Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kulturkonservatism’

Jag och Charlie Weimers skriver idag på Newsmill ang. Åsa Linderborgs underliga artikel på Aftonbladets kultursida igår. Du vet den där artikeln där hon försöker antyda anknytning mellan Göran Hägglund och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och där hon verkar mena att den elitistiska kulturradikalismen på något sätt skulle rikta sig till folket i stort istället för den lilla grupp som den egentligen riktar sig till. Läs vårt svar här!

Andra kommentarer: Charlie Weimers, Johan Lundberg, Daniel Braw, Paula Neuding &  Therese Bohman.

Read Full Post »

Jag kom på att jag inte har lagt upp en intervju med mig som publicerades i Gotlands Allehanda i samband med Kristdemokraternas riksting. Den handlade i grunden om kultur- och integritetsfrågor med hänvisning till det väldigt kulturkonservativa rikstingstal som Göran Hägglund höll men i den färdiga artikeln så blev det tyngsta fokuset på upphovsrätten, piratpartiet och åldersfördelningen inom partiet. Några smakprov:

Partiet har under de senaste åren brottats med en del identitetsproblem där själva urholkningen av värden har utgjort en del av problemet. Är kulturen ett sätt att hitta tillbaka till kärnfrågorna?
– Det är en av de rätta vägarna, man måste fokusera mer på det som är utanför pengarna, det som är djupare mänskligt – glädjeämnen som inte kan köpas. Vi hoppas att samma typ av tänk om moral spiller av sig på rättsväsendet också. Vi vill se mer värdebaserad politik, och ett kd som inte är rädda för att andra inte håller med.

samt

Hur ska man hantera piratpartiets framgångar inför nästa riksdagsval?
– Det bästa sättet är att våga ta en öppen debatt i frågan, lyssna på vad de har att säga och kontra med andra områden som de inte har insikt i. Det är ganska lätt att ha en öppen dialog med piratpartiet om man tar de på allvar. Alla som kommer med sakliga argument ska tas på allvar.

Read Full Post »

Om skillnaden mellan kulturkonservatismen av idag och på 60-talet skriver PJ Anders Linder, med utgångspunkt från två artiklar och de debatter som följde dem: Johan Lundbergs ”Smakrevolt”-artikel och den därefter följande debatten (vilken ännu inte har ebbat ut helt), samt den intervju med Gunnar Biörck som inledde ”trolöshetsdebatten”.

När kulturkonservatismen vid tiden för Biörckintervjun var det etablerades röst och av ovana hade svårt att försvara och berättiga sig själv, så är dagens kulturkonservatism och kulturkonservativa en mer tydlig, självsäker och kraftfull skara.

Det har ett tag nu med jämna mellanrum talats om konservatismens återtåg, och om att de konservativa värdena åter är i ropet. Men på inget politiskt område ter det sig så korrekt som det gör på kulturens. Även om kulturkonservatismen är en liten och av dagens etablissemang föraktad riktning, så är det där styrkan finns idag.

Linder markerar även något mycket viktigt, det att debatten om kulturen inte är något avskilt område för sig. De kulturradikalas triumf sammanfaller med att de kan ta över medier och akademi. Kulturen hänger intimt samman med båda dessa områden, även om skälen till detta främst finner sin grund i kulturkonservatismen. Han tar även upp friheten som ett konservativt stridsrop i kulturdebatten.

Fast nu ifrågasätts den radikala hegemonin av en kulturkonservatism som har skakat dammet av sig. När Johan Lundberg och hans meningsfränder talar för Traditionen handlar det om vikten av att få tillgång till de gemensamma minnen och referensramar som utgörs av historia, klassiker och språk. Den nya kulturkonservatismen försvarar en idé istället för en position. Den går inte ut på kontroll utan på kunskap som väg till upplevelser, kommunikation och mänsklig utveckling. Friheten har blivit ett konservativt värde: en frihet som kan växa med studier, läsning och reflexion. En nyckeluppgift för skola och universitet måste vara att öppna dörrar in till denna frihet.

Jag anser att han har helt rätt i sin analys. Det i mångas ögon troligen ironiska resultatet av kulturradikalismen blir en inskränkthet och ensidighet där endast ”det rätta” accepteras. En miljö där det verkligt goda och värdefulla nekas den som suktar efter mer, och där yta ges som enda svar till den som strävar efter djup.

Kulturkonservatismen är det som idag står för att våga öppna perspektiven och dra lärdom av det som andra människor har gjort, och för att ge tillgång till de jättars axlar som vi själva står på men från vilka kulturradikalismen har kämpat för att kollektivt kasta oss ut.

(Även på Tradition & Fason)

Read Full Post »

Jag utlovade tidigare ett sammanfattande inlägg om den kulturkonservatismdebatt som har pågått på expressens kultursida. Detta är inte det, utan jag tänkte skjuta in ett extra inlägg innan det där jag går in lite mer på en aspekt av det kulturkonservativa synsättet, det absoluta i kulturen, med viss utgångspunkt från Johan Lundbergs ursprungliga inlägg. Sägas ska att jag inte vet i hur hög grad mina tankar sammanfaller med hans, utan jag försöker endast ge min korta reflektion över ett område som inte har behandlats i den mån det förtjänar i den pågående debatten.

Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga konsten som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet.

Detta måste ändå sägas vara kärnan i det kulturkonservativa budskapet. Att det finns någon form av absolut estetik, att ett verk kan ha en inneboende skönhet eller annan karaktär som den enskilde i mer eller mindre mån kan närma sig förståelse av men som på det mest grundläggande planet inte definieras utifrån den förståelsen. En estetik som vi i kulturen på olika vägar närmar oss i samspel mellan vår natur och vårt förstånd men som troligen är ouppnålig.

Dessa hos verket inneboende kvalitéer är sådana att vi kan tala om bättre eller sämre konst och att vi kan säga att något är mer betydelsefull kultur. Kontexten kan till viss del bidra som nyckel till verkets innehåll men verkets kvalitet kan dock inte i sig skapas genom den.

Då kulturen inte kan ses främst utifrån sin situation så kan man inte förkasta historiens kultur och det som tidigare generationer har lyckats skapa. Även om kulturyttringar från historien och särskilt andra kulturer understundom kan vara svårare att nå, då kontexten som ovan sagt bidrar till förståelse och förenklar närmandet till den estetik som verket illustrerar, så är dess kvalitéer i grunden oberoende av den förståelsen.

Samtidigt så skapar historiens kultur en grund av förståelse och en bas att bygga på för att skapa verk av bestående värde och med inneboende estetiska kvalitéer. Detta tror jag är en av de största anledningarna till att så mycket av dagens kultur är av en art som för andra än de närmast sörjande inte kan sägas bidra med något estetiskt av vikt. Ett markerande mot estetiska ideal är mer sannolikt att skapa något oestetiskt än att bidra med något som är mer estetiskt tilltalande.

Read Full Post »

Det här lär jag nog inte kunna få säga igen, så jag tänker uppmärksamma det lite extra, men jag tycker att Jan Myrdal har dragit rätt slutsats. Visserligen är hans artikel i kulturkonservatismdebatten i Expressen fylld med en massa marxistiskt smådravel och arbetarrörlsenostalgi men slutsatsen är rätt: det är till arbetares fördel att skaffa sig bildning. Det är till denna grupps fördel för att det är till allas fördel att tillägna sig bildning.

Myrdals tankar handlar visserligen om att denna bildning skapar en stark arbetarklass och att det därför är revolutionärt med kulturkonservatism, en slutsats som jag inte direkt skriver under på i sin helhet, men där han har funnit en intressant poäng, en poäng som borde vara självklar: den som inte har tillägnat sig en bildning och förståelse för det historiskt skapade kommer inte heller kunna tänka verkligt nya och intressanta tankar.

I övrigt verkar debatten ha lugnat sig en aning. Frågan är om det är dags att börja sammanfatta debattens huvudlinjer, eller om man ska vänta och se om det anländer några fler inlägg nu i dagarna innan jul. Jag tar nog och väntar, då har jag oavsett om debatten nu lägger sig en ursäkt att skriva ytterligare ett inlägg i ämnet.

Read Full Post »

På Expressens kultursida så fortsätter den aldrig upphörande debatten om kulturkonservatismen. Innan jag går in och analyserar budskap och texter som tillkomit sedan senast så måste jag reflektera över hur långt från Lundbergs ursprungliga artikel och teser som debatten i stort har vandrat, på gott och på ont.

På gott eftersom den ger ett bredare, om än tyvärr lite väl ytligt, perspektiv på kulturfrågorna som i högre grad än vanligtvis faktiskt rör sig på historiens i nutiden projicerade spelplan. På ont eftersom de viktiga poänger som Lundberg lyfte fram fortfarande förtjänar att uppmärksammas och begrundas. Fortfarande saknar jag t.ex. ett djupare resonemang om den naiva framstegstankens nedbrytande effekt på kvalitetsbegreppet (Lundbergs punkt 1 för den som minns). Vem blir den första skribenten att faktiskt våga sig in i dans med denna så ovana tankegång?

Vad har då tillkommit sedan senast? Jo till debatten har nu förts ett inlägg av Karin Stensdotter om språkets vikt för bildningen, med Frankrike som lins för betraktelsen. Jan Gradvall väljer en egen ingång i debatten när han recenserar ansökningarna om att bli Europas kulturhuvudstad. Under vägen lyckas han vara den som kommer närmast att möta den av Lundbergs punkter som jag ovan refererar.

Mellan uppradanden av alla de i sammahanget tveksamma delarna i ansökningarna så kommer han till Uppsalas tema ”metamorfos”, vilket hyllar stadens förvandling från lärdomsstad till kunskapsstad, och någonstans där så tycker jag att han tangerar frågan om tron på det moderna som bättre an sich. I upplyftandet av kunskapen som något av högre vikt än lärdomen så gömmer sig en syn om dagens rena ”vetande” som av djupare inbyggt värde än den tradition och (om uttrycket tillåts mig) kultur vilken omgärdar och upplyser det rena vetandet, och som brukligt förmedlas inom Universitetets ramar.

Lärdom är nära förknippat med bildning, ett begrepp som av Stensdotter beskrivs ”som egentligen inte är en sorts fernissa eller utanverk utan en del av språket, tankarna som tänkts och skrivits ned, som fortfarande används och nöts, som formuleras om av generationerna”. I det sammanhang, hyllandet av språkets roll, som citatet kommer så anser jag att det innehåller sanning.

På samma sätt som den som har bildning på ett helt annat sätt kan relatera upplevelser och verk till en bredare tradition än den egna tidens temporalt bundna ideal och estetik, så kan endast den som förkovrar sig i språket, genom läsandet av det andra skrivit och genom egen komponering, i så grad tillägna sig och internalisera det att den i allt högre grad fria tanken möjliggörs.

Samtidigt som ingen helt kan frigöra sig från historiens och den omgivande kulturens påverkan på tankarna och verklighetsbilden, så kan endast den som känner och verkligen tillägnar sig det historiska sammahang som han verkar i tänka egentligt fria tankar. Den kulturradikala viljan att ständigt överskrida gränser och polemisera mot hävdvunna sanningar bygger i grunden på att dessa kan identifieras.

Gränsprövande verksamhet kan heller aldrig verka konstruktivt för att bygga något nytt av bestående värde om gränsernas natur och bakgrund inte förstås. Utan förståelse för historien och det som har format vår egen tid så blir detta prövande av gränser ett slutmål och därmed endast destruktivt. Denna destruktivitet är en del av den mara som idag rider kulturen och som inte kan fördrivas genom ytterligare avvisande av det som historiens kunskap kan lära oss.

Read Full Post »

Debatten om kulturkonservatismen på Expressens kultursida fortlöper alltjämt utan tendens till att ebba ut. Det är nog som Ann Heberlein skriver i sitt inlägg: ”Att inta en kulturkonservativ hållning i Sverige år 2008 är verkligen inget för den som vill ligga på latsidan”. Det verkar inte finnas något som upprör och orsakar så mycket förnumstiga genmälen som just denna fråga, vilket bekräftas av Göran Greider: ”Kulturkonservatism? Inför detta ord känner jag ett kristallklart hat välla fram”.

Greiders tes att bildning och kunskap om kulturarvet försämrar kulturen ter sig för mig så långsökt att jag knappt vet hur jag ska bemöta den. Skulle Dan Andersson, som Greiders exempel lyder, ha blivit en bättre skribent utifall att han inte hade utbildat och förkovrat sig? Jag tror att något annat gömmer sig bakom detta resonemang, och i kommande stycken gör Greider det för uppenbart vad hans egentliga poäng är: han definierar kulturradikalism som att kämpa för arbetarklassen och tydliggöra förtrycket, men det kulturkonservativa är att inte låta sådana verk publiceras.

En debatt om ett så angeläget ämne försvåras ju avsevärt om de debatterande inte ens kan komma överens om vad det är de debatterar, vilket för mig verkar vara denna debatts akilleshäl. Det kulturradikala och ”antiestetiska” projektet har kommit så långt på sin resas väg att det för många inte ens går att se eller förstå alternativet. Man kan inte förstå vad det är vi som har en kulturkonservativ hållning egentligen är ute efter.

Jag kan dock förstå att en marxist som Greider inte kan begripa påståendena om objektiv estetik och vikten av det sköna, då det på många sätt står som en djupt rotad antites till hela marxismens ideologiska projekt. Det är det understundom ickerationella, det som finns bara för att det gör våra liv lite bättre, utan att det kan fördelas eller beskrivas av världsförbättrande politiker, ej heller skapas av desamma.

Debattens deltagare kommer nog alltid gå förbi varandra i argumentens ekorrhjul där de materialistiskt eller dialektiskt rotade deltagarna är förblindade från att se det större kosmos av upplevelser och kunskap som mänskligheten igenom hela historien har sökt omfatta och innefatta.

Read Full Post »

Older Posts »