Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2008

Förundersökningsdomaren har nu kommit fram till att den journalist som kastade skor mot George Bush ska åtalas för ”aggression mot utländsk statschef på statsbesök”, ett brott som kan ge upp till 15 år i fängelse. Har han tur så kan han istället åtalas för ”försök till aggression” då han missade, det ger bara upp till fem år i fängelse.

Det kan jämföras med det svenska straffet för mord. Sedan en tid tillbaka så ger mord i Sverige fängelse i upp till tio år, med undantag för mass-/seriemord och särskilt bestialiska mord vilka kan ge även livstid som påföljd. Efter 2/3-delsfrigivning så innebär det ett maxstraff på strax under sju år för ett ”vanligt” mord. Med vänsterpartiets förslag på halvtidsfrigivning så skulle det bli max fem år.

Nu vet vi ju inte vilket straff journalisten faktiskt får, men vilket som så känns det som rätt oproportionerliga straff. Det vi ser är alltså två extremer på rättsområdet: Irak med alldeles för höga straff, och Sverige med skamligt låga straff. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: att ta ifrån någon annan människa dess liv är det grövsta av alla ”normala” brott (exkl. brott mot mänskligheten m.m.) och måste straffas därefter. Vi kan inte accepter att vi fortsätter värdera brottsoffer så lågt som vi gör idag.

Regeringens förslag om att höja det maximala tidsbegränsade straffet till 18 år är bra, och ett steg i rätt riktning, men är inte nog. Överlagt mord borde ge livstid, punkt. Även om inget av allianspartierna hitintills har velat göra detta till en valfråga så ska man vara mycket medveten om att det är en tydligt blockskiljande fråga. Borgerligheten är som princip för att straffen för våldsbrott måste höjas, medan vänsterpartiet vill reducera straffen kraftigt ytterligare och (s) + (mp) ligger i samma riktning.

Annonser

Read Full Post »

Det var ju intressant. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har inget val utan måste avgå ett år efter valet 2010, detta då miljöpartiets stadga kräver det. De vill fortfarande ha ministerposter dock. Jag måste säga att jag tycker principen är rätt sympatisk, att man inte kan sitta kvar i all evighet, men det skapar ju en något prekär situation.

Det innebär att väljarna vid valet inte har en aning om vilka som kommer leda miljöpartiklarna under kommande mandatperiod. Det gör också samarbetet med (s) ännu lite mer spännande då det faktum att de har kunnat etablera samarbete med (mp) i hög grad verkar vara kopplat till att Eriksson/Wetterstrand håller pli på sitt parti.

Ett redan nu lite knakigt samarbete, genom vänsterns opålitlighet och galenskaper, blir än lite mer instabilt om kommande språkrör inte styr partiet på samma småauktoritära sätt som har varit nödvändigt för att göra (mp) såpass regeringsfäiga som de har blivit.

Vore det inte bättre att spela med öppna kort och avgå redan nu innan valet så att väljare vet vilka som leder partiet under nästa mandatperiod, särskilt när man aspirerar på regeringsposition?

Read Full Post »

Sanna Rayman skriver bra om den helhet som många i riksdag och regering tyvärr verkar vilja glömma. Även om man tycker att ett förslag i sig är acceptabelt så kan det vara värt att se hur det samspelar med andra förslag och beslut. Från kristdemokratiska håll brukar vi vara bra på att uppmärksamma risken till ”sluttande plan”, dvs att ett beslut öppnar för andra beslut och effekter som man inte hade accepterat utifall man hade förelagts situationen från början.

Integritetsfrågan är ett sådant område. Jag har så vitt jag kan påminna mig aldrig skickat ett klassiskt brev via posten. Ja blanketter, avier och ett och annat vykort passerar den vägen någon gång ibland. Men skrivna brev, som någon form av personlig kommunikation, det har jag aldrig använt mig av. Jag tillhör en generation för vilken metoderna till kommunikation ser helt annorlunda ut, och där detta alternativ aldrig riktigt har existerat.

Skulle jag skicka ett sådant brev så är skyddet för det jag skriver där väldigt starkt. Om någon, stat, post eller annan öppnar brevet så kan denna straffas relativt hårt. Ingen har koll på att just jag skickade det där brevet till denna person, för det kan göras helt anonymt, och den rätten är en självklarhet (nästan, en spårning av alla brev är faktiskt på gång via EU). För den som är uppvuxen med brev så kan jag förstå att man ser det som något särskilt, med ett skyddsvärde, men för mig så kan jag inte begripa varför min kommunikation är mindre värd bara för att jag inte använder papper-i-kuvert-med-frimärke-på-tekniken för att genomföra den.

När det klassiska brevet ges starka skydd så ses samtidigt all annan kommunikation som nästan självklar att man behöver ha kontroll och granskning av. Staten ska veta exakt vem som kommunicerar med vem och i vilket medium (teledatalagring), ska ha möjlighet att plocka ut valfri kommunikation och granska den (FRA) och om vi har otur så ska jag behöva riskera att få all min privata information genomläst för att få lämna landet (ACTA). När en polis intervjuas om teledatalagringen så anser han att vi som nästa steg måste förbjuda anonym kommunikation, vilket tyvärr inte låter allt för otroligt att det skulle bli verklighet. Och filtrering av kommunikationen finns redan (”barnporrfiltret”).

Denna information ska givetvis bara användas för ”grov brottslighet” och ”terrorism”, samt redan från början kunna lämnas ut till skiv- och filmbolag för att de ska kunna stämma fildelare. När man redan har börjat vandra på det sluttande planet innan lagstiftningen ens finns klar än, vem tror då att denna information inte kommer användas för än fler syften framöver. Ett mer upplagt fall för det sluttande planet tror jag aldrig att jag har sett.

Kristdemokraterna måste börja inse att detta är en fråga som berör väldigt många, och att man måste ta den på allvar. Om man inte är beredd att slopa brevhemligheten så ska man heller inte skrota möjligheten att kommunicera privat på andra vägar. Bland ungdomar finns det mycket litet stöd för denna typ av integritetskränkande åtgärder vad gäller den privata kommunikationen, just för att det innebär statlig kontroll över väldigt stora delar av våra liv. Om partiet faktiskt vill ha möjlighet att överleva på sikt så kräver det nyrekrytering underifrån. Den blir inte direkt enklare av att man så tydligt struntar i en fråga av denna vikt.

Bara för att något är möjligt så är det inte av godo, en princip man borde beakta mer. Vi vet från Tyskland att resultatet redan är att människor blir mycket försiktigare med kommunikation som kan upplevas som känslig. Man låter i högre grad bli att t.ex. söka hjälp för alkohol- och annat missbruk samt att kontakta psykvården och antisjälvmordslinjer. Man vill helt enkelt inte riskera att uppfattas som svag om det skulle läcka ut att man behöver någon annans hjälp. Det är inte ett samhälle som jag vill se, och jag tror inte att andra kristdemokrater vill se det heller. Det är dags att fler inom vårt parti tar dessa frågor på det allvar som de faktiskt innebär.

Addendum: Läs också Anders Mildner i Sydsvenskan. Hans slutkläm: ”För vad säger vi till de länder som vi tidigare har kritiserat för deras brutala syn på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter? Att deras principer är okej, men att de möjligen bör se över sina straffskalor lite?”

Read Full Post »

Jag utlovade tidigare ett sammanfattande inlägg om den kulturkonservatismdebatt som har pågått på expressens kultursida. Detta är inte det, utan jag tänkte skjuta in ett extra inlägg innan det där jag går in lite mer på en aspekt av det kulturkonservativa synsättet, det absoluta i kulturen, med viss utgångspunkt från Johan Lundbergs ursprungliga inlägg. Sägas ska att jag inte vet i hur hög grad mina tankar sammanfaller med hans, utan jag försöker endast ge min korta reflektion över ett område som inte har behandlats i den mån det förtjänar i den pågående debatten.

Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga konsten som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet.

Detta måste ändå sägas vara kärnan i det kulturkonservativa budskapet. Att det finns någon form av absolut estetik, att ett verk kan ha en inneboende skönhet eller annan karaktär som den enskilde i mer eller mindre mån kan närma sig förståelse av men som på det mest grundläggande planet inte definieras utifrån den förståelsen. En estetik som vi i kulturen på olika vägar närmar oss i samspel mellan vår natur och vårt förstånd men som troligen är ouppnålig.

Dessa hos verket inneboende kvalitéer är sådana att vi kan tala om bättre eller sämre konst och att vi kan säga att något är mer betydelsefull kultur. Kontexten kan till viss del bidra som nyckel till verkets innehåll men verkets kvalitet kan dock inte i sig skapas genom den.

Då kulturen inte kan ses främst utifrån sin situation så kan man inte förkasta historiens kultur och det som tidigare generationer har lyckats skapa. Även om kulturyttringar från historien och särskilt andra kulturer understundom kan vara svårare att nå, då kontexten som ovan sagt bidrar till förståelse och förenklar närmandet till den estetik som verket illustrerar, så är dess kvalitéer i grunden oberoende av den förståelsen.

Samtidigt så skapar historiens kultur en grund av förståelse och en bas att bygga på för att skapa verk av bestående värde och med inneboende estetiska kvalitéer. Detta tror jag är en av de största anledningarna till att så mycket av dagens kultur är av en art som för andra än de närmast sörjande inte kan sägas bidra med något estetiskt av vikt. Ett markerande mot estetiska ideal är mer sannolikt att skapa något oestetiskt än att bidra med något som är mer estetiskt tilltalande.

Read Full Post »

Det svenska tågnätet är i många avseenden ett skämt. Kapaciteten är inte i närheten av vad som skulle behövas, vilket orsakar stora förseningar varje gång någonting oväntat, som t.ex. vintern, händer. Visst är det dyrt att bygga tågnät, men det har skjutits upp så länge att det börjar bli rent akut behov av det nu. Här i länet så har vi helt packade pendeltåg av det enkla skälet att det inte finns någon mer kapacitet på spåret. Det finns helt enkelt inget uttrymme för någon mer trafik i stora delar av spårnätet, framförallt i mellansverige och Stockholm-Göteborg.

Ser att den senaste fjärilen som viftar på sina vingar och orsakar kaos är en urspårning mellan Linköping och Norrköping. Den första bedömningen är att tåg inför och kanske under julhelgen kan bli inställda och/eller försenade på den sträckan. Jippi, då är det väl bara att hoppas att mitt eget tåg inför julen kommer släppas fram, då det är precis där jag ska åka. Jag är ju en sådan där som endast åker kollektivt, har ingen bil, och då är det bara att hålla tummarna och hoppas.

Vad underligt att folk flyger och åker bil i detta land när det ser ut som det gör. Som om det inte vore nog att vi har långa avstånd så har vi ett radikalt underdimensionerat tågnät som alltid gör det till lite av en chansning om man kommer fram i tid, och ibland om man alls kommer fram. Det är dags att finansminister Borg släpper fram resurser för ordentliga järnvägssatsningar. Kristdemokraterna har drivit på i denna fråga, vi får bara hoppas att vi får gehör snart…

Read Full Post »

SCBs undersökning rörande svenska folkets vanor vad gäller att läsa nyheter säger ingenting nytt eller förvånande: en stor del (75%) av ungdomar läser i någon mån internetnyheter istället för att läsa pappertidningar. Jag tillhör till del den gruppen. Jag läser dagstidningen (Corren i mitt fall) de flesta dagar, men det blir inte alltid av. Läser dock alltid åtminstone en del nyheter via nätet varje dag.

Den typen av förändrade läsvanor kan nog vara både bra och dåliga. Det bra är det uppenbara, att man snabbare och enklare kan hitta mer och korrektare information om en händelse, samt att det är så mycket enklare att hitta nyheter rörande varje litet nischområde man vill fördjupa sig i.

Man ska dock inte glömma de nackdelar som finns med ett sådant läsande. En del i det är man i mycket hög grad missar kontakten med vad som händer lokalt runt omkring i ens egen rent fysiska omgivning, men även just att man så lätt kan följa de nyhetsområden som man är särskilt intresserad av.

På vilket sätt kan det vara negativt att man lättare kan finna nyheter som man intresserar sig av? Jo man förlorar lätt helhetsbilden och riskerar att helt missa en massa nyheter som man annars skulle ha åtminstone noterat. När man läser en papperstidning så skummar man igenom mycket nyheter som man på webben struntar i. Faran är alltså att man förlorar i bredd och på sikt allmänbildning.

Papperstidningen, på samma sätt som papperstidskriften fyller en funktion i att på ett mycket bättre sätt lyfta fram nyheter som man antingen inte visste att man skulle vara intresserad av eller som man kanske inte alls intresserar sig för men som ändå är värt att man känner till. Det är inte bara det roligaste som är värt att läsas.

Man ska nog inte överskatta något av mediernas fördelar eller nackdelar, varken som de gör som gång på gång förutspår papperstidningens förestående död, eller som de som inte förstår sig på och istället blir rädda för nätets möjligheter till distribuerad kunskapsansamling.

Read Full Post »

”Kärnkraften har blivit ett kulturarv”, detta skriver Carl-Johan Bilkenroth i SvD. Och nog finns det mycket sanning i det påståendet. Här i Sverige så var det länge sedan det hände något nytt på kärnkraftsfronten och den förpassas då i hög grad till att bara ses som något från ”då”.

Genom förbudet för nybyggnation av kärnkraftverk  och det samtidiga förbudet mot forskning på kärnkraftsområdet (den s.k. tankeförbudsparagrafen) så har vi hamnat i bakvattnet. Sverige var som på så många andra områden långt fram vad gällde kärnteknik, medan vi idag endast har kvar de relativt gamla kraftverken som nu närmar sig den planerade livslängen.

Det är dags att vi tar vårt förnuft till fånga och öppnar för nya satsningar på kärnkraftsområdet. Vi är i ett läge att kunna garantera en stabil miljövänlig energiproduktion samtidigt som vi återupplivar en högteknologisk bransch där vi har kapacitet att vara starka.

Kärnkraftsomröstningen 1980 kunde jag inte bry mig mindre om. Jag var inte ens född när den genomfördes, ingen som idag är under 46 år deltog i den, och viktigast av allt: man fick inte rösta för bevarad kärnkraft. Den var ju ett skämt, en chimär. Tre valalternativ fanns men alla tre var att man skulle avskaffa kärnkraften. Nej den omröstningen bryr jag mig inte det minsta om.

Om vi kan vara överens om att vi inte ska ha som mål att försämra människors livsvillkor, och det kan ju de allra flesta hålla med om, och att vi i så mån vi kan bör bli av med beroendet av fossila bränslen, ja då borde vi också kunna vara överens om att satsa på kärnkraften. Det är dags att sluta debattera, få tummen ur och slopa det absurda förbudet mot nybyggnation inom kärnkraftsområdet. Om vi dröjer här så kommer Sverige riskera att hamna hopplöst efter i avseende till den moderna kärnkraftsteknik som idag finns.

Read Full Post »

Older Posts »