För någon timma sedan beslutade riksdagen att slopa kårobligatoriet, en reform som kommer vara i kraft lagom till höstterminen 2010. Som en ”kompensation” för att kårens intäkter kommer minska när de inte kan tvinga den väldiga majoriteten av studenterna som inte är intresserade att betala så kommer de i framtiden få stöd av skattebetalarna. Personligen är jag inte alls så förtjust i att skattebetalarna ska behöva betala för ”studiesociala” aktiviteter, något som ofta är ett kodord för fester med billig öl.
Jag kan dock glädjas över att studenter inte längre tvingas vara medlemmar av opinionsbildande organisationer mot sin vilja. Skattestödet till kårerna är ju inte mer principiellt fel än annat skattestöd till ideella föreningar, något som jag visserligen vill fasa ut mer eller mindre helt på sikt. Men för närvarande så är det ett klart steg i rätt riktning.
Utöver den principiella frågan om föreningsfrihet så finns det en annan, i mitt tycke mycket relevant, principiell fråga här. Det är frågan om regressiv beskattning. (Scaber Nestor får vara att tacka för att jag väljer att lyfta denna eftersom han påpekade likheten med SVT när jag twittrade om kårobligatoriets avskaffande.)
Beskattning bör rimligtvis baseras på vissa moraliska principer, t.ex. att beskattningen ska vara i enlighet med hur mycket en person har möjlighet att betala och att den ska vara på tillgängliga tillgångar inte tillgångar som inte kan kapitaliseras utan allvarliga problem för den enskilde. Den bör även i någon mån vara baserad på sådant som antingen kan kontrolleras av den enskilde eller som den enskilde har tjänat på och därmed kan antas kunna betala skatt utifrån.
Kåravgiften, och i synnerhet tv-avgiften (som snart även ska betalas av den som inte har någon tv utan endast dator) följer inte dessa principer. De är istället skatter per capita, dvs per skalle. Oavsett om du lever i fattigdom eller heter Wallenberg i efternamn så ska du betala samma summa i skatt.
Detta kallas regressiv beskattning. I Sverige (och de flesta andra länder) så är skatterna huvudsakligen progressiva eller platta. Progressiv beskattning används oftast på inkomster och betyder att ju mer du tjänar destå större procent av din inkomst ska du betala i skatt (extremfallet är när Astrid Lindgren betalade 104% i skatt, pomperipossaeffekten). Platt skatt är den metod som vi använder på konsumentvaror, att du betalar en viss andel av priset på varan. Andelen är den samma oavsett din inkomst, men du betalar mer skatt i samma utsträckning som du konsumerar mer av varorna.
Regressiv beskattning är istället så fantastiskt funtad att ju mindre du tjänar, desto större andel av din inkomst betalar du i skatt. Om du tjänar 100 000 kr så betalar du c:a 2% (eller 20 promille) av din inkomst i tv-skatt, men om du tjänar 1 000 000 kr så betalar du endast 0,2% (eller 2 promille) av din inkomst i samma skatt.
Oavsett allt annat som man kan klaga på i kårobligatoriereformen så har den två så positiva effekter att man endast kan glädjas att den faktiskt skett: dels stoppas ett brott mot föreningsfriheten, och dels så blir skattesystemet i ett slag mer moraliskt än tidigare. Och nog är det beskattning idag allt, oavsett dess namn. Staten tvingar enskilda att betala pengar till något de inte själva får välja men politiker tycker att de måste betala för.
Nu kan vi bara hoppas att regeringen snarast tar mod till sig och beslutar att slopa tv-avgiften. Ska vi ha ett public service-system så är det minsta vi kan kräva av det att det finns ett uns av moralisk grund för den beskattning som finansierar det.
