Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Frågan för dagen är hur man ska ställa sig till regeringens nya förslag till FRA-lag. Möter det oron som har framförts, och är det trovärdigt? Jag har en försiktigt skeptisk utgångspunkt, men tycker ändå att förslaget verkar vara rätt genomarbetat och genomtänkt.

Väldigt mycket förändringar har genomförts som möter upp mot viktiga problemområden. En del detaljer är lite oklara, men givet att jag har uppfattat allt rätt så ser jag stora ljusningar i förslaget. En mycket viktig principiell skillnad är att FRA inte ska få direkt tillgång till all trafik för egen filtrering utan att den data som levereras ska vara endast resultatet av filtreringen, framtaget genom begrepp och kriterier som har fastslagits av en specialdomstol.

All användning av systemet ska gå genom och beslutas av denna domstol, även den som efterfrågas av regeringskansliet. Detta är en viktig punkt för att minska risken för godtycklighet. Kombinerat med det faktum att vad som ska kunna efterspanas ska specifieras i lag istället för förordning och förtydligas så känns det faktiskt inte helt tokigt. Det ska också tydligt stadgas att all rådata, även trafikdata, måste förstöras inom max ett år, vilket minskar riskerna avsevärt för långsiktig kartläggning av medborgarna en masse.

De punkter som jag spontant reagerar på som osäkra, och som kräver att man fortsatt granskar implementeringen av dem är dels vad regeringen menar med ”trafikstråt” och dels hur den där lagen om ändamål för spaningen faktiskt formuleras. Det är även värt att vara uppmärksam på vad underrättelseskyldigheten till enskild faktiskt kommer innebära.

Just punkten om trafikstråt är dock den som är mest osäker. Ordet kan ju betyda precis vad som helst. Som jag ser det så är det här förslaget främst bär eller brister. Specifieringen av detta begrepp kan antingen innebära att FRA endast får tillgång till mycket specifik, särskilt efterfrågad data, eller att de fortsatt har möjlighet till en väldigt bred avlyssning av medborgarna. Det första är precis vad de måste ha tillgång till, och det senare är vad de absolut inte ska ha tillgång till.

Förslaget kommer inte räcka för de som helt är emot alla möjligheter för staten att avslyssna datatrafik i kabel, och många kommer även med all rätt vara kraftigt skeptiska till om förslaget faktiskt innebär vad som sägs. Detta förslag har dock alla möjligheter att göra många av oss som är skeptiska rätt nöjda. Men vi måste vara uppmärksamma ett tag till för att se hur det nu presenterade förslaget faktiskt genomförs, man ska ju inte ropa hej innan man har kommit över ån.

Read Full Post »

Jag är rent allmänt inte så förtjust i dokusåpor, ofta är de rätt smaklösa och ger sällan något av varaktigt värde som underhållningsform betraktat. Jag ser dock i en notis i SvD det inte helt oväntade resultatet av en brittisk dokusåpa där kändisar ska dirigera Beethoven: en ökad försäljning av kompositörens verk, i det här fallet hans femte symfoni.

SVT borde kanske ta inspiration av detta. Efter att de började dokusåpaexplosionen genom Expedition Robinsson så kunde det ju vara passande att de tog lite ansvar och använde formatet för att bidra även till den folkbildning och det lyftande av den smala kulturen som mer naturligt känns som ett område för public service.

BBC verkar ju slå ett slag för att börja smyga in lite smalare kultur i dokusåpornas värld, så varför inte SVT? Jag föreslår därför en serie dokusåpor i SVT framöver med teman som: ”okända människor läser klassiker”, ”kändisar ser på opera” eller varför inte ”studenter lär sig döda språk”.

OK, jag är inte helt seriös, men nog känns klassiker, opera och döda språk som mer naturliga områden för public service-kanaler att verka på än dokusåpor? Jag har faktiskt svårt att komma på så väldigt många programkategorier som avger en svagare aura av public service än just dokusåpor.

Read Full Post »

Det är sällan en artikel publiceras som dels klargör så bortglömda med viktiga saker, vilka man kunde önska var självklarheter, och samtidigt lyckas göra en så bra omedveten poäng, som artikeln i gårdagens DN om att vacker konst, eller det estetiskt tilltalande rent allmänt, konkret minskar upplevelsen av smärta.

En av de viktigare slutsatserna av detta framgår redan i artikeln, att vi radikalt borde ändra tänk när vi utformar sjukhusmiljöer. Förståelsen för det skönas vikt för att sjukdomstid ska upplevas som mindre tung har ofta tillåtits påverka miljöernas utformning inom den pallativa vården, för att göra patienternas sista tid i jordelivet mer angenäm.

Självklart borde man anamma denna tanke inom all vård, även de som man hoppas ska överleva förtjänar en vårdvistelse som är förknippad med så lite smärta som möjligt och som upplevs som så behaglig som möjligt. Det är ju inte någon hemlighet att en persons sinnestillstånd och förväntningar spelar stor roll i hur kroppen både reagerar och läker. Flera anledningar finns alltså till att försöka ska vackra sjukhusmiljöer.

Men varför låta det stanna där? Jag vågar nog säga att det sköna ger mer än smärtlindring, utan även bidrar till det allmänna välbefinnandet och minskar stresskänslor. Denna tanke har ju under långa perioder setts som en irrationell och därmed smått reaktionär sådan. Man bör utgå från det funktionella som måttstock inte det sublima har credot varit. För en materialistisk socialism så är detta säkert logiskt, men för den som uppfattar människan som mer än en intelligent maskin så är det naturligt att sådant som skönhet är ett mänskligt behov.

Den svenska funktionalismen (”funkis”) var ju något av den (mer eller mindre) fria världens höjdpunkt i detta krassa rationella tänkande vad gäller arkitektur och design. Men titeln som oöverträffade mästare i denna konst tillfaller onekligen Sovjetunionen, med dess kommunistiska syskonstater på goda andraplaceringar.

Många av våra svenska stadsmiljöer är rent anskrämliga, och de betongkollosser som byggts i den svenska rationalismens anda står som ständiga påminnelser över vad som vi så ofta saknar i det dagliga livet: trevliga, vackra miljöer att leva i. Både magnifika och imposanta miljöer såväl som gemytliga och egenartade dito fyller en roll och kan var för sig skapa en känsla av skönhet som i sällsynta fall kan närma sig det sublima. Miljöer bestående av fyrkantiga betongkollosser kan aldrig skapa den typen av skönhetskänslor, vare sig de är färgade av klotter, målade eller betonggrå. 

Belfast City Council (dvs stadshuset i Belfast)

Lokaler och miljöer brukade av det offentliga är i Sverige oftast perfekta exempel på anskrämliga sådana, något som inte med nödvändighet måste vara fallet. I utlandet är det inte alltid lika självklart att det offentliga måste skapa eller välja tråkiga och fula miljöer, utan där eftersträvas ibland just vackra och ofta imponerande byggnader. Äldre offentliga byggnader är i de flesta länder ofta bra exempel på byggnader utformade för att vara vackra. 

Jag tror nog att människor skulle må lite bättre och trivas lite mer om våra stadsmiljöer bara byggdes med lite mer perspektiv åt just skönhet och vad som bildar en estetiskt tilltalande enhet med omgivningen.

Nu reagerar ju några och tänker att inte kan man bara tala om det vackra, skönhet ligger ju i betraktarens öga och skiljer sig mellan männiksor och över tid. Till viss del är detta givetvis sant, men till viss del är det felaktigt. Många försök har gjorts att förklara betongkollosser för vackra, genom att hävda att skönheten låg i dess rena struktur och rationella konstruktion, dvs på ett mer intellektuellt plan än den mer klassiska tanken om skönhet.

Jag vågar faktiskt sträcka mig till att hävda att det finns saker som är objektivt sköna och saker som är objektivt fula. Vana och förtrogenhet med en viss stil eller estetik tror jag kan förstärka de positiva och sköna dragen hos det som hör till denna, samtidigt som ovana vid en viss estetik kan bidra till att man snarare märker de negativa dragen hos denna, men i grund och botten så finns det något man inte riktigt kan sätta fingret på, den objektiva skönheten hos det man betraktar.

Idag är det populärt med en subjektivistisk syn på det mesta, så även på skönhet. Det finns en vilja att se allting som direkt eller indirekt har med människan att göra som socialt konstruerat, något jag inte är en förespråkare av. Jag tror istället på det objektivas existens. Ja, det finns och kommer alltid finnas gråzoner, oavsett vilket område vi talar om, och nej, jag hävdar inte att jag kan säga hur allting faktiskt är eller att det inte finns socialt skapade aspekter av det mesta. Min uppfattning är att det finns en objektiv verklighet, både rent materiellt och vad gäller ett mer metafysiskt plan, oberoende av vår uppfattning om denna. Vi har förmågan att närma oss och förstå mer av denna verklighet, men försök att beskriva eller definiera den i sin helhet kommer aldrig lyckas. Vi kan genom empiri, teori och filosofi skapa regler och samband som i olika mån beskriver verkligheten, men jag tror inte att dessa någonsin kan fånga den faktiska verkligheten i hela sin prakt och komplexitet.

Utöver denna objektiva verklighet så skapar vi genom kultur och samspel ett socialt och intellektuellt ramverk som både kan gå utöver det rent objektiva och även i olika mån sträva i motsatt riktning mot (men inte övervinna) det objektiva. Detta tycker jag får ett tydligt uttryck just i frågan om vad som är det sköna, och om något verkligen kan vara sublimt. Här kommer den omedvetna poängen i artikeln in i spelet. Jag syftar då på sista raden:

De här personerna var inga konstexperter, så vissa av tavlorna som de valde som ”fula” betraktas som mästerverk inom konstvärlden.

Jag vet ju nu inte vilka tavlor det var fråga om i den refererade undersökningen, men jag kan ha några allmänna reflektioner i ämnet. Dels så finns det idag en väldig tendens inom konstvärlden att i hög grad lägga större fokus på det budskap som ett konstverk vill framföra eller på en intellektuell/rationell skönhetsbefinition och mindre på den mer instinktiva känslomässiga skönhetsaspekten. Något som jag skulle vilja sätta i direkt kontrast till den klassiska skönhetstanken, som manifesteras t.ex. i sökandet efter det sublima. Men dels så kan ju även något vara en form av mästerverk på ett mer tekniskt plan eller genom att effektivt skapa en sinnesstämning hos betraktaren annan än den som skapas vid en upplevelse av skönhet.

Misstolka mig inte, man kan helt klart förstå och beskriva mycket av det som ger skönhet på ett intellektuellt plan, men då är vi inne på beskrivningar baserade på den objektiva verkligheten inte försök att omskapa verkligheten och dess effekter utifrån teoretiska resonemang.

Vad är då min slutsats i allt detta? Jo att perspektivet i högre grad måste ändras vad gäller stadsplanering och arkitektur. Mindre tyngd bör läggas på att projekt ska vara ”nytänkande” eller ”moderna” och mer på utifall den instinktiva upplevelsen är av skönhet, och hur byggnaden bidrar till en tilltalande helhet i statsmiljön. Om vi äntligen kunde lämna den sorgliga epoken då våra stadskärnor i varierande grad omformades till gråa och tråkiga miljöer bakom oss så kanske vi kan börja sträva efter att istället skapa stadsmiljöer som det är en glädje att vistas i.

Read Full Post »

Det är inte ovanligt att det fnyses lite lätt åt den politiker som vågar tala om vikten av moral i samhället. Den rätta politiska metoden är ju att tala om vad som ska förbjudas, stävjas, understödjas eller helt enkelt ses som en rättighet, inte att komma och försöka pracka på folk sina idéer genom någon förlegad moral. Är det något riktigt illa så ska det förbjudas, annars har väl varje människa rätt att göra som den vill?

Men vi kristdemokrater tillhör oftast den lilla grupp som vågar tala om att moralen i samhället normalt sett är av än större vikt än lagstiftningen för samhällets hälsa. Att det finns en poäng med att politiker använder sin plattform för att diskutera vad som är rätt och fel, inte bara var som ska vara tillåtet eller förbjudet. I längden kan man lagstifta hur mycket som helst, men lagarna är egentligen inte det som gör människor trygga utan det är det faktum att vi antar att de flesta människor vi möter dagligen har samma grundläggande moral som oss själv och därför inte kommer råna, misshandla eller döda oss. Lagarna springer till stor del ur samhällets vilja att markera mot och ytterligare reducera vissa fenomen som anses vara omoraliska.

I ett samhälle där det inte finns en grundläggande samstämmighet i moralen skulle det inte spela någon roll hur många lagar som stiftades, de skulle ändå inte kunna göra medborgarna rimligt trygga. Det kan ses på alla de platser där brottsligheten är hög: rättssamhället har svårt att kunna göra något effektivt för att minska den trots att lagen finns där. Rättsväsendet kan göra en hel del, men i slutändan måste en moralisk samsyn växa fram där man inte accepterar brottslighet för att få ett slut.

I dagens SvD kan man läsa några citat ut kvällens Uppdrag Granskning. En av de personer som säljer narkotika på nätet är intervjuad. Hans affärsidé är att sälja nya preparat innan de hinner narkotikaklassas eftersom de då är lagliga. Artikeln tar upp det faktum att han fortsatte sälja en drog efter att den hade orsakat flera dödsfall och runt 150 fall med behov av akutvård. Svaret som ges är att han inte ville slänga bort de pengar som drogen var värd:

Visst är det oerhört tråkigt att det ska vara på det sättet att folk dör, men det handlar om pengar. Man vill inte spola ner tusentals kronor i toaletten, så vi sålde slut det sista som fanns. Sen slutade vi.

Att åtgärda detta lagstiftningsvägen är dömt att misslyckas, staten kommer alltid att ligga flera steg efter de som säljer drogerna. Om man ser på moralen ur ett rättspositivistiskt sätt, dvs att det bara är fel att göra det som är olagligt och att man inte har rätt att säga vad människor får och inte får göra (”moralisera”) så länge det är lagligt, så finns det ju inget att invända mot denna killes beteende eller hans resonemang.

Här närmar vi oss det område som jag nog har allra svårast för många liberaler på: det naiva hävdandet av att allt är rätt att göra så länge man själv vill det, att andra inte har någon rätt att säga vad du ska eller inte ska göra. Gränsen för när det i allmänhet är moraliskt neutralt med olika beteenden varierar från det rättspositivistiska till ståndpunkten ”allt som inte direkt inskränker andras frihet”.

Det är ju utan tvekan de som köper och använder drogerna som gör det valet, och den som säljer kan ju inte på något sätt hävdas ha inskränkt på dennes frihet att göra valet, följdaktligen så är ju också väldigt många nyliberaler för total legalisering. För mig är det uppenbart att detta inte kan ses med bara en så förenklad frihetssyn. För mig är det uppenbart att denne 18-årige kille som säljer livsfarlig narkotika genom ett juridiskt kryphål, och som fortsätter sälja ett preparat när han vet att människor dör genom att han gör det, är moraliskt ansvarig för följderna.

Man kommer aldrig komma till en situation där rättsväsendet alltid kan straffa de som gör sådant här, men låt oss för den skulle inte låtsas som att det är moraliskt likgiltigt. Det som bör eftersträvas är att moraliska utgångspunkter blir mer självklara i samhället, att en 18-årig kille inte tycker att det är OK att orsaka andra ungdomars död för att inte förlora några tusen.

Det ska bli intressant att se programmet ikväll och se om denne kille har något mer försvar för sitt beteende, annars är det bara sorgligt och ytterligare en anledning att inte acceptera moralrelativistiska strävanden.

Read Full Post »

Har spenderat helgen med förbundsstyrelsemöte, höstkickoff och ordföranderåd för KDU. Förbundsstyrelsemötet var ovanligt effektivt, även om jag med flera inte hade lyckats få i oss någon föda på ett bra tag innan mötet och därför var rätt sega stundvis. En uppdaterad version av det försvars- och säkerhetspolitiska manifestet behandlades. Även om jag inte är nöjd med alla detaljer av resultatet så känns det ändå som att vi har uppnått ett bra dokument med en rimlig linje i de stora frågorna. Rapporten från arbetsgruppen för det EU-politiska manifestet lät också bra. Det ter sig som att vi kommer kunna ha en tydlig EU-politik med relevenat innehåll att utgå ifrån i nästa vårs EU-parlamentsval. Det är av stor vikt i ett val som ofta kan bli så väldigt luddigt.

Kickoffen kändes rätt lyckad, och det verkade som att de flesta var nöjda med innehållet. Så nu får vi hoppas att det avspeglas även i resultaten från höstkampanjen 🙂 Lördagen avslutades med maratontittande på roliga youtubeklipp, lite diskussion och en hel del samkväm. Det blev en tämligen sen kväll efter långa diskussioner om sociologiämnets likriktning i Sverige, vad som är sann frihet samt det objektivas existens. Diskussionen ledde till att jag dagen efter kom på ett bra uppslag till en lite längre artikel i gränslandet kultur/filosofi som jag tror kan bli riktigt lyckad. Nu återstår att se om jag får klar en artikel som faktiskt lyckas konkretisera mina tankegångar på ett läsvärt sätt.

Under söndagens ordföranderåd så presenterade Ebba utkastet till den nya miljöpolitiska foldern som ska placeras in under ramarna för ”ovärderligt”-kampanjen, och en diskussion om FS-AU:s utkast till ersättningsfolder för ”Politik och grejer” utbröt. Det är lite irriterande när en del väljer att lyfta kritik mot halmdockor, som visserligen är enklare att förhålla sig till, men inte har så mycket relation till verkligheten. Men en hel del beaktansvärda synpunkter kom givetvis också fram på båda dokumenten, och det känns som att de kommer bli mycket lyckade.

Jag själv känner mig verkligen taggad i den målmedvetenhet som presidiet gång på gång har markerat att försöka särskilja KDU även i utomståendes sinnen och markera varför vi inte är, eller kommer bli, liberala, och varför vi är en unik röst i svensk politik. Varför det behövs annat än bara klassiskt liberal total individuell frihet och socialliberal social ingenjörskonst med förakt för den vanliga människan för att borgerligheten ska vara och bli ett intressant och seriöst alternativ. KDU är det förbund som kan vägra låta diskussionen handla bara om ekonomi och det materiella som mål eller måttstock, och istället hävda moralen och människans inneboende värdighet som målet och måttstocken för politiken, och markera ekonomins betydelse som ett medel för detta, inte som ett eget mål.

Read Full Post »

Det finns ju alltid en spänning mellan en mer smal kultur och den mer folkliga kulturen. Båda två fyller ju en roll, där den mer smala ofta kan förmedla och behandla ämnen på ett djupare och mer (för mottagaren) krävande plan, medan den folkliga kulturen oftast i högre grad syftar till ren underhållning som sitt främsta mål. Det finns ju dock ingen klar linje att dra mellan de två. En del försöker dra linjen mellan olika medium, eller olika stilar. Jag vill nog hävda att kultur kan vara både folklig och djup eller smal och ytlig, och att skillnaden ofta ligger i betraktarens öga. I vissa fall kan detta var uppenbart, och ibland svårt eller kanske fel att försöka placera den.

Filmmediet som ju ursprungligen av många sågs som endast en ytlig och folklig underhållning, vars enda kulturella påverkan var att den hotade teatern, accepteras numera nog av de flesta som ett medium vilket kan användas både för publikfriande underhållningsverk och djupsinniga eller konstnärliga verk med ett budskap, och allt där emellan. Mediet är alltså inte detsamma som innehållet.

En intressant fråga som jag tänkte ställa i detta inlägg är dock i vilken mån sådana fenomen som tv- och datorspel kan anses vara ”kultur”, och i vilken mån det kan vara rimligt att skilja även det mediet från dess innehåll. Vi har nu en rätt stor mängd människor som har vuxit upp med spel i olika former som en lika naturlig och självklar del av underhållningskonsumtionen som filmer, eller för den delen böcker som ju av många knappt konsumeras alls. Jag vet inte om mitt resonemang är sammanhängande eller innehåller något av värde, detta inlägg är mer en sammanfattning av tankar än ett försök att presentera någon färdig, genomtänkt sanning.

När man träffar jämnåriga eller även personer som har ett par år på en själv, så är det ofta lika självklart att man kan relatera till varandra och hitta en gemensam grund i spelen man har spelat som i filmer man har sett eller böcker man har läst. I ärlighetens namn så gäller detta till större del killar än tjejer, även om det långsamt sker en förändring här. Spelens värld är, precis som ofta filmernas, en ganska könsuppdelad sådan.

Även om många spel är ganska tomma på innehållsfronten så finns det samtidigt gott om exempel på berättelser med minnesvärda karaktärer och händelser. Berättelserna om de äventyr som genomlevs av Gordon Freeman, Cloud Strife, Guybrush Threepwood, Solid Snake eller någon av de alla icke namngivna, men minnesvärda, karaktärerna från diverse spel är en självklar och internaliserad del av mångas referensramar (även om man inte alltid kommer ihåg vad det var hjälten hette). Ofta i mycket högre grad än vad klassiska gestalter som t.ex. Odysseus eller Lancelot är.

Detta skapar ju två frågeställningar. Dels om spel i olika former ska ses som en kulturyttring i sin egen rätt, och dels i vilken mån man kan skilja medium från innehåll och skapa ett innehåll som är djupare än vad förväntningarna ofta är på spel att ha.

Vad gäller den första frågan finns det väl tre grundläggande sätt att svara. Antingen ser man det som en självklarhet att spel är en modern kulturyttring, just genom den roll de faktiskt har och sitt potential att förmedla en berättelse, på samma sätt som litteratur. Annars kan man neka spelen status som kultur, med hänvisning till att de är rent kommersiella produkter, skapade endast för att sälja och underhålla för stunden. Och den tredje vinkeln på det hela är väl att lämna frågan rätt öppen, menandes att spel kan vara både kultur eller tom underhållning beroende på vad man gör med dem. Jag är nog av den tredje skolan. Mycket modern kultur finner sina ramar inom spelens värld, men det produceras även mycket spel som inte har något mer egentligt innehåll än den tillfälliga underhållningen, och jag har svårt att kalla dessa senare för kultur.

Som svar emot den första gruppen av personer (de som anser att spel alltid är en kulturform) så vill jag nog invända att hävdandet av att många men verkligen inte alla spel bör kallas kultur är att likställa med att man svårligen kan kalla instruktionsböcker och manualer för kultur, även om de förmedlas i samma yttre medium som skönlitteratur m.m. Den andra gruppen har en för mig främmande syn där man skiljer på det kommersiella och det kulturella. Kultur är ofta, men behöver verkligen inte, och bör ibland inte, vara kommersiell.

Vad gäller den andra frågan, om innehållet i spel kan vara något mer än den ram av tillfällig underhållning som de lever inom, så är den mer intressant. Det är svårt att neka ett spel som t.ex. Half-Life titel som kultur utifall man anser att filmer och skönlitteratur faller därinom. Det är ett verk som inom de ramar som mediet sätter upp och med de immersiva och interaktiva möjligheter som det skapar, lyckas förtälja en berättelse mycket väl och engagerande. Likaså kan nämnas många äventyrsspel (jag syftar då på t.ex. Lucasarts gamla klassiker) och rollspel som lyckas skapa en intressant berättelse, även om det ofta är en rätt lättsam sådan.

Å andra sidan så har jag svårt att sträcka mig till att kalla många av de mer dussinartade, eller enklare, spel som produceras, för kultur i någon djupare bemärkelse. De är en del av vår kultur givetvis, men en åtskillnad mellan detta och att i sig vara kultur måste nog kunna göras.

Det jag anser missas ofta både från utvecklare och kritiker av spel är att de är ett medium för sig, med andra ramar och andra möjligheter än många klassiska medium. En hög grad av interaktivitet är inte bara möjlig utan även en förutsättning för detta medium, och det innebär att innehållet måste vara av en annan art än vad som passar ett klassiskt, mer enkelriktat, medium. På samma sätt som det är svårt att översätta en bra bok till en bra film så är det än svårare att översätta mellan ett interaktiv medium som spel och ett klassiskt icke-interaktivt medium. Som mest får man nog nöja sig med att överföra världen och känslan från det ena till det andra om man vill att båda produkterna ska bli bra.

Vi är nog än så länge endast i början av processen att finna hur spelet som medium kan användas för att skapa något med större kulturellt värde än endast som en rent tillfällig underhållning. De bästa resultaten har kommit när man inte har försökt mäta sig med andra former av berättande utan endast försökt skapa något bra utifrån mediets egna förutsättningar. På samma sätt som en god roman kan ge underhållning för stunden men samtidigt lämna en med en känsla av att man har fått ut något mer, och har upplevt en berättelse som man kommer minnas, så bör spelet som medium kunna ge både underhållning för stunden och samtidigt förmedla både berättelser som stannar med en samt en djupare reflektion kring olika ämnen. Filmen behövde en tid på sig för att hitta sin roll och sina uttryck, och då var den ändå ett medium mer näraliggande tidigare (teater) än vad spelen är till något annat kulturuttryck.

Det är helt klart så att många som skapar spel försöker finna sätt att förmedla en gripande berättelse eller att problematisera frågeställningar. Samtidigt så tror jag att nog att det kan vara aningen för smalt tänkt att låsa in spelen i de snäva ramar av mer linjärt och berättande slag som binder den klassiska berättande kulturen, så som mina resonemang hitintills har gjort. Frågan är om inte många spel bättre jämförs i sin kulturella roll med musik och målningar, kultur som inte nödvändigtvis förmedlar något berättelse eller direkt budskap, men som utan tvekan kan vara givande på ett annat plan. Kanske kan många spel till sin karaktär mer liknas vid de improvisatoriska musikslag, med ändå givna ramar, som finns i diverse former? Det som dock är tveklöst är att spelen idag, och framöver, bidrar till en viktig del i den kulturella kontext som är vår samtid.

Read Full Post »

Per Gudmundsson skriver som så ofta klockrent på Svenskans ledarsida. Denna gång handlar det om alla dessa människor, de som ofta vill kalla sig kulturarbetare, som anser att deras egen hobby är så viktig att alla andra ska tvingas betala för att de ska få syssla med den på heltid.

Missförstå mig rätt, jag är inte emot kulturpolitik, och jag anser inte att det per definition är fel att lägga ett visst mått av skattepengar på kultur. Det finns sammanhang då det verkligen är nödvändigt att det offentliga går in som en garant, men det är en ytterst liten del av nuvarande kulturpolitiska utgifter som berör sådant.

Det jag stör mig på är alla dessa människor som helt utan självdistans verkar ta det som en grundläggande mänsklig rättighet att just de ska få syssla med det de tycker är roligast; att jobba och betala kalaset, ja det kan väl någon annan göra? Eftersom alltför få intresserar sig för det jag gör så måste de ju tvingas bekosta det, hur skulle det annars se ut? Folk som lägger pengar på kultur som intresserar dem? Nej, tvi vale.

Det som fascinerar mig mest är att det så ofta är samma människor som anser att de talar för och arbetar för folket i någon form av bred bemärkelse, och samtidigt anser att just deras kultur är så mycket viktigare än ”folkets” att den måste skattefinansieras.

Det jag ser att det offentliga har en roll i, är att i fall då det är nödvändigt säkra fortlevnaden av kulturarvet. Dvs den kultur som från tidigare generationer har överlevt på sina egna villkor och därför finns kvar. För att ytterligare förtydliga: kultur som i allt väsentligt har överlevt utan att få kommunala kulturbidrag för att göra det.

Modern kultur i alla dess former måste få leva på egna villkor, och det som faktiskt är en levande del av vår kultur av idag kommer då överleva. Tyvärr för många ”kulturarbetare” så innebär detta troligen att de måste skaffa sig ett ”riktigt” jobb eller omvandla sin hobby till ett riktigt jobb genom att skapa kultur som fångar människor och får dem att vilja betala för den eller bidra till dem. Mängden av kultur som kan skapas och som skulle kunna intressera någon enstaka är näst intill oändlig, och mängden pengar man skulle kunna lägga på detta likaså. Det som därför måste få avgöra vad som pengarna ska gå till är därför vad folk faktiskt bryr sig om, dvs det som vi annars kallar för marknadsekonomi.

Det ansvar vi kan sägas behöva ta på ett offentligt plan anser jag egentligen vara att, när det inte löses på egen hand av det civila samhället, gå in som sista garant för att tidigare generationers skapade kultur (kulturarvet) överlever till att njutas av även kommande generationer, även om intresset för någon del av denna skulle falna under en viss epok samt att genom skolväsendet skapa en förståelse och kunskap för vårt samhälle och den kulturhistoria som så mycket bygger på.

Nu tror jag inte att offentlig inblandning kommer vara nödvändig så ofta (givetvis skolväsendet undantaget), åtminstone inte i den form som vi primärt tänker på idag. Den typ av inblandning som mer troligen kommer behövas handlar om lagstiftning och samordning för att bevara de mer fysiska uttrycken av kulturarvet. Dvs bevarande av fornminnen, skydd av antika målningar och objekt av särskilt kulturhistoriskt värde mot att förstöras av personer som inte förstår eller bryr sig om dessa värde.

Sen tror jag inte att man över en natt kan avskaffa kulturpolitikens mängder av utgifter, det skulle få katastrofala återverkningar på ett område som så har vant sig vid offentlig finansiering. Verkligheten måste alltid tillåtas vara måtstocken för hur man hanterar frågor. Den gällande politiken har gjort kulturlivet i Sverige så bidragsberoende att man inte bara kan slopa de gällande systemen rakt av utan de måste tillåtas fasas ut, så att man inte gör än mer skada när man försöker ställa sakerna till rätta.

Read Full Post »

Older Posts »