Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

Även om det var väntat så är det glädjande att beslutet nu är taget att åter öppna upp apoteksmarknaden. Det borde har genomförts för länge sedan. Socialdemokraterna lovar att riva upp beslutet om de vinner valet. Man borde nog inte, men kan inte låta bli att ändå förvånas lite över att de fortsätter att hävda ståndpunkten att planekonomi är effektivare än marknadsekonomi på de områden som de fortfarande kan.

Utöver det talande faktum att endast Sverige, Nordkorea och Kuba har ett apoteksmonopol så är det relevant att fundera över vilken grund som finns för tanken att staten är bättre och billigare på att sälja medicin än en marknad med konkurrens. Systembolaget är åtminstone logiskt eftersom det faktiskt, även om det inte så ofta påtalas, är meningen att det ska vara dyrt och krångligt för konsumenterna (vilket man ju ifs kan fundera över om det är rimligt).

Som jag ser det finns det egentligen tre alternativ till varför (s) gör som de gör. Antingen så tror på de allvar att det är svårare och dyrare att köpa alvedon i länder där det finns ett apotek i varje knut eftersom just den marknaden är väsensskiljd från alla andra marknader, eller så tror de fortfarande innerst inne att planekonomi nog inte är en så dålig idé om bara de kontrollerar den, eller så är deras ståndpunkt inte så värst genomtänkt utan mest en ryggmärgsreflex av obehag över att ”deras” stat förlorar ytterligare lite av sin kontroll över människors vardag.

Personligen tror jag på en blandning av de två senare alternativen. Det verkar inte som att (s) egentligen ännu har kommit över planekonomins slutliga kollaps. Att de fortfarande vill kunna få tro att en mjuk övergång till socialismen skulle lösa problemen. Samtidigt verkar de ha en djup identitetskris när det kommer till statens kontroll av människor.

Den ”gamla” socialdemokratin kunde stolt vara öppen med sin vilja att omforma människan och genom att kontrollera hela hennes liv skydda henne mot det onda och skapa en bättre värld. Idag inser även socialdemokratin att människor i någon mån måste få leva sina egna liv. Ryggmärgsreflexen har dock inte försvunnit, man reagerar fortfarande reflexmässigt med att skydda staten mot medborgarnas fria val, och medborgarna från sig själva.

Sverige hade innan 1970 ett väl fungerande system av privata apotek som i hög grad drevs av enskilda apotekare. Det förstatligade dock (s) i sin iver att uppnå socialismen. Nu får vi hoppas att vi åter kan bygga upp en bred och välfungerande apoteksmarknad, och att socialdemokraterna kommer över sin vilsenhet.

Annonser

Read Full Post »

greed

Read Full Post »

TT har fått nys om att en man som ”våldtog och torterade en kvinna, som han hade ett förhållande med, och förgrep sig även sexuellt på en exflickvän [… samt] hotade […] att skjuta sin tredje flickvän och bränna ner hennes hus” har återbeviljats vapentillstånd och nu innehar sex olika skjutvapen.

Frågan om vapenlagstiftning är intressant och har problem av flera slag. Den typ av fall som TT skriver om är ett exempel på problem i ena änden av lagstiftningen, dvs att personer som är uppenbart olämpliga att inneha vapen ändå får vapenlicens. Samtidigt så finns det många irritationsmoment för den som innehar vapenlicens. Ett klassiskt problem är maxmängden vapen samt att vapen inte får finnas framme. Den som då äger ett antikt vapen och vill ha det framme synligt måste plugga det, och därmed förstöra en stor del av antikvitetens värde.

En rimligare linje borde väl vara att det ställs väldigt höga krav för att beviljas licens men att den som väl har bedömts som lämplig att inneha vapen får mer spelrum med dessa. En person som t.ex. har hotat personer med vapen, som mannen i TT-meddelandet, bör därmed inte få licens. Samtidigt blir det då mer rimligt att inte i så hög grad kontrollera vanliga jägares, med fleras, vapen.

Något gott skäl för att välja en annan riktning?

Read Full Post »

Det framkommer en hel del kring Konstfack för närvarande. Det började med Anna Odells psykteater, fortsatte med NUGs skadegörelse och nu fortsätter det ytterligare genom att Expressen har tagit del av en essä som studenten (NUG) i fråga skrev under sitt sista år på skolan, och som han fick godkänt för. Jag tycker att det talar för sig själv att citera några stycken ur den och sedan be läsaren att beakta att detta ska vara en akademisk text skriven av någon som har studerat på sin utbildning i över fyra år:

Jag vill känna det jag gör, ha det i balans både fysiskt och psykiskt, och det uppnås lättast för mig genom att måla en back-jump målning i 5 minuter på tuben

och

Har bara en mening för det: ”IT´S SO FRESH I CAN´T TAKE IT!

och

Jag går och målar-bombar-skriver-pissar-skapar-förstör.

och

Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det, folk har väl ganska bra om man har tid att gnälla över att en yta färg har bytt yta, stackars bostadsrätt!

På det kan vi lägga det som klotband uppmärksammar när han läser Högskoleverkets Utvärdering av grund- och forskarutbildning inom fri konst (Rapport 2007:25 R) rörande Konstfack:

På magisternivån är det den professor man handletts av som examinerar tillsammans med en extern examinator. För kandidatexamen krävs ca 10 sidor text och för magisterexamen ca 20 sidor, vilket är exceptionellt mycket jämfört med de flesta andra konsthögskolor.

Jag är inte förtjust i att bara upprepa det andra har kommit fram till utan djupare analys, men man kan inte annat är chockas över vad man läser. Är det exceptionellt mycket med tio sidor text för en kandidatexamen och 20 sidor för en magisterexamen? Vad i hela friden håller de på med egentligen? Jag citerar klotbands sammanfattning:

Helt otroligt. På tio sidor skall man alltså få plats med: sammanfattning, beskrivning av studiens bakgrund, problemdiskussion, problemformulering och syfte, metodredovisning, teoretisk referensram, empiri och analys, resultat och slutsatser.

Jag har inga problem med om någon utbildar sig i ett konsthantverk och därför inte går in något djupare akademiskt. Men då kan man inte kalla det för akademisk utbildning och utfärda examen som potentiellt leder in i forskarutbildning. Sen är väl utbildning i konsthantverk bland det sista som erbjuds på t.ex. Konstfack. Just hantverksskicklighet står ju tyvärr inte så högt i kurs inom konsten av idag.

Read Full Post »

Det finns en djup generationsklyfta i fildelningsdebatten, ingen tvekan om den saken. Det är enkelt för den ena sidan att hävda att de gamla helt enkelt inte begriper något av det nya, samtidigt som ”de gamla” kontrar med att påstå att de unga bara vill ha allt gratis. Egentligen är nog ingen av dessa ståndpunkter helt korrekt, men heller inte helt inkorrekt.

Utan tvekan är det ett problem att många på antipiratsidan inte förstår tekniken eller den nya verklighet som nätet har skapat för ungdomars vardag. Det finns samtidigt en viss sanning i påståendet att piraterna vill ha allt gratis, men kanske inte riktigt som de menar som hävdar det.

Nya omvälvande teknikförändringar leder till stora skiften i hur människor hanterar kunskap och kultur. I det avseendet så är inte fildelningstekniken så annorlunda mot introducerandet av tryckpressen, fotografiet, den inspelade musiken och rörliga bilden eller möjligheten till ”time-shifting” genom videobandspelare och kassettband. De är alla tekniker som på ett radikalt sätt öppnade nya sätt att använda och tillägna sig kunskap och kultur.

När tryckpressen var ny så försökte en del förgäves förbjuda den för att stoppa det okontrollerade masspridandet av skrifter, och tekniker som vi idag finner vara självklara var inte det i sin egen tid. Frågan om inte fotograferande av en byggnad eller ett konstverk bröt mot ägarens ensamrätt till detta hade inte en helt självklar lösning även om vi idag anser det naturligt att få fotografera tämligen fritt utan att betala för den rätten.

Det fanns uppriktig oro från de som livnärde sig på den gamla tekniken att den inspelade musiken skulle konkurrera ut musikerna genom att göra dem näst intill betydelselösa för avnjutandet av musik. På samma sätt var många inom musik- och filmindustri övertygade om att kassettband och videobandspelare skulle förstöra alla möjligheter att leva på musik och film, då det helt plötsligt blev väldigt enkelt att själv skapa kopior av verken utan kontroll från upphovsrättsinnehavare.

På sätt och vis så var både faror och förhoppningar rörande de nya teknikerna berättigade. Tryckpressen både tillgängligjorde litteratur för många fler och förenklade spridandet av subversiva skrifter. Den inspelade musiken fick verkligen till följd att mycket av den dåtida traditionen av levande musik kraftigt reducerades men samtidigt så bidrog den till en spridning och utökning av musiken av aldrig tidigare skådat slag. Möjligheten att spela in musik och tv för time-shifting bröt verkligen ner vår acceptans för den väldiga enkelriktningen hos radio och tv men skapade samtidigt grunden för hela den industri som idag säljer film för hemmabruk.

Det många inte riktigt vill acceptera är att även dagens nya teknik kraftigt kommer förändra hur vi använder och betraktar kunskap och kultur. Exakt hur det nya landskapet kommer se ut är fortfarande en fråga som i hög mån är öppen och som formas löpande. I många avseenden så börjar det dock bli tydligt. Ett sådant är att musik i allt mindre grad ses som en produkt med ett värde som paketerad handelsvara. Den blir mer och mer något som bara finns, används och omger människor mer som radio än som cd-skivor. På många sätt så genomgår tv-serier och tv-program en förändring i samma riktning, medan filmer i högre mån verkar behålla sin tidigare status.

I det avseendet så stämmer det att ungdomar vill ha saker gratis. Synen på vad det är som är en produkt att betala för genomgår en förändring som i stor mån inte går att stoppa. Det innebär dock inte att viljan till ”konsumtion” har försvunnit, eller att oviljan handlar om att skiljas från pengar. Konserter har t.ex. aldrig gått så bra som för närvarande.

Det man måste inse är att det tveklöst kommer ske, och sker, förändringar och att vissa kommer bli förlorare i dessa förändringar. När diskoteken kom så förlorade många dansband sin möjlighet att försörja sig till förmån för DJs och inspelad musik. De försvann dock inte, även om tyngdpunkten förflyttades från deras verksamhet.

Om man ska dra vissa slutsatser om förändringar så verkar försäljandet av fysiska musikexemplar vara på väg att reduceras till en mindre roll, och gissningsvis träder andra delar fram. Dels liveframträdanden och merchandise. Mer nytt är att tjänster som skapar ordning i den enorma mängden tillgänglig musik och annan kultur ter sig som något som har framtiden för sig.

Människan är dock ofta väldigt skeptisk till större förändringar vars konsekvenser inte kan överblickas. Som konservativ tror jag att den skepsisen i hög grad är sund och kan bidra till att barnet inte kastas ut med barnvattnet när världen förändras. Men det är också nödvändigt att inte låta den bli allenarådande så att man idkar kamp mot väderkvarnar. Att romantisera förändringarna och i revolutionär iver tro att de kommer kullkasta allt det som är leder ingen vart, men inte heller leder det någon vart att ignorera dem. Förändringar av liknande slag brukar bli mindre totala än förespråkarna drömmer om och ske över längre tid än de tror. Samtidigt brukar de bidra med mer och större positiva effekter än motståndarna kunde tänka sig.

Jag ser enorma möjligheter för en framtid där kunskap och kultur finns enkelt tillgängliga för var och en och samtidigt faror i den fragmentisering av samhället som i viss mån kan följa. Jag är övertygad om att mycket gott kommer komma, men har inga illusioner om att det inte kommer kosta på för de som inte kan anpassa sig efter de förändrade förutsättningarna. Faran med pirataggitatörerna är att de kan skapa illusionen av att allt kommer flyta in i framtiden utan några negativa sidor, men jag ser faran med antipiraterna som större: de bidrar aktivt till att reducera förändringstrycket på de som mest av alla skulle behöva anpassa sig. Faran är att det då, vilket redan börjar bli uppenbart, leder till onödigt mycket kreativ förstörelse under processen.

Read Full Post »

Att Åsa Linderborg skulle flumma ut när det gällde kulturutredningen var ju inget oväntat. Vinkeln på hennes debattinlägg var självklar redan innan utredningen presenterades, för den skulle givetvis vara dålig. Den kommer ju från borgarna, vilka har ett ”kulturhat”. Magnus Eriksson på SvD känns tyvärr stundvis inte värst mycket mer balanserad i sitt debattinlägg idag, även om språket är mindre konfrontatoriskt.

Visst kan man fundera över om utredningens förslag är rätt väg att gå, men nog är det att dra på rätt stora växlar när han talar om en centralisering vid införande av den så kallade ”portföljmodellen”. Frågan om vi får ett bättre kulturliv med 65 olika myndigheter lämnar jag för närvarande öppen, men tillåt mig tvivla. Att ett system där mer av kulturanslagen förmedlas till regional hantering skulle innebära ökad centralisering har jag dock svårt att se.

Mest spännande i hela hans inlägg blir dock upprördheten över att man ska ”socialisera” författarfonden. Den är ju, anser Eriksson, ”betalning till ett yrkeskollektiv för en konkret tjänst”. Att det nog för många snarast är att se som ”konfiskationspolitik” att ta pengar för varje bibliotekslån och ge till ett fåtal författare som någon bestämmer är mer viktiga än andra att de har försörjning, det verkar han inte ha reflekterat över. Då vi inte har ett fullständigt korporativt system så är de som får ersättning inte heller ett kollektiv utan i slutändan enskilda författare. Författarfonden är ett särdeles dåligt system som det är dags att det upphör.

Avslutningen tydliggör dock en hel del. Huvudproblemet verkar vara att utredningen inte fick direktiv att omfördela statsbudgeten för att ge mer anslag till kulturen, något som utredningar inte är de som ska hantera. Tankarna om att förenkla och möjliggöra sponsring och entreprenörsskap inom kulturen ”kan blott vara bonus” inte en integrerad del av kulturpolitiken skriver Eriksson. Min fråga blir då: varför inte? På vilket sätt är det konstigt att sponsringen ses som en integrerad del av kulturpolitiken? Vad gäller nyproducerad kultur så borde den snarast vara en viktigare inkomstkälla än offentliga stöd.

Jag hade förmånen att för ett tag sedan få moderna museets verksamhet presenterad för mig av överintendenten där. Jag tyckte att det var mycket intressant att höra hur de arbetade aktivt med sponsring och även kunde finansiera mycket av sin verksamhet just den vägen. Det blev då också tydligt att sponsring redan är en integrerad del av kulturpolitiken, så det är glädjande att man tar med den i utredningen, kanske som en ersättning för den gamla skrivningen om att kulturen skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”?

Read Full Post »

Ingen, med undantag för Henrik Pontén, kan ju anklaga åklagare Håkan Roswalls sakframställan för att vara sådär hysteriskt kul. Den blev däremot mer uthärdlig av hans understundom speciella och understundom oavsiktligt roliga uttal. Jag presenterar härmed den fonetiska guiden till Roswalls framställan, för den som råkar hoppa in mitt i 🙂

bandbredd /bandbred/ = ??? = SI-enhet för den mängd lina TPB hyrde av rix telekom

cajun /kejɵn/ = keygen = program för att skapa t.ex. cd-nycklar till ett program

cider /siːder/ = seeder = den som delar med sig, samt även det som IFPI har blivit

ifpiss /ɪfpɪs/ = IFPIs = genetivformen av IFPI, International Federation of the Phonographic Industry

julli /jɵlɪ/ = juli = månaden som kommer efter juni

per /peːr/ = peer = den som laddar hem

trekker /treker/ = tracker = den tjänst som Pirate Bay tillhandahåller. Skulle även kunna referera till ett Star Trek-fan.

tårént /tɔrent/ = torrent = filändelsen på de filer som Pirate Bay tillhandahåller

Någon som har fler ord som förtjänar en plats?

Addendum: har lagt till citat även från förhör.

Read Full Post »

Older Posts »