Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘estetik’

Jag tänkte nu fortsätta med min understundom skamlösa marknadsföring av Axess Magasin, Sveriges utan tvekan bästa och mest relevanta tidskrift. Som den mer trogne läsaren vet så har jag ett aktivt intresse för frågor rörande arkitektur och stadsplanering med huvudinriktning på hur denna mer kan inriktas mot att skapa stadsmiljöer som invånarna kan trivas i. Jag har tidigare bloggat om frågor anknytet till detta t.ex. här och här.

Senaste numret av Axess har glädjande nog just tema arkitektur. I princip allt som skrivs i ämnet i numret är värt att i sig rekommendera, allt från ledarartikeln och Alain de Bottons sammanfattning av teserna från hans senaste bok till Theodore Dalrymples sågning jämte fotknölarna av den rent tragiskt hemske Le Corbusier.

Även om jag anser att flera av de andra artiklarna var i sig mer läsvärda, och artikeln ibland kommer väl nära att landa i rena personattacker, så kommer ändå den bästa one-linern i detta nummer från Dalrymples text:

[…] historien om Le Corbusier hör snarare till kriminalhistorien än till till arkitekturhistorien […]

För att även bidra med ett ytterligare lästips så rekommenderar jag läsarna att införskaffa den bok av Alain de Botton som ligger till grund för hans artikel. Även om det är uppenbart att han och jag inte alltid drar jämt i vår skattning rörande diverse arkitektoniska kvalitéer så kan jag inte finna något markant att anföra mot de resonemang och teser han framför.

Ref: de Botton, A. (2006) ”Lyckans arkitektur”  Köping, Brombergs Bokförlag AB. ISBN 91-85251-97-6

Tyvärr ter det sig som att boken är slutsåld för närvarande och inte planerad för någon ny tryckning än så länge, men den är väl värd att införskaffas om möjligheten öppnar sig.

Jag rekommenderar även givetvis en prenumeration på Axess Magasin, då behöver du inte missa något av det intressanta innehåll som däri infinner sig. För även i detta nummer finns stora mängder med läsvärda artiklar som faller utom temat för dagen.

Read Full Post »

Jag ser en artikel i SvD som uppvisar ytterligare av dessa de absurda kreationer som av någon form av felriktad välvilja kallas kläder och reflekterar över om det finns något språkbruk som blir mer felaktigt än användandet av ”mode” för att beskriva det som bärs under promenerande på catwalks vid de stora ”modevisningarna”.

Plaggen har ytterst sällan något att göra med det som människor annars bär, och intrycket blir att de designas mest utifrån principer om att de ska sticka ut så mycket som möjligt från det som folk finner tilltalande, dvs från vad som i mer dagligt tal faller under rubriken mode, eller från god smak för den delen.

Det tycks mig som ytterligare ett exempel på den konstruerade, negativt definierade och för den delen antiestetiska estetik som kulturradikalismen ”bidrar” med. På en estetik där det definierande är hur mycket verket kan avvika från vad människor finner smakfullt, och följdaktligen hur lite mening som verket kan innehålla.

OK, jag är nog lite för hård. Visst syns plagg som är en mer extrem form, en produkt i tangentens riktning, av kläder och stilar som människor kan välja att bära, och som därmed kanske kan hävdas säga något om vilken klädmässig estetik som faktiskt råder i ”verkligheten”, men jag kan inte säga att det är något som verkar vara det definierande draget inom området.

När jag skriver detta så känns det som att jag projicerar en markant bitterhet, och vet inte riktigt om det är den känslan jag vill ge. Snarast är detta likväl som flera tidigare inlägg jag skrivit bitar i en väv av ömsom uppgivenhet och ömsom irritation över hur det är beskaffat med områdena kultur och estetik idag.

En irritation över arkitektur som står i motsats till vad människor vill ha i sin boendemiljö, över konst där det högsta goda i ett verk är att folk blir upprörda och/eller sårade och över mode där målet är att ingen skulle vilja bära det.

Var verkligen den där gamla tanken att estetik handlar om det vackra och sköna så hemsk?

Read Full Post »

Jag utlovade tidigare ett sammanfattande inlägg om den kulturkonservatismdebatt som har pågått på expressens kultursida. Detta är inte det, utan jag tänkte skjuta in ett extra inlägg innan det där jag går in lite mer på en aspekt av det kulturkonservativa synsättet, det absoluta i kulturen, med viss utgångspunkt från Johan Lundbergs ursprungliga inlägg. Sägas ska att jag inte vet i hur hög grad mina tankar sammanfaller med hans, utan jag försöker endast ge min korta reflektion över ett område som inte har behandlats i den mån det förtjänar i den pågående debatten.

Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga konsten som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet.

Detta måste ändå sägas vara kärnan i det kulturkonservativa budskapet. Att det finns någon form av absolut estetik, att ett verk kan ha en inneboende skönhet eller annan karaktär som den enskilde i mer eller mindre mån kan närma sig förståelse av men som på det mest grundläggande planet inte definieras utifrån den förståelsen. En estetik som vi i kulturen på olika vägar närmar oss i samspel mellan vår natur och vårt förstånd men som troligen är ouppnålig.

Dessa hos verket inneboende kvalitéer är sådana att vi kan tala om bättre eller sämre konst och att vi kan säga att något är mer betydelsefull kultur. Kontexten kan till viss del bidra som nyckel till verkets innehåll men verkets kvalitet kan dock inte i sig skapas genom den.

Då kulturen inte kan ses främst utifrån sin situation så kan man inte förkasta historiens kultur och det som tidigare generationer har lyckats skapa. Även om kulturyttringar från historien och särskilt andra kulturer understundom kan vara svårare att nå, då kontexten som ovan sagt bidrar till förståelse och förenklar närmandet till den estetik som verket illustrerar, så är dess kvalitéer i grunden oberoende av den förståelsen.

Samtidigt så skapar historiens kultur en grund av förståelse och en bas att bygga på för att skapa verk av bestående värde och med inneboende estetiska kvalitéer. Detta tror jag är en av de största anledningarna till att så mycket av dagens kultur är av en art som för andra än de närmast sörjande inte kan sägas bidra med något estetiskt av vikt. Ett markerande mot estetiska ideal är mer sannolikt att skapa något oestetiskt än att bidra med något som är mer estetiskt tilltalande.

Read Full Post »

Jag började i anslutning till att jag testade Linger in Shadows, ett intressant experiment med TV-spelsmediet då det inte egentligen är ett spel utan en interaktiv demo, fundera över demokulturens status som kulturform. Vi är idag i ett läge då det är lika självklart för större tidningar att avhandla datorspel som de senaste biofilmerna. Jag kan dock inte påminna mig när jag senast läste något om demos i en dagstidning.

Demokulturen har ju alltid haft karaktären av undergroundkultur, men är intressant i så mån att den snarare har känslan av högt än lågt över sig. Jag kan inte säga att det är ett område som jag har någon vidare expertis på, jag har faktiskt ytterst lite koll på vad som händer på den scenen, vad som produceras och vad som är värt att kolla närmare på.

Men högkultur för mig handlar ofta om just sökandet efter det rena och vackra i en viss uttrycksform eller kapacitet. Där operan arbetar i gränslandet för vad som kan presteras med den mänskliga rösten som verktyg, där baletten arbetar med de rena rörelserna och människokroppens estetik och där måleriet arbetar med färger, former och miljöer så arbetar demos med teknikens yttersta gränser för att se vad som är möjligt att åstakomma inom dess ramar och exakt var de går.

Jag fascineras av kombinationen av de två dragen, estetik som skapas bara för sin egen skull och att detta görs i ett medium som medvetet är begränsat. Den som skapar ett demo arbetar inom de snäva ramar som skapas av en viss dataarkitektur, oftast har det handlat om plattformar med mycket begränsad kapacitet, som inte är gjorda för att prestera ens i närheten av det som man försöker pressa ut ur den. Och idag är det vanligt att man medvetet arbetar inom väldigt snäva egenuppsatta ramar för att fortfarande låta det hela handla om hur mycket som kan göras med lite. Vanligt är t.ex. att demona får vara max 64 kB eller t.o.m. 4 kB stora totalt, eller att man använder sig av en gammal plattform.

Det handlar om att med minimala medel och otrolig uppfinningsrikedom skapa något som endast får sin funktion i det estetiska resultatet samt i fascinationen över att någon lyckas göra så mycket med så lite. Givetvis så finns det ju allt från lite halvdåliga försök till sådant som i princip är mästerverk men det är en nisch inom kulturen som får mindre uppmärksamhet än vad den förtjänar.

För en jämförelse till ett annat område så kan man nog närmast likna de restriktioner som demos ofta skapas inom med de mer eller mindre uttalade kraven på specifika versmått som har varit gällande under olika epoker och i olika språk. Där det som uppmärksammas är vad som skribenten lyckas skapa inom dessa givna ramar.

För att se lite exempel på vad det handlar om så gå till scene.org och DTV.

Read Full Post »

Debatten om kulturkonservatismen på Expressens kultursida fortlöper alltjämt utan tendens till att ebba ut. Det är nog som Ann Heberlein skriver i sitt inlägg: ”Att inta en kulturkonservativ hållning i Sverige år 2008 är verkligen inget för den som vill ligga på latsidan”. Det verkar inte finnas något som upprör och orsakar så mycket förnumstiga genmälen som just denna fråga, vilket bekräftas av Göran Greider: ”Kulturkonservatism? Inför detta ord känner jag ett kristallklart hat välla fram”.

Greiders tes att bildning och kunskap om kulturarvet försämrar kulturen ter sig för mig så långsökt att jag knappt vet hur jag ska bemöta den. Skulle Dan Andersson, som Greiders exempel lyder, ha blivit en bättre skribent utifall att han inte hade utbildat och förkovrat sig? Jag tror att något annat gömmer sig bakom detta resonemang, och i kommande stycken gör Greider det för uppenbart vad hans egentliga poäng är: han definierar kulturradikalism som att kämpa för arbetarklassen och tydliggöra förtrycket, men det kulturkonservativa är att inte låta sådana verk publiceras.

En debatt om ett så angeläget ämne försvåras ju avsevärt om de debatterande inte ens kan komma överens om vad det är de debatterar, vilket för mig verkar vara denna debatts akilleshäl. Det kulturradikala och ”antiestetiska” projektet har kommit så långt på sin resas väg att det för många inte ens går att se eller förstå alternativet. Man kan inte förstå vad det är vi som har en kulturkonservativ hållning egentligen är ute efter.

Jag kan dock förstå att en marxist som Greider inte kan begripa påståendena om objektiv estetik och vikten av det sköna, då det på många sätt står som en djupt rotad antites till hela marxismens ideologiska projekt. Det är det understundom ickerationella, det som finns bara för att det gör våra liv lite bättre, utan att det kan fördelas eller beskrivas av världsförbättrande politiker, ej heller skapas av desamma.

Debattens deltagare kommer nog alltid gå förbi varandra i argumentens ekorrhjul där de materialistiskt eller dialektiskt rotade deltagarna är förblindade från att se det större kosmos av upplevelser och kunskap som mänskligheten igenom hela historien har sökt omfatta och innefatta.

Read Full Post »

Ibland kommer det mer tydligt fram vad en skribent menar i en text än vad den själv försöker med. Elise Karlssons svarJohan Lundbergs artikel i Expressen om en ny kulturkonservatism i framskridande. Lundberg presenterade en analys av kulturens situation och det kulturradikala problemet som jag i stora delar finner korrekt. Han identifierar följande tre faktorer i kulturföreträdarnas behandling av kulturen som tydligt har bidragit till dagens situation:

1. Bejakandet av en med tiden alltmer banal modernistisk tankefigur enligt vilken nya estetiska uttrycksformer alltid överträffar de gamla, och där överskridandena av och utmaningarna mot äldre tiders formspråk uppfattats som kvalitetskriterier.
2. Nedvärderingen av den egna kulturtraditionen, vilken har ansetts förtryckande på grund av att den härbärgerat ålderdomliga föreställningar om till exempel kön och ras.
3. Dominansen av postmodernistisk teoribildning, där alla konstnärliga uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T.S. Eliot.

Och här tycker jag att han i stora delar har funnit kärnan i kulturens problem och orsaken till det synbara föraktet för högkultur som frodas. Samtidigt känner jag att vissa aspekter lämnas ut i den uppställningen, men jag är väl medveten om att det retoriskt rätta är att hålla sig till tre huvudpunkter.  Som jag tidigare har skrivit så indentifierar jag två ytterligare problem i viljan att rationalisera estetiken och en överbetoning på skapandeprocessens betydelse. Jag ser dock att de två aspekterna till del sammanfaller med punkt ett och tre i Lundbergs uppställning, så de har beröring till varandra.

Lundbergs slutpoäng är ju också väl värd att reflektera över, kanske särskilt för mer vänsterinriktade personer. När kulturen behandlas så framträder en syn på klassisk kultursyn (den kulturkonservativa synen) som elitistisk och gammalmodig då den framhäver vissa verks högre kvaliteter över andra och vissa kulturformer som av djupare intresse än andra, vilket då skulle vara förtryck i någon form. Lundberg gör jämförelsen med matbranschen. Vem skulle få för sig att motverka ”förtryck” där genom att kräva att McDonalds värderas lika högt som en trestjärnig lyxkrog? Nej, där har även vänstern av idag (dock inte alltid historiskt) oftast insett att målet ju måste vara att tillgängligöra det som är bättre för större grupper.

Elise Karlsson skriver sedan en upprörd replik på Lundbergs text där hon tyvärr i stort inte bemöter de konkreta punkter av kritik som han framförde, men något värt att uppmärksamma kommer dock framåt slutet av artikeln:

De bor i stället i ett land där den västerländska civilisationen alltid varit mer av en framtidsvision än något vi nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Där alla människor och inte bara en klass har tillgång till kulturen, och rätten att definiera vad kultur innebär.

samt

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle, har jag fortfarande inte hört Johan Lundberg och hans kollegor framföra något övertygande argument för.

Det framkommer alltså med stor tydlighet att det som på ett grundläggande plan gör att Karlsson inte kan ställa sig bakom en klassisk kultursyn, eller acceptera värderandet av kulturyttringar som faktiskt olika bra, eller sköna om man så vill, är att klassisk kultur är ”borgerlig”. På ett grundläggande plan är det alltså samma skäl som gjorde att de små vänstersekterna på slutet av 60-talet förkastade nästan allt i det nuvarande samhället, eller att socialistiska stater alltid producerar den mest anskrämliga arkitekturen: det är inte proletärt nog, eller om man så vill, allt gammalt måste brytas ner och ersättas med något annat i färden mot du sköna nya värld.

Personligen uppfattar jag hela hennes artikel och resonemang som djupt elitistiskt. Elitism ligger inte i att man erkänner vissa hierarkier inom kulturen utan i att man hävdar sig ha en så mycket mer substantiell förståelse för vad som är av vikt att man förkastar den kultur som har producerats och förädlats av alla de generationer som har kommit före oss, samtidigt som man, som Karlsson, antyder att den fattige eller arbetaren inte kan ta till sig och njuta av klassisk högkultur.

Lundberg sammanfattar en del av kommentarerna på hans artikel på Axess MAO-blogg.

Read Full Post »

I samband med att jag igår satt och läste i senaste numret av Axess Magasin så hände det där spännande som man ibland upplever. En kort referens i en av artiklarna fick mig att inse att jag faktiskt hade använt mig av en viss tankegång samtidigt som jag inte tidigare har varit medveten om den på ett så krasst plan. Tanken var den egentligen ganska självklara att den stora skillnaden mellan klassisk och den (huvudsakliga) moderna synen på konst och ofta annnan kultur, är skillnaden mellan att bedöma slutprodukten och dess kvalitéer för sig ställt emot att i bedömningen istället utgå från skapandeprocessen och konstnärens bakomliggande motiv eller syften med verket.

Man kan givetvis inte hårddra den principen för mycket, men den innehåller en hel del sanning. Klassiskt sett så kan ett konstverk eller annan estetisk skapelse ha olika syften, det må vara att bibringa en känsla av skönhet, av det sublima, eller annat önskvärt känsloläge. Det kan också handla om att få betraktaren att tänka till eller ifrågasätta något. Syftena kan variera, men det återkommande är att det är verket i sig som ska ha dessa kvalitéer. Kunskap om processen bakom ett verk kan bidra till uppskattningen av det, och ge en extra nivå genom att betraktaren kan beundra eller kritisera konstnärens hantverk, men är inte av avgörande betydelse för möjligheten att uppleva och uppskatta verket när det betraktas åtskiljt från den kunskapen.

Idag så är mycket av konsten egentligen helt ointressant på ett estetiskt plan, och bidrar inte i sig till några nya tankar hos betraktaren. Ibland kan en del verk bli mer intressanta när man får konstnärens budskap förklarat för sig, men ett verk som kräver detta för att vara intressant är ett verk som inte är av intresse i sig. På samma sätt produceras en hel del ”konst” som medvetet är oestetisk till sin natur, och som inte bär något budskap alls, utan där det är konstnärens skapandeprocess eller föremålens historik som syftar till att vara det ”egentliga” verket.

Extremfallet av detta är ju olika former av performancekonst. Där skapas ju oftast inget av bestående karaktär, utan processen har uttryckligen reducerats till ett egenmål. Nog kan sådana ”verk” ibland vara intressanta, och visst kan det ibland vara intressant med ett konstverk där historiken är budskapet, men då när detta är undantag bland konsten, inte när det är regel. I dag ser man ytterst sällan något av den klassiska konsten, särskilt om man åsyftar figurativ konst av klassiskt snitt. I en miljö där klassisk figurativ konst är regel så kan det bidra med något att skapa ett verk som inte i sig är målet, men en konstscen som reduceras till att handla om sådana verk separerar sig obönhörligen från befolkningen i stort. Denna situation avspeglar sig ju även inom arkitekturen, där anskrämliga byggnadsverk kan släppas fram med hänvisning till olika budskap som arkitekten menar sig utgå från.

Att ställa i innerstaden kanske?

Att ställa i innerstaden kanske?

Missförstå mig rätt. Folk får gärna hålla på med denna typ av konst om de så önskar, men jag tänker inte acceptera att den är norm för arkitekturen eller för den offentliga konsten. Arkitektur, särskilt i stadsmiljö, och offentlig konst måste ha som syfte att skapa estetiskt tilltalande miljöer för människor att bo och vistas i. Ska en staty uppföras i en stadskärna så ska det vara en staty vilkens estetiska kvalitéer kan förstås och uppskattas av gemene man. Det ska inte krävas att någon förklarar bakgrunden eller budskapet med statyn för att den ska kunna uppskattas. Krävs det så har man inte valt statyn för dess lämplighet som offentlig utsmyckning, utan för att ge konstnären och en snäv krets av insatta en känsla av tillfredsställelse.

I grund och botten anser jag att det handlar om just detta: en narcissism från konstnärers och bedömmares sida. Man förkastar skönheten, och ser ner på konst som förstås och uppskattas av gemene man. Istället lyfter man fram konst som bekräftar konstnären, och som samtidigt bekräftar de som förstår den, eftersom de tillhör en krets av insatta. Det ironiska i det hela är ju att denna moderna konst enligt retoriken ofta ska vara mer öppen och mer kunna närma sig vanligt folk och deras vardag. Mindre elitistisk och narcissistisk helt enkelt.

Det finns en anledning att vi fortfarande intresserar oss för, och uppskattar, konst skapad av konstnärer som är döda sedan århundraden eller årtusenden. Den är nämligen skapad med verket som mål, och dess kvalitet mäts i hur verket uppfattas av betraktaren. Detsamma gäller nästan all klassisk arkitektur, den tilltalar oss även om stilarna kan skilja sig enormt. Väldigt mycket moderna byggnadsverk betraktas istället som fula av antingen majoriteten eller en väldigt stor minoritet, något som i mina ögon borde ses som ett gigantiskt misslyckande.

Read Full Post »

Older Posts »