Jag ser en artikel i SvD som uppvisar ytterligare av dessa de absurda kreationer som av någon form av felriktad välvilja kallas kläder och reflekterar över om det finns något språkbruk som blir mer felaktigt än användandet av ”mode” för att beskriva det som bärs under promenerande på catwalks vid de stora ”modevisningarna”.
Plaggen har ytterst sällan något att göra med det som människor annars bär, och intrycket blir att de designas mest utifrån principer om att de ska sticka ut så mycket som möjligt från det som folk finner tilltalande, dvs från vad som i mer dagligt tal faller under rubriken mode, eller från god smak för den delen.
Det tycks mig som ytterligare ett exempel på den konstruerade, negativt definierade och för den delen antiestetiska estetik som kulturradikalismen ”bidrar” med. På en estetik där det definierande är hur mycket verket kan avvika från vad människor finner smakfullt, och följdaktligen hur lite mening som verket kan innehålla.
OK, jag är nog lite för hård. Visst syns plagg som är en mer extrem form, en produkt i tangentens riktning, av kläder och stilar som människor kan välja att bära, och som därmed kanske kan hävdas säga något om vilken klädmässig estetik som faktiskt råder i ”verkligheten”, men jag kan inte säga att det är något som verkar vara det definierande draget inom området.
När jag skriver detta så känns det som att jag projicerar en markant bitterhet, och vet inte riktigt om det är den känslan jag vill ge. Snarast är detta likväl som flera tidigare inlägg jag skrivit bitar i en väv av ömsom uppgivenhet och ömsom irritation över hur det är beskaffat med områdena kultur och estetik idag.
En irritation över arkitektur som står i motsats till vad människor vill ha i sin boendemiljö, över konst där det högsta goda i ett verk är att folk blir upprörda och/eller sårade och över mode där målet är att ingen skulle vilja bära det.
Var verkligen den där gamla tanken att estetik handlar om det vackra och sköna så hemsk?
