Ska man få livstid för konstskapande?

Regeringen föreslår ju enligt uppgift från SvD, mycket glädjande, att livstidslönen som tilldelas totalt 157 konstnärer i Sverige ska slopas. Detta genom att inga fler kommer tilldelas en sådan, de som redan har en skattegaranterad inkomst för resten av sina liv kommer dock få behålla den.

Inte helt oväntat gnälls det stort från kultursidan och kulturorganisationer. ”Ett rent ideologisk beslut” skriver Stefan Eklund på SvD. Ja, tacka tusan för det säger jag! Det finns ingen vettig anledning att just en liten grupp av konstnärer ska ha pengar utbetalda av skattebetalarna resten av sina liv helt utan krav på motprestation. Själv skulle jag vara glad om man också kunde passa på att dra in Jan Myrdals utbetalningar, men man kan väl inte få allt.

Regeringen föreslår istället stipendier som bl.a. ska kunna delas ut för en längre tid, 5-10 år. En helt klart bättre lösning. Jag förslår att alla de människor i media och organisationer som nu gnäller i högan sky om detta hemska skramlar ihop lite egna medel och startar en stiftelse som kan ge folk pengar resten av sitt liv om de nu anser det vara av så stor vikt.

Vi andra kan istället glädja oss över att svensk kulturpolitik har tagit ett steg mot att bli lite sundare och rimligare.

Read Full Post »

En intervju i samband med rikstinget

Jag kom på att jag inte har lagt upp en intervju med mig som publicerades i Gotlands Allehanda i samband med Kristdemokraternas riksting. Den handlade i grunden om kultur- och integritetsfrågor med hänvisning till det väldigt kulturkonservativa rikstingstal som Göran Hägglund höll men i den färdiga artikeln så blev det tyngsta fokuset på upphovsrätten, piratpartiet och åldersfördelningen inom partiet. Några smakprov:

Partiet har under de senaste åren brottats med en del identitetsproblem där själva urholkningen av värden har utgjort en del av problemet. Är kulturen ett sätt att hitta tillbaka till kärnfrågorna?
- Det är en av de rätta vägarna, man måste fokusera mer på det som är utanför pengarna, det som är djupare mänskligt – glädjeämnen som inte kan köpas. Vi hoppas att samma typ av tänk om moral spiller av sig på rättsväsendet också. Vi vill se mer värdebaserad politik, och ett kd som inte är rädda för att andra inte håller med.

samt

Hur ska man hantera piratpartiets framgångar inför nästa riksdagsval?
- Det bästa sättet är att våga ta en öppen debatt i frågan, lyssna på vad de har att säga och kontra med andra områden som de inte har insikt i. Det är ganska lätt att ha en öppen dialog med piratpartiet om man tar de på allvar. Alla som kommer med sakliga argument ska tas på allvar.

Read Full Post »

Hägglunds rikstingstal, några kommentarer

Har nyss lyssnat på Göran Hägglunds tal till kristdemokraternas riksting. Överlag så var det ett väldigt bra tal där många viktiga principiella frågor lyftes och gavs goda besked.

Till exempel så gjorde han det tydligt att fler aktörer på sjukvårdsmarkanden är nödvändigt för konkurrens, då det ju har visat sig vad som händer i ett system utan konkurrans och med statliga monopol: vi får köer och enskilda får lida för politikers ideologiska principer.

Men något som kan verka så avlägset för svensken i gemen som situationen i Iran fick bra kommentarer. Det glädjer mig att Hägglund vågar tala klarspråk och kalla en diktatur för en diktatur, samt hoppas på att detta är början till slutet för den teokratiska regimen.

Vi vet inte vad som kommer att hända i Iran, men vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet lever på lånad tid. Liksom världens alla andra kvarvarande diktaturer eller halvdemokratier.

Men för mig så var något av det mest glädjande att Göran tydligt markerade att han förstår kritiken rörande den personliga integriteten och inser problematiken med alla de förändringar och lagändringar som gjorts, även om det stundvis var lite undflyende. Nu får vi bara hoppas att det får konkreta effekter i regeringen och i den utredning om personlig integritet som partiet ska genomföra.

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Han talade även en del om vikten att skydda vårt kulturarv, och hur mycket av det nu förfars av olika anledningar. Av vilket har lyfte upp den förstörelse och förfulelse av våra stadsmiljöer som alltjämt fortgår. Man kunde nästan tro att han hade läst denna blogg

ramåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Även tydliga skrivningar om moral fick plats:

I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.

Mycket mer positivt kan återfinnas, men detta är några av de höjdpunkter jag vill lyfta fram.

Read Full Post »

Allt förändras, allt är som vanligt

Det finns en djup generationsklyfta i fildelningsdebatten, ingen tvekan om den saken. Det är enkelt för den ena sidan att hävda att de gamla helt enkelt inte begriper något av det nya, samtidigt som ”de gamla” kontrar med att påstå att de unga bara vill ha allt gratis. Egentligen är nog ingen av dessa ståndpunkter helt korrekt, men heller inte helt inkorrekt.

Utan tvekan är det ett problem att många på antipiratsidan inte förstår tekniken eller den nya verklighet som nätet har skapat för ungdomars vardag. Det finns samtidigt en viss sanning i påståendet att piraterna vill ha allt gratis, men kanske inte riktigt som de menar som hävdar det.

Nya omvälvande teknikförändringar leder till stora skiften i hur människor hanterar kunskap och kultur. I det avseendet så är inte fildelningstekniken så annorlunda mot introducerandet av tryckpressen, fotografiet, den inspelade musiken och rörliga bilden eller möjligheten till ”time-shifting” genom videobandspelare och kassettband. De är alla tekniker som på ett radikalt sätt öppnade nya sätt att använda och tillägna sig kunskap och kultur.

När tryckpressen var ny så försökte en del förgäves förbjuda den för att stoppa det okontrollerade masspridandet av skrifter, och tekniker som vi idag finner vara självklara var inte det i sin egen tid. Frågan om inte fotograferande av en byggnad eller ett konstverk bröt mot ägarens ensamrätt till detta hade inte en helt självklar lösning även om vi idag anser det naturligt att få fotografera tämligen fritt utan att betala för den rätten.

Det fanns uppriktig oro från de som livnärde sig på den gamla tekniken att den inspelade musiken skulle konkurrera ut musikerna genom att göra dem näst intill betydelselösa för avnjutandet av musik. På samma sätt var många inom musik- och filmindustri övertygade om att kassettband och videobandspelare skulle förstöra alla möjligheter att leva på musik och film, då det helt plötsligt blev väldigt enkelt att själv skapa kopior av verken utan kontroll från upphovsrättsinnehavare.

På sätt och vis så var både faror och förhoppningar rörande de nya teknikerna berättigade. Tryckpressen både tillgängligjorde litteratur för många fler och förenklade spridandet av subversiva skrifter. Den inspelade musiken fick verkligen till följd att mycket av den dåtida traditionen av levande musik kraftigt reducerades men samtidigt så bidrog den till en spridning och utökning av musiken av aldrig tidigare skådat slag. Möjligheten att spela in musik och tv för time-shifting bröt verkligen ner vår acceptans för den väldiga enkelriktningen hos radio och tv men skapade samtidigt grunden för hela den industri som idag säljer film för hemmabruk.

Det många inte riktigt vill acceptera är att även dagens nya teknik kraftigt kommer förändra hur vi använder och betraktar kunskap och kultur. Exakt hur det nya landskapet kommer se ut är fortfarande en fråga som i hög mån är öppen och som formas löpande. I många avseenden så börjar det dock bli tydligt. Ett sådant är att musik i allt mindre grad ses som en produkt med ett värde som paketerad handelsvara. Den blir mer och mer något som bara finns, används och omger människor mer som radio än som cd-skivor. På många sätt så genomgår tv-serier och tv-program en förändring i samma riktning, medan filmer i högre mån verkar behålla sin tidigare status.

I det avseendet så stämmer det att ungdomar vill ha saker gratis. Synen på vad det är som är en produkt att betala för genomgår en förändring som i stor mån inte går att stoppa. Det innebär dock inte att viljan till ”konsumtion” har försvunnit, eller att oviljan handlar om att skiljas från pengar. Konserter har t.ex. aldrig gått så bra som för närvarande.

Det man måste inse är att det tveklöst kommer ske, och sker, förändringar och att vissa kommer bli förlorare i dessa förändringar. När diskoteken kom så förlorade många dansband sin möjlighet att försörja sig till förmån för DJs och inspelad musik. De försvann dock inte, även om tyngdpunkten förflyttades från deras verksamhet.

Om man ska dra vissa slutsatser om förändringar så verkar försäljandet av fysiska musikexemplar vara på väg att reduceras till en mindre roll, och gissningsvis träder andra delar fram. Dels liveframträdanden och merchandise. Mer nytt är att tjänster som skapar ordning i den enorma mängden tillgänglig musik och annan kultur ter sig som något som har framtiden för sig.

Människan är dock ofta väldigt skeptisk till större förändringar vars konsekvenser inte kan överblickas. Som konservativ tror jag att den skepsisen i hög grad är sund och kan bidra till att barnet inte kastas ut med barnvattnet när världen förändras. Men det är också nödvändigt att inte låta den bli allenarådande så att man idkar kamp mot väderkvarnar. Att romantisera förändringarna och i revolutionär iver tro att de kommer kullkasta allt det som är leder ingen vart, men inte heller leder det någon vart att ignorera dem. Förändringar av liknande slag brukar bli mindre totala än förespråkarna drömmer om och ske över längre tid än de tror. Samtidigt brukar de bidra med mer och större positiva effekter än motståndarna kunde tänka sig.

Jag ser enorma möjligheter för en framtid där kunskap och kultur finns enkelt tillgängliga för var och en och samtidigt faror i den fragmentisering av samhället som i viss mån kan följa. Jag är övertygad om att mycket gott kommer komma, men har inga illusioner om att det inte kommer kosta på för de som inte kan anpassa sig efter de förändrade förutsättningarna. Faran med pirataggitatörerna är att de kan skapa illusionen av att allt kommer flyta in i framtiden utan några negativa sidor, men jag ser faran med antipiraterna som större: de bidrar aktivt till att reducera förändringstrycket på de som mest av alla skulle behöva anpassa sig. Faran är att det då, vilket redan börjar bli uppenbart, leder till onödigt mycket kreativ förstörelse under processen.

Read Full Post »

”Ett illa skrivet och illa tänkt hastverk”

Att Åsa Linderborg skulle flumma ut när det gällde kulturutredningen var ju inget oväntat. Vinkeln på hennes debattinlägg var självklar redan innan utredningen presenterades, för den skulle givetvis vara dålig. Den kommer ju från borgarna, vilka har ett ”kulturhat”. Magnus Eriksson på SvD känns tyvärr stundvis inte värst mycket mer balanserad i sitt debattinlägg idag, även om språket är mindre konfrontatoriskt.

Visst kan man fundera över om utredningens förslag är rätt väg att gå, men nog är det att dra på rätt stora växlar när han talar om en centralisering vid införande av den så kallade ”portföljmodellen”. Frågan om vi får ett bättre kulturliv med 65 olika myndigheter lämnar jag för närvarande öppen, men tillåt mig tvivla. Att ett system där mer av kulturanslagen förmedlas till regional hantering skulle innebära ökad centralisering har jag dock svårt att se.

Mest spännande i hela hans inlägg blir dock upprördheten över att man ska ”socialisera” författarfonden. Den är ju, anser Eriksson, ”betalning till ett yrkeskollektiv för en konkret tjänst”. Att det nog för många snarast är att se som ”konfiskationspolitik” att ta pengar för varje bibliotekslån och ge till ett fåtal författare som någon bestämmer är mer viktiga än andra att de har försörjning, det verkar han inte ha reflekterat över. Då vi inte har ett fullständigt korporativt system så är de som får ersättning inte heller ett kollektiv utan i slutändan enskilda författare. Författarfonden är ett särdeles dåligt system som det är dags att det upphör.

Avslutningen tydliggör dock en hel del. Huvudproblemet verkar vara att utredningen inte fick direktiv att omfördela statsbudgeten för att ge mer anslag till kulturen, något som utredningar inte är de som ska hantera. Tankarna om att förenkla och möjliggöra sponsring och entreprenörsskap inom kulturen ”kan blott vara bonus” inte en integrerad del av kulturpolitiken skriver Eriksson. Min fråga blir då: varför inte? På vilket sätt är det konstigt att sponsringen ses som en integrerad del av kulturpolitiken? Vad gäller nyproducerad kultur så borde den snarast vara en viktigare inkomstkälla än offentliga stöd.

Jag hade förmånen att för ett tag sedan få moderna museets verksamhet presenterad för mig av överintendenten där. Jag tyckte att det var mycket intressant att höra hur de arbetade aktivt med sponsring och även kunde finansiera mycket av sin verksamhet just den vägen. Det blev då också tydligt att sponsring redan är en integrerad del av kulturpolitiken, så det är glädjande att man tar med den i utredningen, kanske som en ersättning för den gamla skrivningen om att kulturen skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”?

Read Full Post »

Kejsarens förargelseväckande beteende blev påpekat

Lagom till att det börjar lugna sig lite kring Anna Odell-fallet så läser jag om ännu ett ”konstverk” från Konstfack. Artikeln i DN handlar om att kulturministern har blivit rasande över en film som ställts ut som videokonst på mässan Market. Filmen i fråga visar hur en Konstfackelev sprejar stora mängder graffiti i en tunnelbanevagn samt krossar en av vagnens rutor. ”Verket” var elevens examensprojekt från sin femåriga utbildning.

Andreas Brändström, galleristen som ställer ut verket, säger såhär:

Jag berättade för ministern att det var hans (NUG:s) examensarbete från Konstfack i våras. Graffiti är en konstform som finns. Om man försöker bortse från skadegörelse och lyfta blicken så kan det här i stället skapa debatt och dialog

samt

Graffiti är en konstform som finns i samhället vare sig vi vill eller inte. Om man tycker det är ett problem så får man ge sig på grundproblemet. Den här killen har varit med och måla graffiti sedan han var 11 år.

Vad i hela friden är det för ursäkt? Att någon begår lagbrott blir inte konst bara för att det förekommer i samhället. Och statliga institutioner (Konstfack) ska inte understödja och uppmuntra grov skadegörelse om så personen har sysslat med det sedan denne var två år.

Graffiti är en konstart, men det innebär på intet sätt att det är ett konstverk att förstöra en tunnelbanevagn. Och inte helt förvånande återkommer den ständiga frasen ”skapa debatt” som på beställning. Jag säger som jag sa om Anna Odell: att något skapar debatt gör det inte till konst.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, kommenterar det hela såhär:

När graffitin visas upp har den gått så många varv att den har transformerats till något annat. Det är inte handlingen som ställs ut, utan det är ett verk med minne från en handling. Och graffitin är en etablerad konstform som funnits sedan 60-talet.

SLs pressjour svarar:

Du får räkna med att betala ett par hundra tusen kronor för att sanera en så totalt nedklottrad vagn. Om vi får tag på filmen kommer vi att polisanmäla.

Som om det inte var nog att skattebetalarna ska behöva punga ut en massa pengar för att sanera efter ”konstverket” så får vi alla leva med att vi bekostar denna och andra personers utbildning på en institution som vad det verkar inte har några hämningar eller någon moralisk kompass kvar. Var kan jag reklamera dessa skatteinbetalningar?

Jag tycker att det har varit svårt att få grepp om kulturministern, att veta vad hon vill och tycker. Hennes reaktion på detta höjde henne dock rejält i mina ögon, att hon inte bara tolererade dumheterna utan vågade säga att kejsaren var naken.

Read Full Post »

Konst är konst, debatt är inte konst

De flesta har väl hört om det uppmärksammade ”konstprojektet” av sistaårseleven Anna Odell på konstfack? Hon som låtsades vara självmordsbenägen och blev inplockad av polisen, samt sedan förd till psykakuten där hon fortsatte sina charader? Själv finner hon det uppenbarligen upprörande att systemet är så känslokallt att de behandlar den som aktivt försöker framställa sig själv som allvarligt psykiskt sjuk som om detta var allvar.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) anser att Odell borde få betala de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig händelse.

Syftet med det hela sägs alltså vara någon form av konstprojekt. Man kan givetvis fråga sig om meningen var att det hela skulle bli en ”installation” i media, om hon räknar med att få tillgång till någon form av minnen från det hela som hon kan ställa ut eller på vilket sätt det ska kunna falla inom ramen för konst. För jag antar att hon inte tänker skriva en bok om sina upplevelser av psykvården inifrån? Dror Feiler anser att det nog kan vara ett helt rimligt projekt, men det kan jag inte säga att jag fäster så stor vikt vid.

Själv tycker jag att det är väldigt enkelt. Att låtsas vara allvarligt psykiskt sjuk och med flit missutnyttja en av de alltför få platserna inom akutpsyk är inte konst. Punkt. Jag bryr mig inte om vad Konstfack eller diverse ”konstnärer” tycker om det hela. Det blir fortfarande inte konst.

Att något skapar debatt gör det inte till konst. Att något är kontroversiellt gör det inte till konst. Och att något bryter mot allmänna moraliska normer gör det definitivt inte till konst. Få aspekter av den kulturradikala hegemonin är så irriterande som missutnyttjandet av begreppet konst för att beskriva lite vad som helst, bara det skapar uppmärksamhet.

David Eberhard, chef på S:t Görans psykakut, sammanfattar sin syn på saken bra:

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Läsvärt är även Hanne Kjöllers text om det hela.

Read Full Post »

Veritate duce progredi

På Expressens kultursida så fortsätter den aldrig upphörande debatten om kulturkonservatismen. Innan jag går in och analyserar budskap och texter som tillkomit sedan senast så måste jag reflektera över hur långt från Lundbergs ursprungliga artikel och teser som debatten i stort har vandrat, på gott och på ont.

På gott eftersom den ger ett bredare, om än tyvärr lite väl ytligt, perspektiv på kulturfrågorna som i högre grad än vanligtvis faktiskt rör sig på historiens i nutiden projicerade spelplan. På ont eftersom de viktiga poänger som Lundberg lyfte fram fortfarande förtjänar att uppmärksammas och begrundas. Fortfarande saknar jag t.ex. ett djupare resonemang om den naiva framstegstankens nedbrytande effekt på kvalitetsbegreppet (Lundbergs punkt 1 för den som minns). Vem blir den första skribenten att faktiskt våga sig in i dans med denna så ovana tankegång?

Vad har då tillkommit sedan senast? Jo till debatten har nu förts ett inlägg av Karin Stensdotter om språkets vikt för bildningen, med Frankrike som lins för betraktelsen. Jan Gradvall väljer en egen ingång i debatten när han recenserar ansökningarna om att bli Europas kulturhuvudstad. Under vägen lyckas han vara den som kommer närmast att möta den av Lundbergs punkter som jag ovan refererar.

Mellan uppradanden av alla de i sammahanget tveksamma delarna i ansökningarna så kommer han till Uppsalas tema ”metamorfos”, vilket hyllar stadens förvandling från lärdomsstad till kunskapsstad, och någonstans där så tycker jag att han tangerar frågan om tron på det moderna som bättre an sich. I upplyftandet av kunskapen som något av högre vikt än lärdomen så gömmer sig en syn om dagens rena ”vetande” som av djupare inbyggt värde än den tradition och (om uttrycket tillåts mig) kultur vilken omgärdar och upplyser det rena vetandet, och som brukligt förmedlas inom Universitetets ramar.

Lärdom är nära förknippat med bildning, ett begrepp som av Stensdotter beskrivs ”som egentligen inte är en sorts fernissa eller utanverk utan en del av språket, tankarna som tänkts och skrivits ned, som fortfarande används och nöts, som formuleras om av generationerna”. I det sammanhang, hyllandet av språkets roll, som citatet kommer så anser jag att det innehåller sanning.

På samma sätt som den som har bildning på ett helt annat sätt kan relatera upplevelser och verk till en bredare tradition än den egna tidens temporalt bundna ideal och estetik, så kan endast den som förkovrar sig i språket, genom läsandet av det andra skrivit och genom egen komponering, i så grad tillägna sig och internalisera det att den i allt högre grad fria tanken möjliggörs.

Samtidigt som ingen helt kan frigöra sig från historiens och den omgivande kulturens påverkan på tankarna och verklighetsbilden, så kan endast den som känner och verkligen tillägnar sig det historiska sammahang som han verkar i tänka egentligt fria tankar. Den kulturradikala viljan att ständigt överskrida gränser och polemisera mot hävdvunna sanningar bygger i grunden på att dessa kan identifieras.

Gränsprövande verksamhet kan heller aldrig verka konstruktivt för att bygga något nytt av bestående värde om gränsernas natur och bakgrund inte förstås. Utan förståelse för historien och det som har format vår egen tid så blir detta prövande av gränser ett slutmål och därmed endast destruktivt. Denna destruktivitet är en del av den mara som idag rider kulturen och som inte kan fördrivas genom ytterligare avvisande av det som historiens kunskap kan lära oss.

Read Full Post »

Fiat lux

Debatten om kulturkonservatismen på Expressens kultursida fortlöper alltjämt utan tendens till att ebba ut. Det är nog som Ann Heberlein skriver i sitt inlägg: ”Att inta en kulturkonservativ hållning i Sverige år 2008 är verkligen inget för den som vill ligga på latsidan”. Det verkar inte finnas något som upprör och orsakar så mycket förnumstiga genmälen som just denna fråga, vilket bekräftas av Göran Greider: ”Kulturkonservatism? Inför detta ord känner jag ett kristallklart hat välla fram”.

Greiders tes att bildning och kunskap om kulturarvet försämrar kulturen ter sig för mig så långsökt att jag knappt vet hur jag ska bemöta den. Skulle Dan Andersson, som Greiders exempel lyder, ha blivit en bättre skribent utifall att han inte hade utbildat och förkovrat sig? Jag tror att något annat gömmer sig bakom detta resonemang, och i kommande stycken gör Greider det för uppenbart vad hans egentliga poäng är: han definierar kulturradikalism som att kämpa för arbetarklassen och tydliggöra förtrycket, men det kulturkonservativa är att inte låta sådana verk publiceras.

En debatt om ett så angeläget ämne försvåras ju avsevärt om de debatterande inte ens kan komma överens om vad det är de debatterar, vilket för mig verkar vara denna debatts akilleshäl. Det kulturradikala och ”antiestetiska” projektet har kommit så långt på sin resas väg att det för många inte ens går att se eller förstå alternativet. Man kan inte förstå vad det är vi som har en kulturkonservativ hållning egentligen är ute efter.

Jag kan dock förstå att en marxist som Greider inte kan begripa påståendena om objektiv estetik och vikten av det sköna, då det på många sätt står som en djupt rotad antites till hela marxismens ideologiska projekt. Det är det understundom ickerationella, det som finns bara för att det gör våra liv lite bättre, utan att det kan fördelas eller beskrivas av världsförbättrande politiker, ej heller skapas av desamma.

Debattens deltagare kommer nog alltid gå förbi varandra i argumentens ekorrhjul där de materialistiskt eller dialektiskt rotade deltagarna är förblindade från att se det större kosmos av upplevelser och kunskap som mänskligheten igenom hela historien har sökt omfatta och innefatta.

Read Full Post »

Hack somnium

Deltog under dagen i en debatt på Dreamhack tillsammans med representanter för de andra ungdomsförbunden (inkl. Ung Pirat). Som man kan gissa när det äger rum på Dreamhack så handlade det om kulturfrågor i relation till datorer, internet och spel. Ipred-frågan blev givetvis diskuterad, eller diskuterad och diskuterad, vi var ju alla överens i sak och i argument.

Moderatorn, Petra Wangler (programledare, SVT) reagerade på att hon inte kunde komma ihåg något tillfälle tidigare när hon har sett politiker från hela spektrat stå och en efter en helt hålla med varandra. Kan kanske ge en hint om att det inte är någon liten nischgrupp som ställer sig kritisk till Ipred-förslaget.

Blev givetvis en hel del debatt i frågor där enigheten inte direkt var lite enorm. När det handlade om ifall staten ska gå in med riktat stöd mot spelbranschen så blev blockgränsen mycket tydlig, där jag tillsammans med allianskollegor försvarade en fungerande marknad från att behöva fördärvas av politikers klåfingriga händer. Vi kanske inte var riktigt så poetiska i vår argumentation dock

Efter själva debatten så hade jag någon timma att spendera, vilket gav mig en möjlighet att gå runt och se alla utställare och aktiviteter som ägde rum på området. Det blir tydligt vilken stark ställning Sverige har på dataspelsområdet när man märker vad utställarna väljer att presentera i samband med detta. Kanske inte är en bransch som behöver exportstöd direkt… Fick då även möjlighet att diskutera gymnasieutredningens förslag med representanten från Ljud & Bildskolan. Det var givande att höra perspektiv på den från en skola som är så nischad och inte riktigt passar in i de mallar som utredningen föreslår. Jag blev mycket imponerad av de exempelspel och -miljöer som deras elever hade skapat tidigare och under det dygn de spenderat på Dreamhack.

(Och, ja, jag ber om ursäkt för den extremt dåliga rubriken. Kunde inte komma på något bättre sätt att översätta Dreamhack. Någon som har en lämplig latinsk form för ”hack”?)

Read Full Post »