”Kärnkraften har blivit ett kulturarv”, detta skriver Carl-Johan Bilkenroth i SvD. Och nog finns det mycket sanning i det påståendet. Här i Sverige så var det länge sedan det hände något nytt på kärnkraftsfronten och den förpassas då i hög grad till att bara ses som något från ”då”.
Genom förbudet för nybyggnation av kärnkraftverk och det samtidiga förbudet mot forskning på kärnkraftsområdet (den s.k. tankeförbudsparagrafen) så har vi hamnat i bakvattnet. Sverige var som på så många andra områden långt fram vad gällde kärnteknik, medan vi idag endast har kvar de relativt gamla kraftverken som nu närmar sig den planerade livslängen.
Det är dags att vi tar vårt förnuft till fånga och öppnar för nya satsningar på kärnkraftsområdet. Vi är i ett läge att kunna garantera en stabil miljövänlig energiproduktion samtidigt som vi återupplivar en högteknologisk bransch där vi har kapacitet att vara starka.
Kärnkraftsomröstningen 1980 kunde jag inte bry mig mindre om. Jag var inte ens född när den genomfördes, ingen som idag är under 46 år deltog i den, och viktigast av allt: man fick inte rösta för bevarad kärnkraft. Den var ju ett skämt, en chimär. Tre valalternativ fanns men alla tre var att man skulle avskaffa kärnkraften. Nej den omröstningen bryr jag mig inte det minsta om.
Om vi kan vara överens om att vi inte ska ha som mål att försämra människors livsvillkor, och det kan ju de allra flesta hålla med om, och att vi i så mån vi kan bör bli av med beroendet av fossila bränslen, ja då borde vi också kunna vara överens om att satsa på kärnkraften. Det är dags att sluta debattera, få tummen ur och slopa det absurda förbudet mot nybyggnation inom kärnkraftsområdet. Om vi dröjer här så kommer Sverige riskera att hamna hopplöst efter i avseende till den moderna kärnkraftsteknik som idag finns.
