Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

Inom det alkoholpolitiska området är det inget ovanligt att alla rimliga perspektiv ignoreras för endast den känslomässiga linjen att mer förbud och regler måste vara bättre. Ju mer som förbjuds, desto mindre problem måste ju alkoholen orsaka, eller hur?

Ett bra exempel på detta är dagens förbud mot gårdsförsäljning av alkohol. Genom att systembolaget är en så storskalig organisation så blir det väldigt svårt för små lokala producenter runt omkring i Sverige att ta sig in och få sälja sina varor. Utbudet blir istället dominerat av de internationella storsäljande produkterna.

Glädjande nog är flera borgerliga riksdagsledamöter, inklusive vår egen Otto von Arnold, nu ute och kräver att gårdsförsäljningen ska tillåtas. Jag har än så länge inte hört några rimliga argument för varför förbudet ska kvarstå, och att då kraftigt missgynna de små svenska företagen och hålla tillbaka något som faktiskt är en del av den lokala kulturen är fullständigt orimligt.

En del vill hävda att gårdsförsäljning skulle stå i motsats till ett bibehållet alkoholmonopol, något som bara är nonsens. Vi kan ha båda på samma sätt som Finland. Inte heller ökar totalkonsumtionen, detta eviga spöke, med gårdsförsäljning. Jag skulle också vilja hävda att ungdomar som vill supa skallen av sig inte tar en lång färd ut på landet med förhoppning om att inte få legitimation kontrollerad vid en gård. De kan mycket enklare och billigare få tag på alkohol via andra vägar. Konsumenterna här är primärt de som vill prova på något annorlunda, inte de som vill supa, samt turister.

Kan vi hoppas att folkhälsominister Maria Larsson tar sitt förnuft till fånga i denna fråga och väljer en linje som är baserad på mer än en instinktiv misstanke mot att skära bort onödiga regler rörande alkoholen? Det skulle vara bra, även för att det visar att alkoholpolitiken inte bara handlar om en allmän aversion mot rusdrycker.

Annonser

Read Full Post »

Ser att SvD har publicerat en notis om en finsk undersökning om våld inom par bland ungdomar i Finland. Enligt den så har en markant större andel av killarna än tjejerna utsatts för våld från sin partner. Att killar kan bli slagna av sin partner är dock inget som tas på allvar idag, särskilt inte i Sverige.

I debatten så utgår man hela tiden från den feministiska maktanalysen som förklaring till att män slår kvinnor, och då passar inte män som utsätts för våld in i bilden. De män som faktiskt drabbas av allvarligt våld i sin relation är idag tämligen osynliggjorda, och det är fortfarande väldigt skambelagt för en kille att erkänna att hans respektive slår honom.

Med detta vill jag inte säga att vi ska sänka våra ambitioner i att minska våldet mot kvinnor i relationer, men vi bör samtidigt göra just det som sann jämställdhet handlar om: se alla personer som lika och ta våld på lika stort allvar oavsett vilket kön som offret har. För oss som inte tror att det finns ett mäktigt patriarkat som gör att alla vi män vill krossa och förtrycka kvinnor så borde det vara självklart att släppa den infantila radikalfeministiska beskrivningen av relationsvåld och istället se det för vad det är. En människa som skadar en annan människa i en särskilt utsatt situation.

Dagens situation där man endast vill se kvinnor som offer, och män endast som förövare, leder till att de kvinnor som faktiskt misshandlar sina partners blir urskuldade och att de utsatta männen drabbas än mer än vad som annars skulle vara nödvändigt. En kille som har blivit misshandlad av sin flickvän tas gärna inte på allvar, och man ursäktar gärna tjejen med att killen ju måste ha slagit först eller att det inte var så farligt.

För den som är intresserad av jämställdhet och inte feministisk maktteori så borde detta inte vara ett acceptabelt sakernas tillstånd, men idag är det den senare gruppen som har tolkningsföreträde, något som vi onekligen bör göra något åt. Pär Ström gav en intressant annorlunda vinkel på jämställdhetsdebatten i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde som publicerades för två år sedan. Om du inte har läst den så är det dags. Den finns gratis som pdf och ljudbok om du följer länken.

Read Full Post »

Jag och Charlie Weimers skriver idag på Newsmill ang. Åsa Linderborgs underliga artikel på Aftonbladets kultursida igår. Du vet den där artikeln där hon försöker antyda anknytning mellan Göran Hägglund och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och där hon verkar mena att den elitistiska kulturradikalismen på något sätt skulle rikta sig till folket i stort istället för den lilla grupp som den egentligen riktar sig till. Läs vårt svar här!

Andra kommentarer: Charlie Weimers, Johan Lundberg, Daniel Braw, Paula Neuding &  Therese Bohman.

Read Full Post »

Karl Sigfrid noterar att det skadestånd som Joel Tenenbaum dömts till för att ha fildelat 30 låtar, $675 000, och som RIAA anser vara en rimlig kompensation för den mängden fildelning, är lite orimligt. Om 30 låtar har orsakat så mycket skada så har den totala fildelningen av musik, c:a 40 miljarder låtar per år enligt IFPI, orsakat en skada som är 30 000 gånger större än marknaden för CD-skivor var på sin topp.

Än mer intressant är att notera vad det skulle motsvara som andel av världsekonomin. Om en låt orskar en skada på $22 500 så orsakar alltså all fildelning en skada på $900 000 000 000 000, dvs $900 biljoner. Världens samlade BNP var $65 610 000 000 000 år 2007, dvs $66 biljoner.

Fildelningen av musik (nota bene att film m.m. inte är inkluderat) orsakar alltså en skada för musikbranschen som uppgår till 13,7 ggr världens totala BNP om man antar att de påståenden om skada som deras representanter lyfter fram är rimliga. Jag för min del tillåter mig att tvivla.

Då har vi inte ens talat om vad resultatet skulle bli om man applicerade samma formel på skadeståndet som Jammie Thomas-Rasset dömdes till, $1 920 000 för 24 låtar. Även det ett resultat som RIAA anser rimligt. Det blir $3 200 biljoner för alla fildelade låtar. Vilket motsvarar 48,8 ggr världens BNP år 2007…

Jag kan inte annat än avsluta med att citera Sigfrids slutpoäng: ”Att lobba fram vansinnig upphovsrättslagstiftning är en mycket lönsam affärsmodell.”

Read Full Post »

Irland har nu infört en lag mot blasfemi. Från Fria nyheter:

Den nya lagen som klubbades igenom för knappt en vecka sedan föreskriver att den som säger, publicerar eller i övrigt offentliggör kommentarer som är förolämpade för godtycklig religions uppfattning om heliga angelägenheter gör sig skyldig till blasfemi, eller hädelse, om kommentarerna orsakar upprördhet eller kränkning för ett ”substantiellt” antal av religionens anhängare.

Utöver det absurda i att inskränka yttrandefriheten utifrån den allt vanligare viljan att ingen ska behöva känna sig upprörd över att få höra åsikter och ståndpunkter som den inte delar, så ser jag en ytterligare problematisk aspekt med denna lagstiftning.

Eftersom blasfemi definieras över hur många och hur mycket som en religiös grupps företrädare blir upprörda så innebär det att en ny ”spännande” princip införs: ju mer intolerant en religiös riktning är desto mindre får man kritisera den. Är det bara jag som tycker att detta ter sig rätt absurt?

I en demokrati så måste man ha full yttrandfrihet, och det innefattar rätten att kritisera eller ”kränka” religiösa uppfattningar. Och man ska verkligen inte skyddas mot kritik bara man är intolerant mot sina meningsmotståndare.

Read Full Post »

Om det är något vi har för lite av i svensk politik så är det humor och särskilt humor på sin egen bekostnad. Där amerikanska presidenter glatt gör narr av sig själva på correspondents dinner, så skulle något liknande svårligen ske i vårt eget land. Men politiker är ju i grunden folk som vilka andra som helst, och det vore en positiv utveckling om fler vågade bjuda mer på sig själva. Det skulle vara bra mycket roligare att följa och engagera sig i svensk politik om humor var ett vanligare inslag. Att det sedan också är rätt effektivt för att bli mer sympatisk i väljarnas ögon är ju bara ett plus.

Många politiker, och politiskt aktiva, har en stor portion humor och skämtar gärna om sig själva och sin politik, men mest i slutna sällskap. Tyvärr är det inte riktigt kutym i Sverige att låta det fortsätta även till det offentliga livet som politiker, utan där är standardmallen att vara dödligt seriös, möjligen med några halvtorrt levererade skämt på motståndaren bekostnad i riksdagsdebatter som nästan ingen ser. Givetvis finns det ju även helt humorlösa personer inom politiken, men dem är det svårare att göra något åt. Vi kan börja med att de som har humor visar den lite oftare.

Ett bra föredöme är Mathias Sundin (riksdagskandidat för FP i Östergötland, bloggar här och här) i sin nya youtubefilm om hans dörrknackarkampanj inför nästa års riksdagsval, vilken är en av de roligare svenska kampanjfilmer som jag har sett. Nu misstänker jag att de flesta som läser denna blogg redan har sett klippet på någon av de andra, större, bloggarna som har hunnit lägga upp det. Men om någon mot förmodan har missat det så kan det skådas nedan:

Read Full Post »