Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Samhällsmoral’ Category

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

Annonser

Read Full Post »

Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Read Full Post »

Internetsidorna som publicerar personuppgifter över dömda sexualförbrytare har ju debatterats friskt den senaste tiden. Känslorna är starka i alla läger. Nu ger sig de kriminella gängen, eller mer specifikt Original Gangsters, in i debatten genom att ta över sidan kriminellt.com.

Denho Acar, OG:s ledare i landsflykt, kommenterar:

Bara för att vi är yrkeskriminella så innebär det inte att vi inte har någon moral. Vi tar avstånd från allt våld mot kvinnor och barn.

Det är ju inte säkert att den här verksamheten är särskilt laglig. Nog för att kriminella organisationer brukar syssla med sådant som är förbjudet, men brott mot personuppgiftslagen är kanske inte direkt vad man tänker på när de är på tal. Acar kommenterar det faktum att verksamheten kan vara olaglig:

Tja, det är knappast ett bekymmer för mig…

Read Full Post »

Ännu en gång blir det stående spektaklet Nordkorea uppmärksammat. Denna gång för att bilderna man släppt för att ”bevisa” att Kim Jong-il inte alls är sjuk utan frisk som en nötkärna visar sig vara fejkade. Oh, vad förvånad man blir. Troligen är han riktigt sjuk och har legat på sjukhus de senaste månaderna, givet att han fortfarande är vid liv det vill säga. Nordkorea är som en dålig parodi på en förtryckande kommuniststat, med undermålig propaganda, enorma militärutgifter och massvält, men är givetvis enligt dem själva det mest välmående landet i världen.

Man ska dock inte glömma, när man betraktar hela spektaklet utifrån med ett litet leende på läpparna, att det faktiskt är verkliga människor som tvingas bo i detta land, med detta system. Det är verkliga människor som avrättas och svälter ihjäl medan landet styrs av ett lik, med assistans från en filmgalen playboy.

De som idag stödjer den Nordkoreanska regimen är relativt få, även om de finns. Men det ska inte glömmas att denna stat inte på något sätt är värre än vad Stalins sovjet, Maos Kina eller Pol-Pots Kambodja var, och de staterna fick stöd från många håll långt fram, ibland ända fram tills dess att muren föll. På samma sätt som galningarna i Svensk-Koreanska föreningen idag stödjer den Nordkoreanska regimen trots att dess fruktansvärda brott mot sin befolkning står utan tvivel, så stöttade många inom den svenska vänstern andra kommunistiska stater trots den kunskap som fanns om deras fruktansvärda brott.

Jag tror inte, och tänker inte påstå, att alla de vänsteraktivister som stöttade (och ibland stöttar) alla de kommunistiska diktaturerna gjorde det av någon form av ondska. En del blev kanske lurade på allvar till att tro på propagandan, men alltför många måste utan tvekan ha vetat om att sanningen var mer hemsk. Det jag tror gör att människor ändå kan stödja något sådant är att man relativiserar den grundläggande moralen, och att man faktiskt kan acceptera synen på människor som medel inte som endast mål i sig.

Tror man på allvar att ett kommunistiskt förtryck kommer leda fram till ett paradis på jorden, och om man sedan inte ser människolivets okränkbarhet och varje människas egenvärde som absoluta principer utan som ett tänkbart (dock kanske högt prioriterat) mål som måste avvägas mot resultatet. Kort sagt utgår man från en utilitaristisk moralsyn och blir ilurad att marxism faktiskt kan fungera så är det inte så svårt att se hur en person kan komma fram till att man står på det godas sida när man hjälper och stödjer en regim som avrättar och förtrycker sin egen befolkning.

Man blir ibland lite naivförklarad när man hävdar sig tro på den kristdemokratiska principen om varje människas okränkbara (dvs oändliga) egenvärde, och vågar påstå att den finns objektiva moralprinciper som är nödvändiga för att det mänskliga samhället ska fortsätta vara just mänskligt. Men jag anser att historien ger oss rätt.

Jag menar på intet sätt att alla utilitarister skulle kunna tänka sig att stödja en diktatur eller folkmord, inte heller att alla gamla diktaturkramare skulle känna igen sig i denna analys. Jag påstår inte heller att subjektiv moralsyn eller utilitarism nödvändigtvis leder fram till massmord. Men jag vågar faktiskt påstå att de synsätten, i någon form, är en förutsättning för att människor ska kunna stödja massmord och faktiskt kunna inbilla sig att de är ”goda” när de gör det. De är en förutsättning även för att någon ska kunna genomföra massmord.

Oavsett om massmord genomförs av rent egoistiska maktpolitiska skäl, eller om man anser sig handla för något högre gott, så bygger rationaliseringen på något plan faktiskt på att man väljer att värdera annat högre än människolivet, vare sig denna värdering sker medvetet eller omedvetet. Oftast bygger det också på en subjektivisering av moralen, där annat av icke-moralisk karaktär tillåts diktera spelreglerna som vanligen överlåts åt moralen.

Read Full Post »

Johan Lundberg gör sig i en, som alltid, välskriven text på Axess MAO-blogg lustig över en ny bok sponsrad av Friends för vilken det uttalade syftet är att stoppa mobbing. Detta genom att bryta ner elevernas normer, för en person utan normer är ju mycket mer trolig att respektera andra människor?

Den som tror att antimobbingkampanjen Friends handlar om att stoppa mobbing, genom att vädja till vissa fundamentala normer, såsom att flera starka personer inte ska slå en svag, ensam person, bör tänka om. Genom någon sorts bakvänd logik har man kommit fram till att mobbing beror på – håll i er nu: för mycket normer.

”Normen står i vägen för en elevs utveckling. (…) Ungdomarna måste få vara sig själva”. Så säger Renita Sörensdotter som intervjuas i City med anledning av en ny lärobok i skolan som uppenbarligen har som syfte att befria elever från de sista rester av normsystem som de möjligtvis härbärgerar.

I boken, som alltså har som sitt yttersta syfte att motverka mobbing, ska eleverna stimuleras till att exempelvis ”ifrågasätta varför skolans litteratur domineras av manliga, västerländska författare”. Om det p-pillerknaprande rökrutegäng som trakasserar stackars Carl-Evert som snubblar över plintar men läser Strindberg redan i årskurs sju, därmed inte får tillräckligt med argument erbjuder Sörendotters bok även ett antal ”metoder” såsom ”Jakten på Nobelpriset – Känn igen Nobelpristagaren och se vilket kön den har” – allt för att diskreditera de läsglada glasögonormarna.

Man upphör ju aldrig att förvånas över de tokigheter som presenteras som självklarheter idag. Hur kan man på allvar få fram resonemanget i sitt huvud: Vi har ett problem med att vissa barn gör saker som vi, enligt våra normer att alla människor har rätt till grundläggande värdighet, anser vara förkastligt. Deras brist på normenligt beteende ska alltså lösas genom att det lilla mått av normer som de ändå har lärs bort.

Den självklara inställningen måste ju vara att det som behövs är mer normer, inte mindre. Barn och ungdommar ska visst kunna forma sin egna personlighet, men laissez faire i uppfostran är rent vansinne. För både samhällets och den enskilda personens fromma så är det självklart av största vikt att vuxenvärlden är tydlig med vilka normer som gäller, var gränsen går inom vilken det är acceptabelt att forma sin egen personlighet och utanför vilka gränser det inte handlar om personlighet utan kort och gott om felaktigt beteende.

Vissa saker är inte OK, och det har inget med frihet eller ”att vara sig själv” att göra, det är helt enkelt grundläggande krav som såväl föräldrar som skola bör vara tydliga med. Att visst beteende, som t.ex. mobbing, trakasserier och misshandel, inte är acceptabelt. Ett av grundproblemen med såväl skolan som på många andra områden i samhället är att människor i för liten mån inser och efterlever grundläggande normer för civiliserat beteende. Att egocentrism och självtillräcklighet i många sammangang ses som norm, istället för som ett brott mot normen.

Read Full Post »

Det är inte ovanligt att det fnyses lite lätt åt den politiker som vågar tala om vikten av moral i samhället. Den rätta politiska metoden är ju att tala om vad som ska förbjudas, stävjas, understödjas eller helt enkelt ses som en rättighet, inte att komma och försöka pracka på folk sina idéer genom någon förlegad moral. Är det något riktigt illa så ska det förbjudas, annars har väl varje människa rätt att göra som den vill?

Men vi kristdemokrater tillhör oftast den lilla grupp som vågar tala om att moralen i samhället normalt sett är av än större vikt än lagstiftningen för samhällets hälsa. Att det finns en poäng med att politiker använder sin plattform för att diskutera vad som är rätt och fel, inte bara var som ska vara tillåtet eller förbjudet. I längden kan man lagstifta hur mycket som helst, men lagarna är egentligen inte det som gör människor trygga utan det är det faktum att vi antar att de flesta människor vi möter dagligen har samma grundläggande moral som oss själv och därför inte kommer råna, misshandla eller döda oss. Lagarna springer till stor del ur samhällets vilja att markera mot och ytterligare reducera vissa fenomen som anses vara omoraliska.

I ett samhälle där det inte finns en grundläggande samstämmighet i moralen skulle det inte spela någon roll hur många lagar som stiftades, de skulle ändå inte kunna göra medborgarna rimligt trygga. Det kan ses på alla de platser där brottsligheten är hög: rättssamhället har svårt att kunna göra något effektivt för att minska den trots att lagen finns där. Rättsväsendet kan göra en hel del, men i slutändan måste en moralisk samsyn växa fram där man inte accepterar brottslighet för att få ett slut.

I dagens SvD kan man läsa några citat ut kvällens Uppdrag Granskning. En av de personer som säljer narkotika på nätet är intervjuad. Hans affärsidé är att sälja nya preparat innan de hinner narkotikaklassas eftersom de då är lagliga. Artikeln tar upp det faktum att han fortsatte sälja en drog efter att den hade orsakat flera dödsfall och runt 150 fall med behov av akutvård. Svaret som ges är att han inte ville slänga bort de pengar som drogen var värd:

Visst är det oerhört tråkigt att det ska vara på det sättet att folk dör, men det handlar om pengar. Man vill inte spola ner tusentals kronor i toaletten, så vi sålde slut det sista som fanns. Sen slutade vi.

Att åtgärda detta lagstiftningsvägen är dömt att misslyckas, staten kommer alltid att ligga flera steg efter de som säljer drogerna. Om man ser på moralen ur ett rättspositivistiskt sätt, dvs att det bara är fel att göra det som är olagligt och att man inte har rätt att säga vad människor får och inte får göra (”moralisera”) så länge det är lagligt, så finns det ju inget att invända mot denna killes beteende eller hans resonemang.

Här närmar vi oss det område som jag nog har allra svårast för många liberaler på: det naiva hävdandet av att allt är rätt att göra så länge man själv vill det, att andra inte har någon rätt att säga vad du ska eller inte ska göra. Gränsen för när det i allmänhet är moraliskt neutralt med olika beteenden varierar från det rättspositivistiska till ståndpunkten ”allt som inte direkt inskränker andras frihet”.

Det är ju utan tvekan de som köper och använder drogerna som gör det valet, och den som säljer kan ju inte på något sätt hävdas ha inskränkt på dennes frihet att göra valet, följdaktligen så är ju också väldigt många nyliberaler för total legalisering. För mig är det uppenbart att detta inte kan ses med bara en så förenklad frihetssyn. För mig är det uppenbart att denne 18-årige kille som säljer livsfarlig narkotika genom ett juridiskt kryphål, och som fortsätter sälja ett preparat när han vet att människor dör genom att han gör det, är moraliskt ansvarig för följderna.

Man kommer aldrig komma till en situation där rättsväsendet alltid kan straffa de som gör sådant här, men låt oss för den skulle inte låtsas som att det är moraliskt likgiltigt. Det som bör eftersträvas är att moraliska utgångspunkter blir mer självklara i samhället, att en 18-årig kille inte tycker att det är OK att orsaka andra ungdomars död för att inte förlora några tusen.

Det ska bli intressant att se programmet ikväll och se om denne kille har något mer försvar för sitt beteende, annars är det bara sorgligt och ytterligare en anledning att inte acceptera moralrelativistiska strävanden.

Read Full Post »