Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arkitektur’

DN rapporterar om att ett anskrämligt 50-talshus i Stockholm som ”anses vara ett av de främsta svenska exemplen på Le Corbusiers arkitektoniska idéer” kanske kommer rivas ”i onödan” eftersom den platsen kanske inte kommer användas för den nedgång till Citybanan som är skäl att rivningen planeras.

Själv kan jag faktiskt inte se hur rivning av ett hus enligt ”Le Corbusiers arkitektoniska idéer” någonsin skulle vara onödigt. Om det finns något som i ett slag skulle göra våra städer mycket vackrare och trevligare så vore det om så många hemska Le Courbusier-artade hus som möjligt revs, helst till förmån för hus som inte är en plåga att betrakta. Men om Citybanan kan användas som ursäkt, så fine by me.

I detta fall skulle en rivning göra denna del av Klara, runt Klarakyrkan, mycket trevligare oavsett om marken behövs för en ny uppgång eller inte. Om något behöver ersätta den nuvarande bygganden så bygg ett nytt bostadshus i stil med det äldre som står bredvid och som lyckades klara sig igenom demoleringen av gamla Klara.

För att citera Theodore Dalrymple så hör historien om Le Corbusier snarare till kriminalhistorien än till arkitekturhistorien.

Read Full Post »

Jag tänkte nu fortsätta med min understundom skamlösa marknadsföring av Axess Magasin, Sveriges utan tvekan bästa och mest relevanta tidskrift. Som den mer trogne läsaren vet så har jag ett aktivt intresse för frågor rörande arkitektur och stadsplanering med huvudinriktning på hur denna mer kan inriktas mot att skapa stadsmiljöer som invånarna kan trivas i. Jag har tidigare bloggat om frågor anknytet till detta t.ex. här och här.

Senaste numret av Axess har glädjande nog just tema arkitektur. I princip allt som skrivs i ämnet i numret är värt att i sig rekommendera, allt från ledarartikeln och Alain de Bottons sammanfattning av teserna från hans senaste bok till Theodore Dalrymples sågning jämte fotknölarna av den rent tragiskt hemske Le Corbusier.

Även om jag anser att flera av de andra artiklarna var i sig mer läsvärda, och artikeln ibland kommer väl nära att landa i rena personattacker, så kommer ändå den bästa one-linern i detta nummer från Dalrymples text:

[…] historien om Le Corbusier hör snarare till kriminalhistorien än till till arkitekturhistorien […]

För att även bidra med ett ytterligare lästips så rekommenderar jag läsarna att införskaffa den bok av Alain de Botton som ligger till grund för hans artikel. Även om det är uppenbart att han och jag inte alltid drar jämt i vår skattning rörande diverse arkitektoniska kvalitéer så kan jag inte finna något markant att anföra mot de resonemang och teser han framför.

Ref: de Botton, A. (2006) ”Lyckans arkitektur”  Köping, Brombergs Bokförlag AB. ISBN 91-85251-97-6

Tyvärr ter det sig som att boken är slutsåld för närvarande och inte planerad för någon ny tryckning än så länge, men den är väl värd att införskaffas om möjligheten öppnar sig.

Jag rekommenderar även givetvis en prenumeration på Axess Magasin, då behöver du inte missa något av det intressanta innehåll som däri infinner sig. För även i detta nummer finns stora mängder med läsvärda artiklar som faller utom temat för dagen.

Read Full Post »

I samband med att jag igår satt och läste i senaste numret av Axess Magasin så hände det där spännande som man ibland upplever. En kort referens i en av artiklarna fick mig att inse att jag faktiskt hade använt mig av en viss tankegång samtidigt som jag inte tidigare har varit medveten om den på ett så krasst plan. Tanken var den egentligen ganska självklara att den stora skillnaden mellan klassisk och den (huvudsakliga) moderna synen på konst och ofta annnan kultur, är skillnaden mellan att bedöma slutprodukten och dess kvalitéer för sig ställt emot att i bedömningen istället utgå från skapandeprocessen och konstnärens bakomliggande motiv eller syften med verket.

Man kan givetvis inte hårddra den principen för mycket, men den innehåller en hel del sanning. Klassiskt sett så kan ett konstverk eller annan estetisk skapelse ha olika syften, det må vara att bibringa en känsla av skönhet, av det sublima, eller annat önskvärt känsloläge. Det kan också handla om att få betraktaren att tänka till eller ifrågasätta något. Syftena kan variera, men det återkommande är att det är verket i sig som ska ha dessa kvalitéer. Kunskap om processen bakom ett verk kan bidra till uppskattningen av det, och ge en extra nivå genom att betraktaren kan beundra eller kritisera konstnärens hantverk, men är inte av avgörande betydelse för möjligheten att uppleva och uppskatta verket när det betraktas åtskiljt från den kunskapen.

Idag så är mycket av konsten egentligen helt ointressant på ett estetiskt plan, och bidrar inte i sig till några nya tankar hos betraktaren. Ibland kan en del verk bli mer intressanta när man får konstnärens budskap förklarat för sig, men ett verk som kräver detta för att vara intressant är ett verk som inte är av intresse i sig. På samma sätt produceras en hel del ”konst” som medvetet är oestetisk till sin natur, och som inte bär något budskap alls, utan där det är konstnärens skapandeprocess eller föremålens historik som syftar till att vara det ”egentliga” verket.

Extremfallet av detta är ju olika former av performancekonst. Där skapas ju oftast inget av bestående karaktär, utan processen har uttryckligen reducerats till ett egenmål. Nog kan sådana ”verk” ibland vara intressanta, och visst kan det ibland vara intressant med ett konstverk där historiken är budskapet, men då när detta är undantag bland konsten, inte när det är regel. I dag ser man ytterst sällan något av den klassiska konsten, särskilt om man åsyftar figurativ konst av klassiskt snitt. I en miljö där klassisk figurativ konst är regel så kan det bidra med något att skapa ett verk som inte i sig är målet, men en konstscen som reduceras till att handla om sådana verk separerar sig obönhörligen från befolkningen i stort. Denna situation avspeglar sig ju även inom arkitekturen, där anskrämliga byggnadsverk kan släppas fram med hänvisning till olika budskap som arkitekten menar sig utgå från.

Att ställa i innerstaden kanske?

Att ställa i innerstaden kanske?

Missförstå mig rätt. Folk får gärna hålla på med denna typ av konst om de så önskar, men jag tänker inte acceptera att den är norm för arkitekturen eller för den offentliga konsten. Arkitektur, särskilt i stadsmiljö, och offentlig konst måste ha som syfte att skapa estetiskt tilltalande miljöer för människor att bo och vistas i. Ska en staty uppföras i en stadskärna så ska det vara en staty vilkens estetiska kvalitéer kan förstås och uppskattas av gemene man. Det ska inte krävas att någon förklarar bakgrunden eller budskapet med statyn för att den ska kunna uppskattas. Krävs det så har man inte valt statyn för dess lämplighet som offentlig utsmyckning, utan för att ge konstnären och en snäv krets av insatta en känsla av tillfredsställelse.

I grund och botten anser jag att det handlar om just detta: en narcissism från konstnärers och bedömmares sida. Man förkastar skönheten, och ser ner på konst som förstås och uppskattas av gemene man. Istället lyfter man fram konst som bekräftar konstnären, och som samtidigt bekräftar de som förstår den, eftersom de tillhör en krets av insatta. Det ironiska i det hela är ju att denna moderna konst enligt retoriken ofta ska vara mer öppen och mer kunna närma sig vanligt folk och deras vardag. Mindre elitistisk och narcissistisk helt enkelt.

Det finns en anledning att vi fortfarande intresserar oss för, och uppskattar, konst skapad av konstnärer som är döda sedan århundraden eller årtusenden. Den är nämligen skapad med verket som mål, och dess kvalitet mäts i hur verket uppfattas av betraktaren. Detsamma gäller nästan all klassisk arkitektur, den tilltalar oss även om stilarna kan skilja sig enormt. Väldigt mycket moderna byggnadsverk betraktas istället som fula av antingen majoriteten eller en väldigt stor minoritet, något som i mina ögon borde ses som ett gigantiskt misslyckande.

Read Full Post »

Det är sällan en artikel publiceras som dels klargör så bortglömda med viktiga saker, vilka man kunde önska var självklarheter, och samtidigt lyckas göra en så bra omedveten poäng, som artikeln i gårdagens DN om att vacker konst, eller det estetiskt tilltalande rent allmänt, konkret minskar upplevelsen av smärta.

En av de viktigare slutsatserna av detta framgår redan i artikeln, att vi radikalt borde ändra tänk när vi utformar sjukhusmiljöer. Förståelsen för det skönas vikt för att sjukdomstid ska upplevas som mindre tung har ofta tillåtits påverka miljöernas utformning inom den pallativa vården, för att göra patienternas sista tid i jordelivet mer angenäm.

Självklart borde man anamma denna tanke inom all vård, även de som man hoppas ska överleva förtjänar en vårdvistelse som är förknippad med så lite smärta som möjligt och som upplevs som så behaglig som möjligt. Det är ju inte någon hemlighet att en persons sinnestillstånd och förväntningar spelar stor roll i hur kroppen både reagerar och läker. Flera anledningar finns alltså till att försöka ska vackra sjukhusmiljöer.

Men varför låta det stanna där? Jag vågar nog säga att det sköna ger mer än smärtlindring, utan även bidrar till det allmänna välbefinnandet och minskar stresskänslor. Denna tanke har ju under långa perioder setts som en irrationell och därmed smått reaktionär sådan. Man bör utgå från det funktionella som måttstock inte det sublima har credot varit. För en materialistisk socialism så är detta säkert logiskt, men för den som uppfattar människan som mer än en intelligent maskin så är det naturligt att sådant som skönhet är ett mänskligt behov.

Den svenska funktionalismen (”funkis”) var ju något av den (mer eller mindre) fria världens höjdpunkt i detta krassa rationella tänkande vad gäller arkitektur och design. Men titeln som oöverträffade mästare i denna konst tillfaller onekligen Sovjetunionen, med dess kommunistiska syskonstater på goda andraplaceringar.

Många av våra svenska stadsmiljöer är rent anskrämliga, och de betongkollosser som byggts i den svenska rationalismens anda står som ständiga påminnelser över vad som vi så ofta saknar i det dagliga livet: trevliga, vackra miljöer att leva i. Både magnifika och imposanta miljöer såväl som gemytliga och egenartade dito fyller en roll och kan var för sig skapa en känsla av skönhet som i sällsynta fall kan närma sig det sublima. Miljöer bestående av fyrkantiga betongkollosser kan aldrig skapa den typen av skönhetskänslor, vare sig de är färgade av klotter, målade eller betonggrå. 

Belfast City Council (dvs stadshuset i Belfast)

Lokaler och miljöer brukade av det offentliga är i Sverige oftast perfekta exempel på anskrämliga sådana, något som inte med nödvändighet måste vara fallet. I utlandet är det inte alltid lika självklart att det offentliga måste skapa eller välja tråkiga och fula miljöer, utan där eftersträvas ibland just vackra och ofta imponerande byggnader. Äldre offentliga byggnader är i de flesta länder ofta bra exempel på byggnader utformade för att vara vackra. 

Jag tror nog att människor skulle må lite bättre och trivas lite mer om våra stadsmiljöer bara byggdes med lite mer perspektiv åt just skönhet och vad som bildar en estetiskt tilltalande enhet med omgivningen.

Nu reagerar ju några och tänker att inte kan man bara tala om det vackra, skönhet ligger ju i betraktarens öga och skiljer sig mellan männiksor och över tid. Till viss del är detta givetvis sant, men till viss del är det felaktigt. Många försök har gjorts att förklara betongkollosser för vackra, genom att hävda att skönheten låg i dess rena struktur och rationella konstruktion, dvs på ett mer intellektuellt plan än den mer klassiska tanken om skönhet.

Jag vågar faktiskt sträcka mig till att hävda att det finns saker som är objektivt sköna och saker som är objektivt fula. Vana och förtrogenhet med en viss stil eller estetik tror jag kan förstärka de positiva och sköna dragen hos det som hör till denna, samtidigt som ovana vid en viss estetik kan bidra till att man snarare märker de negativa dragen hos denna, men i grund och botten så finns det något man inte riktigt kan sätta fingret på, den objektiva skönheten hos det man betraktar.

Idag är det populärt med en subjektivistisk syn på det mesta, så även på skönhet. Det finns en vilja att se allting som direkt eller indirekt har med människan att göra som socialt konstruerat, något jag inte är en förespråkare av. Jag tror istället på det objektivas existens. Ja, det finns och kommer alltid finnas gråzoner, oavsett vilket område vi talar om, och nej, jag hävdar inte att jag kan säga hur allting faktiskt är eller att det inte finns socialt skapade aspekter av det mesta. Min uppfattning är att det finns en objektiv verklighet, både rent materiellt och vad gäller ett mer metafysiskt plan, oberoende av vår uppfattning om denna. Vi har förmågan att närma oss och förstå mer av denna verklighet, men försök att beskriva eller definiera den i sin helhet kommer aldrig lyckas. Vi kan genom empiri, teori och filosofi skapa regler och samband som i olika mån beskriver verkligheten, men jag tror inte att dessa någonsin kan fånga den faktiska verkligheten i hela sin prakt och komplexitet.

Utöver denna objektiva verklighet så skapar vi genom kultur och samspel ett socialt och intellektuellt ramverk som både kan gå utöver det rent objektiva och även i olika mån sträva i motsatt riktning mot (men inte övervinna) det objektiva. Detta tycker jag får ett tydligt uttryck just i frågan om vad som är det sköna, och om något verkligen kan vara sublimt. Här kommer den omedvetna poängen i artikeln in i spelet. Jag syftar då på sista raden:

De här personerna var inga konstexperter, så vissa av tavlorna som de valde som ”fula” betraktas som mästerverk inom konstvärlden.

Jag vet ju nu inte vilka tavlor det var fråga om i den refererade undersökningen, men jag kan ha några allmänna reflektioner i ämnet. Dels så finns det idag en väldig tendens inom konstvärlden att i hög grad lägga större fokus på det budskap som ett konstverk vill framföra eller på en intellektuell/rationell skönhetsbefinition och mindre på den mer instinktiva känslomässiga skönhetsaspekten. Något som jag skulle vilja sätta i direkt kontrast till den klassiska skönhetstanken, som manifesteras t.ex. i sökandet efter det sublima. Men dels så kan ju även något vara en form av mästerverk på ett mer tekniskt plan eller genom att effektivt skapa en sinnesstämning hos betraktaren annan än den som skapas vid en upplevelse av skönhet.

Misstolka mig inte, man kan helt klart förstå och beskriva mycket av det som ger skönhet på ett intellektuellt plan, men då är vi inne på beskrivningar baserade på den objektiva verkligheten inte försök att omskapa verkligheten och dess effekter utifrån teoretiska resonemang.

Vad är då min slutsats i allt detta? Jo att perspektivet i högre grad måste ändras vad gäller stadsplanering och arkitektur. Mindre tyngd bör läggas på att projekt ska vara ”nytänkande” eller ”moderna” och mer på utifall den instinktiva upplevelsen är av skönhet, och hur byggnaden bidrar till en tilltalande helhet i statsmiljön. Om vi äntligen kunde lämna den sorgliga epoken då våra stadskärnor i varierande grad omformades till gråa och tråkiga miljöer bakom oss så kanske vi kan börja sträva efter att istället skapa stadsmiljöer som det är en glädje att vistas i.

Read Full Post »