Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kulturarv’

Har nyss lyssnat på Göran Hägglunds tal till kristdemokraternas riksting. Överlag så var det ett väldigt bra tal där många viktiga principiella frågor lyftes och gavs goda besked.

Till exempel så gjorde han det tydligt att fler aktörer på sjukvårdsmarkanden är nödvändigt för konkurrens, då det ju har visat sig vad som händer i ett system utan konkurrans och med statliga monopol: vi får köer och enskilda får lida för politikers ideologiska principer.

Men något som kan verka så avlägset för svensken i gemen som situationen i Iran fick bra kommentarer. Det glädjer mig att Hägglund vågar tala klarspråk och kalla en diktatur för en diktatur, samt hoppas på att detta är början till slutet för den teokratiska regimen.

Vi vet inte vad som kommer att hända i Iran, men vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet lever på lånad tid. Liksom världens alla andra kvarvarande diktaturer eller halvdemokratier.

Men för mig så var något av det mest glädjande att Göran tydligt markerade att han förstår kritiken rörande den personliga integriteten och inser problematiken med alla de förändringar och lagändringar som gjorts, även om det stundvis var lite undflyende. Nu får vi bara hoppas att det får konkreta effekter i regeringen och i den utredning om personlig integritet som partiet ska genomföra.

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Han talade även en del om vikten att skydda vårt kulturarv, och hur mycket av det nu förfars av olika anledningar. Av vilket har lyfte upp den förstörelse och förfulelse av våra stadsmiljöer som alltjämt fortgår. Man kunde nästan tro att han hade läst denna blogg 🙂

ramåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Även tydliga skrivningar om moral fick plats:

I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.

Mycket mer positivt kan återfinnas, men detta är några av de höjdpunkter jag vill lyfta fram.

Read Full Post »

Jag noterar att Elise Karlsson ska börja blogga om klassisker på SvD kultur. Gott så, det är alltid intressant med genomgångar och tips kring klassiker man kanske har glömt bort eller små stötar så att man tar sig tid att faktiskt läsa det där verket som det aldrig blivit av att man börjat med.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite över hur innehållet i hennes bloggning kommer se ut med den svarsartikel hon skrev i Expressen kultur till Johan Lundberg som beslysning. Den artikel då hon i starka ordalag ondgör sig över tanken på att det finns ett gemensamt kulturarv som i hög mån sammanstrålar med det som med andra termer kan kallas för klassiker. Jag skrev ett bloggsvar till den artikeln så jag tänker inte ge mig in djupare i vad hon argumenterade, den hugade läsaren kan känna sig fri att läsa mitt ursprungliga inlägg.

Det jag frågar mig är vilken av två tänkbara vägar som detta kan gå: att hon antingen faktiskt lyfter upp klassiker från vårt kulturarv och vår historia och därmed implicit ställer sig bakom detsamma som hon bestämt tog avstånd från när det rörde sig på teoretisk mark, eller om hon lever som hon lär och förkastar historiens bedömning och istället lyfter upp okända, mer korrekta, verk vilka inte med rimlighet ligger inom vad begreppet klassiker berör? Verk som inte är så sprungna ur sin tid utan passar bättre i ”dagens moderna och demokratiska samhälle” som hon själv uttrycker det.

Dvs, är det kulturradikala hon svänger sig med något som hon har internaliserat, eller inser hon, såsom de flesta, att ett historiskt verk kan ha ett stort intresse och värde även i vår tid och därmed gör en bedömning vilken omvandlar hennes kulturradikalism till endast fernissa?

Vilket som så glädjer jag mig över hennes definition av klassiker:

Att det finns något som kan få ens sinne att expandera är väl det gemensamma för klassiker.

Tack för det, kan vi nu enas om att det västerländska kulturarvet faktiskt har ett värde och fyller en mening att bevara och bejaka även i vår ”moderna” tid?

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle

Read Full Post »

Per Gudmundsson skriver som så ofta klockrent på Svenskans ledarsida. Denna gång handlar det om alla dessa människor, de som ofta vill kalla sig kulturarbetare, som anser att deras egen hobby är så viktig att alla andra ska tvingas betala för att de ska få syssla med den på heltid.

Missförstå mig rätt, jag är inte emot kulturpolitik, och jag anser inte att det per definition är fel att lägga ett visst mått av skattepengar på kultur. Det finns sammanhang då det verkligen är nödvändigt att det offentliga går in som en garant, men det är en ytterst liten del av nuvarande kulturpolitiska utgifter som berör sådant.

Det jag stör mig på är alla dessa människor som helt utan självdistans verkar ta det som en grundläggande mänsklig rättighet att just de ska få syssla med det de tycker är roligast; att jobba och betala kalaset, ja det kan väl någon annan göra? Eftersom alltför få intresserar sig för det jag gör så måste de ju tvingas bekosta det, hur skulle det annars se ut? Folk som lägger pengar på kultur som intresserar dem? Nej, tvi vale.

Det som fascinerar mig mest är att det så ofta är samma människor som anser att de talar för och arbetar för folket i någon form av bred bemärkelse, och samtidigt anser att just deras kultur är så mycket viktigare än ”folkets” att den måste skattefinansieras.

Det jag ser att det offentliga har en roll i, är att i fall då det är nödvändigt säkra fortlevnaden av kulturarvet. Dvs den kultur som från tidigare generationer har överlevt på sina egna villkor och därför finns kvar. För att ytterligare förtydliga: kultur som i allt väsentligt har överlevt utan att få kommunala kulturbidrag för att göra det.

Modern kultur i alla dess former måste få leva på egna villkor, och det som faktiskt är en levande del av vår kultur av idag kommer då överleva. Tyvärr för många ”kulturarbetare” så innebär detta troligen att de måste skaffa sig ett ”riktigt” jobb eller omvandla sin hobby till ett riktigt jobb genom att skapa kultur som fångar människor och får dem att vilja betala för den eller bidra till dem. Mängden av kultur som kan skapas och som skulle kunna intressera någon enstaka är näst intill oändlig, och mängden pengar man skulle kunna lägga på detta likaså. Det som därför måste få avgöra vad som pengarna ska gå till är därför vad folk faktiskt bryr sig om, dvs det som vi annars kallar för marknadsekonomi.

Det ansvar vi kan sägas behöva ta på ett offentligt plan anser jag egentligen vara att, när det inte löses på egen hand av det civila samhället, gå in som sista garant för att tidigare generationers skapade kultur (kulturarvet) överlever till att njutas av även kommande generationer, även om intresset för någon del av denna skulle falna under en viss epok samt att genom skolväsendet skapa en förståelse och kunskap för vårt samhälle och den kulturhistoria som så mycket bygger på.

Nu tror jag inte att offentlig inblandning kommer vara nödvändig så ofta (givetvis skolväsendet undantaget), åtminstone inte i den form som vi primärt tänker på idag. Den typ av inblandning som mer troligen kommer behövas handlar om lagstiftning och samordning för att bevara de mer fysiska uttrycken av kulturarvet. Dvs bevarande av fornminnen, skydd av antika målningar och objekt av särskilt kulturhistoriskt värde mot att förstöras av personer som inte förstår eller bryr sig om dessa värde.

Sen tror jag inte att man över en natt kan avskaffa kulturpolitikens mängder av utgifter, det skulle få katastrofala återverkningar på ett område som så har vant sig vid offentlig finansiering. Verkligheten måste alltid tillåtas vara måtstocken för hur man hanterar frågor. Den gällande politiken har gjort kulturlivet i Sverige så bidragsberoende att man inte bara kan slopa de gällande systemen rakt av utan de måste tillåtas fasas ut, så att man inte gör än mer skada när man försöker ställa sakerna till rätta.

Read Full Post »