Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Socialpolitik’ Category

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

Annonser

Read Full Post »

Johan Westerholm (s) har på sin blogg skrivit en bra krönika om människans behov av bekräftelse, av att ses som den människa och person som man är, att inte betraktas med likgiltighet av sina medmänniskor. Om hur omgivningens betraktande av människan som någon värd känslor och uppmärksamhet för sig själv är nödvändigt för den enskildes känsla av människovärde. Den är väl värd att läsa.

Jag håller med om den grundläggande analysen, och detta är en viktig anledning till att jag tycker kristdemokratin är sympatisk, men även till att jag är kritisk till den moderna välfärdsstaten (Givetvis finns i båda fallen även andra anledningar).

Missförstå mig inte, det är nödvändigt och självklart att det offentliga tar ett yttersta ansvar för de som annars inte kan klara sig, och som inte har ett annat skyddsnät som tar emot dem. Men jag är mycket kritisk till en allt omfattande stat som försöker överföra allt ansvar för medmänniskan till ”det gemensamma” och som trycker in den enskilde i en allt snävare ram av godkänt liv, allt för att passa systemet.

När ansvaret för medmänniskan i allt större grad tas över offentliganställda och i mindre mån av närstående och människor som ideellt engarerar sig för de som behöver deras hjälp, då förändras också allt mer det bemötande som den enskilde i en svår situation får.

När hjälpen och stödet i vanliga fall kommer från närstående som bryr sig eller medmänniskor som engagerar sig för den som har det svårt, då möts också den som behöver hjälp och stöd av andra som engagerar sig och bryr sig om just denna för dess egen skull.

Det offentliga å sin sida kan aldrig visa samma individuella omtanke utan är i grunden likgiltig för den enskilde, hur mycket systemet än stödjer denna. De tjänstemän och utredare som hanterar den som söker stöd kan vara hur medkännande och engagerade som helst men gör det i rollen av anställd, någon som objektivt och neutralt ska hantera alla de som denne möter.

Vi kristdemokrater talar ofta om att syskonskap och solidaritet sker människor mellan, inte genom lagstiftning. Detta är en viktig komponent i vad det handlar om. Att så ofta det går klara sig själv, och när det fallerar i så stor mån som möjligt kunna få hjälp och stöd just för att man själv är viktig, att man är någon som andra bryr sig om, inte för att riksdagen har beslutat att den kategori av människor som man själv för stunden tillhör ska få något till dels.

När staten tar över för mycket ansvar för medmänskligheten så leder det också till att människor i allt mindre mån anser sig behöva engagera sig för sina medmänniskor, ”det där är ju det offentligas uppgift att lösa”. Samtidigt leder det väldiga skatteuttag som en allomfattande stat kräver till att färre och färre har möjlighet att dels klara sig utan ekonomiskt stöd, och dels att ta ansvar för människorna i sin närhet när de behöver stöd.

Särskilt drabbas givetvis de mest utsatta, de som kanske inte har en familj som uppmuntrar en. När den enda som man kan vända sig till för stöd är det offentliga, till systemet, ja då är det nog inte svårt att efter tid mer och mer tappa sin tro på det egna människovärdet.

Read Full Post »

Den senaste tiden har debatten om aktiv dödshjälp åter blossat upp. Jag tycker det är en sorglig debatt, i det avseendet att jag önskar att vi inte ens skulle behöva diskutera detta. För mig är den mest grundläggande principen för all politisk verksamhet respekten för människolivets okränkbara värde. Det innebär att ingenting värderas högre än människolivet, och ställer sig i bjärt kontrast till den utilitaristiska synen på livet som idag är rätt vanlig – där livets värde räknas utifrån hur givande, gott eller lyckligt ett liv kan anses vara. Ur detta perspektiv är det fullt rimligt att människor bör få hjälp att ta livet av sig när det inte längre är värt att leva, medan det med mitt synsätt blir självklart att aktiv dödshjälp inte är rimligt, på samma sätt som dödsstraff inte kan vara rätt.

Utöver den rent principiella argumentationen så finns det ett tydligt problem med att människor dels ofta genomgår en period med dödslängtan i samband med att de blir förlamade eller dylikt. En av de artiklar som svenskan har publicerat är skriven av just två personer som har upplevt detta själva. Man ska inte heller glömma risken att många sjuka och/eller gamla kan känna en, rättmätigen eller ej, yttre press att inte ligga omgivningen och de närstående till last. Bara själva möjligheten till att en läkare kan avsluta ens liv bidrar till att luckra upp den absoluta respekten för människolivet i såväl det lilla som det stora.

Engqvist och Hulting lyfter samtidigt i sin artikel upp en mycket viktig poäng: antingen så måste vi acceptera ett system där vem som helst som nu känner att det är nog ska ha samma ”rätt” till hjälp att ta livet av sig, oavsett om det är en gammal och sjuk person eller en deprimerad 19-åring som blivit dumpad av sin respektive, eller så måste vi ställa upp regler och principer för vilka liv som är mindre värda att levas, vilka människor som i grund och botten sägs ha ett lägre människovärde. Jag skräms av bara tanken på att Sveriges Riksdag skulle börja med ett dylikt rangordnande.

Read Full Post »

Det var en del som blev rätt upprörda på KDUs senaste riksmöte att jag hade mage, i såväl motion som talarstol, hävda att systembolagets försäljningsmonopol snarare motverkar än bidrar till de alkoholpolitiska målen och borde slopas. Systembolaget har idag en marknadsandel på 56%, vilket även om det är lite högre än de siffror som talades om för något år sedan, fortfarande gör det till ett löjligt påstående att systemet kontrollerar alkoholtillförseln i Sverige, eller att det på något reellt sätt faktiskt minskar möjligheterna för minderåriga att få tag på alkohol.

Ett av sätten att minska mängden smuggelsprit och hembränt är att sänka skatten på systemets alkohol, men det kommer med allra största sannolikhet innebära en konsumtionsökning. Ett alternativt sätt att minska tillförseln av ”icke-systemsprit” är att öka tillgängligheten, utbudet och graden av specialisering hos de inhemska legala alternativen. Ett öppnande för licensierade butiker på alkoholdrycksmarknaden skulle möjliggöra specialinriktade butiker, samt kunna öka tillgängligheten för de drycker som konsumeras mer regelbundet vilket skulle minska incitamenten till att privatimportera själv och därmed mängden billig sprit som finns lagrad i källare runt om i landet. Det minskar tillgången på den allra billigaste och för ungdomar mest tillgängliga källan för sprit, smuggel.

Effekten kanske inte skulle bli så enorm, men för att bibehålla ett statlig monopol så bör man kunna påvisa att det har någon väldigt tydlig positiv effekt. Någon sådan effekt kan inte skönjas, utan troligen motverkar det faktiskt syftet. Monopolet bör därför slopas.

Read Full Post »

Trots en hel del tendentiöst och olämpligt innehåll i artikeln, som att jämföra äktenskapslagen med apartheid så är det glädjande att även expressens ledarredaktion ser det anmärkningsvärda i att Folkpartiet ”Liberalerna” ställer ultimatum på att få köra över Kristdemokraterna i regeringen till förmån för just ett mindre liberalt förslag än det kompromissförslag som Hägglund har föreslagit.

Regeringen har kunnat fungera så bra trots att den innehåller fyra olika partier just för att man har varit tydlig med principen om att alla fyra partier måste kunna stå bakom alla förslag som regeringen lägger. Det är då fascinerande att (fp) anser att man ska kasta ut den principen och därmed faktiskt äventyra grunden för hela allianssamarbetet, och allt detta för att försäkra sig om mindre liberal politik!

Världen är bra underlig ibland, och folkpartiet tillhör något av det mest underliga i den. Om liberaler någonsin gör statskupp så är nog det mest sannolika skälet att kunna tvinga folkpartiet byta namn…

(Mitt tidigare inlägg om saken kan läsas här)

Read Full Post »

Idag har någon mycket ovanligt hänt. Christer Sturmark (Humanisterna), Anders Arborelius (Katolska Kyrkan), Sten-Gunnar Hedin (Pingst) med flera skriver en gemensam Brännpunktare, och de är överens i sak! De skriver gemensamt om ett kompromissförslag i äktenskapsfrågan som innebär att staten reglerar ett rent juridiskt avtal om samlevnad, och kyrklig vigsel då blir ej juridiskt bindande. Denna samlevnadslag skulle då vara könsneutral, för att homosexuella par inte ska behöva få ett annat ord använt om sina juridiska samlevnadsförehavanden. Effekter skulle bli att kyrkorna skulle bli fria att själva definiera sitt äktenskapsbegrepp, och man slipper mycket av de absurda kraven på att kyrkorna ska tycka rätt (och därmed basta!)

Jag anser själv att det bästa vore om det klassiska äktenskapet kvarstod i lag med den därav följande särställningen det får, och att lagen sedan öppnas upp för civilrättsliga avtal rörande samlevnad. Då markeras äktenskapets särställning, samtidigt som staten inte lägger sig i och reglerar all annan samlevnad. Då kan homosexuella par, sambos, kombos, mambos och alla andra varianter som kan kommas på få bestämma själva hur och i vilken grad de vill ha juridisk reglering av sin samlevnad, oberoende av ifall den är romantisk eller endast praktisk. Nu har jag ju dock inga illusioner om att jag kommer få som jag vill i denna fråga, utan man får anpassa sig efter verkligheten. Utifrån verkligheten så tycker jag att förslaget i artikeln är rätt bra.

Det intressanta är ju dock att detta förslag är nästan precis det som Göran Hägglund har lyft upp som ett förslag till kompromiss för att möjliggöra en överenskommelse inom regeringen. Detta noteras dock bara mycket försiktigt i en mening, medan man i inledningen av artikeln verkar vilja få det till att alla partierna i regeringen har låst sig och att detta externa förslag skulle behövas för att lösa låsningen.

Den låsning som finns är inte från kristdemokraterna, vi inser att vi inte kan få som vi vill och försöker då i denna fråga precis som i alla andra hitta en lösning som alla fyra allianspartier kan vara överens om. Någon liknande vilja till samarbete syns dock inte från de andra allianspartierna. Där står man på sig, inget annat än statligt reglerat könsneutralt äktenskap kan accepteras. Att staten lägger sig i mindre av hur människor lever är nämligen djupt oliberalt. Som liberal är det viktiga inte vad du tillåts, utan att staten uppmuntrar detsamma. Eller?

Jag är inte liberal, och tycker följaktligen inte att det är självklart att staten alltid ska hålla sig neutral till hur folk lever sina liv, dock att den hållningen är en god utgångspunkt i de flesta frågor. Om jag får välja så ser jag hellre att staten håller händerna borta från viktiga områden än att den går in med tokigheter och negativ påverkan. Erfarenheten säger också att det väldigt ofta blir just tokigheter som kommer när politiker ska påverka saker, och min grundläggande reflex blir därför att det är säkrast att de för det mesta inte lägger sig i alls. Jag kan därför acceptera den föreslagna kompromisslösningen, dock inte förslagen om att i övrigt behålla äktenskapslagstiftningen, men göra den könsneutral.

Det är fascinerande att den enda fråga som Reinfeldt och de liberala allianspartierna inte verkar kunna tänka sig att komma överens i alliansen om är en där alternativet är att välja en kompromiss som är mer liberal än ursprungsförslaget. Om man nu ska ge upp den grundläggande principen i samarbetet, att alla partier ska kunna stödja förslagen som läggs, vore det inte smakfullt av så kallat liberala partier att göra det till förmån för ett mer liberalt förslag, inte för ett mindre liberalt sådant?

Read Full Post »

Så som ofta blir har jag roat mig lite med att läsa om ett ämne på Wikipedia, denna outsinliga källa av information kring alla tänkbara områden, åtminstone om den inte är rent provinsiellt svensk. Har nu läst lite om olika statistiska ”paradoxer”, felslut och missuppfattningar vilket kan vara både lustigt och skrämmande att relatera till diverse påståenden som man har hört göras i debatten. Statistik är ju otroligt ofta använt som slagträ i den politiska debatten, och väldigt ofta då (oftast troligen helt oavsiktligen) felaktiga eller (troligen inte lika oavsiktligen) tveksamma tolkningar av fakta samt ibland rent semantiska vilseledanden utifrån korrekt tolkad statistik.

En av de exempel jag har sett mest av den senaste tiden är påståenden kring att socialbidragen ökar i kommunerna. Påståendet brukar ofta vara i en form liknande: ”kostnaden för socialbidrag ökar i nästan hälften av Sveriges kommuner”. Jag har inte gått tillbaka till källan (Sveriges kommuner och landsting) för att se hur statistiken ser ut och kan därför inte säkert säga att mina tolkningar av påståendena är rätt, men om jag har tolkat det fel och det budskap som man vill få fram (andelen av befolkningen som lever på socialbidrag ökar) vore korrekt utifrån statistiken så borde det vara det påståendet som görs eftersom det är ett klart mer effektivt påstående att använda sig av i debatten.

SvDs redovisning av socialstyrelsens statistik säger också att antalet socialbidragstagare minskade 2006-2007 vilket tillsammans med att de konkretiseringar som jag har hört över statistiken talar för att mycket av ökningarna, där sådana har skett, är kopplade till att antalet flyktingar i introduktion har ökat, något som jag själv är konkret medveten om eftersom jag sitter i nämnden som hanterar flyktingintroduktionen i Linköping och kan se att antalet har ökat. Utifrån detta så vågar jag nog drista mig till att göra antagandet att det inte är andelen, och troligen inte heller antalet socialbidragstagare i landet som helhet som ökar.

Jag kan nu spontant se flera möjliga felslut i påståendet, där en är att även om kostnaderna för socialbidrag faktiskt ökade i alla kommuner så skulle detta inte automatiskt innebära en faktisk ökning av mängden utbetalda socialbidrag utifall att den totala ökningen var mindre än ökningen av socialbidragsnormen samt kommunernas konkretiserande av denna med hänsyn tagen till vilken typ av socialbidrag som har utbetalats (fullt eller reducerat). Jag vet ju dock inte om statistiken som refereras till har kompenserat för automatiska uppräkningar eller inte.

Det mer intressanta baserar sig på det lilla ordet ”nästan” och det faktum att andelen kommuner som kvarstår med exakt (eller nästan exakt) samma kostnad för socialbidrag torde vara minimal. Att kostnaden ökar i ”nästan hälften” av kommunerna betyder helt enkelt att kostnaderna ökade i (rimligen) någonstans mellan 30-49% av kommunerna. Detta betyder med största sannolikhet att kostnaderna minskade i majoriteten av Sveriges kommuner, vilket ju inte alls låter så illa. Denna tolkning stämmer också med övrig information som jag har hört om detta.

Read Full Post »