Ett manifest om grunderna för min politiska syn

Detta skriver jag med anledning av Johan Ingerös förklaring till varför han har skrivit om och intresserat sig så mycket för konservatism och kristdemokraterna det senaste året. Även om han har en lite annan utgångspunkt än jag själv och därför uttrycker sin analys i aningen mer instrumentella termer så har han rört vid något av det som jag känner är kärnan för min egen politiska självuppfattning, det sansade och tämligen icke-ideologiska perspektivet som motvikt till de radikala politiker som till varje pris ska förverkliga vad de har kommit fram till är det bästa för människorna.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min ideologiska hemvist, jag anser mig höra till såväl kristdemokratin som konservatismen (utöver vilket jag även brukar tillfoga att jag är frihetlig), två idétraditioner som fungerar bra tillsammans, mycket för att de har vissa mycket fundamentala grunder gemensamma, men även för att båda i mångt och mycket stammar och växer inom samma tanketradition, låt vara att det finns konservativa tanketraditioner som inte är förenliga med kristdemokrati och kristdemokratiska politiker och politiska förslag i diverse länder som inte rimligen kan hävdas vara förenliga med konservatism.

Men viktigare för mig är att kristdemokratin säger mer om vad som är ett gott liv och vilket håll som samhället bör utvecklas åt, men i sin mer politiska form relativt lite om hur detta ska gå till. Konservatismen å sin sida har mycket klarare perspektiv över hur politiken bör arbeta och vilken typ av praktisk verksamhet som är moralisk att använda för att sträva mot den önskvärda riktningen (jfr social ingenjörskonst). En del blir väldig tyvärr väldigt provocerade av att man som jag stödjer båda dessa när partiet jag är aktiv i bara hävdar en av dem som sin grund.

Etiketterna är egentligen i allra högsta grad irrelevanta för mig. Jag bryr mig inte i grunden nämnvärt om vilka jag ska klassas under, men har givetvis som alla andra att förhålla mig till dem och i viss mån arbeta inom dem. Just detta är nog dock ett av mina mest markant konservativa drag. Jag läser med intresse och vilja att förstå böcker och texter skrivna av de mest olika människor just eftersom jag inte tror på perfekta ideologiska system eller åsiktspaket. Till skillnad mot många radikala nyliberaler och socialister så är jag inte egentligen intresserad av ”vinst” för ”min” ideologi eller att med alla medel få fram ett samhälle i enlighet med någon tänkt idyll som jag har. Jag ser hellre att jag får igenom lite reformer jag önskar så länge det sker med respekt för människorna som påverkas av dem än att jag får igenom många om det kräver att jag tvingar fram förändringarna med varje medel.

Jag är därmed också mycket mer intresserad av en god och balanserad samhällsutveckling där människors liv förbättras enligt det bästa jag kan utröna om hur detta kan ske utan att försöka tvinga fram ”en ny människa”, än vad jag är av att försöka främja acceptansen av ett epitet eller stödet för enskilda partier och rörelser. Kortfattat är mitt engagemang i ett parti (kristdemokraterna) något jag sysslar med för att främja en god utveckling, inte för partiets egen skull. Om jag vid någon tidpunkt skulle känna att mitt parti är viktigare för mig än anledningarna att jag var aktiv där så skulle jag avsluta mitt engagemang. Men då jag känner att kristdemokratin harmoniserar mycket väl med mina (må vara ickefinitiva) politiska mål och i sin grund innefattar en hälsosam ödmjukhet inför den egna förträffligheten så känner jag mig väl hemma där.

Mer intressant finner jag dock vara fundamentan för politiken och åsikterna. Jag bryr mig om de idéströmningar som leder fram till olika politiska indelningar, om moraliska fundament för politik, verklighets- och förnuftsbaserade ståndpunkter, att politiken och politiker ska grunda sin verksamhet från en välförankrad och internaliserad moralisk kompass som inte är teoretiserande utan sprungen ur livet och samvetet själv,  samt den mycket enkla grunden att människor och deras liv är grunden för all politik, inte det offentliga, inte ideologier och inte storstilade abstrakta ideal över nya samhällen som politiker vill skapa.

På grund av min stora skepsis till abstrakta ideologiska tankekonstruktioner och ideal om människan som är mer grundade i hur hon borde vara än hur hon är så är jag både väldigt frihetlig, jag tror att vi måste ge den enskilda människan, den enskilda familjen och de små gemenskaperna större utrymme att skapa sig ett gott liv efter eget huvud då dessa med största sannolikhet kommer lyckas bättre än om vi på ett gemensamt och abstrakt plan försöker skapa det åt dem. Men även naturligt väldigt avig till alla, oavsett hur lovvärda deras målsättningar må vara, som är så övertygade om att de kommit fram till korrekta sanningar om samhället och människan att de kan använda näst intill alla medel för att uppnå det.

Jag tror inte på att människor skapar något som ens kan liknas vid ett perfekt samhälle under en minarkistisk stat och avskyr nyliberalismen såväl för denna tanke som för dess abstrakta ideologiserande och, i realiteten, hänsynslöshet till de som hamnar i kläm mellan ”det fria samhällets” stolar. Men jag tror verkligen inte heller på att politiker och ideologer kan skapa nya bättre människor eller ett perfekt samhälle. Den som försöker med det kommer alltid bli tvungen att förtrycka den enskilde, tvinga den till liv och livsmönster som den inte önskar och därigenom motverka allt vad ett gott liv heter. Jag tror därmed på hög grad av frihet men att den totala friheten (särskilt om den innehåller även frihet från allt vad normer heter) är totalitär.

Missta dock inte allt detta för att jag skulle vara subjektivist, nihilist eller någon annan -ist som inte håller höga ideal för viktiga. Jag tror utan att skämmas på att det finns en objektiv moral och att rättvisa (även om det i hög grad är något mycket kopplat till egen upplevelse) är ett tydligt ideal att sträva mot och ha för ögonen som i någon mån kan fångas och beskrivas. Jag har även klara och tydliga tankar om hur man från ett politiskt eller filosofiskt perspektiv kan försöka definiera vad som är ett gott liv. Jag tror bara inte att detta goda liv har så mycket att göra med att några abstrakta principer är uppfyllda eller att livet eller samhället är strukturerat enligt ett exakt diagram för hur det ”borde” vara. Jag tror även att detta goda liv såväl skiljer sig markant från människa till människa som att det är förknippat med gemensamma drag och i diskursen kan beskrivas och sammanfattas genom diverse relativt generella principer.

Read Full Post »

Politica feminae

Elise Claeson sätter i gårdagens SvD fingret på något mycket intressant, och har en analys som jag finner både relevant och i samklang med verkligheten. Traditionellt så röstar kvinnor mycket mer vänster än män, och särskilt så i Sverige. Två tydliga trender är dock synliga i världen och Sverige, dels ett större och större intresse för borgerliga frågor av klassiskt kvinnlig karaktär, såsom familj, barn och hem. Dels så syns väldigt mycket skarpa och prydliga kvinnor inom borgerligheten av idag internationellt, främst då inom den mer konservativa delen av det politiska spektrat.

Elises analys lyfter bland annat upp det faktum att det manligt dominerade, och skulle jag vilja tillägga, givetvis ganska pengaintresserade, näringslivet finansierar nyliberalism och dylika, väldigt klassiskt manliga, idébildningar, vilka länge nu tyvärr har varit de dominerande idéerna för borgerligheten.

Nej, svenska tjejer lever höger. Men vänstern har tillåtits fula ut de värdeord som är högerkvinnolivet: kärnfamiljen, äktenskapet, moderskapet, hemmet. Samtidigt har vänstern tillåtits erövra de värdeord som kvinnor känner samhörighet med: ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet, rättvisa.

Jag håller helt med henne om att det är dags att borgerligheten vågar lägga mer fokus på dessa bortglömda eller bespottade områden. Varför inte samtidigt ta inspiration på fler områden, i enlighet med den helt klockrena tidigare artikeln från samma skribent. Det har ju inte gått helt pjåkigt i Storbritannien.

Read Full Post »

Leges sine moribus vanae

Det är inte ovanligt att det fnyses lite lätt åt den politiker som vågar tala om vikten av moral i samhället. Den rätta politiska metoden är ju att tala om vad som ska förbjudas, stävjas, understödjas eller helt enkelt ses som en rättighet, inte att komma och försöka pracka på folk sina idéer genom någon förlegad moral. Är det något riktigt illa så ska det förbjudas, annars har väl varje människa rätt att göra som den vill?

Men vi kristdemokrater tillhör oftast den lilla grupp som vågar tala om att moralen i samhället normalt sett är av än större vikt än lagstiftningen för samhällets hälsa. Att det finns en poäng med att politiker använder sin plattform för att diskutera vad som är rätt och fel, inte bara var som ska vara tillåtet eller förbjudet. I längden kan man lagstifta hur mycket som helst, men lagarna är egentligen inte det som gör människor trygga utan det är det faktum att vi antar att de flesta människor vi möter dagligen har samma grundläggande moral som oss själv och därför inte kommer råna, misshandla eller döda oss. Lagarna springer till stor del ur samhällets vilja att markera mot och ytterligare reducera vissa fenomen som anses vara omoraliska.

I ett samhälle där det inte finns en grundläggande samstämmighet i moralen skulle det inte spela någon roll hur många lagar som stiftades, de skulle ändå inte kunna göra medborgarna rimligt trygga. Det kan ses på alla de platser där brottsligheten är hög: rättssamhället har svårt att kunna göra något effektivt för att minska den trots att lagen finns där. Rättsväsendet kan göra en hel del, men i slutändan måste en moralisk samsyn växa fram där man inte accepterar brottslighet för att få ett slut.

I dagens SvD kan man läsa några citat ut kvällens Uppdrag Granskning. En av de personer som säljer narkotika på nätet är intervjuad. Hans affärsidé är att sälja nya preparat innan de hinner narkotikaklassas eftersom de då är lagliga. Artikeln tar upp det faktum att han fortsatte sälja en drog efter att den hade orsakat flera dödsfall och runt 150 fall med behov av akutvård. Svaret som ges är att han inte ville slänga bort de pengar som drogen var värd:

Visst är det oerhört tråkigt att det ska vara på det sättet att folk dör, men det handlar om pengar. Man vill inte spola ner tusentals kronor i toaletten, så vi sålde slut det sista som fanns. Sen slutade vi.

Att åtgärda detta lagstiftningsvägen är dömt att misslyckas, staten kommer alltid att ligga flera steg efter de som säljer drogerna. Om man ser på moralen ur ett rättspositivistiskt sätt, dvs att det bara är fel att göra det som är olagligt och att man inte har rätt att säga vad människor får och inte får göra (”moralisera”) så länge det är lagligt, så finns det ju inget att invända mot denna killes beteende eller hans resonemang.

Här närmar vi oss det område som jag nog har allra svårast för många liberaler på: det naiva hävdandet av att allt är rätt att göra så länge man själv vill det, att andra inte har någon rätt att säga vad du ska eller inte ska göra. Gränsen för när det i allmänhet är moraliskt neutralt med olika beteenden varierar från det rättspositivistiska till ståndpunkten ”allt som inte direkt inskränker andras frihet”.

Det är ju utan tvekan de som köper och använder drogerna som gör det valet, och den som säljer kan ju inte på något sätt hävdas ha inskränkt på dennes frihet att göra valet, följdaktligen så är ju också väldigt många nyliberaler för total legalisering. För mig är det uppenbart att detta inte kan ses med bara en så förenklad frihetssyn. För mig är det uppenbart att denne 18-årige kille som säljer livsfarlig narkotika genom ett juridiskt kryphål, och som fortsätter sälja ett preparat när han vet att människor dör genom att han gör det, är moraliskt ansvarig för följderna.

Man kommer aldrig komma till en situation där rättsväsendet alltid kan straffa de som gör sådant här, men låt oss för den skulle inte låtsas som att det är moraliskt likgiltigt. Det som bör eftersträvas är att moraliska utgångspunkter blir mer självklara i samhället, att en 18-årig kille inte tycker att det är OK att orsaka andra ungdomars död för att inte förlora några tusen.

Det ska bli intressant att se programmet ikväll och se om denne kille har något mer försvar för sitt beteende, annars är det bara sorgligt och ytterligare en anledning att inte acceptera moralrelativistiska strävanden.

Read Full Post »