Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kulturdebatt’

En artikel i DN-kultur inleds med ett citat från Jürgen Habermas, ”Andra må tycka att allt tal om en ­europeisk offentlighet tråkar ut dem […]”. Jag känner mig hemma i denna första del av citatet. Artikeln handlar om att en gemensam europeisk kulturdebatt nu äntligen har tagit fart, via diverse internetsidor. Jag anser att utgångspunkten är fel och att slutsatsen skulle kunna vara en mycket mer intressant.

Hela diskussionen om en gemensam europeisk debatt och offentlighet ter sig för mig vara mer kopplad till den politiska viljan att omvandla EU till en statsbildning än till någon verklighet som faktiskt föreligger i sinnevärlden. Europa är en samling länder, med sinsemellan stora skillnader. Detta är något man helt enkelt får acceptera och gilla läget. Det spelar ingen roll om EU försöker starta egna TV-kanaler eller vad nu nästa idé blir.

I verkligheten så existerar inte den gemensamma offentlighet som krävs för en gemensam debattmiljö av bredare art, och politiska försök att inympa en sådan är dömda att misslyckas. Intressantare är att se till vad internet faktiskt bidrar med, något som är klart mer värt.

De exempel som artikeln tar upp är internetsidor med en paneuropeisk debatt, men man glömmer det faktum att internet är uppfyllt med en global debatt. I hög grad gör internet att gränser blir obetydliga för debatten och att en debatt kan föras där det inte bara oftast är meningslöst var en debattör bor, utan även okänt.

I frågor som i någon mån är av gränsöverskridande intresse, vilket framförallt populärkulturella och tekniska är, så etableras en, för frågekomplexet specifik, gemensam offentlighet där debatten inte endast kan ske över hela europa utan över hela den del av världen där engelska är ett bekant språk.

Även i artikeln så tydliggörs det att den kultur och kulturdebatt som frodas bäst på internet är den som rör det mer populärkulturella, och jag måste då säga att det på många sätt känns onödigt smalt och snävt att vilja begränsa detta till en europeisk debatt, vad än Bryssel önskar.

Men inte heller ska man glömma att internet även möjliggör en debatt om de mest smala frågor som tänkas kan. Oavsett hur specifik eller unik den kulturyttring du intresserar dig för är så kommer du ha möjlighet att möta och diskutera denna med likasinnade, just eftersom internet etablerar en världsvid offentlighet med väldigt låga trösklar för inträde.

Jag läser och deltar i debatter mot inte bara svenskar eller europeer, utan även invånare från jorden runt. Detta är egentligen något väldigt fantastiskt och mer omvälvande än att några sidor för gemensam europeisk debatt har lyckats etableras.

Därmed inte sagt att det är något negativt med mer gemensam kulturdebatt i Europa. Men låt inte det geografiska begränsa tanken till att detta vore nog.

Read Full Post »

Jag utlovade tidigare ett sammanfattande inlägg om den kulturkonservatismdebatt som har pågått på expressens kultursida. Detta är inte det, utan jag tänkte skjuta in ett extra inlägg innan det där jag går in lite mer på en aspekt av det kulturkonservativa synsättet, det absoluta i kulturen, med viss utgångspunkt från Johan Lundbergs ursprungliga inlägg. Sägas ska att jag inte vet i hur hög grad mina tankar sammanfaller med hans, utan jag försöker endast ge min korta reflektion över ett område som inte har behandlats i den mån det förtjänar i den pågående debatten.

Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga konsten som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet.

Detta måste ändå sägas vara kärnan i det kulturkonservativa budskapet. Att det finns någon form av absolut estetik, att ett verk kan ha en inneboende skönhet eller annan karaktär som den enskilde i mer eller mindre mån kan närma sig förståelse av men som på det mest grundläggande planet inte definieras utifrån den förståelsen. En estetik som vi i kulturen på olika vägar närmar oss i samspel mellan vår natur och vårt förstånd men som troligen är ouppnålig.

Dessa hos verket inneboende kvalitéer är sådana att vi kan tala om bättre eller sämre konst och att vi kan säga att något är mer betydelsefull kultur. Kontexten kan till viss del bidra som nyckel till verkets innehåll men verkets kvalitet kan dock inte i sig skapas genom den.

Då kulturen inte kan ses främst utifrån sin situation så kan man inte förkasta historiens kultur och det som tidigare generationer har lyckats skapa. Även om kulturyttringar från historien och särskilt andra kulturer understundom kan vara svårare att nå, då kontexten som ovan sagt bidrar till förståelse och förenklar närmandet till den estetik som verket illustrerar, så är dess kvalitéer i grunden oberoende av den förståelsen.

Samtidigt så skapar historiens kultur en grund av förståelse och en bas att bygga på för att skapa verk av bestående värde och med inneboende estetiska kvalitéer. Detta tror jag är en av de största anledningarna till att så mycket av dagens kultur är av en art som för andra än de närmast sörjande inte kan sägas bidra med något estetiskt av vikt. Ett markerande mot estetiska ideal är mer sannolikt att skapa något oestetiskt än att bidra med något som är mer estetiskt tilltalande.

Read Full Post »

Deltog under dagen i en debatt på Dreamhack tillsammans med representanter för de andra ungdomsförbunden (inkl. Ung Pirat). Som man kan gissa när det äger rum på Dreamhack så handlade det om kulturfrågor i relation till datorer, internet och spel. Ipred-frågan blev givetvis diskuterad, eller diskuterad och diskuterad, vi var ju alla överens i sak och i argument.

Moderatorn, Petra Wangler (programledare, SVT) reagerade på att hon inte kunde komma ihåg något tillfälle tidigare när hon har sett politiker från hela spektrat stå och en efter en helt hålla med varandra. Kan kanske ge en hint om att det inte är någon liten nischgrupp som ställer sig kritisk till Ipred-förslaget.

Blev givetvis en hel del debatt i frågor där enigheten inte direkt var lite enorm. När det handlade om ifall staten ska gå in med riktat stöd mot spelbranschen så blev blockgränsen mycket tydlig, där jag tillsammans med allianskollegor försvarade en fungerande marknad från att behöva fördärvas av politikers klåfingriga händer. Vi kanske inte var riktigt så poetiska i vår argumentation dock 🙂

Efter själva debatten så hade jag någon timma att spendera, vilket gav mig en möjlighet att gå runt och se alla utställare och aktiviteter som ägde rum på området. Det blir tydligt vilken stark ställning Sverige har på dataspelsområdet när man märker vad utställarna väljer att presentera i samband med detta. Kanske inte är en bransch som behöver exportstöd direkt… Fick då även möjlighet att diskutera gymnasieutredningens förslag med representanten från Ljud & Bildskolan. Det var givande att höra perspektiv på den från en skola som är så nischad och inte riktigt passar in i de mallar som utredningen föreslår. Jag blev mycket imponerad av de exempelspel och -miljöer som deras elever hade skapat tidigare och under det dygn de spenderat på Dreamhack.

(Och, ja, jag ber om ursäkt för den extremt dåliga rubriken. Kunde inte komma på något bättre sätt att översätta Dreamhack. Någon som har en lämplig latinsk form för ”hack”?)

Read Full Post »

Ibland kommer det mer tydligt fram vad en skribent menar i en text än vad den själv försöker med. Elise Karlssons svarJohan Lundbergs artikel i Expressen om en ny kulturkonservatism i framskridande. Lundberg presenterade en analys av kulturens situation och det kulturradikala problemet som jag i stora delar finner korrekt. Han identifierar följande tre faktorer i kulturföreträdarnas behandling av kulturen som tydligt har bidragit till dagens situation:

1. Bejakandet av en med tiden alltmer banal modernistisk tankefigur enligt vilken nya estetiska uttrycksformer alltid överträffar de gamla, och där överskridandena av och utmaningarna mot äldre tiders formspråk uppfattats som kvalitetskriterier.
2. Nedvärderingen av den egna kulturtraditionen, vilken har ansetts förtryckande på grund av att den härbärgerat ålderdomliga föreställningar om till exempel kön och ras.
3. Dominansen av postmodernistisk teoribildning, där alla konstnärliga uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T.S. Eliot.

Och här tycker jag att han i stora delar har funnit kärnan i kulturens problem och orsaken till det synbara föraktet för högkultur som frodas. Samtidigt känner jag att vissa aspekter lämnas ut i den uppställningen, men jag är väl medveten om att det retoriskt rätta är att hålla sig till tre huvudpunkter.  Som jag tidigare har skrivit så indentifierar jag två ytterligare problem i viljan att rationalisera estetiken och en överbetoning på skapandeprocessens betydelse. Jag ser dock att de två aspekterna till del sammanfaller med punkt ett och tre i Lundbergs uppställning, så de har beröring till varandra.

Lundbergs slutpoäng är ju också väl värd att reflektera över, kanske särskilt för mer vänsterinriktade personer. När kulturen behandlas så framträder en syn på klassisk kultursyn (den kulturkonservativa synen) som elitistisk och gammalmodig då den framhäver vissa verks högre kvaliteter över andra och vissa kulturformer som av djupare intresse än andra, vilket då skulle vara förtryck i någon form. Lundberg gör jämförelsen med matbranschen. Vem skulle få för sig att motverka ”förtryck” där genom att kräva att McDonalds värderas lika högt som en trestjärnig lyxkrog? Nej, där har även vänstern av idag (dock inte alltid historiskt) oftast insett att målet ju måste vara att tillgängligöra det som är bättre för större grupper.

Elise Karlsson skriver sedan en upprörd replik på Lundbergs text där hon tyvärr i stort inte bemöter de konkreta punkter av kritik som han framförde, men något värt att uppmärksamma kommer dock framåt slutet av artikeln:

De bor i stället i ett land där den västerländska civilisationen alltid varit mer av en framtidsvision än något vi nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Där alla människor och inte bara en klass har tillgång till kulturen, och rätten att definiera vad kultur innebär.

samt

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle, har jag fortfarande inte hört Johan Lundberg och hans kollegor framföra något övertygande argument för.

Det framkommer alltså med stor tydlighet att det som på ett grundläggande plan gör att Karlsson inte kan ställa sig bakom en klassisk kultursyn, eller acceptera värderandet av kulturyttringar som faktiskt olika bra, eller sköna om man så vill, är att klassisk kultur är ”borgerlig”. På ett grundläggande plan är det alltså samma skäl som gjorde att de små vänstersekterna på slutet av 60-talet förkastade nästan allt i det nuvarande samhället, eller att socialistiska stater alltid producerar den mest anskrämliga arkitekturen: det är inte proletärt nog, eller om man så vill, allt gammalt måste brytas ner och ersättas med något annat i färden mot du sköna nya värld.

Personligen uppfattar jag hela hennes artikel och resonemang som djupt elitistiskt. Elitism ligger inte i att man erkänner vissa hierarkier inom kulturen utan i att man hävdar sig ha en så mycket mer substantiell förståelse för vad som är av vikt att man förkastar den kultur som har producerats och förädlats av alla de generationer som har kommit före oss, samtidigt som man, som Karlsson, antyder att den fattige eller arbetaren inte kan ta till sig och njuta av klassisk högkultur.

Lundberg sammanfattar en del av kommentarerna på hans artikel på Axess MAO-blogg.

Read Full Post »