Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skattepolitik’ Category

De rödgröna har nu alltså kommit överens om ytterligare en skattehöjning, denna gång på bensinskatten. För som vi alla vet har ju bensinpriset sjunkit något extremt de senaste åren, så givetvis måste den beskattas hårdare…

Som Per Gudmundsson skriver så är det tråkigt att Miljöpartiet helt har släppt tanken på att det är bra om folk kan bo även utanför storstäderna. För det är just det denna fråga handlar om. Höjd bensinskatt får endast marginella miljöeffekter utan den stora effekten är att familjer på landsbygden får mycket mindre pengar att röra sig med, och på sikt till att landsbygden avfolkas ytterligare till förmån för de stora städerna.

Eftersom priselasticiteten, åtminstone på kort och medellång sikt, är väldigt låg för bensinpriset så får inte förändringar av beskattning eller pris några större effekter på hur mycket bil som körs, utan endast i hur mycket som finns kvar i plånböckerna hos de som är tvungna att köra bil. På lång sikt påverkas konsumtionen, men det troligen främst just genom att folk blir tvungna att flytta till platser där de inte måste köra så mycket bil, och inte heller då så extremt mycket på totalen.

Men låt oss vara generösa och anta att priselasticiteten för bensinpriset skulle vara 0,5 (den ligger snarare 0,1-0,3 eller däromkring). En höjning med 49 öre, från ett pris på c:a 12 kr / liter, skulle då innebära en höjning av priset med c:a 4%. En priselasticitet på 0,5 skulle då ge en konsumtionsminskning med 2%. I realiteten ligger den troligen närmare 0,8%.

Wetterstrand hoppas att denna fråga ska hinna bli bortglömd i valdebatten när det närmar sig val, så att den inte skadar deras siffror för mycket. Men denna fråga måste, tillsammans med flera andra, lyftas upp för att illustrera vad (mp):s politik egentligen handlar om idag: skattehöjningar över hela spektrat och försvårade villkor för landsbygdsbefolkningen.

Annonser

Read Full Post »

Jag sitter i salen på Kristdemokraternas riksting där vi precis har beslutat att TV-licensen ska avskaffas med röstsiffrorna 155-119.

När röstsiffrorna presenterades bröt salen ut i jubel, mycket välberättigad. Jag som i inledningen av passet höll ett brandtal i frågan som många sedan tackade mig för, är mycket nöjd.

Detta är andra motionsrikstinget på raken där den motion som jag inleder en hård debatt i vinner gehör mot partistyrelsens vilja, i ett parti som oftast inte röstar emot styrelsen. (Förra gången var det slopad kassettersättning.) Jag känner mig rätt nöjd men ska kanske inte ta på mig för mycket ära 🙂

Read Full Post »

För någon timma sedan beslutade riksdagen att slopa kårobligatoriet, en reform som kommer vara i kraft lagom till höstterminen 2010. Som en ”kompensation” för att kårens intäkter kommer minska när de inte kan tvinga den väldiga majoriteten av studenterna som inte är intresserade att betala så kommer de i framtiden få stöd av skattebetalarna. Personligen är jag inte alls så förtjust i att skattebetalarna ska behöva betala för ”studiesociala” aktiviteter, något som ofta är ett kodord för fester med billig öl.

Jag kan dock glädjas över att studenter inte längre tvingas vara medlemmar av opinionsbildande organisationer mot sin vilja. Skattestödet till kårerna är ju inte mer principiellt fel än annat skattestöd till ideella föreningar, något som jag visserligen vill fasa ut mer eller mindre helt på sikt. Men för närvarande så är det ett klart steg i rätt riktning.

Utöver den principiella frågan om föreningsfrihet så finns det en annan, i mitt tycke mycket relevant, principiell fråga här. Det är frågan om regressiv beskattning. (Scaber Nestor får vara att tacka för att jag väljer att lyfta denna eftersom han påpekade likheten med SVT när jag twittrade om kårobligatoriets avskaffande.)

Beskattning bör rimligtvis baseras på vissa moraliska principer, t.ex. att beskattningen ska vara i enlighet med hur mycket en person har möjlighet att betala och att den ska vara på tillgängliga tillgångar inte tillgångar som inte kan kapitaliseras utan allvarliga problem för den enskilde. Den bör även i någon mån vara baserad på sådant som antingen kan kontrolleras av den enskilde eller som den enskilde har tjänat på och därmed kan antas kunna betala skatt utifrån.

Kåravgiften, och i synnerhet tv-avgiften (som snart även ska betalas av den som inte har någon tv utan endast dator) följer inte dessa principer. De är istället skatter per capita, dvs per skalle. Oavsett om du lever i fattigdom eller heter Wallenberg i efternamn så ska du betala samma summa i skatt.

Detta kallas regressiv beskattning. I Sverige (och de flesta andra länder) så är skatterna huvudsakligen progressiva eller platta. Progressiv beskattning används oftast på inkomster och betyder att ju mer du tjänar destå större procent av din inkomst ska du betala i skatt (extremfallet är när Astrid Lindgren betalade 104% i skatt, pomperipossaeffekten). Platt skatt är den metod som vi använder på konsumentvaror, att du betalar en viss andel av priset på varan. Andelen är den samma oavsett din inkomst, men du betalar mer skatt i samma utsträckning som du konsumerar mer av varorna.

Regressiv beskattning är istället så fantastiskt funtad att ju mindre du tjänar, desto större andel av din inkomst betalar du i skatt. Om du tjänar 100 000 kr så betalar du c:a 2% (eller 20 promille) av din inkomst i tv-skatt, men om du tjänar 1 000 000 kr så betalar du endast 0,2% (eller 2 promille) av din inkomst i samma skatt.

Oavsett allt annat som man kan klaga på i kårobligatoriereformen så har den två så positiva effekter att man endast kan glädjas att den faktiskt skett: dels stoppas ett brott mot föreningsfriheten, och dels så blir skattesystemet i ett slag mer moraliskt än tidigare. Och nog är det beskattning idag allt, oavsett dess namn. Staten tvingar enskilda att betala pengar till något de inte själva får välja men politiker tycker att de måste betala för.

Nu kan vi bara hoppas att regeringen snarast tar mod till sig och beslutar att slopa tv-avgiften. Ska vi ha ett public service-system så är det minsta vi kan kräva av det att det finns ett uns av moralisk grund för den beskattning som finansierar det.

Read Full Post »

Det påstås en massa saker om regeringens skattesänkningar, varav en mycket stor del är rent felaktigt. Nu finns en bra resurs för att se exakt hur mycket man själv har fått i sänkt skatt genom reformerna. Även när man är medveten om hur stora sänkningarna faktiskt är så blir man lite fascinerad när man ser det svart på vitt.

www.jobbskatteavdrag.se

Det är en rejäl höjning av den disponibla inkomsten. Just särkilt för oss med låga inkomster är det markant. Än mer markant är att de självutnämnda representanterna för låginkomsttagare ville stoppa detta, och i olika mån åter vill sänka vår disponibla inkomst.

Read Full Post »

Jag tycker det är intressant att jämföra effekterna av jobbskatteavdraget med ett lönepåslag, och sedan fundera över varför LO är så emot det. Om man kollar på tabellen på regeringens hemsida och räknar bakåt lite så kan man se vilken reallöneökning som avdraget innebär.

För en inkomst på 150 000 / år: 8,2% ökad inkomst motsvarande ca 11,0% i bruttolöneökning

För en inkomst på 250 000 / år: 8,1% ökad inkomst motsvarande ca 11,4% i bruttolöneökning

För en inkomst på 350 000 / år: 7,4% ökad inkomst motsvarande ca 10,6% i bruttolöneökning

Och detta är ju givetvis utifrån att man inte har fått någon vanlig löneökning, annars blir den sammantagna effekten än större. Men det kanske är helt logiskt för LO att bli frustrerad och upprörd över att dess medlemmar får sådana lönehöjningar? Vanja Lundby-Wedin kallar ofta dessa skattesänkningar för orättvisa och annat hemskt, men varför om jag får fråga mig? Hennes medlemmar tjänar ju rätt rejält på dem. Kan det vara så att hon inte riktigt kan skilja på sin roll som socialdemokrat och som LO-ordförande? Kanske dags att de gör som i Danmark och ansöker om skiljsmässa från socialdemokraterna. Tänk vilken chockerande situation, ett LO som är mer intresserad av sina medlemmars väl och ve än av att Mona Sahlin ska få kontor i Rosenbad!

Nej, jag skämtar bara. En sådan situation är ju otänkbar. Alla vet ju att valrörelser är en fackförenings främsta uppgift…

Read Full Post »

Det är fascinerande att följa Fru Sahlins försök att plocka poäng på konjukturnedgången. I en Brännpunktare idag så radar hon upp hur hemskt passiv regeringen är och varför staten borde få mer av våra pengar. Det intressanta i detta anser jag vara att se nuvarande utspel i sitt lite längre sammanhang. Det var inte så länge sedan som (s) upprört talade om hur hemskt fel det var att ge låg- och medelinkomsttagare lägre skatt, det skulle ju elda på konjukturen för mycket. Man lyfter till och med upp i denna artikel att de varnade för att regeringens politik skulle leda till arbetskraftsbrist, dvs att den alltför effektivt skulle bekämpa arbetslösheten.

Nu är man fortfarande upprörd över att låg- och medelinkomsttagare får sänkt skatt, för det är fel åtgärd i en lågkonjuktur. Nu borde man istället dra tillbaka en del av skattesänkningarna och istället höja statens utgifter med nya bidrag och utgifter, som ”stimulans”.

I högkonjuktur är skattesänkningar alltså stimulans, som är fel, och när det blir lågkonjuktur så är skattesänkningar inte stimulans och är därför fel. Det fascinerande är att det alltid verkar vara rätt konjukturpolitik att öka statens utgifter, höja bidragen och ytterligare begränsa den del av vanliga löntagares inkomster som vi får behålla själva.

Det är som jag har hävdat vid många tillfällen (dock inte tidigare på bloggen). Acceptans av  en keynesiansk ”aktiv konjukturpolitik” leder till att man höjer skatter och offentliga utgifter i lågkonjuktur, som stimulans. I gengäld så höjer man skatten och de offentliga utgifterna i högkonjuktur också, när det går så bra så måste man ju genomföra ”reformer”.

Det blir i alla fall olidligt tydligt varför skatterna i Sverige tidigare alltid bara har gått åt ett håll, uppåt…

Read Full Post »

Nyheten om att Björn Ulvaeus har vunnit sin skattetvist och nu får tillbaka 85 miljoner kronor i tidigare inbetalad skatt är egentligen mer intressant ur ett annat perspektiv än de som pressen väljer att anlägga. Det som är det verkligt intressanta är att ta sig en funderare på hur systemet fungerar när man hamnar i tvister med skatteverket. Den vanliga principen för rättssystemet är ju att du är oskyldig tills motsatsen är bevisad, och att du vid en ekonomisk tvist blir tvungen att betala i det fall dommen faller mot dig. När du tvistar med skatteverket så är dock dessa principer helt bortblåsta. Det är i princip som om grundantagandet är att alla pengar tillhör staten, och du ska vara glad om du tillåts behålla några.

För att kunna överklaga ett skattebesked så måste du först betala in det belopp som du bestrider. Läs det igen, om du anser att skatteverket har försökt beskatta dig på ett felaktigt belopp, säg dubbelt så mycket som du äger, så får du inte bestrida detta krav utan att betala in pengarna. Och om du inte har dem? Synd för dig. Man skulle ju då kunna anta att när skatteverket inte ens behöver vänta på att få rätt innan de kan ta pengarna, att de åtminstone ska behöva bevisa att du ska betala in dem i efterhand? Glöm det, i en skattetvist så är det du som ska bevisa varför du inte ska betala, dvs varför du är oskyldig.

Ja visst, jag kan förstå en massa praktiska argument för varför det skulle bli så mycket krångel och folk som smet från skatt om vanliga rättsstatsprinciper fick gälla. Men ser man det så, då har man valt att utgå från statens synvinkel och ignorera den enskilde. Vilken glädje är det för den enskilde som kan krossas av en obarmhärtig byråkrati, att färre kan smita från skatt? I all rättsskipning i övrigt så gäller principen att hellre låta en skyldig gå fri än dömma en oskyldig, men inte när staten vill ha pengar.

Nej fram för ett regelverk som bygger på rättssäkerhet, och som sätter skyddet av den enskilde före skatteverkets vilja att sätta åt så många skattesmitare som möjligt. Människorna finns inte till för staten. Punkt.

Read Full Post »