Tolgfors osäkerhetsprincip

Den som är ytligt bekant med kvantfysik känner nog till en av grundläggande tankar som startade fältet: att energi (och för den delen materia) har minsta beståndsdelar, minsta ”paket” som de kan levereras i, så kallade ”kvanta”. Även bekant är nog tankeexperimentet Schrödingers katt och idén att en partikel samtidigt kan vara både icke sönderfallen och sönderfallen, vilket som blir ”verkligt” avgörs när någon betraktar partikeln.

I dag känns det mer och mer som att riksdag och regering tror att kvantfysikens lagar även beskriver den svenska försvarsmakten. Att kärnan i försvaret, dess försvarsförmåga, är något odelbart som man inte kan reducera bort, oavsett hur mycket man skär. Men även att man kan gå igenom halveringstid efter halveringstid (verkar vara c:a en mandatperiod) och fortfarande naivt hoppas att just den partikeln, försvarsförmågan, inte hamnar i läget ”sönderfallen” när en utomstående betraktare ankommer.

Problemet är att försvarsförmågan inte är odelbar, utan något som i högsta grad kan reduceras bort bit för bit och att det inte finns något behov av en extern makt prövar saken för att fastslå att försvarsförmågan är sönderfallen. Försvaret kan alltså inte beskrivas av kvantfysik.

Kan vi hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga och går till mer begripliga analogier? Vad sägs om den allmänna relativitetsteorin? Försvarets förmåga och tiden som vi kan stå pall ett angrepp är direkt beroende av såväl försvarets massa, i form av soldater och vapen, som dess hastighet, dvs graden av ny teknikutveckling. Om inte annat så är ekvationerna enklare att lösa…

Read Full Post »

Kunde det inte varit Tolgfors

Det verkar som att Björklund i samband med Folk & Försvars årliga träff i Sälen har börjat tagit bladet från mun och sträcka sig till den otroliga längden att påpeka att Sveriges försvarskapacitet kanske inte är fullgod. Claes Arvidsson skriver i SvD en intressant betrakelse utifrån det tal som Björklund håller i Sälen och lyfter fram tre huvudpunkter där Björklund anser att vi måste tänka om:

• Vi måste kunna mobilisera fler soldater och brigader än i dag i en framtida hotsituation.
• Vi måste upprätthålla kompetens inom alla viktiga militära förmågor.
• Vi måste erkänna att det var ett misstag att avmilitarisera Gotland.

Detta borde inte vara annat är självklarheter. Idag har vi näst intill ingen kapacitet alls vad gäller att försvara Sverige, vilket är så ansvarslöst att man blir upprörd. Försvarsberedningen ansåg att vi var tvugna att vänta tills vi såg om Ryssland möjligen kunde tänkas vara aggresiva mot sina grannländer innan vi fastslog att det någon gång i framtiden kan dyka upp något hot mot riket. Georgienkonflikten uppfyllde de kriterier som man hade ställt upp, men innebär det att man drar slutsatsen som man borde, att fortsatt nedrustning därför borde stoppas? Nej, givetvis inte. Enligt försvarsberedningen så är ju den största hotbilden mot Sverige att ta hänsyn till i försvarsfrågor klimatförändringar…

Vi kan ju inte vänta tills dess att det finns en konkret hotbild innan vi börjar skapa ett försvar. Vid det laget så är vi troligen i en situation där det handlar om dagar eller som bäst månader, och vi har ingen möjlighet att på den tiden skapa en försvarskapacitet från grunden. Det finns inget som så effektivt ökar risken att Sverige i framtiden ska råka ut för fientligt hot som att vi totalt struntar i att ha möjlighet att sätta motstånd.

Vi behöver inte ett försvar främst för att i realiteten försvara oss, utan för att visa att det är för kostsamt att ge sig på Sverige så att vi slipper använda det. Den som önskar fred måste rusta för krig, sådan är verkligheten, och man kan ju glädja sig över att åtminstone en minister börjar närma sig att våga säga det öppet. Synd bara att det inte är försvarsministern som har begåvats med den insikten.

Läs gärna även Bo Pellnäs brännpunktare i ämnet, och analysen på T&F utifrån den.

Addendum: Björklund verkar ha varit rätt tydlig i sina formuleringar under anförandet. Ska bli kul att höra från de som såg det själva om det var så bra som det verkar.

Read Full Post »

Tomhylsan och vänstern

Via SvDs ledarsida så uppmärksammas jag på en intressant fakta i den undersökning om svenska folkets uppfattning i försvarsfrågan som jag refererade igår. Det Claes Arvidsson noterar är i vilken grupp som det största stödet för regeringens nuvarande försvarspolitik kan återfinnas: bland vänsterpartister.

När vänsterpartister är de mest nöjda med hur försvaret hanteras så vet man att man är illa ute. Jag hade väl inte väntat mig så där väldigt mycket av regeringen, och anser inte heller att man kan satsa så väldigt mycket där när vi samtidigt har så mycket annat viktigt att genomföra, men när löftet innan valet var höja försvarsanslagen och resultatet blir ytterligare nedskärningar i dem: då blir åtminstone jag en av de alliansväljare som är missnöjda med försvarspolitiken.

Read Full Post »

Svensken säger: om kriget kommer

Även om de siffror från SPFs (styrelsen för psykologiskt försvar) undersökning som SvD presenterar kunde vara ljusare så är de ändå väldigt positiva för oss som ser ett starkt försvar som den bästa försäkringen just mot att behöva försvara oss militärt. På alla områden så har stödet för försvaret ökat och realismen angående omvärlden ökat. Även stödet för ett NATO-medlemskap har ökat.

För att vara i Sverige så är dessa siffror bra. Under lång tid så har försvarsfrågorna setts som det svarta fåret, och försvarsbudgeten som en bra post att alltid spara lite pengar på. Även när vi hade ett, för vår befolkningsstorlek, väldigt starkt försvar under det kalla kriget så behandlades försvaret lite som kusinen från landet.

Intressant är att även intresset för försvarsfrågor ökar. Även om jag inte direkt anser att försvaret är en valfråga så är det en fråga av yttersta vikt för staten som institution. Det finns inget som är så grundläggande statens uppgift som medborgarnas yttre och inre försvar.

Till skillnad från ideologiska liberaler så anser jag att det finns en hel del saker som är statens ansvar, men det vi kan vara överens om är den främsta uppgiften. Det verkar dock inte riksdagsmännen kunna, där är synen på försvaret sorglig. Ytterst få ser det som något som har ett värde annat än som besparingspost.

Glädjande är dock att mitt eget parti, Kristdemokraterna, idag är det mest försvarsvänliga partiet i Sveriges riksdag. I mycket vill jag nog tacka Else-Marie Lindgren för det, men även andra har bidragit positivt i frågan för vårt parti. Nu kan man bara önska att riksdagen går i samma riktning som befolkningen i stort och i högre grad inser att ett försvar faktiskt är något som vi behöver.

Read Full Post »

Consilium societatis, anno MMVIII

Helgen har spenderats med förbundsråd för KDU, för vilket mitt distrikt stod som värd. Utöver de mer formella delarna, som budget och verksamhetsplan, så antogs två politiska program. Dels så antogs äntligen det försvars- och säkerhetspolitiska handlingsprogramet, c:a ett och ett halvt år efter att riksmötet beslutade att det skulle tas fram. Det blev i stora drag väldigt lyckat, med en genomgående rimlig linje, även om jag inte är nöjd med alla detaljer.

Det allra viktigaste i det programet anser jag vara de tre grundläggande principerna att försvarets viktigaste uppgift måste vara att försvara Sverige mot väpnat angrepp, den egentligen självklara lilla satsen ”att budgeten anpassas efter försvarets behov” samt att försvarsbeslut ska utgå från försvarets operativa förmåga och inte t.ex. regionalpolitik. Det borde inte behöva drivas särskilt, men tyvärr är de ju inga självklarheter i detta land.

På en punkt så blev vi även hörsammade väldigt fort, faktiskt innan vi ens hade hunnit godkänna texten, och det gällde frågan om Sveriges undertecknande av konventionen mot klusterbomber. Sverige är ju ett av de länder som tillverkar klusterbomber, Bombkapsel 90, och har därför varit rätt ovilligt att gå med på ett förbud mot dem, men under dagen då detta behandlades så kom det ut att Sverige nu skulle underteckna förbudet.

En mer tidsmässigt baserad produkt var dock det europapolitiska handlingsprogramet som ju givetvis antogs för att vi ska ha en tydlig och uppdaterad EU-politik inför vårens valrörelse. Överlag tycker jag att det blev lyckat, med många viktiga principiella beslut, som t.ex. att Lissabonfördraget bör anses ha fallit och man bör sluta försöka implementera det. Det etableras även att de fyra friheterna måste vara i fokus i EU-samarbetet, inte en massa sidofrågor. Förutom att de fyra friheterna är principiellt rätt så är de hela grunden för att EU ska kunna uppfylla sin ursprungligen åsyftade funktion som en fredsbevarande kraft.

Själv är jag mycket nöjd över de skarpa skrivningarna mot CAP (EU:s jordsbrukspolitik). Jag motionerade redan 2006 om att denna fråga skulle lyftas upp som profilfråga i EU-politiken med vederbörlig tyngd, och jag tycker att programets skrivningar tydligt markerar frågans dignitet. Att det var jag som skrev den text i frågan som blev antagen kan ju givetvis spela in något

Utöver det rent politiska så måste jag säga att det var ett trevligt förbundsråd, med rätt god stämning trots de väldigt skilda viljorna. Jag kände mig som helhet nöjd med helgen när det hela var över.

Read Full Post »

Upsalia congregatio

I helgen har Konservativt forums fjärde årliga sommarkonferens gått av stapeln. Så som varit fallet två av tre tidigare år så genomfördes konferensen i föreningen Heimdals lokaler i Uppsala. Under helgen så genomfördes förutom en massa intressanta diskussioner och en trevlig middag/sittning under lördagskvällen också några givande föreläsningar av kunniga talare med efterföljande frågestunder.

Bland annat fick vi oss till livs en genomgång av nuläget och förutsättningarna för svensk försvars- och säkerhetspolitik samt en exposé över Harald Hjärne och hans lärjungar. Hjärneseminariet handlade om hans roll och arv inom främst historievetenskapen men även teologin. Hans politiska gärning lämnades till största del därhän vid detta tillfälle.

Jag bidrog till matlagningen vilket i det stora hela gick rätt bra, även om man nog lite självkritiskt kan konstatera att middagens huvudrätt blev lite tråkigare än vad man kanske hade hoppats.

Årets konferens fick en lite annan inriktning är tidigare år, givet att föreläsningarna och seminarierna under tidigare år ofta har varit av klart mer akademisk art där föreläsarna har kunnat presentera ett smalare ämne av intresse inom idéhistoria, filosofi et cetera. Årets föreläsningar var valda för att kräva mindre förkunskap och i lite högre grad vara kopplade till den aktuella politiska situationen.

Såsom alltid så var det en trevlig blandning av folk som deltog. Vi var en bunt kristdemokrater, ett antal moderater, några centerpartister, några partipolitiskt obundna samt i år även två internationella gäster.

Read Full Post »