Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konservatism’

Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Annonser

Read Full Post »

Detta skriver jag med anledning av Johan Ingerös förklaring till varför han har skrivit om och intresserat sig så mycket för konservatism och kristdemokraterna det senaste året. Även om han har en lite annan utgångspunkt än jag själv och därför uttrycker sin analys i aningen mer instrumentella termer så har han rört vid något av det som jag känner är kärnan för min egen politiska självuppfattning, det sansade och tämligen icke-ideologiska perspektivet som motvikt till de radikala politiker som till varje pris ska förverkliga vad de har kommit fram till är det bästa för människorna.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min ideologiska hemvist, jag anser mig höra till såväl kristdemokratin som konservatismen (utöver vilket jag även brukar tillfoga att jag är frihetlig), två idétraditioner som fungerar bra tillsammans, mycket för att de har vissa mycket fundamentala grunder gemensamma, men även för att båda i mångt och mycket stammar och växer inom samma tanketradition, låt vara att det finns konservativa tanketraditioner som inte är förenliga med kristdemokrati och kristdemokratiska politiker och politiska förslag i diverse länder som inte rimligen kan hävdas vara förenliga med konservatism.

Men viktigare för mig är att kristdemokratin säger mer om vad som är ett gott liv och vilket håll som samhället bör utvecklas åt, men i sin mer politiska form relativt lite om hur detta ska gå till. Konservatismen å sin sida har mycket klarare perspektiv över hur politiken bör arbeta och vilken typ av praktisk verksamhet som är moralisk att använda för att sträva mot den önskvärda riktningen (jfr social ingenjörskonst). En del blir väldig tyvärr väldigt provocerade av att man som jag stödjer båda dessa när partiet jag är aktiv i bara hävdar en av dem som sin grund.

Etiketterna är egentligen i allra högsta grad irrelevanta för mig. Jag bryr mig inte i grunden nämnvärt om vilka jag ska klassas under, men har givetvis som alla andra att förhålla mig till dem och i viss mån arbeta inom dem. Just detta är nog dock ett av mina mest markant konservativa drag. Jag läser med intresse och vilja att förstå böcker och texter skrivna av de mest olika människor just eftersom jag inte tror på perfekta ideologiska system eller åsiktspaket. Till skillnad mot många radikala nyliberaler och socialister så är jag inte egentligen intresserad av ”vinst” för ”min” ideologi eller att med alla medel få fram ett samhälle i enlighet med någon tänkt idyll som jag har. Jag ser hellre att jag får igenom lite reformer jag önskar så länge det sker med respekt för människorna som påverkas av dem än att jag får igenom många om det kräver att jag tvingar fram förändringarna med varje medel.

Jag är därmed också mycket mer intresserad av en god och balanserad samhällsutveckling där människors liv förbättras enligt det bästa jag kan utröna om hur detta kan ske utan att försöka tvinga fram ”en ny människa”, än vad jag är av att försöka främja acceptansen av ett epitet eller stödet för enskilda partier och rörelser. Kortfattat är mitt engagemang i ett parti (kristdemokraterna) något jag sysslar med för att främja en god utveckling, inte för partiets egen skull. Om jag vid någon tidpunkt skulle känna att mitt parti är viktigare för mig än anledningarna att jag var aktiv där så skulle jag avsluta mitt engagemang. Men då jag känner att kristdemokratin harmoniserar mycket väl med mina (må vara ickefinitiva) politiska mål och i sin grund innefattar en hälsosam ödmjukhet inför den egna förträffligheten så känner jag mig väl hemma där.

Mer intressant finner jag dock vara fundamentan för politiken och åsikterna. Jag bryr mig om de idéströmningar som leder fram till olika politiska indelningar, om moraliska fundament för politik, verklighets- och förnuftsbaserade ståndpunkter, att politiken och politiker ska grunda sin verksamhet från en välförankrad och internaliserad moralisk kompass som inte är teoretiserande utan sprungen ur livet och samvetet själv,  samt den mycket enkla grunden att människor och deras liv är grunden för all politik, inte det offentliga, inte ideologier och inte storstilade abstrakta ideal över nya samhällen som politiker vill skapa.

På grund av min stora skepsis till abstrakta ideologiska tankekonstruktioner och ideal om människan som är mer grundade i hur hon borde vara än hur hon är så är jag både väldigt frihetlig, jag tror att vi måste ge den enskilda människan, den enskilda familjen och de små gemenskaperna större utrymme att skapa sig ett gott liv efter eget huvud då dessa med största sannolikhet kommer lyckas bättre än om vi på ett gemensamt och abstrakt plan försöker skapa det åt dem. Men även naturligt väldigt avig till alla, oavsett hur lovvärda deras målsättningar må vara, som är så övertygade om att de kommit fram till korrekta sanningar om samhället och människan att de kan använda näst intill alla medel för att uppnå det.

Jag tror inte på att människor skapar något som ens kan liknas vid ett perfekt samhälle under en minarkistisk stat och avskyr nyliberalismen såväl för denna tanke som för dess abstrakta ideologiserande och, i realiteten, hänsynslöshet till de som hamnar i kläm mellan ”det fria samhällets” stolar. Men jag tror verkligen inte heller på att politiker och ideologer kan skapa nya bättre människor eller ett perfekt samhälle. Den som försöker med det kommer alltid bli tvungen att förtrycka den enskilde, tvinga den till liv och livsmönster som den inte önskar och därigenom motverka allt vad ett gott liv heter. Jag tror därmed på hög grad av frihet men att den totala friheten (särskilt om den innehåller även frihet från allt vad normer heter) är totalitär.

Missta dock inte allt detta för att jag skulle vara subjektivist, nihilist eller någon annan -ist som inte håller höga ideal för viktiga. Jag tror utan att skämmas på att det finns en objektiv moral och att rättvisa (även om det i hög grad är något mycket kopplat till egen upplevelse) är ett tydligt ideal att sträva mot och ha för ögonen som i någon mån kan fångas och beskrivas. Jag har även klara och tydliga tankar om hur man från ett politiskt eller filosofiskt perspektiv kan försöka definiera vad som är ett gott liv. Jag tror bara inte att detta goda liv har så mycket att göra med att några abstrakta principer är uppfyllda eller att livet eller samhället är strukturerat enligt ett exakt diagram för hur det ”borde” vara. Jag tror även att detta goda liv såväl skiljer sig markant från människa till människa som att det är förknippat med gemensamma drag och i diskursen kan beskrivas och sammanfattas genom diverse relativt generella principer.

Read Full Post »

Det har blivit ett litet break här i mitt bloggande som den återkommande läsaren har märkt, men jag ska försöka ta tag i det igen. Är för ögonblicket i Bryssel men måste ta och kort uppmärksamma en intressant sak från SvD.

Ledarbloggen redovisar en undersökning av väljarnas ståndpunkter och åsikter. Mycket intressant i den, men en detalj sticker ut mer än det andra. Om man kollar på siffrorna över vad människor själva ser sig som så kan man notera att fler kallar sig själva för konservativa än socialister. Behövs ytterligare kommentarer?

demoskopbildtva

Read Full Post »

Det finns en djup generationsklyfta i fildelningsdebatten, ingen tvekan om den saken. Det är enkelt för den ena sidan att hävda att de gamla helt enkelt inte begriper något av det nya, samtidigt som ”de gamla” kontrar med att påstå att de unga bara vill ha allt gratis. Egentligen är nog ingen av dessa ståndpunkter helt korrekt, men heller inte helt inkorrekt.

Utan tvekan är det ett problem att många på antipiratsidan inte förstår tekniken eller den nya verklighet som nätet har skapat för ungdomars vardag. Det finns samtidigt en viss sanning i påståendet att piraterna vill ha allt gratis, men kanske inte riktigt som de menar som hävdar det.

Nya omvälvande teknikförändringar leder till stora skiften i hur människor hanterar kunskap och kultur. I det avseendet så är inte fildelningstekniken så annorlunda mot introducerandet av tryckpressen, fotografiet, den inspelade musiken och rörliga bilden eller möjligheten till ”time-shifting” genom videobandspelare och kassettband. De är alla tekniker som på ett radikalt sätt öppnade nya sätt att använda och tillägna sig kunskap och kultur.

När tryckpressen var ny så försökte en del förgäves förbjuda den för att stoppa det okontrollerade masspridandet av skrifter, och tekniker som vi idag finner vara självklara var inte det i sin egen tid. Frågan om inte fotograferande av en byggnad eller ett konstverk bröt mot ägarens ensamrätt till detta hade inte en helt självklar lösning även om vi idag anser det naturligt att få fotografera tämligen fritt utan att betala för den rätten.

Det fanns uppriktig oro från de som livnärde sig på den gamla tekniken att den inspelade musiken skulle konkurrera ut musikerna genom att göra dem näst intill betydelselösa för avnjutandet av musik. På samma sätt var många inom musik- och filmindustri övertygade om att kassettband och videobandspelare skulle förstöra alla möjligheter att leva på musik och film, då det helt plötsligt blev väldigt enkelt att själv skapa kopior av verken utan kontroll från upphovsrättsinnehavare.

På sätt och vis så var både faror och förhoppningar rörande de nya teknikerna berättigade. Tryckpressen både tillgängligjorde litteratur för många fler och förenklade spridandet av subversiva skrifter. Den inspelade musiken fick verkligen till följd att mycket av den dåtida traditionen av levande musik kraftigt reducerades men samtidigt så bidrog den till en spridning och utökning av musiken av aldrig tidigare skådat slag. Möjligheten att spela in musik och tv för time-shifting bröt verkligen ner vår acceptans för den väldiga enkelriktningen hos radio och tv men skapade samtidigt grunden för hela den industri som idag säljer film för hemmabruk.

Det många inte riktigt vill acceptera är att även dagens nya teknik kraftigt kommer förändra hur vi använder och betraktar kunskap och kultur. Exakt hur det nya landskapet kommer se ut är fortfarande en fråga som i hög mån är öppen och som formas löpande. I många avseenden så börjar det dock bli tydligt. Ett sådant är att musik i allt mindre grad ses som en produkt med ett värde som paketerad handelsvara. Den blir mer och mer något som bara finns, används och omger människor mer som radio än som cd-skivor. På många sätt så genomgår tv-serier och tv-program en förändring i samma riktning, medan filmer i högre mån verkar behålla sin tidigare status.

I det avseendet så stämmer det att ungdomar vill ha saker gratis. Synen på vad det är som är en produkt att betala för genomgår en förändring som i stor mån inte går att stoppa. Det innebär dock inte att viljan till ”konsumtion” har försvunnit, eller att oviljan handlar om att skiljas från pengar. Konserter har t.ex. aldrig gått så bra som för närvarande.

Det man måste inse är att det tveklöst kommer ske, och sker, förändringar och att vissa kommer bli förlorare i dessa förändringar. När diskoteken kom så förlorade många dansband sin möjlighet att försörja sig till förmån för DJs och inspelad musik. De försvann dock inte, även om tyngdpunkten förflyttades från deras verksamhet.

Om man ska dra vissa slutsatser om förändringar så verkar försäljandet av fysiska musikexemplar vara på väg att reduceras till en mindre roll, och gissningsvis träder andra delar fram. Dels liveframträdanden och merchandise. Mer nytt är att tjänster som skapar ordning i den enorma mängden tillgänglig musik och annan kultur ter sig som något som har framtiden för sig.

Människan är dock ofta väldigt skeptisk till större förändringar vars konsekvenser inte kan överblickas. Som konservativ tror jag att den skepsisen i hög grad är sund och kan bidra till att barnet inte kastas ut med barnvattnet när världen förändras. Men det är också nödvändigt att inte låta den bli allenarådande så att man idkar kamp mot väderkvarnar. Att romantisera förändringarna och i revolutionär iver tro att de kommer kullkasta allt det som är leder ingen vart, men inte heller leder det någon vart att ignorera dem. Förändringar av liknande slag brukar bli mindre totala än förespråkarna drömmer om och ske över längre tid än de tror. Samtidigt brukar de bidra med mer och större positiva effekter än motståndarna kunde tänka sig.

Jag ser enorma möjligheter för en framtid där kunskap och kultur finns enkelt tillgängliga för var och en och samtidigt faror i den fragmentisering av samhället som i viss mån kan följa. Jag är övertygad om att mycket gott kommer komma, men har inga illusioner om att det inte kommer kosta på för de som inte kan anpassa sig efter de förändrade förutsättningarna. Faran med pirataggitatörerna är att de kan skapa illusionen av att allt kommer flyta in i framtiden utan några negativa sidor, men jag ser faran med antipiraterna som större: de bidrar aktivt till att reducera förändringstrycket på de som mest av alla skulle behöva anpassa sig. Faran är att det då, vilket redan börjar bli uppenbart, leder till onödigt mycket kreativ förstörelse under processen.

Read Full Post »

jrrt_logoGenom de filmer som lanserades för något år sedan så skapades ett större intresse för J.R.R. Tolkiens boktriologi Sagan om Ringen. För den som ser på statistiken över biobesök så är filmernas lansering väl synlig. Det som visserligen ibland lyftes upp men inte så väldigt ofta diskuterades var Tolkiens budskap med boken.

Han var själv stark motståndare mot alla former av allegoriska läsningar, men inkluderade uppenbart budskap i enlighet med sina egna uppfattningar i böckerna. Böckerna har givetvis en mångfald av teman, så som varje mytologi, en form som han medvetet sökte eftersträva. Att ett av de viktigaste teman i boken var tydligt konservativt är dock tveklöst.

Böckerna inleds med den ganska idylliska skildringen av Hobernas liv i Fylke, och mot slutet så skildras det som känslomässigt blir något av det värsta i serien, när denna idyll invaderas och förstörs av de onda makterna. Denna konflikt är de tydligaste illustrationerna av ett genomgående tema.

Fylke är en idealbild av det gamla England, och ondskans makten visar upp de värsta sidorna av industrialiseringen. Tolkien sörjde över det gamla Englands pågående och i allt högre grad fullföljda bortgång, att industralisering och urbanisering ersatte naturnära småsamhällen med anonyma och färglösa industrisamhällen. Över hur det traditionella livet och dess lugna lunk ersattes med ett mer hektiskt och produktionsinriktat liv.

shire1Han var inte någon framstegsfiende per se, eller emot förbättrad levnadsstandard. Men han sörjde över det vackra och värdefulla som offrades på vägen dit. Han sörjde över när naturen skövlades för dess råvaror, när träden höggs ner för att bli bränsle och när luften förorenades för att driva maskinerna. För dessa industrialismens effekter hyste han ett djupt förakt.

Han upprördes över när den familjära miljön och gemenskapen människor mellan byttes ut mot en instrumentell syn på människan och över den massmänniska som det moderna samhället i allt högre grad baserade sig på, och utifrån vilken ett stort krig rasade runt omkring honom och människor offrades för påstått högre ändamål.

Buskapet är ett djupt konservativt sådant, liksom Tolkiens syn i stort. Den typ av konservatism som kanske inte vet vart man vill, men som ser hur viktiga värden låtes falla till föga och hur människans värdighet förnedras, och då inte kan vara stilla. Den typ av konservatism som uppskattar den goda vi har i livet och som ser med skepsis på allt som nedvärderar eller förnekar människans inneboende värdighet.

(Tidigare publicerat på Tradition & Fason)

Read Full Post »

Oavsett vad man tycker om dem som politiker så måste man ju fascineras över den extremt olika behandlingen som Barack Obama och Sarah Palin får i media. Viljan att granska Obamas faktiska politik kan ju som bäst kallas minimal, samtidigt som vilken tänkbar attackväg mot Palin som helst verkar acceptabel, oavsett koppling till hennes politik.

Det senaste är nu upprördhet över hur mycket Palin spenderade på styling m.m. under valkampanjen. Inte för att beloppen inte ter sig kraftigt överdrivna, men man kan ju fråga sig om detta är mer intressant än vilken politik som förenta staternas blivande president faktiskt tänker driva.

Mycket tyder ju nu på att Obamas förespråkare, inte oväntat, kommer få bli rätt besvikna, då det inte verkar bli mycket av med den utlovade ”förändringen”. Om man faktiskt hade avkrävt svar på vilken förändring han syftade på innan valet, istället för att försöka hitta ständigt nya sätt att reducera Palin till sina yttre attribut, då kanske man hade blivit mindre förvånade över det faktum att hela det nya kabinettet består av gamla etablerade politiker, så lite förändring som man kunde förvänta sig.

Samtidigt kan man inte få nog med att försöka hitta saker att attackera Palin för, och då saker som oftast inte har med hennes politik att göra. Feminister skulle nog hävda att detta har att göra med att han är man och hon kvinna. Närmare sanningen kommer man nog när man konstaterar att han är vänsterinriktad man medan hon är konservativ kvinna. Det finns inget som såväl vänstern som media verkar ha så svårt för som en kvinna som är konservativ.

Read Full Post »

Roger Scruton är en mycket intressant filosof. Framför allt eftersom han lyckas med att alltid diskutera frågor som ligger i tangenten av vad konservativa och moralbaserade politiker resonerar om, men ständigt drar diskussionen flera steg ut från vad man (inkl. jag) generellt kan acceptera som rimlig politik i den dagliga politiska debatten. Hans resonemang är dock alltid intellektuellt stimulerande och intressanta att följa. Han blir än mer intressant eftersom han gör allt detta utifrån en politisk riktning som knappt hörs i Sverige, annat än ibland vantolkad som liberalism. Jag tänkte presentera en kommentar som han har skrivit på sin blogg (som svar på en fråga), vilken jag tycker är läsvärd nog att delas med de som orkar följa min blogg.

You are right that there is a tension, in the minds of thinking conservatives, between the conservative and the libertarian tendency in their thinking. Many would agree with John Stuart Mill, that the only situation in which coercion can be used against one citizen is to prevent harm to another, and that the immorality of an activity is never in itself a sufficient reason for banning it. Interestingly enough, that is not a principle endorsed by leftist governments – witness the Labour Governments ban on hunting with hounds, on grounds of ‘immorality’, and without proof of harm.
On the other hand, conservatives have a much more developed concept of harm than liberals tend to have. A conservative is likely to believe that society as a whole is harmed by hard drugs, since these drugs damage all relationships, and destroy the lives of the parents, children and spouses of those who are addicted to them. The same is true of the kind of play to which you refer, and of pornography generally. We cannot simply insulate society from the effects of degenerate and addictive behaviour, even though only a minority indulge in it.
You have in fact identified what I think is the greatest problem for conservatives in the world today. We are living through a period in which old moral precepts and codes of conduct, which conservatives believe to be essential to the survival of civilised society, are openly scorned. Do we try to enforce those old codes of conduct by law, or do we merely shield our children from the growing chaos, and hope that they, at least, will perpetuate the social virtues? And how can we shield our children, when the nastiness is deliberately propagated by those who are already immersed in it, who feel uncomfortable at the thought that not everybody is joining in, and who try to use the state and the law to gain legitimacy for their way of life?
There is no simple answer to those questions. However, here is one suggestion. The state may not be able to forbid depraved behaviour; but it should not condone it, by offering facilities, subsidies and so on. Nor should it forbid people to remove themselves and their children from influences of which they disapprove. This raises big questions about the role of the state in entertainment, education and so on. Most of us don’t object when the state subsidies symphony orchestras; but we do object when it subsidies pornographic displays that offend the old sense of decency. Most of us don’t mind the state compelling parents to send their children to school; but they do mind when the children receive compulsory classes in ‘health education’ which preach sexual liberation for 14 year-olds. In the light of this it is clear that conservative policy should be less state involvement, not more, with the state not taking control but merely clearing the space for others to take control. An example has been set in this respect by the home schooling movement in America, and it is an example to follow. How to work this example, and all that it suggests, into a general theory of law and institutions is the intellectual challenge that conservatives must meet.

Read Full Post »

Older Posts »