Apoteket som en symbol

Även om det var väntat så är det glädjande att beslutet nu är taget att åter öppna upp apoteksmarknaden. Det borde har genomförts för länge sedan. Socialdemokraterna lovar att riva upp beslutet om de vinner valet. Man borde nog inte, men kan inte låta bli att ändå förvånas lite över att de fortsätter att hävda ståndpunkten att planekonomi är effektivare än marknadsekonomi på de områden som de fortfarande kan.

Utöver det talande faktum att endast Sverige, Nordkorea och Kuba har ett apoteksmonopol så är det relevant att fundera över vilken grund som finns för tanken att staten är bättre och billigare på att sälja medicin än en marknad med konkurrens. Systembolaget är åtminstone logiskt eftersom det faktiskt, även om det inte så ofta påtalas, är meningen att det ska vara dyrt och krångligt för konsumenterna (vilket man ju ifs kan fundera över om det är rimligt).

Som jag ser det finns det egentligen tre alternativ till varför (s) gör som de gör. Antingen så tror på de allvar att det är svårare och dyrare att köpa alvedon i länder där det finns ett apotek i varje knut eftersom just den marknaden är väsensskiljd från alla andra marknader, eller så tror de fortfarande innerst inne att planekonomi nog inte är en så dålig idé om bara de kontrollerar den, eller så är deras ståndpunkt inte så värst genomtänkt utan mest en ryggmärgsreflex av obehag över att ”deras” stat förlorar ytterligare lite av sin kontroll över människors vardag.

Personligen tror jag på en blandning av de två senare alternativen. Det verkar inte som att (s) egentligen ännu har kommit över planekonomins slutliga kollaps. Att de fortfarande vill kunna få tro att en mjuk övergång till socialismen skulle lösa problemen. Samtidigt verkar de ha en djup identitetskris när det kommer till statens kontroll av människor.

Den ”gamla” socialdemokratin kunde stolt vara öppen med sin vilja att omforma människan och genom att kontrollera hela hennes liv skydda henne mot det onda och skapa en bättre värld. Idag inser även socialdemokratin att människor i någon mån måste få leva sina egna liv. Ryggmärgsreflexen har dock inte försvunnit, man reagerar fortfarande reflexmässigt med att skydda staten mot medborgarnas fria val, och medborgarna från sig själva.

Sverige hade innan 1970 ett väl fungerande system av privata apotek som i hög grad drevs av enskilda apotekare. Det förstatligade dock (s) i sin iver att uppnå socialismen. Nu får vi hoppas att vi åter kan bygga upp en bred och välfungerande apoteksmarknad, och att socialdemokraterna kommer över sin vilsenhet.

Read Full Post »

Malum in se

Genom klotband leds jag vidare att läsa den gripande historien om Shin Dong-Hyuk. Han är den idag enda någonsin som lyckats fly från Nordkoreas värsta straffläger, och överlevt. Han är idag 26 år, är född i lägret och tog sig därifrån när han var 22, mindre än ett år yngre än vad jag är nu.

Hans mor och enda bror avrättades framför hans ögon när han nyligen fyllt 14 år, detta efter att lägervakterna hade torterat honom i månader för att få honom att berätta om moderns brott: planer att fly från lägret. Ett finger har han blivit av med, också detta som straff. Den gången var det för att han tappade en symaskin.

Under hela sitt liv har han levt på nästan ingen mat och arbetat konstant. När han hittade tre vetekorn i en hög med koskit som han torkade av och åt upp så säger han att det var en av de allra bästa dagarna. Att ha vetekorn kan dock vara farligt: en ung flicka i lägret misshandlades till döds som straff för att hon upptäcktes med fem vetekorn i fickan.

Kim Jung-Il och Kim Il-Sung hade han aldrig hört talas om. Då det inte är meningen att någon som föds i lägret ska komma därifrån levande så anser man inte att det är någon mening att berätta om ”den älskade ledaren” eller det fantastiska systemet för dem. Eller om något annat heller för den delen.

Det han var skyldig till är i enlighet med Nordkoreas system med kollektiv skuld. Hans farbröder flydde landet i slutet av Koreakriget, något som innebär arbetsläger utan möjlighet till frigivning för alla familjemedlemmar och deras avkomma ner till tredje ledet, även de generationer som inte ännu är födda.

Till skillnad mot vad man kanske tror så hade han länge inga planer på att försöka fly. Inte på grund av det faktum att alla som tidigare försökt har blivit infångade och/eller dödade, utan för att han faktiskt inte var medveten om världen utanför. Då han inte hade något annat värde i regimens ögon än som slavarbetskraft så var det ingen mening att berätta att det ens existerade en värld utanför lägret.

Han fick till slut höra berättas om världen utanför från en medfånge, tillsammans med vilken han bestämde sig för att fly. Hans vän fastnade i elstängslet och dog, vilket gav honom något att kliva på för att ta sig över. Efter ett år lyckades han ta sig till Sydkoreas konsulat i Shanghai och fick möjlighet att börja sitt liv igen i Sydkorea.

Varje dag denna regim får fortsätta existera är en kollektiv skam för mänskligheten. Det är nu man önskar att W. kunde få några år till. Den vanliga europeiska attityden att tolerera dessa regimer och använda ”mjuk makt” mot dem blir i verklighetens ljus inget annat än ett prioriterande av bekvämlighet framför det moraliska ansvaret.

Read Full Post »

Respublica Populi Democratica Coreae

Ännu en gång blir det stående spektaklet Nordkorea uppmärksammat. Denna gång för att bilderna man släppt för att ”bevisa” att Kim Jong-il inte alls är sjuk utan frisk som en nötkärna visar sig vara fejkade. Oh, vad förvånad man blir. Troligen är han riktigt sjuk och har legat på sjukhus de senaste månaderna, givet att han fortfarande är vid liv det vill säga. Nordkorea är som en dålig parodi på en förtryckande kommuniststat, med undermålig propaganda, enorma militärutgifter och massvält, men är givetvis enligt dem själva det mest välmående landet i världen.

Man ska dock inte glömma, när man betraktar hela spektaklet utifrån med ett litet leende på läpparna, att det faktiskt är verkliga människor som tvingas bo i detta land, med detta system. Det är verkliga människor som avrättas och svälter ihjäl medan landet styrs av ett lik, med assistans från en filmgalen playboy.

De som idag stödjer den Nordkoreanska regimen är relativt få, även om de finns. Men det ska inte glömmas att denna stat inte på något sätt är värre än vad Stalins sovjet, Maos Kina eller Pol-Pots Kambodja var, och de staterna fick stöd från många håll långt fram, ibland ända fram tills dess att muren föll. På samma sätt som galningarna i Svensk-Koreanska föreningen idag stödjer den Nordkoreanska regimen trots att dess fruktansvärda brott mot sin befolkning står utan tvivel, så stöttade många inom den svenska vänstern andra kommunistiska stater trots den kunskap som fanns om deras fruktansvärda brott.

Jag tror inte, och tänker inte påstå, att alla de vänsteraktivister som stöttade (och ibland stöttar) alla de kommunistiska diktaturerna gjorde det av någon form av ondska. En del blev kanske lurade på allvar till att tro på propagandan, men alltför många måste utan tvekan ha vetat om att sanningen var mer hemsk. Det jag tror gör att människor ändå kan stödja något sådant är att man relativiserar den grundläggande moralen, och att man faktiskt kan acceptera synen på människor som medel inte som endast mål i sig.

Tror man på allvar att ett kommunistiskt förtryck kommer leda fram till ett paradis på jorden, och om man sedan inte ser människolivets okränkbarhet och varje människas egenvärde som absoluta principer utan som ett tänkbart (dock kanske högt prioriterat) mål som måste avvägas mot resultatet. Kort sagt utgår man från en utilitaristisk moralsyn och blir ilurad att marxism faktiskt kan fungera så är det inte så svårt att se hur en person kan komma fram till att man står på det godas sida när man hjälper och stödjer en regim som avrättar och förtrycker sin egen befolkning.

Man blir ibland lite naivförklarad när man hävdar sig tro på den kristdemokratiska principen om varje människas okränkbara (dvs oändliga) egenvärde, och vågar påstå att den finns objektiva moralprinciper som är nödvändiga för att det mänskliga samhället ska fortsätta vara just mänskligt. Men jag anser att historien ger oss rätt.

Jag menar på intet sätt att alla utilitarister skulle kunna tänka sig att stödja en diktatur eller folkmord, inte heller att alla gamla diktaturkramare skulle känna igen sig i denna analys. Jag påstår inte heller att subjektiv moralsyn eller utilitarism nödvändigtvis leder fram till massmord. Men jag vågar faktiskt påstå att de synsätten, i någon form, är en förutsättning för att människor ska kunna stödja massmord och faktiskt kunna inbilla sig att de är ”goda” när de gör det. De är en förutsättning även för att någon ska kunna genomföra massmord.

Oavsett om massmord genomförs av rent egoistiska maktpolitiska skäl, eller om man anser sig handla för något högre gott, så bygger rationaliseringen på något plan faktiskt på att man väljer att värdera annat högre än människolivet, vare sig denna värdering sker medvetet eller omedvetet. Oftast bygger det också på en subjektivisering av moralen, där annat av icke-moralisk karaktär tillåts diktera spelreglerna som vanligen överlåts åt moralen.

Read Full Post »