Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Roger Scruton är en mycket intressant filosof. Framför allt eftersom han lyckas med att alltid diskutera frågor som ligger i tangenten av vad konservativa och moralbaserade politiker resonerar om, men ständigt drar diskussionen flera steg ut från vad man (inkl. jag) generellt kan acceptera som rimlig politik i den dagliga politiska debatten. Hans resonemang är dock alltid intellektuellt stimulerande och intressanta att följa. Han blir än mer intressant eftersom han gör allt detta utifrån en politisk riktning som knappt hörs i Sverige, annat än ibland vantolkad som liberalism. Jag tänkte presentera en kommentar som han har skrivit på sin blogg (som svar på en fråga), vilken jag tycker är läsvärd nog att delas med de som orkar följa min blogg.

You are right that there is a tension, in the minds of thinking conservatives, between the conservative and the libertarian tendency in their thinking. Many would agree with John Stuart Mill, that the only situation in which coercion can be used against one citizen is to prevent harm to another, and that the immorality of an activity is never in itself a sufficient reason for banning it. Interestingly enough, that is not a principle endorsed by leftist governments – witness the Labour Governments ban on hunting with hounds, on grounds of ‘immorality’, and without proof of harm.
On the other hand, conservatives have a much more developed concept of harm than liberals tend to have. A conservative is likely to believe that society as a whole is harmed by hard drugs, since these drugs damage all relationships, and destroy the lives of the parents, children and spouses of those who are addicted to them. The same is true of the kind of play to which you refer, and of pornography generally. We cannot simply insulate society from the effects of degenerate and addictive behaviour, even though only a minority indulge in it.
You have in fact identified what I think is the greatest problem for conservatives in the world today. We are living through a period in which old moral precepts and codes of conduct, which conservatives believe to be essential to the survival of civilised society, are openly scorned. Do we try to enforce those old codes of conduct by law, or do we merely shield our children from the growing chaos, and hope that they, at least, will perpetuate the social virtues? And how can we shield our children, when the nastiness is deliberately propagated by those who are already immersed in it, who feel uncomfortable at the thought that not everybody is joining in, and who try to use the state and the law to gain legitimacy for their way of life?
There is no simple answer to those questions. However, here is one suggestion. The state may not be able to forbid depraved behaviour; but it should not condone it, by offering facilities, subsidies and so on. Nor should it forbid people to remove themselves and their children from influences of which they disapprove. This raises big questions about the role of the state in entertainment, education and so on. Most of us don’t object when the state subsidies symphony orchestras; but we do object when it subsidies pornographic displays that offend the old sense of decency. Most of us don’t mind the state compelling parents to send their children to school; but they do mind when the children receive compulsory classes in ‘health education’ which preach sexual liberation for 14 year-olds. In the light of this it is clear that conservative policy should be less state involvement, not more, with the state not taking control but merely clearing the space for others to take control. An example has been set in this respect by the home schooling movement in America, and it is an example to follow. How to work this example, and all that it suggests, into a general theory of law and institutions is the intellectual challenge that conservatives must meet.

Annonser

Read Full Post »

Pål Hollender har i dagarna en utställning på Malmö konstmuseum där utställningen består av en fond som besökarna kan söka pengar ur. Stiftelsen som förvaltar pengarna går under namnet ”Pål Hollenders Stiftelse till förmån för Etiskt eller Estetiskt Kränkta Kulturkonsumenter”, och har som idé att endast investera i aktier som betraktas som oetiska. Rent konkret innebär det då porr, vapen, alkohol, tobak och dobbel.

Tillgångarna består i 100 000 kr samt fem års avkastning, vilket ska delas ut till 13 besökare. De som ansöker får i gengäld stå ut med att få bild och namn publicerat i utställningen. Även om det väl inte kan kallas konst med ett estetiskt syfte, så är detta en utställning som jag faktiskt finner väldigt intressant.

Att läsa om att vem som helst kan få del av dessa pengar får på de flesta just den effekt som jag antar att Hollender eftersöker, dvs att de ransakar sig själv och ställer sig frågorna: Kan jag acceptera pengar oavsett hur de har skapats? Samt, om jag är beredd att ta emot dem, är jag också beredd att skylta med det faktumet?

Det är väldigt intressanta frågställningar som lyfts. Jag börjar fundera över frågorna själv. Investeringar i dessa branscher kan helt klart vara tveksamma, samtidigt som de inte behöver vara fel. Jag skulle t.ex. inte ha något emot aktier i Bofors eller Saab, och skulle inte tacka nej till en post i Pernod Ricard eller Ladbrokes. Om jag däremot fick i gåva ett innehav i t.ex. Private eller Philip Morris (eller Altria som koncernen heter) skulle det nog bli försäljning snarast. För någon annan så kan kanske gränsen gå vid en annan punkt.

Det kan vara värt att ta en funderare över hur man ser på dessa frågor. Vart går din gräns, vad ser du som problematiskt, och vid vilken punkt skulle du inte kunna ta emot pengar. När de kommer från sprittillverkare? Cigarrettillverkare? Vapentillverkare? Vapensmuggling? Barnarbete? Utpressning? Krigsplundring? Och om du befinner dig i Malmö den kommande veckan, är du villig att söka ur Pål Hollenders stiftelse?

Read Full Post »

För den som uppskattar opera men har missat det, så har jag ett tips. Kungliga Operan sätter under hösten upp Wagners Ringen, och SVT sänder dels de fyra operorna och dels ett introducerande program där vi får möta de ansvariga för denna uppsättning. Det inledande programmet sänds imorgon kväll kl 20:00.

Den gigantiska operasviten inleds med programmet Gudarnas skymning klockan 20.00  den 17/10 i SVT2. Där får vi som tittare träffa regissör, scenograf och dirigent. Dessutom introduceras varje del av föreställningens regissör Staffan Valdemar Holm.

Sändningstider i SVT
SVT2 lördag 18 oktober kl 19.45: Rhenguldet
SVT2 lördag 8 november kl 19.40: Valkyrian
SVT2 lördag 29 november kl 19.35: Siegfried
SVT2 lördag 20 december kl 19:00 Ragnarök

Mer information på Operans hemsida

Det måste jag ge SVT, detta är public service. För större urval och antal av TV-sända operor, se Axess TV.

Read Full Post »

När man ser SvDs presentation av nyheten att Stockholms kommun inför betygsliknande omdömmen i alla kommunala grundskolor så får man en tydlig illustration om hur vänstervriden debatten i Sverige ofta är, och särskilt hur vinklade medier ofta är. Detta ska alltså vara den borgerligaste rikstidningen, men väljer att publicera en serie artiklar om hur hemskt det är att detta genomförs.

En artikel om själva ämnet, där de givetvis letar upp en pedagog som får utala sig om att betyg inte hjälper alla och att ett barn inte skulle förstå att betyget handlar om dettas kunskap, samt att det ju är att skolan stärker elevens självförtroende, inte betyg, som är det viktigaste. Har någon sagt att skolan inte ska jobba med båda två?

Efter det en artikel där en liten flicka får berätta hur konstigt det känns att hon ska få betyg, och hennes mamma som får förklara att detta tror hon inte på.

Vi vet att svenska elever sticker ut i mängden genom att de känner större betygspress på sig, samtidigt som de lär sig mindre och får betyg senare än andra länder i vår omgivning. Är då slutsatsen att felet ligger i betygens existens, eller att de kommer för tidigt? I de flesta länder är betyg tidigt något självklart, och där ser man den mycket viktiga positiva effekten: man kan faktiskt få ett verktyg att kunna ta tag i och hjälpa de elever som har det svårt. Samtidigt så är det något naturligt att man får betyg, då blir det inte lika stressande när man helt plötsligt i slutet av högstadiet ska få sitt första betyg som det har varit tidigare.

Hela denna debatt är en del i den sjuka, egalitära uppfattning som regerar i Sverige: ingen är bättre än någon annan på något, och är den ändå det så ska man inte avslöja det för någon. Jag ser inte det hemska i att människor är olika, att vi alla är unika, med unika färdigheter och förmågor. Istället ser jag i detta något positivt, något som bör uppmuntras och lyftas upp. Vi är bra på olika saker, och kan därför komplettera varandra. Mänsklig gemenskap bygger i mycket på just detta beroende av andra, att vi inte själva är bäst på allt utan behöver hjälp av andra som är vårt komplement.

Samma fenomen orsakar de konstiga statistikbaserade uppfattningarna om jämställdhet som vi ständigt plågas av. Jag menar resonemang av typen: det är ju färre än 50% kvinnor bland brandmännen, då måste de förbättra sitt jämställdhetsarbete genom att sänka antagningskraven till brandmansutbildningen, för anledningen måste vara diskriminering. Snälla nån, jag ser fullt rimliga anledningar att fler män än kvinnor klarar styrkokrav inför en brandmansutbildning, det fulaste av allt: människor är olika. I det här fallet består olikheten i att män i genomsnitt är en bra bit starkare än kvinnor, vilket naturligtvis avspeglas även i yrken som kräver styrka. Sen för att ingen ska försöka sig på den poängen: nej, i genomsnitt betyder inte att alla män är starka och att alla kvinnor är svaga, det är jag själv ett bra bevis på.

Read Full Post »

Elise Claeson sätter i gårdagens SvD fingret på något mycket intressant, och har en analys som jag finner både relevant och i samklang med verkligheten. Traditionellt så röstar kvinnor mycket mer vänster än män, och särskilt så i Sverige. Två tydliga trender är dock synliga i världen och Sverige, dels ett större och större intresse för borgerliga frågor av klassiskt kvinnlig karaktär, såsom familj, barn och hem. Dels så syns väldigt mycket skarpa och prydliga kvinnor inom borgerligheten av idag internationellt, främst då inom den mer konservativa delen av det politiska spektrat.

Elises analys lyfter bland annat upp det faktum att det manligt dominerade, och skulle jag vilja tillägga, givetvis ganska pengaintresserade, näringslivet finansierar nyliberalism och dylika, väldigt klassiskt manliga, idébildningar, vilka länge nu tyvärr har varit de dominerande idéerna för borgerligheten.

Nej, svenska tjejer lever höger. Men vänstern har tillåtits fula ut de värdeord som är högerkvinnolivet: kärnfamiljen, äktenskapet, moderskapet, hemmet. Samtidigt har vänstern tillåtits erövra de värdeord som kvinnor känner samhörighet med: ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet, rättvisa.

Jag håller helt med henne om att det är dags att borgerligheten vågar lägga mer fokus på dessa bortglömda eller bespottade områden. Varför inte samtidigt ta inspiration på fler områden, i enlighet med den helt klockrena tidigare artikeln från samma skribent. Det har ju inte gått helt pjåkigt i Storbritannien.

Read Full Post »

Nyheten om att Björn Ulvaeus har vunnit sin skattetvist och nu får tillbaka 85 miljoner kronor i tidigare inbetalad skatt är egentligen mer intressant ur ett annat perspektiv än de som pressen väljer att anlägga. Det som är det verkligt intressanta är att ta sig en funderare på hur systemet fungerar när man hamnar i tvister med skatteverket. Den vanliga principen för rättssystemet är ju att du är oskyldig tills motsatsen är bevisad, och att du vid en ekonomisk tvist blir tvungen att betala i det fall dommen faller mot dig. När du tvistar med skatteverket så är dock dessa principer helt bortblåsta. Det är i princip som om grundantagandet är att alla pengar tillhör staten, och du ska vara glad om du tillåts behålla några.

För att kunna överklaga ett skattebesked så måste du först betala in det belopp som du bestrider. Läs det igen, om du anser att skatteverket har försökt beskatta dig på ett felaktigt belopp, säg dubbelt så mycket som du äger, så får du inte bestrida detta krav utan att betala in pengarna. Och om du inte har dem? Synd för dig. Man skulle ju då kunna anta att när skatteverket inte ens behöver vänta på att få rätt innan de kan ta pengarna, att de åtminstone ska behöva bevisa att du ska betala in dem i efterhand? Glöm det, i en skattetvist så är det du som ska bevisa varför du inte ska betala, dvs varför du är oskyldig.

Ja visst, jag kan förstå en massa praktiska argument för varför det skulle bli så mycket krångel och folk som smet från skatt om vanliga rättsstatsprinciper fick gälla. Men ser man det så, då har man valt att utgå från statens synvinkel och ignorera den enskilde. Vilken glädje är det för den enskilde som kan krossas av en obarmhärtig byråkrati, att färre kan smita från skatt? I all rättsskipning i övrigt så gäller principen att hellre låta en skyldig gå fri än dömma en oskyldig, men inte när staten vill ha pengar.

Nej fram för ett regelverk som bygger på rättssäkerhet, och som sätter skyddet av den enskilde före skatteverkets vilja att sätta åt så många skattesmitare som möjligt. Människorna finns inte till för staten. Punkt.

Read Full Post »

I samband med att jag igår satt och läste i senaste numret av Axess Magasin så hände det där spännande som man ibland upplever. En kort referens i en av artiklarna fick mig att inse att jag faktiskt hade använt mig av en viss tankegång samtidigt som jag inte tidigare har varit medveten om den på ett så krasst plan. Tanken var den egentligen ganska självklara att den stora skillnaden mellan klassisk och den (huvudsakliga) moderna synen på konst och ofta annnan kultur, är skillnaden mellan att bedöma slutprodukten och dess kvalitéer för sig ställt emot att i bedömningen istället utgå från skapandeprocessen och konstnärens bakomliggande motiv eller syften med verket.

Man kan givetvis inte hårddra den principen för mycket, men den innehåller en hel del sanning. Klassiskt sett så kan ett konstverk eller annan estetisk skapelse ha olika syften, det må vara att bibringa en känsla av skönhet, av det sublima, eller annat önskvärt känsloläge. Det kan också handla om att få betraktaren att tänka till eller ifrågasätta något. Syftena kan variera, men det återkommande är att det är verket i sig som ska ha dessa kvalitéer. Kunskap om processen bakom ett verk kan bidra till uppskattningen av det, och ge en extra nivå genom att betraktaren kan beundra eller kritisera konstnärens hantverk, men är inte av avgörande betydelse för möjligheten att uppleva och uppskatta verket när det betraktas åtskiljt från den kunskapen.

Idag så är mycket av konsten egentligen helt ointressant på ett estetiskt plan, och bidrar inte i sig till några nya tankar hos betraktaren. Ibland kan en del verk bli mer intressanta när man får konstnärens budskap förklarat för sig, men ett verk som kräver detta för att vara intressant är ett verk som inte är av intresse i sig. På samma sätt produceras en hel del ”konst” som medvetet är oestetisk till sin natur, och som inte bär något budskap alls, utan där det är konstnärens skapandeprocess eller föremålens historik som syftar till att vara det ”egentliga” verket.

Extremfallet av detta är ju olika former av performancekonst. Där skapas ju oftast inget av bestående karaktär, utan processen har uttryckligen reducerats till ett egenmål. Nog kan sådana ”verk” ibland vara intressanta, och visst kan det ibland vara intressant med ett konstverk där historiken är budskapet, men då när detta är undantag bland konsten, inte när det är regel. I dag ser man ytterst sällan något av den klassiska konsten, särskilt om man åsyftar figurativ konst av klassiskt snitt. I en miljö där klassisk figurativ konst är regel så kan det bidra med något att skapa ett verk som inte i sig är målet, men en konstscen som reduceras till att handla om sådana verk separerar sig obönhörligen från befolkningen i stort. Denna situation avspeglar sig ju även inom arkitekturen, där anskrämliga byggnadsverk kan släppas fram med hänvisning till olika budskap som arkitekten menar sig utgå från.

Att ställa i innerstaden kanske?

Att ställa i innerstaden kanske?

Missförstå mig rätt. Folk får gärna hålla på med denna typ av konst om de så önskar, men jag tänker inte acceptera att den är norm för arkitekturen eller för den offentliga konsten. Arkitektur, särskilt i stadsmiljö, och offentlig konst måste ha som syfte att skapa estetiskt tilltalande miljöer för människor att bo och vistas i. Ska en staty uppföras i en stadskärna så ska det vara en staty vilkens estetiska kvalitéer kan förstås och uppskattas av gemene man. Det ska inte krävas att någon förklarar bakgrunden eller budskapet med statyn för att den ska kunna uppskattas. Krävs det så har man inte valt statyn för dess lämplighet som offentlig utsmyckning, utan för att ge konstnären och en snäv krets av insatta en känsla av tillfredsställelse.

I grund och botten anser jag att det handlar om just detta: en narcissism från konstnärers och bedömmares sida. Man förkastar skönheten, och ser ner på konst som förstås och uppskattas av gemene man. Istället lyfter man fram konst som bekräftar konstnären, och som samtidigt bekräftar de som förstår den, eftersom de tillhör en krets av insatta. Det ironiska i det hela är ju att denna moderna konst enligt retoriken ofta ska vara mer öppen och mer kunna närma sig vanligt folk och deras vardag. Mindre elitistisk och narcissistisk helt enkelt.

Det finns en anledning att vi fortfarande intresserar oss för, och uppskattar, konst skapad av konstnärer som är döda sedan århundraden eller årtusenden. Den är nämligen skapad med verket som mål, och dess kvalitet mäts i hur verket uppfattas av betraktaren. Detsamma gäller nästan all klassisk arkitektur, den tilltalar oss även om stilarna kan skilja sig enormt. Väldigt mycket moderna byggnadsverk betraktas istället som fula av antingen majoriteten eller en väldigt stor minoritet, något som i mina ögon borde ses som ett gigantiskt misslyckande.

Read Full Post »