På Expressens kultursida så fortsätter den aldrig upphörande debatten om kulturkonservatismen. Innan jag går in och analyserar budskap och texter som tillkomit sedan senast så måste jag reflektera över hur långt från Lundbergs ursprungliga artikel och teser som debatten i stort har vandrat, på gott och på ont.
På gott eftersom den ger ett bredare, om än tyvärr lite väl ytligt, perspektiv på kulturfrågorna som i högre grad än vanligtvis faktiskt rör sig på historiens i nutiden projicerade spelplan. På ont eftersom de viktiga poänger som Lundberg lyfte fram fortfarande förtjänar att uppmärksammas och begrundas. Fortfarande saknar jag t.ex. ett djupare resonemang om den naiva framstegstankens nedbrytande effekt på kvalitetsbegreppet (Lundbergs punkt 1 för den som minns). Vem blir den första skribenten att faktiskt våga sig in i dans med denna så ovana tankegång?
Vad har då tillkommit sedan senast? Jo till debatten har nu förts ett inlägg av Karin Stensdotter om språkets vikt för bildningen, med Frankrike som lins för betraktelsen. Jan Gradvall väljer en egen ingång i debatten när han recenserar ansökningarna om att bli Europas kulturhuvudstad. Under vägen lyckas han vara den som kommer närmast att möta den av Lundbergs punkter som jag ovan refererar.
Mellan uppradanden av alla de i sammahanget tveksamma delarna i ansökningarna så kommer han till Uppsalas tema ”metamorfos”, vilket hyllar stadens förvandling från lärdomsstad till kunskapsstad, och någonstans där så tycker jag att han tangerar frågan om tron på det moderna som bättre an sich. I upplyftandet av kunskapen som något av högre vikt än lärdomen så gömmer sig en syn om dagens rena ”vetande” som av djupare inbyggt värde än den tradition och (om uttrycket tillåts mig) kultur vilken omgärdar och upplyser det rena vetandet, och som brukligt förmedlas inom Universitetets ramar.
Lärdom är nära förknippat med bildning, ett begrepp som av Stensdotter beskrivs ”som egentligen inte är en sorts fernissa eller utanverk utan en del av språket, tankarna som tänkts och skrivits ned, som fortfarande används och nöts, som formuleras om av generationerna”. I det sammanhang, hyllandet av språkets roll, som citatet kommer så anser jag att det innehåller sanning.
På samma sätt som den som har bildning på ett helt annat sätt kan relatera upplevelser och verk till en bredare tradition än den egna tidens temporalt bundna ideal och estetik, så kan endast den som förkovrar sig i språket, genom läsandet av det andra skrivit och genom egen komponering, i så grad tillägna sig och internalisera det att den i allt högre grad fria tanken möjliggörs.
Samtidigt som ingen helt kan frigöra sig från historiens och den omgivande kulturens påverkan på tankarna och verklighetsbilden, så kan endast den som känner och verkligen tillägnar sig det historiska sammahang som han verkar i tänka egentligt fria tankar. Den kulturradikala viljan att ständigt överskrida gränser och polemisera mot hävdvunna sanningar bygger i grunden på att dessa kan identifieras.
Gränsprövande verksamhet kan heller aldrig verka konstruktivt för att bygga något nytt av bestående värde om gränsernas natur och bakgrund inte förstås. Utan förståelse för historien och det som har format vår egen tid så blir detta prövande av gränser ett slutmål och därmed endast destruktivt. Denna destruktivitet är en del av den mara som idag rider kulturen och som inte kan fördrivas genom ytterligare avvisande av det som historiens kunskap kan lära oss.
