Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Regeringen föreslår ju enligt uppgift från SvD, mycket glädjande, att livstidslönen som tilldelas totalt 157 konstnärer i Sverige ska slopas. Detta genom att inga fler kommer tilldelas en sådan, de som redan har en skattegaranterad inkomst för resten av sina liv kommer dock få behålla den.

Inte helt oväntat gnälls det stort från kultursidan och kulturorganisationer. ”Ett rent ideologisk beslut” skriver Stefan Eklund på SvD. Ja, tacka tusan för det säger jag! Det finns ingen vettig anledning att just en liten grupp av konstnärer ska ha pengar utbetalda av skattebetalarna resten av sina liv helt utan krav på motprestation. Själv skulle jag vara glad om man också kunde passa på att dra in Jan Myrdals utbetalningar, men man kan väl inte få allt.

Regeringen föreslår istället stipendier som bl.a. ska kunna delas ut för en längre tid, 5-10 år. En helt klart bättre lösning. Jag förslår att alla de människor i media och organisationer som nu gnäller i högan sky om detta hemska skramlar ihop lite egna medel och startar en stiftelse som kan ge folk pengar resten av sitt liv om de nu anser det vara av så stor vikt.

Vi andra kan istället glädja oss över att svensk kulturpolitik har tagit ett steg mot att bli lite sundare och rimligare.

Read Full Post »

Johan Westerholm (s) har på sin blogg skrivit en bra krönika om människans behov av bekräftelse, av att ses som den människa och person som man är, att inte betraktas med likgiltighet av sina medmänniskor. Om hur omgivningens betraktande av människan som någon värd känslor och uppmärksamhet för sig själv är nödvändigt för den enskildes känsla av människovärde. Den är väl värd att läsa.

Jag håller med om den grundläggande analysen, och detta är en viktig anledning till att jag tycker kristdemokratin är sympatisk, men även till att jag är kritisk till den moderna välfärdsstaten (Givetvis finns i båda fallen även andra anledningar).

Missförstå mig inte, det är nödvändigt och självklart att det offentliga tar ett yttersta ansvar för de som annars inte kan klara sig, och som inte har ett annat skyddsnät som tar emot dem. Men jag är mycket kritisk till en allt omfattande stat som försöker överföra allt ansvar för medmänniskan till ”det gemensamma” och som trycker in den enskilde i en allt snävare ram av godkänt liv, allt för att passa systemet.

När ansvaret för medmänniskan i allt större grad tas över offentliganställda och i mindre mån av närstående och människor som ideellt engarerar sig för de som behöver deras hjälp, då förändras också allt mer det bemötande som den enskilde i en svår situation får.

När hjälpen och stödet i vanliga fall kommer från närstående som bryr sig eller medmänniskor som engagerar sig för den som har det svårt, då möts också den som behöver hjälp och stöd av andra som engagerar sig och bryr sig om just denna för dess egen skull.

Det offentliga å sin sida kan aldrig visa samma individuella omtanke utan är i grunden likgiltig för den enskilde, hur mycket systemet än stödjer denna. De tjänstemän och utredare som hanterar den som söker stöd kan vara hur medkännande och engagerade som helst men gör det i rollen av anställd, någon som objektivt och neutralt ska hantera alla de som denne möter.

Vi kristdemokrater talar ofta om att syskonskap och solidaritet sker människor mellan, inte genom lagstiftning. Detta är en viktig komponent i vad det handlar om. Att så ofta det går klara sig själv, och när det fallerar i så stor mån som möjligt kunna få hjälp och stöd just för att man själv är viktig, att man är någon som andra bryr sig om, inte för att riksdagen har beslutat att den kategori av människor som man själv för stunden tillhör ska få något till dels.

När staten tar över för mycket ansvar för medmänskligheten så leder det också till att människor i allt mindre mån anser sig behöva engagera sig för sina medmänniskor, ”det där är ju det offentligas uppgift att lösa”. Samtidigt leder det väldiga skatteuttag som en allomfattande stat kräver till att färre och färre har möjlighet att dels klara sig utan ekonomiskt stöd, och dels att ta ansvar för människorna i sin närhet när de behöver stöd.

Särskilt drabbas givetvis de mest utsatta, de som kanske inte har en familj som uppmuntrar en. När den enda som man kan vända sig till för stöd är det offentliga, till systemet, ja då är det nog inte svårt att efter tid mer och mer tappa sin tro på det egna människovärdet.

Read Full Post »