eller slicka i sig en fallosformad klubba utan att folk tittar konstigt. Eller för den delen – och detta bör understrykas – att bli betraktad som något slags djur ifört knallrosa tuppkam, inoljat bröst, nitar, läderstrings och koppel runt halsen.

Även Ingerö och Erixon skriver bra ang. detta, och Dag Elfström skriver bra på samma tema.

Vi var många, bland de som är emot äktenskapsreformen, som sa att detta skulle leda till en inskränkning av religionsfriheten. Att det inte skulle tolereras att fr.a. Svenska Kyrkan tolkade äktenskapet, eller tillät tolkningar av äktenskapet, som inte passade riksdagens majoritet. Att en självklar följd av detta skulle bli krav på att tvinga präster att viga par mot sin trosuppfattning.

Idag kan kyrkor vägra viga i princip vem dom vill när de inte anser att de kan stå bakom ett dylikt äktenskap, vilket givetvis bör vara samma princip som ska gälla för homoäktenskap. Med tanke på vår svenska diskrimineringslag så känner jag mig dock rätt säker på att någon (varför inte t.ex. Lars Gårdfeldt) kommer gå domstolsvägen för att försöka tvinga präster att viga mot sin vilja med hänvisning till att det skulle vara diskriminering att inte välsigna ett äktenskap som man har teologiska problem med.

Det andra delen är att det kommer resas krav på att man nu, just p.g.a. homoäktenskapsfrågan, måste förbjuda kyrkliga vigselförrättare att neka att viga de som de inte känner att de kan viga av teologiska skäl. Detta har jag hört från så många att det endast är paranoia att tro, men Törnqvist genomför nu första anfallet i den offensiven. Hennes förslag är att frånta alla präster som inte håller med henne i just denna fråga vigselrätt. Min förutsägelse är att någon inom inte allt för lång tid kommer kräva att samfund som inte som helhet kan kräva homovigslar av sina präster/pastorer/whatever ska fråntas sin vigselrätt som samfund.

Partiet har under de senaste åren brottats med en del identitetsproblem där själva urholkningen av värden har utgjort en del av problemet. Är kulturen ett sätt att hitta tillbaka till kärnfrågorna?
- Det är en av de rätta vägarna, man måste fokusera mer på det som är utanför pengarna, det som är djupare mänskligt – glädjeämnen som inte kan köpas. Vi hoppas att samma typ av tänk om moral spiller av sig på rättsväsendet också. Vi vill se mer värdebaserad politik, och ett kd som inte är rädda för att andra inte håller med.

samt

Hur ska man hantera piratpartiets framgångar inför nästa riksdagsval?
- Det bästa sättet är att våga ta en öppen debatt i frågan, lyssna på vad de har att säga och kontra med andra områden som de inte har insikt i. Det är ganska lätt att ha en öppen dialog med piratpartiet om man tar de på allvar. Alla som kommer med sakliga argument ska tas på allvar.