Det är fascinerande att följa Fru Sahlins försök att plocka poäng på konjukturnedgången. I en Brännpunktare idag så radar hon upp hur hemskt passiv regeringen är och varför staten borde få mer av våra pengar. Det intressanta i detta anser jag vara att se nuvarande utspel i sitt lite längre sammanhang. Det var inte så länge sedan som (s) upprört talade om hur hemskt fel det var att ge låg- och medelinkomsttagare lägre skatt, det skulle ju elda på konjukturen för mycket. Man lyfter till och med upp i denna artikel att de varnade för att regeringens politik skulle leda till arbetskraftsbrist, dvs att den alltför effektivt skulle bekämpa arbetslösheten.
Nu är man fortfarande upprörd över att låg- och medelinkomsttagare får sänkt skatt, för det är fel åtgärd i en lågkonjuktur. Nu borde man istället dra tillbaka en del av skattesänkningarna och istället höja statens utgifter med nya bidrag och utgifter, som ”stimulans”.
I högkonjuktur är skattesänkningar alltså stimulans, som är fel, och när det blir lågkonjuktur så är skattesänkningar inte stimulans och är därför fel. Det fascinerande är att det alltid verkar vara rätt konjukturpolitik att öka statens utgifter, höja bidragen och ytterligare begränsa den del av vanliga löntagares inkomster som vi får behålla själva.
Det är som jag har hävdat vid många tillfällen (dock inte tidigare på bloggen). Acceptans av en keynesiansk ”aktiv konjukturpolitik” leder till att man höjer skatter och offentliga utgifter i lågkonjuktur, som stimulans. I gengäld så höjer man skatten och de offentliga utgifterna i högkonjuktur också, när det går så bra så måste man ju genomföra ”reformer”.
Det blir i alla fall olidligt tydligt varför skatterna i Sverige tidigare alltid bara har gått åt ett håll, uppåt…
