Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frihet’

Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Annonser

Read Full Post »

Detta skriver jag med anledning av Johan Ingerös förklaring till varför han har skrivit om och intresserat sig så mycket för konservatism och kristdemokraterna det senaste året. Även om han har en lite annan utgångspunkt än jag själv och därför uttrycker sin analys i aningen mer instrumentella termer så har han rört vid något av det som jag känner är kärnan för min egen politiska självuppfattning, det sansade och tämligen icke-ideologiska perspektivet som motvikt till de radikala politiker som till varje pris ska förverkliga vad de har kommit fram till är det bästa för människorna.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min ideologiska hemvist, jag anser mig höra till såväl kristdemokratin som konservatismen (utöver vilket jag även brukar tillfoga att jag är frihetlig), två idétraditioner som fungerar bra tillsammans, mycket för att de har vissa mycket fundamentala grunder gemensamma, men även för att båda i mångt och mycket stammar och växer inom samma tanketradition, låt vara att det finns konservativa tanketraditioner som inte är förenliga med kristdemokrati och kristdemokratiska politiker och politiska förslag i diverse länder som inte rimligen kan hävdas vara förenliga med konservatism.

Men viktigare för mig är att kristdemokratin säger mer om vad som är ett gott liv och vilket håll som samhället bör utvecklas åt, men i sin mer politiska form relativt lite om hur detta ska gå till. Konservatismen å sin sida har mycket klarare perspektiv över hur politiken bör arbeta och vilken typ av praktisk verksamhet som är moralisk att använda för att sträva mot den önskvärda riktningen (jfr social ingenjörskonst). En del blir väldig tyvärr väldigt provocerade av att man som jag stödjer båda dessa när partiet jag är aktiv i bara hävdar en av dem som sin grund.

Etiketterna är egentligen i allra högsta grad irrelevanta för mig. Jag bryr mig inte i grunden nämnvärt om vilka jag ska klassas under, men har givetvis som alla andra att förhålla mig till dem och i viss mån arbeta inom dem. Just detta är nog dock ett av mina mest markant konservativa drag. Jag läser med intresse och vilja att förstå böcker och texter skrivna av de mest olika människor just eftersom jag inte tror på perfekta ideologiska system eller åsiktspaket. Till skillnad mot många radikala nyliberaler och socialister så är jag inte egentligen intresserad av ”vinst” för ”min” ideologi eller att med alla medel få fram ett samhälle i enlighet med någon tänkt idyll som jag har. Jag ser hellre att jag får igenom lite reformer jag önskar så länge det sker med respekt för människorna som påverkas av dem än att jag får igenom många om det kräver att jag tvingar fram förändringarna med varje medel.

Jag är därmed också mycket mer intresserad av en god och balanserad samhällsutveckling där människors liv förbättras enligt det bästa jag kan utröna om hur detta kan ske utan att försöka tvinga fram ”en ny människa”, än vad jag är av att försöka främja acceptansen av ett epitet eller stödet för enskilda partier och rörelser. Kortfattat är mitt engagemang i ett parti (kristdemokraterna) något jag sysslar med för att främja en god utveckling, inte för partiets egen skull. Om jag vid någon tidpunkt skulle känna att mitt parti är viktigare för mig än anledningarna att jag var aktiv där så skulle jag avsluta mitt engagemang. Men då jag känner att kristdemokratin harmoniserar mycket väl med mina (må vara ickefinitiva) politiska mål och i sin grund innefattar en hälsosam ödmjukhet inför den egna förträffligheten så känner jag mig väl hemma där.

Mer intressant finner jag dock vara fundamentan för politiken och åsikterna. Jag bryr mig om de idéströmningar som leder fram till olika politiska indelningar, om moraliska fundament för politik, verklighets- och förnuftsbaserade ståndpunkter, att politiken och politiker ska grunda sin verksamhet från en välförankrad och internaliserad moralisk kompass som inte är teoretiserande utan sprungen ur livet och samvetet själv,  samt den mycket enkla grunden att människor och deras liv är grunden för all politik, inte det offentliga, inte ideologier och inte storstilade abstrakta ideal över nya samhällen som politiker vill skapa.

På grund av min stora skepsis till abstrakta ideologiska tankekonstruktioner och ideal om människan som är mer grundade i hur hon borde vara än hur hon är så är jag både väldigt frihetlig, jag tror att vi måste ge den enskilda människan, den enskilda familjen och de små gemenskaperna större utrymme att skapa sig ett gott liv efter eget huvud då dessa med största sannolikhet kommer lyckas bättre än om vi på ett gemensamt och abstrakt plan försöker skapa det åt dem. Men även naturligt väldigt avig till alla, oavsett hur lovvärda deras målsättningar må vara, som är så övertygade om att de kommit fram till korrekta sanningar om samhället och människan att de kan använda näst intill alla medel för att uppnå det.

Jag tror inte på att människor skapar något som ens kan liknas vid ett perfekt samhälle under en minarkistisk stat och avskyr nyliberalismen såväl för denna tanke som för dess abstrakta ideologiserande och, i realiteten, hänsynslöshet till de som hamnar i kläm mellan ”det fria samhällets” stolar. Men jag tror verkligen inte heller på att politiker och ideologer kan skapa nya bättre människor eller ett perfekt samhälle. Den som försöker med det kommer alltid bli tvungen att förtrycka den enskilde, tvinga den till liv och livsmönster som den inte önskar och därigenom motverka allt vad ett gott liv heter. Jag tror därmed på hög grad av frihet men att den totala friheten (särskilt om den innehåller även frihet från allt vad normer heter) är totalitär.

Missta dock inte allt detta för att jag skulle vara subjektivist, nihilist eller någon annan -ist som inte håller höga ideal för viktiga. Jag tror utan att skämmas på att det finns en objektiv moral och att rättvisa (även om det i hög grad är något mycket kopplat till egen upplevelse) är ett tydligt ideal att sträva mot och ha för ögonen som i någon mån kan fångas och beskrivas. Jag har även klara och tydliga tankar om hur man från ett politiskt eller filosofiskt perspektiv kan försöka definiera vad som är ett gott liv. Jag tror bara inte att detta goda liv har så mycket att göra med att några abstrakta principer är uppfyllda eller att livet eller samhället är strukturerat enligt ett exakt diagram för hur det ”borde” vara. Jag tror även att detta goda liv såväl skiljer sig markant från människa till människa som att det är förknippat med gemensamma drag och i diskursen kan beskrivas och sammanfattas genom diverse relativt generella principer.

Read Full Post »

Detta är ett nästan textfritt inlägg. Istället bibringar jag er läsare helt enkelt några sevärda youtubeklipp med Margaret Thatcher.

Read Full Post »

Är det verkligen för mycket begärt att Moderaterna inte ska ta aktiv ställning mot människors rätt och frihet att bestämma över sina egna liv? Att de inte helhjärtat ska anamma den sociala ingenjörskonstens människosyn? Nu föreslås det dock från den interna arbetsgruppen att de ska göra just detta, att staten ska bestämma vem som ska vara hemma med barnen hur många dagar i varje familj.

Vi får nu bara hoppas att nya moderaternas ledning tar sitt förnuft till fånga och inser att minskad frihet för familjerna inte bara är katastrofalt ideologiskt för varje sant borgerlig politiker, utan även är en synnerligen dålig väljarmagnet. Det är att öka centrifugalkraften på alliansens väljarunderlag, utan motsvarande centripetalkraftsökning.

Det glädjer mig att Stefan Attefall är så tydlig som han är med att detta inte är något som kan accepteras. Vad sägs om:

Den här moderata arbetsgruppen verkar fullständigt ha missat att det faktiskt kan vara skillnad på vad en politiker vill att människor ska göra kontra vad man har rätt att tvinga människor till.

eller varför inte:

Det verkar vara så att man inte har den ideologiska kompassen tydlig för sig, utan mer verkar vara ute efter någon slags modern anpassning till tidsandan som finns i den politiska eliten. Men jag tror att man missar fullständigt vad vanliga människor upplever och känner.

Det är den typen av tydliga och ideologiska klockrena kommentarer som gör att man glädjer sig över att vara kristdemokrat.

För att gå in i en lite perifer del av denna diskussion så irriterar jag mig rejält på begreppet ”individualiserad föräldraförsäkring”. Det är bara ett sätt för borgerliga företrädare att kunna få det att smaka lite bättre på tungan när de inför kvotering och statlig kontroll över familjers fria val.

Föräldraförsäkringen är individualiserad sedan länge: den är kopplad till ett specifikt barn. Föräldraförsäkringen finns inte till för att föräldrar ska få lite extra semester, utan för att barn har ett behov av sina föräldrar, och allra mest så under den allra första tiden. Det är den individen som det handlar om.

Alla ytterligare regleringar handlar bara om att politiker får för sig att de vet bättre än människor själva hur de ska ta hand om sina barn och hur de ska leva sina liv. Det är den typ av politik som borgerligheten har att bekämpa, inte befordra. Att man måste förklara det för folkpartister är ju ingen skräll, men kan vi inte åtminstone få slippa att behöva förklara det för moderater?

Läs även hos Charlie och Ingerö.

Read Full Post »

Om skillnaden mellan kulturkonservatismen av idag och på 60-talet skriver PJ Anders Linder, med utgångspunkt från två artiklar och de debatter som följde dem: Johan Lundbergs ”Smakrevolt”-artikel och den därefter följande debatten (vilken ännu inte har ebbat ut helt), samt den intervju med Gunnar Biörck som inledde ”trolöshetsdebatten”.

När kulturkonservatismen vid tiden för Biörckintervjun var det etablerades röst och av ovana hade svårt att försvara och berättiga sig själv, så är dagens kulturkonservatism och kulturkonservativa en mer tydlig, självsäker och kraftfull skara.

Det har ett tag nu med jämna mellanrum talats om konservatismens återtåg, och om att de konservativa värdena åter är i ropet. Men på inget politiskt område ter det sig så korrekt som det gör på kulturens. Även om kulturkonservatismen är en liten och av dagens etablissemang föraktad riktning, så är det där styrkan finns idag.

Linder markerar även något mycket viktigt, det att debatten om kulturen inte är något avskilt område för sig. De kulturradikalas triumf sammanfaller med att de kan ta över medier och akademi. Kulturen hänger intimt samman med båda dessa områden, även om skälen till detta främst finner sin grund i kulturkonservatismen. Han tar även upp friheten som ett konservativt stridsrop i kulturdebatten.

Fast nu ifrågasätts den radikala hegemonin av en kulturkonservatism som har skakat dammet av sig. När Johan Lundberg och hans meningsfränder talar för Traditionen handlar det om vikten av att få tillgång till de gemensamma minnen och referensramar som utgörs av historia, klassiker och språk. Den nya kulturkonservatismen försvarar en idé istället för en position. Den går inte ut på kontroll utan på kunskap som väg till upplevelser, kommunikation och mänsklig utveckling. Friheten har blivit ett konservativt värde: en frihet som kan växa med studier, läsning och reflexion. En nyckeluppgift för skola och universitet måste vara att öppna dörrar in till denna frihet.

Jag anser att han har helt rätt i sin analys. Det i mångas ögon troligen ironiska resultatet av kulturradikalismen blir en inskränkthet och ensidighet där endast ”det rätta” accepteras. En miljö där det verkligt goda och värdefulla nekas den som suktar efter mer, och där yta ges som enda svar till den som strävar efter djup.

Kulturkonservatismen är det som idag står för att våga öppna perspektiven och dra lärdom av det som andra människor har gjort, och för att ge tillgång till de jättars axlar som vi själva står på men från vilka kulturradikalismen har kämpat för att kollektivt kasta oss ut.

(Även på Tradition & Fason)

Read Full Post »