Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konst’

Det framkommer en hel del kring Konstfack för närvarande. Det började med Anna Odells psykteater, fortsatte med NUGs skadegörelse och nu fortsätter det ytterligare genom att Expressen har tagit del av en essä som studenten (NUG) i fråga skrev under sitt sista år på skolan, och som han fick godkänt för. Jag tycker att det talar för sig själv att citera några stycken ur den och sedan be läsaren att beakta att detta ska vara en akademisk text skriven av någon som har studerat på sin utbildning i över fyra år:

Jag vill känna det jag gör, ha det i balans både fysiskt och psykiskt, och det uppnås lättast för mig genom att måla en back-jump målning i 5 minuter på tuben

och

Har bara en mening för det: ”IT´S SO FRESH I CAN´T TAKE IT!

och

Jag går och målar-bombar-skriver-pissar-skapar-förstör.

och

Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det, folk har väl ganska bra om man har tid att gnälla över att en yta färg har bytt yta, stackars bostadsrätt!

På det kan vi lägga det som klotband uppmärksammar när han läser Högskoleverkets Utvärdering av grund- och forskarutbildning inom fri konst (Rapport 2007:25 R) rörande Konstfack:

På magisternivån är det den professor man handletts av som examinerar tillsammans med en extern examinator. För kandidatexamen krävs ca 10 sidor text och för magisterexamen ca 20 sidor, vilket är exceptionellt mycket jämfört med de flesta andra konsthögskolor.

Jag är inte förtjust i att bara upprepa det andra har kommit fram till utan djupare analys, men man kan inte annat är chockas över vad man läser. Är det exceptionellt mycket med tio sidor text för en kandidatexamen och 20 sidor för en magisterexamen? Vad i hela friden håller de på med egentligen? Jag citerar klotbands sammanfattning:

Helt otroligt. På tio sidor skall man alltså få plats med: sammanfattning, beskrivning av studiens bakgrund, problemdiskussion, problemformulering och syfte, metodredovisning, teoretisk referensram, empiri och analys, resultat och slutsatser.

Jag har inga problem med om någon utbildar sig i ett konsthantverk och därför inte går in något djupare akademiskt. Men då kan man inte kalla det för akademisk utbildning och utfärda examen som potentiellt leder in i forskarutbildning. Sen är väl utbildning i konsthantverk bland det sista som erbjuds på t.ex. Konstfack. Just hantverksskicklighet står ju tyvärr inte så högt i kurs inom konsten av idag.

Read Full Post »

Lagom till att det börjar lugna sig lite kring Anna Odell-fallet så läser jag om ännu ett ”konstverk” från Konstfack. Artikeln i DN handlar om att kulturministern har blivit rasande över en film som ställts ut som videokonst på mässan Market. Filmen i fråga visar hur en Konstfackelev sprejar stora mängder graffiti i en tunnelbanevagn samt krossar en av vagnens rutor. ”Verket” var elevens examensprojekt från sin femåriga utbildning.

Andreas Brändström, galleristen som ställer ut verket, säger såhär:

Jag berättade för ministern att det var hans (NUG:s) examensarbete från Konstfack i våras. Graffiti är en konstform som finns. Om man försöker bortse från skadegörelse och lyfta blicken så kan det här i stället skapa debatt och dialog

samt

Graffiti är en konstform som finns i samhället vare sig vi vill eller inte. Om man tycker det är ett problem så får man ge sig på grundproblemet. Den här killen har varit med och måla graffiti sedan han var 11 år.

Vad i hela friden är det för ursäkt? Att någon begår lagbrott blir inte konst bara för att det förekommer i samhället. Och statliga institutioner (Konstfack) ska inte understödja och uppmuntra grov skadegörelse om så personen har sysslat med det sedan denne var två år.

Graffiti är en konstart, men det innebär på intet sätt att det är ett konstverk att förstöra en tunnelbanevagn. Och inte helt förvånande återkommer den ständiga frasen ”skapa debatt” som på beställning. Jag säger som jag sa om Anna Odell: att något skapar debatt gör det inte till konst.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, kommenterar det hela såhär:

När graffitin visas upp har den gått så många varv att den har transformerats till något annat. Det är inte handlingen som ställs ut, utan det är ett verk med minne från en handling. Och graffitin är en etablerad konstform som funnits sedan 60-talet.

SLs pressjour svarar:

Du får räkna med att betala ett par hundra tusen kronor för att sanera en så totalt nedklottrad vagn. Om vi får tag på filmen kommer vi att polisanmäla.

Som om det inte var nog att skattebetalarna ska behöva punga ut en massa pengar för att sanera efter ”konstverket” så får vi alla leva med att vi bekostar denna och andra personers utbildning på en institution som vad det verkar inte har några hämningar eller någon moralisk kompass kvar. Var kan jag reklamera dessa skatteinbetalningar?

Jag tycker att det har varit svårt att få grepp om kulturministern, att veta vad hon vill och tycker. Hennes reaktion på detta höjde henne dock rejält i mina ögon, att hon inte bara tolererade dumheterna utan vågade säga att kejsaren var naken.

Read Full Post »

De flesta har väl hört om det uppmärksammadekonstprojektet” av sistaårseleven Anna Odell på konstfack? Hon som låtsades vara självmordsbenägen och blev inplockad av polisen, samt sedan förd till psykakuten där hon fortsatte sina charader? Själv finner hon det uppenbarligen upprörande att systemet är så känslokallt att de behandlar den som aktivt försöker framställa sig själv som allvarligt psykiskt sjuk som om detta var allvar.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) anser att Odell borde få betala de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig händelse.

Syftet med det hela sägs alltså vara någon form av konstprojekt. Man kan givetvis fråga sig om meningen var att det hela skulle bli en ”installation” i media, om hon räknar med att få tillgång till någon form av minnen från det hela som hon kan ställa ut eller på vilket sätt det ska kunna falla inom ramen för konst. För jag antar att hon inte tänker skriva en bok om sina upplevelser av psykvården inifrån? Dror Feiler anser att det nog kan vara ett helt rimligt projekt, men det kan jag inte säga att jag fäster så stor vikt vid.

Själv tycker jag att det är väldigt enkelt. Att låtsas vara allvarligt psykiskt sjuk och med flit missutnyttja en av de alltför få platserna inom akutpsyk är inte konst. Punkt. Jag bryr mig inte om vad Konstfack eller diverse ”konstnärer” tycker om det hela. Det blir fortfarande inte konst.

Att något skapar debatt gör det inte till konst. Att något är kontroversiellt gör det inte till konst. Och att något bryter mot allmänna moraliska normer gör det definitivt inte till konst. Få aspekter av den kulturradikala hegemonin är så irriterande som missutnyttjandet av begreppet konst för att beskriva lite vad som helst, bara det skapar uppmärksamhet.

David Eberhard, chef på S:t Görans psykakut, sammanfattar sin syn på saken bra:

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Läsvärt är även Hanne Kjöllers text om det hela.

Read Full Post »

Pål Hollender har i dagarna en utställning på Malmö konstmuseum där utställningen består av en fond som besökarna kan söka pengar ur. Stiftelsen som förvaltar pengarna går under namnet ”Pål Hollenders Stiftelse till förmån för Etiskt eller Estetiskt Kränkta Kulturkonsumenter”, och har som idé att endast investera i aktier som betraktas som oetiska. Rent konkret innebär det då porr, vapen, alkohol, tobak och dobbel.

Tillgångarna består i 100 000 kr samt fem års avkastning, vilket ska delas ut till 13 besökare. De som ansöker får i gengäld stå ut med att få bild och namn publicerat i utställningen. Även om det väl inte kan kallas konst med ett estetiskt syfte, så är detta en utställning som jag faktiskt finner väldigt intressant.

Att läsa om att vem som helst kan få del av dessa pengar får på de flesta just den effekt som jag antar att Hollender eftersöker, dvs att de ransakar sig själv och ställer sig frågorna: Kan jag acceptera pengar oavsett hur de har skapats? Samt, om jag är beredd att ta emot dem, är jag också beredd att skylta med det faktumet?

Det är väldigt intressanta frågställningar som lyfts. Jag börjar fundera över frågorna själv. Investeringar i dessa branscher kan helt klart vara tveksamma, samtidigt som de inte behöver vara fel. Jag skulle t.ex. inte ha något emot aktier i Bofors eller Saab, och skulle inte tacka nej till en post i Pernod Ricard eller Ladbrokes. Om jag däremot fick i gåva ett innehav i t.ex. Private eller Philip Morris (eller Altria som koncernen heter) skulle det nog bli försäljning snarast. För någon annan så kan kanske gränsen gå vid en annan punkt.

Det kan vara värt att ta en funderare över hur man ser på dessa frågor. Vart går din gräns, vad ser du som problematiskt, och vid vilken punkt skulle du inte kunna ta emot pengar. När de kommer från sprittillverkare? Cigarrettillverkare? Vapentillverkare? Vapensmuggling? Barnarbete? Utpressning? Krigsplundring? Och om du befinner dig i Malmö den kommande veckan, är du villig att söka ur Pål Hollenders stiftelse?

Read Full Post »

I samband med att jag igår satt och läste i senaste numret av Axess Magasin så hände det där spännande som man ibland upplever. En kort referens i en av artiklarna fick mig att inse att jag faktiskt hade använt mig av en viss tankegång samtidigt som jag inte tidigare har varit medveten om den på ett så krasst plan. Tanken var den egentligen ganska självklara att den stora skillnaden mellan klassisk och den (huvudsakliga) moderna synen på konst och ofta annnan kultur, är skillnaden mellan att bedöma slutprodukten och dess kvalitéer för sig ställt emot att i bedömningen istället utgå från skapandeprocessen och konstnärens bakomliggande motiv eller syften med verket.

Man kan givetvis inte hårddra den principen för mycket, men den innehåller en hel del sanning. Klassiskt sett så kan ett konstverk eller annan estetisk skapelse ha olika syften, det må vara att bibringa en känsla av skönhet, av det sublima, eller annat önskvärt känsloläge. Det kan också handla om att få betraktaren att tänka till eller ifrågasätta något. Syftena kan variera, men det återkommande är att det är verket i sig som ska ha dessa kvalitéer. Kunskap om processen bakom ett verk kan bidra till uppskattningen av det, och ge en extra nivå genom att betraktaren kan beundra eller kritisera konstnärens hantverk, men är inte av avgörande betydelse för möjligheten att uppleva och uppskatta verket när det betraktas åtskiljt från den kunskapen.

Idag så är mycket av konsten egentligen helt ointressant på ett estetiskt plan, och bidrar inte i sig till några nya tankar hos betraktaren. Ibland kan en del verk bli mer intressanta när man får konstnärens budskap förklarat för sig, men ett verk som kräver detta för att vara intressant är ett verk som inte är av intresse i sig. På samma sätt produceras en hel del ”konst” som medvetet är oestetisk till sin natur, och som inte bär något budskap alls, utan där det är konstnärens skapandeprocess eller föremålens historik som syftar till att vara det ”egentliga” verket.

Extremfallet av detta är ju olika former av performancekonst. Där skapas ju oftast inget av bestående karaktär, utan processen har uttryckligen reducerats till ett egenmål. Nog kan sådana ”verk” ibland vara intressanta, och visst kan det ibland vara intressant med ett konstverk där historiken är budskapet, men då när detta är undantag bland konsten, inte när det är regel. I dag ser man ytterst sällan något av den klassiska konsten, särskilt om man åsyftar figurativ konst av klassiskt snitt. I en miljö där klassisk figurativ konst är regel så kan det bidra med något att skapa ett verk som inte i sig är målet, men en konstscen som reduceras till att handla om sådana verk separerar sig obönhörligen från befolkningen i stort. Denna situation avspeglar sig ju även inom arkitekturen, där anskrämliga byggnadsverk kan släppas fram med hänvisning till olika budskap som arkitekten menar sig utgå från.

Att ställa i innerstaden kanske?

Att ställa i innerstaden kanske?

Missförstå mig rätt. Folk får gärna hålla på med denna typ av konst om de så önskar, men jag tänker inte acceptera att den är norm för arkitekturen eller för den offentliga konsten. Arkitektur, särskilt i stadsmiljö, och offentlig konst måste ha som syfte att skapa estetiskt tilltalande miljöer för människor att bo och vistas i. Ska en staty uppföras i en stadskärna så ska det vara en staty vilkens estetiska kvalitéer kan förstås och uppskattas av gemene man. Det ska inte krävas att någon förklarar bakgrunden eller budskapet med statyn för att den ska kunna uppskattas. Krävs det så har man inte valt statyn för dess lämplighet som offentlig utsmyckning, utan för att ge konstnären och en snäv krets av insatta en känsla av tillfredsställelse.

I grund och botten anser jag att det handlar om just detta: en narcissism från konstnärers och bedömmares sida. Man förkastar skönheten, och ser ner på konst som förstås och uppskattas av gemene man. Istället lyfter man fram konst som bekräftar konstnären, och som samtidigt bekräftar de som förstår den, eftersom de tillhör en krets av insatta. Det ironiska i det hela är ju att denna moderna konst enligt retoriken ofta ska vara mer öppen och mer kunna närma sig vanligt folk och deras vardag. Mindre elitistisk och narcissistisk helt enkelt.

Det finns en anledning att vi fortfarande intresserar oss för, och uppskattar, konst skapad av konstnärer som är döda sedan århundraden eller årtusenden. Den är nämligen skapad med verket som mål, och dess kvalitet mäts i hur verket uppfattas av betraktaren. Detsamma gäller nästan all klassisk arkitektur, den tilltalar oss även om stilarna kan skilja sig enormt. Väldigt mycket moderna byggnadsverk betraktas istället som fula av antingen majoriteten eller en väldigt stor minoritet, något som i mina ögon borde ses som ett gigantiskt misslyckande.

Read Full Post »

Det är sällan en artikel publiceras som dels klargör så bortglömda med viktiga saker, vilka man kunde önska var självklarheter, och samtidigt lyckas göra en så bra omedveten poäng, som artikeln i gårdagens DN om att vacker konst, eller det estetiskt tilltalande rent allmänt, konkret minskar upplevelsen av smärta.

En av de viktigare slutsatserna av detta framgår redan i artikeln, att vi radikalt borde ändra tänk när vi utformar sjukhusmiljöer. Förståelsen för det skönas vikt för att sjukdomstid ska upplevas som mindre tung har ofta tillåtits påverka miljöernas utformning inom den pallativa vården, för att göra patienternas sista tid i jordelivet mer angenäm.

Självklart borde man anamma denna tanke inom all vård, även de som man hoppas ska överleva förtjänar en vårdvistelse som är förknippad med så lite smärta som möjligt och som upplevs som så behaglig som möjligt. Det är ju inte någon hemlighet att en persons sinnestillstånd och förväntningar spelar stor roll i hur kroppen både reagerar och läker. Flera anledningar finns alltså till att försöka ska vackra sjukhusmiljöer.

Men varför låta det stanna där? Jag vågar nog säga att det sköna ger mer än smärtlindring, utan även bidrar till det allmänna välbefinnandet och minskar stresskänslor. Denna tanke har ju under långa perioder setts som en irrationell och därmed smått reaktionär sådan. Man bör utgå från det funktionella som måttstock inte det sublima har credot varit. För en materialistisk socialism så är detta säkert logiskt, men för den som uppfattar människan som mer än en intelligent maskin så är det naturligt att sådant som skönhet är ett mänskligt behov.

Den svenska funktionalismen (”funkis”) var ju något av den (mer eller mindre) fria världens höjdpunkt i detta krassa rationella tänkande vad gäller arkitektur och design. Men titeln som oöverträffade mästare i denna konst tillfaller onekligen Sovjetunionen, med dess kommunistiska syskonstater på goda andraplaceringar.

Många av våra svenska stadsmiljöer är rent anskrämliga, och de betongkollosser som byggts i den svenska rationalismens anda står som ständiga påminnelser över vad som vi så ofta saknar i det dagliga livet: trevliga, vackra miljöer att leva i. Både magnifika och imposanta miljöer såväl som gemytliga och egenartade dito fyller en roll och kan var för sig skapa en känsla av skönhet som i sällsynta fall kan närma sig det sublima. Miljöer bestående av fyrkantiga betongkollosser kan aldrig skapa den typen av skönhetskänslor, vare sig de är färgade av klotter, målade eller betonggrå. 

Belfast City Council (dvs stadshuset i Belfast)

Lokaler och miljöer brukade av det offentliga är i Sverige oftast perfekta exempel på anskrämliga sådana, något som inte med nödvändighet måste vara fallet. I utlandet är det inte alltid lika självklart att det offentliga måste skapa eller välja tråkiga och fula miljöer, utan där eftersträvas ibland just vackra och ofta imponerande byggnader. Äldre offentliga byggnader är i de flesta länder ofta bra exempel på byggnader utformade för att vara vackra. 

Jag tror nog att människor skulle må lite bättre och trivas lite mer om våra stadsmiljöer bara byggdes med lite mer perspektiv åt just skönhet och vad som bildar en estetiskt tilltalande enhet med omgivningen.

Nu reagerar ju några och tänker att inte kan man bara tala om det vackra, skönhet ligger ju i betraktarens öga och skiljer sig mellan männiksor och över tid. Till viss del är detta givetvis sant, men till viss del är det felaktigt. Många försök har gjorts att förklara betongkollosser för vackra, genom att hävda att skönheten låg i dess rena struktur och rationella konstruktion, dvs på ett mer intellektuellt plan än den mer klassiska tanken om skönhet.

Jag vågar faktiskt sträcka mig till att hävda att det finns saker som är objektivt sköna och saker som är objektivt fula. Vana och förtrogenhet med en viss stil eller estetik tror jag kan förstärka de positiva och sköna dragen hos det som hör till denna, samtidigt som ovana vid en viss estetik kan bidra till att man snarare märker de negativa dragen hos denna, men i grund och botten så finns det något man inte riktigt kan sätta fingret på, den objektiva skönheten hos det man betraktar.

Idag är det populärt med en subjektivistisk syn på det mesta, så även på skönhet. Det finns en vilja att se allting som direkt eller indirekt har med människan att göra som socialt konstruerat, något jag inte är en förespråkare av. Jag tror istället på det objektivas existens. Ja, det finns och kommer alltid finnas gråzoner, oavsett vilket område vi talar om, och nej, jag hävdar inte att jag kan säga hur allting faktiskt är eller att det inte finns socialt skapade aspekter av det mesta. Min uppfattning är att det finns en objektiv verklighet, både rent materiellt och vad gäller ett mer metafysiskt plan, oberoende av vår uppfattning om denna. Vi har förmågan att närma oss och förstå mer av denna verklighet, men försök att beskriva eller definiera den i sin helhet kommer aldrig lyckas. Vi kan genom empiri, teori och filosofi skapa regler och samband som i olika mån beskriver verkligheten, men jag tror inte att dessa någonsin kan fånga den faktiska verkligheten i hela sin prakt och komplexitet.

Utöver denna objektiva verklighet så skapar vi genom kultur och samspel ett socialt och intellektuellt ramverk som både kan gå utöver det rent objektiva och även i olika mån sträva i motsatt riktning mot (men inte övervinna) det objektiva. Detta tycker jag får ett tydligt uttryck just i frågan om vad som är det sköna, och om något verkligen kan vara sublimt. Här kommer den omedvetna poängen i artikeln in i spelet. Jag syftar då på sista raden:

De här personerna var inga konstexperter, så vissa av tavlorna som de valde som ”fula” betraktas som mästerverk inom konstvärlden.

Jag vet ju nu inte vilka tavlor det var fråga om i den refererade undersökningen, men jag kan ha några allmänna reflektioner i ämnet. Dels så finns det idag en väldig tendens inom konstvärlden att i hög grad lägga större fokus på det budskap som ett konstverk vill framföra eller på en intellektuell/rationell skönhetsbefinition och mindre på den mer instinktiva känslomässiga skönhetsaspekten. Något som jag skulle vilja sätta i direkt kontrast till den klassiska skönhetstanken, som manifesteras t.ex. i sökandet efter det sublima. Men dels så kan ju även något vara en form av mästerverk på ett mer tekniskt plan eller genom att effektivt skapa en sinnesstämning hos betraktaren annan än den som skapas vid en upplevelse av skönhet.

Misstolka mig inte, man kan helt klart förstå och beskriva mycket av det som ger skönhet på ett intellektuellt plan, men då är vi inne på beskrivningar baserade på den objektiva verkligheten inte försök att omskapa verkligheten och dess effekter utifrån teoretiska resonemang.

Vad är då min slutsats i allt detta? Jo att perspektivet i högre grad måste ändras vad gäller stadsplanering och arkitektur. Mindre tyngd bör läggas på att projekt ska vara ”nytänkande” eller ”moderna” och mer på utifall den instinktiva upplevelsen är av skönhet, och hur byggnaden bidrar till en tilltalande helhet i statsmiljön. Om vi äntligen kunde lämna den sorgliga epoken då våra stadskärnor i varierande grad omformades till gråa och tråkiga miljöer bakom oss så kanske vi kan börja sträva efter att istället skapa stadsmiljöer som det är en glädje att vistas i.

Read Full Post »