Fredric Karén skriver mycket intressant på SVD-bloggen. Han beskriver sin mormor, Britt Wadners, piratverksamhet under 1960-talet, då SR hade monopol och i princip inte sände populärmusik alls. Hon fängslades då för att hon sände egna radiosändningar med bl.a. populärmusik. Jag rekommenderar starkt läsning av artikeln, och citerar några av de mer talande styckena:
De första åren fick mormor själv köpa plattorna som skulle spelas i radio eftersom skivbolagen vägrade skicka dem gratis. ”Om de spelas i radio kommer ju ingen att behöva köpa dem” var argumentet. När det senare visade sig att det blev precis tvärtom, skivförsäljningen i Skåne steg flera hundra procent, ändrade de sig tvärt.
och
1962 klubbade riksdagen den så kallade Piratradiolagen. Det blev då förbjudet för svenska medborgare att äga en radiosändare och det blev förbjudet att sända radio från internationellt vatten om sändningarna störde Sveriges Radio. Radio Nord packade ihop, liksom danska Radio Mercur. Men inte mormor. Hon hävdade att hon inte störde SR, tvärtom: ”Jag sprider ju bara glädje till skåningarna”, som hon uttryckte det. Naivt kan man tycka, och mycket riktigt dömdes hon för brott mot den nya lagen.
Jämförelsen till dagens situation kommer ganska naturligt. Som en uppföljning kan det även vara värt att läsa vad Karl Sigfrid (m) skriver på SvD brännpunkt rörande dels citaträtten när den rör ljud- och filminspelningar, samt hur detta berör SVT. Han inleder med att beskriva fallet Stephanie Lenz som stämdes på en miljon dollar för att hon hade publicerat ett klipp på youtube där hennes ettårige son dansade. Då det i bakgrunden vid inspelningstillfället spelades en upphovsrättsskyddad låt och det endast svårligen kan hävdas vara möjligt att citera musikstycken med dagens upphovsrätt så ville de ha ersättning. Det är rakt av läsvärt, men särskilt slutet är värt att fundera över:
Kreatörer som läser SVT:s webbregler får snabbt veta att här är allt innehåll skyddat av upphovsrätten, och det är strikt förbjudet att sprida eller visa materialet på exempelvis en egen webbsida. Det finns ingen logik i detta. Ett företag som finansieras gemensamt genom en obligatorisk licens bör agera allmännyttigt och på ett sätt som gynnar största möjliga yttrandefrihet. Den egna och andras.
SVT får årligen omkring fyra miljarder kronor av hushållens tv-licensinbetalningar, och för dessa pengar sänder företaget drygt 18000 timmar material i sina kanaler. Detta material bör SVT göra tillgängligt, inte bara för visning utan även för modifiering och vidare spridning. Det kan ske med en Creative Commons-licens eller genom att materialet helt enkelt släpps till den allmänna domänen och kan användas helt utan restriktioner. På så sätt kan ett enormt gemensamfinansierat videoarkiv lägga grunden för nytt skapande.
