Nu börjar så den stora mängden eftervalskommentarer, där alla ska förklara sig som vinnare, trilla in. Som vanligt är det upplagt för lite lagom med humor och stora mängder självbedrägeri. Då det finns en stark tendens till att följa John i valen, dvs att den som går framåt lockar till sig ännu fler röster (alla vill ju vara en vinnare) så försöker nu alla hitta ett sätt att förklara just sitt partis resultet som lyckat inför nästa års val.
För att ta några exempel så rekommenderar jag Ibrahim Baylans (s) och Sofia Karlssons (fi) texter på Newsmill. Baylan hävdar att valresultatet tydligt visar att folket underkänt moderaterna och vill sparka ut regeringen. Tala om att lura sig själv, eller försöker han bara lura andra? Man kan ju dra upp det faktum att allianspartierna fick ett mandat mer än vänsterpakten men personligen tycker jag att det är roligare att nämna att detta är moderaternas sämsta val sedan 2002 och socialdemokraternas sämsta val sedan 1912. Man ska inte kasta sten i glashus Ibrahim. Snarast skulle jag vilja säga att båda har förlorat på att tala för mycket inrikespolitik, något som (s) har gjort till huvudtema i sin valrörelse att syssla med.
Sofia Karlsson å sin sida försöker få FI:s andra misslyckade val till att bli en stor seger. För alla andra partier var ju så rädda för dem, och tog dem på så stort allvar, att man därför nominerade en massa kvinnor. Vi har alltså att tacka en vänsterextrem grupp för vilka som blev invalda? Frågan jag ställer mig är om Karlsson faktiskt tar sig och sitt parti på så stort allvar som det verkar, eller om hon bara önskar få väljarna att göra det?
Från mitt eget parti så har jag inte sett några djupare analyser komma än, men jag måste ärligt säga att allt annat än att betrakta detta val som ett misslyckande är självbedrägeri. Om vi accepterar 4,7% som ett bra resultat så är det bara fånigt. Vi har gått bakåt varje val sedan 1998. När ska analysen komma att vi måste vända denna trend, när ska krismedvetandet slå till? Visserligen kan man ju slå sig till ro med att vi har tillräckligt stabil grundbas av väljare så att vi klarar oss kvar i riksdagen även framgent, men vad är det att sträva mot? Med tanke på det breda stöd som finns för vår kärnpolitik så borde 1998 års 11,8% vara den grund vi ska ha, för att sedan se som mål att växa.
Nej föresten, en valanalys har jag sett från vårt partis håll (eller något liknande). Anders Wijkman skriver en analys som inte förvånar mig, men som sätter fingret än tydligare på varför jag har så svårt för honom (utöver det faktum att han inte anser sig vara kristdemokrat men ändå har tagit vår MEP-plats i besittning). Han skriver beundrande om miljöpartiet och särskilt Maria Wetterstrand. Nu är det väl inget fel i sig att skriva uppskattande om politiker från andra partier, själv gillar jag Torbjörn Fälldin (c), Kjell-Olof Feldt (s) och Jan Björklund (fp), men innehållet sträcker sig rätt mycket längre än så.
Två dagar efter att hans efterträdare på kristdemokraternas MEP-plats har röstats fram så väljer han att gå ut och förklara att han anser att det är miljöpartiet som har rätt politik, inte kristdemokraterna. För notera att han mycket tydligt markerar att han anser att den politik som regeringen och kristdemokraterna för är felaktig. Jag blir även rätt rädd när han skriver saker som att ”Vi måste rita om ekonomins ramverk” och ställer sig kritisk till ekonomisk tillväxt.
Inte för att jag är fövånad, Wijkman har tidigare visat att han är mycket skeptisk till om vi bör bevara en fri marknadsekonomi och är motståndare till ökat ekonomiskt välstånd. Jag blir ofta förvånad över att jag måste förklara varför jag inte gillar Wijkman, jag tycker han gör det så uppenbart tydligt själv. Han har nu för övrigt arbetat sig igenom moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Min elaka ådra känner sig tvungen att fråga om han kanske har tröttnat på ännu ett parti…
