Sedan jag första gången hörde talas om Percy Barneviks organisation Hand in Hand (vilken har uppmärksammas bl.a. i DN) så har jag varit mycket imponerad av organisationens arbete, mål och resultat. Sveriges nuvarande biståndsverksamhet är på vissa håll en katastrof, och resultaten är ofta inte så fasligt mycket bättre för bistånd överlag även om det finns en hel del positiva exempel. Det största problemet är att vi inte riktigt har koll på vilken effekt vårt bistånd får och exakt vad de olika projekten m.m. faktiskt uppnår, samt att biståndet går till lite av varje och inte är tillräkligt tydligt inriktat mot just fattigdomsbekämpning. Det kommer säkert en hel del positiva resultat ur biståndet på sina håll och kanter, men jag kan inte säga att jag är så förtjust i att väldiga mängder med pengar ska få spenderas utan att vi faktiskt vet att det ger i resultat (dvs med undantag för de diktaturer vi har stöttat upp).
Nu har det framförts att inkorrekta exempel och rena felaktigheter finns i kritikernas presentation av läget, vilket säkert stämmer. Men jag finner det symptomatiskt att man möter kritiken av felspenderade biståndsmedel med att försöka hitta saker i kritiken att slå tillbaka på istället för att faktiskt våga överväga att det kan finnas grundläggande fel i dagens biståndssystem. Man sätter alltså strukturen före målet, något som givetvis inte begränsas till biståndsbranschen. Det som biståndsbranschen är ganska unik i är ju att det är ett område som är väldigt ovant vid genomgående och konkret granskning. I debatten så är kritik av ineffektivt och felriktat bistånd ofta samma sak som känslokyla och vilja att låta människor svälta. Om vi kan komma förbi den rätt fåniga diskusionen så kanske vi kan få en verklig debatt om det vi är eniga om: att fattigdomen måste bekämpas. Frågan handlar om vad som faktiskt får den effekten.
Jag tror att det främsta skälet att bistånd så sällan får bra långsiktiga resultat i mottagarländerna handlar om vilka ingångsvärden och vilka målsättningar man har. Mycket av det klassiska biståndet handlar om att stödja det offentliga i fattiga länder, eller att gå in med resurser för att bekosta olika projekt. Projekten i sig ger ofta väldigt positiva effekter på kort sikt för de som tar del av dem, och jag tror helt klart att de som arbetar med dem har en god vilja att skapa långsiktig förändring. Det verkar dock oftast saknas ett perspektiv av att målet är självförsörjning och att bistånd endast kan vara hjälp till självhjälp för att uppnå detta mål. Ibland får jag intrycket av att man tror att fattigdomen försvinner om man bara vill väl nog, men då är det ju bara det egna samvetet man mättar, inte de hungriga och fattiga människor som var skälet till att samvetet pockade på uppmärksamheten.
En blandning av missriktad välvilja och en överdriven fixering vid procent och summor har skapat ett biståndsväsende där resurser förbrukas i rasande tempo utan att göra sådär jättemycket för att faktiskt uppnå det som måste vara det självklara målet: att ingen ska behöva leva i fattigdom. Det övergripande målet blir en viss andel av våra tillgångar till de fattiga, en målsättning som baserar sig i analysen att vi är skyldiga till de fattiga ländernas misär genom att vi är rika, dvs vi har tagit för mycket av kakan och måste sänka vår egen standard för att de fattiga ska få den delen. Jag delar inte en sådan analys, utan anser det vara bevisat bortom allt rimligt tvivel att det totala välståndet i världen kan öka och att det är lättare för ett fattigt land att öka sitt välstånd än vad det är för ett rikt. Denna analys måste då också vara grunden för hur man hanterar biståndsmedel, inte en gammelsocialistisk skuldanalys.
Jag är själv aktiv i ett förbund som, tyvärr, har bidragit till denna fixering vid hur mycket pengar som biståndet kostar, inte primärt, som det borde vara, på kvalitén i vad dessa pengar används till. Nu är det ju inte konstigt att KDU och många andra som engagerar sig i biståndsfrågor och fattigdomsbekämpning lätt fastnar i en debatt om procent, det är mycket enklare att ta i, och mäta, frågan om att höja biståndet till 2% av BNI än att rensa upp i träsket av biståndsprojekt och utvärdera om alla de hundratals miljarder som har betalats ut faktiskt har gjort rimligt med nytta på ett långsiktigt plan.
Det Barnevik med medarbetare har insett är precis det som borgerliga politiker har vetat länge när det har handlat om vårt eget land: välstånd skapas inte av det offentliga och inte genom bidrag. För att bygga upp ett långsiktigt välstånd så måste man stimulera skapandet av en inhemsk marknad, företagsamhet och bättre utbildning. Offentligt bistånd kan bidra en hel del här, men det krävs att man möjliggör för människor att själva bygga sig en framtid där man står på egna ben, och att man inte bygger kryckor av bidrag som skapar ett långsiktigt beroende av vår goda vilja. Det är dags att vi inser att detsamma gäller även för människor i fattiga länder, vi är ju i grund och botten av samma skrot och korn.
Dessutom tror jag att man måste våga se fredsbevarande och fredsframtvingande insatser för vad de är: en form av bistånd, och rätt hanterat en effektiv form. Det finns givetvis inget annat som med så stor säkerhet hindrar alla dina möjligheter att skapa dig ett bättre liv som att bli dödad i en onödig konflikt. Det finns samtidigt två saker som mer än allt annat bidrar till att upprätthålla fattigdomen: väpnade konflikter och socialism. Väpnade konflikter eftersom de (förutom att de kostar människoliv) river upp hela den struktur och grund som krävs för en stabil ekonomi, och socialism för att den på alla sätt motverkar det som mer än något annat krävs för att skapa välstånd: fungerande marknadsekonomier och frihandel. De väpnade konflikterna kan vi rent konkret bidra till att stoppa, eller åtminstone minimera effekterna av. Vad gäller socialismen så kan ju första steget vara att åtminstone sluta stödja socialistiska rörelser och socialistisk politik i andra länder. Ställ krav på regimer för att vi ska gå in med offentligt bistånd. Tänker de försöka hindra välståndsskapande genom korkad politik så finns det många andra länder där vi kan göra bättre nytta med våra biståndsmedel.
Det första alla som jobbar med och beslutar om bistånd borde ta lärdom av Barnevik i är detta: det går att utvärdera även biståndsverksamhet effektivt, och det måste göras. Tydliga mål för exakt vad vi vill uppnå måste sättas upp, och sedan ska alla biståndsprojekt som finansieras offentligt mätas och följas upp mot detta. Målen i utvärderingarna ska handla om de långsiktiga och varaktiga effekterna av arbetet, inte de kortsiktiga direkta effekterna. Inför sedan noggranna kontroller mot korruption och sluta mata diktaturregeringar eller andra olämpliga krafter (t.ex. Hamas) med bistånd. För att låna ett på nätet ofta använt ordspråk: ”Don’t feed the trolls”.
Read Full Post »
Charlie Weimers publicerade igår en debattartikel som igångstart av detta, och idag lanseras kampanjen ordentligt på Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar med seminarium där Tanja Bergkvist och Alice Teodorescu talar.
