Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘familjen’

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

Annonser

Read Full Post »

I debatten efter Charlies artikel om vikten av att minska mängden splittrade familjer så är en vanlig utgångspunkt från motståndare att detta innebär, med Felix Königs ord ”den klassiskt kristdemokratiska fortsätt-var-gift-trots-att-äktenskapet-känns-miserabelt-inställningen”. Dvs om ett par har problem så är alternativen att leva ett miserabelt liv eller att skilja sig så att man kan bli lycklig igen, tills nästa gång problem uppstår. Och om det är så, ja då är det ju hemskt av oss att anse det som något positivt om familjer tar sig igenom problem och inte splittras.

Det är därför kul tajming när SvD publicerar en kort rapport om en amerikansk studie där par vars relation var ”stadigvarande och allvarligt olycklig” erbjuds parterapi för att kunna förbättra sin relation. Resultatet är att hälften kunde hjälpas till att bearbeta sina problem, och en tredjedel av hela gruppen faktiskt löste dem och kunde fortsätta sin relation utan detta bagage.

Det jag med detta vill säga är att världen inte är så svart-vit. Lösningen behöver inte vara att splittra familjen för att det finns problem. För barnen är det positivt om föräldrarna kan hålla ihop och det är därför något eftersträvansvärt. Från politiskt håll är givetvis slutsatsen att vi bör öka möjligheten för par som känner att de behöver stöd och hjälp att få denna.

Read Full Post »

Mycket huvudlöst skrivs av politiker och politisk aktiva i princip varje dag. Nu tänkte jag dock fokusera på ett enskilt sådant exempel. Helene Sigfridsson (mp) skriver på sin blogg en respons till Charlie Weimers artikel i gårdagens Aftonblaska ”Splittrade familjer är ett samhällsproblem”.

Om vi börjar i slutet så klargör Sigfridsson att det i hennes tycke är bakåtsträvande att vilja minska mängden splittrade familjer. En slutsats som måste härledas till en syn på skilsmässor som framsteg. Jag för min del ser inte riktigt varken enskilda skilsmässor i allmänhet eller ökat antal skilsmässor överhuvudtaget som ett framsteg, och jag tror faktiskt inte att de flesta som skiljer sig eller deras barn i allmänhet uppfattar skilsmässan som något i sig positivt, något som borde önskas.

När man sedan går till det mer konkreta så blir det rent barockt. I Sigfridssons värld så har sämre ekonomisk situation, saknad möjlighet till avlastning i vardagslivet och en allmänt mer utsatt situation för ensamföräldrar givetvis inget att göra med att man har skiljt sig eller skaffat barn utan en motpart som tar delat ansvar för avkomman. Jag vet inte i vilken värld som Sigfridsson lever i, men i min värld så har försämrade omständigheter på grund av ett val en given koppling till att man har gjort det valet.

Varken jag eller KDU anser att man kan tvinga föräldrar att stanna ihop om de finner det nödvändigt att skilja sig, och vill möjliggöra en dräglig tillvaro även efter en skilsmässa, men vi låter inte detta landa i att vi ska uppmuntra skilsmässor. Om det är något statistik och forskning gör ofrånkomligt klart så är det att en sammanhållen familj där barnen kan växa upp med båda sina föräldrar under samma tak är en av de viktigaste faktorerna för dessas framtida lyckade liv. Man kan tala om brottslighet, resultat på arbetsmarknaden, skolresultat eller nästan vad man önskar, att växa upp med en ensam förälder eller med splittrade föräldrar försämrar barnets chanser inför framtiden.

Att då som politiker, istället för att försöka främja splittrade familjer, försöka stödja familjer och göra det enklare för dem att klara sin vardag så att man minimerar de problem som i tidens fullkomnande kan leda till en skilsmässa, ja det ter sig för mig som något helt självklart. Uppenbarligen är det inte så självklart om man är miljöpartist.

Read Full Post »

Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Read Full Post »

Roland Poirier Martinsson skriver bra och i mitt tycke helt korrekt på SvDs ledarsida om Kristdemokraterna. Han rör vid vad jag ser som partiets två problemområden i dagsläget: dels så finns en ovilja att röra vid ”hårda” frågor, och då kanske inte främst skattefrågor o.dyl. utal lag och ordning, rättsväsende. Men dels även den enorma skräck som partiets ledning ständigt uppvisar mot att sticka ut och få skit från opinionsbildare.

Han noterar att vi har enormt duktiga och sympatiska företrädare men att detta inte räcker, till skillnad mot vad en del gärna vill tro. Partiet måste även börja fundera över hur man faktiskt når väljare som kan tänkas rösta på oss. Idag verkar strategin sedan ett antal år vara en fortsättning på det som tog oss till riksdagen: slipa av kanterna och idiosynkrasierna. Det var till viss del nödvändigt för att omvandla partiet till ett riksdagsmoget parti, men idag får det som främsta effekt att allt görs för att reducera incitamenten att rösta på oss.

Visst skulle det som partiföreträdare vara trevligt om alla tyckte om oss, och ingen kallade oss för fula namn i debatten, men det enda sättet att uppnå det är att samtidigt vara totalt ointressant, dvs inte heller vara en parti som någon tycker så bra om att de väljer att lägga sin röst på det. Idag bygger vi grunden för att vara andra- och tredjehandsval hos en hel massa människor, men samtidigt förstahandsval för alltför få.

Vi måste våga sticka ut och acceptera att debattörer, såväl socialister som liberaler, kommer skälla ut oss efter noter med jämna mellanrum. De är inte vår potentiella väljarbas. För att ta ett bra konkret exempel: det finns ingen anledning att lägga krut på att marknadsföra oss som ett bra parti i HBT-frågor. För den som anser att de frågorna är det viktigaste så kommer inte kristdemokraterna vara ett val ändå. Krasst men sant.

I gengäld så finns det en hel del frågor där vi tydligt kan ta (eller marknadsföra) ledartröjan, frågeområden där vi sticker ut, men samtidigt har en bra och folkligt förankrad politik, alternativt där vi har extra mycket trovärdighet att ta striden. Jag tänker på frågor som:

  • Stärk familjen. Konkreta förslag för att göra familjers vardag och ekonomi bättre.
  • Trygghet och brottsbekämpning. Fånga brottslingarna, straffa dem och se till att vanligt folk kan känna sig trygga i vardagen.
  • Moral och ansvarstagande. Människor har ett ansvar för sig själva och sin omgivning. Solidaritet och ansvar går inte genom skattesedeln.
  • Ta strid mot genusflummet. Våga säga att statistik inte är detsamma som jämställdhet, och att könen är jämställda men att alla inte därmed ska göras till androgyna experiment.

Kort sagt frågor där kristdemokraterna kan stå starka, som är ideologiskt förankrade och där vi hamnar i konflikt med tyckare och övriga partier. Konflikter människor mellan är av ondo, konfliktlinjer i politiken är det sätt via vilket man kan attrahera nya väljare. Kristdemokratiska politiker är ofta väldigt intresserade av att kompromissa och hitta lösningar, att samarbeta kort sagt. Detta är av godo, men om man inte samtidigt vågar stå på sig och ta strid i debatten så kommer partiet inte locka nya väljare och inte heller vrida samhällsdebatten i vår riktning.

Man får inte i detta glömma klassiska frågor som sjukvård, äldreomsorg m.m., men måste samtidigt inse att detta inte primärt är frågor som får människor att vid valurnan lägga ner en kristdemokratisk valsedel. Inget parti kommer ta strid för att de vill ha sämre sjukvård eller äldreomsorg. Visst deras politik kan leda till det, men vi kommer inte kunna etablera någon rimlig konfliktlinje i sådan mån att det räcker.

De frågeområden jag räknade upp, och även de som Roland PM nämner, är däremot sådana att vi kommer få mothugg. Att tala om familjen som något positivt och nödvändigt för samhället är inte populärt i stora delar av opinionsbildarsfären. Väljarkåren är däremot något annat. Den sitter inte på SR eller Aftonbladet. Och det är väljarna vi är intresserade av. Om SR och Aftonbladet väljer att attackera oss, så bra, det leder till att vi får uppmärksamhet och att våra förslag debatteras. Då kommer vi kunna nå alla de väljare för vilka kristdemokraterna realistiskt kan bli förstahandsval.

Read Full Post »