Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kulturradikalism’

Jag och Charlie Weimers skriver idag på Newsmill ang. Åsa Linderborgs underliga artikel på Aftonbladets kultursida igår. Du vet den där artikeln där hon försöker antyda anknytning mellan Göran Hägglund och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och där hon verkar mena att den elitistiska kulturradikalismen på något sätt skulle rikta sig till folket i stort istället för den lilla grupp som den egentligen riktar sig till. Läs vårt svar här!

Andra kommentarer: Charlie Weimers, Johan Lundberg, Daniel Braw, Paula Neuding &  Therese Bohman.

Annonser

Read Full Post »

Jag hade inte tänkt skriva något om Pridefestivalen som nu pågår i Stockholm, men kände ändå, när jag läste NWT:s ledare om saken, att jag ville pränta ner några rader av bifall till ledarens argumentation. Poängen som den framför är att pride svårligen handlar om att öka acceptansen för att homosexuella et al. är folk, vilka som helst, utan snarast är ett försök att med några minoritetsgrupper som slagträn predika sexualisering och normlöshet.

Inför varje Pridefestival så blir det tal om olika grupper som inte ställer upp och deltar, eftersom de inte vill eller ska ta politisk ställning. De får de alltid genast attacker på sig om att det hela faktiskt bara handlar om att stå upp för alla människors lika värde och därför inte är politiskt. Nu senast Bajen Fans. Ett argument som är totalt nonsens.

Att någon har en annan sexuell läggning än heterosexuell innebär ju inte att de behöver vara annorlunda än ”vanliga” människor i övrigt. De allra flesta homosexuella ser inte sitt sex som definitionen av vem dom är och skulle aldrig dansa omkring halvnakna iklädda pyttesmå läderkläder, utan är som folk är mest. Lever vanliga liv, med vanliga jobb och vanliga intressen.

Men är det något Pride inte försöker göra så är det att uppmuntra bilden av HBT-personer som normala människor, utan de gör sitt bästa för att framkalla en bild av att de är översexualiserade och enkelspårigt intresserade endast av just sex. Från ledaren: ”Där ingår hångelmanifestationer, kubbspel med gummipenisar, utställningar med könsorgan i olika lägen och vinklar, frågestunder om strap-on-dildos och mängder av seminarier på ämnen som onani, polyamori (att ha flera sexpartners samtidigt) och swingerklubbar”. Jag har svårt att tänka mig något mer fördomsframkallande än just Pridefestivalen. Och jag tycker synd om alla de helt vanliga homosexuella i vilkas namn allt detta arrangeras.

Pridefestivalen är i realiteten en manifestation för sexualisering av det offentliga, kulturradikalism, normlöshet, motstånd mot tvåsamhet och som ledaren kallar det ”queermarxism”. Allt detta i några minoritetsgruppers namn, trots att dessa ståndpunkter har mycket lite att göra med dessa grupper i sig. Jag har aldrig deltig i detta arrangemang, och kommer heller aldrig göra det, för att jag är moståndare till just det som festivalen i realiteten handlar om.

Jag avslutar med ett citat från ledaren i fråga:

Homosexuella är i regel inte några perversa sexgalningar. De flesta är som vem som helst både på ytan och ifråga om livsstil. För dem handlar likaberättigande om att folk inte ondgör sig över att man har en partner av samma kön och att slippa diskriminering i arbetslivet. Inte om att få ha sex i stadsparken, få visa brösten på öppen gata eller slicka i sig en fallosformad klubba utan att folk tittar konstigt. Eller för den delen – och detta bör understrykas – att bli betraktad som något slags djur ifört knallrosa tuppkam, inoljat bröst, nitar, läderstrings och koppel runt halsen.

Även Ingerö och Erixon skriver bra ang. detta, och Dag Elfström skriver bra på samma tema.

Read Full Post »

Jag noterar att Elise Karlsson ska börja blogga om klassisker på SvD kultur. Gott så, det är alltid intressant med genomgångar och tips kring klassiker man kanske har glömt bort eller små stötar så att man tar sig tid att faktiskt läsa det där verket som det aldrig blivit av att man börjat med.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite över hur innehållet i hennes bloggning kommer se ut med den svarsartikel hon skrev i Expressen kultur till Johan Lundberg som beslysning. Den artikel då hon i starka ordalag ondgör sig över tanken på att det finns ett gemensamt kulturarv som i hög mån sammanstrålar med det som med andra termer kan kallas för klassiker. Jag skrev ett bloggsvar till den artikeln så jag tänker inte ge mig in djupare i vad hon argumenterade, den hugade läsaren kan känna sig fri att läsa mitt ursprungliga inlägg.

Det jag frågar mig är vilken av två tänkbara vägar som detta kan gå: att hon antingen faktiskt lyfter upp klassiker från vårt kulturarv och vår historia och därmed implicit ställer sig bakom detsamma som hon bestämt tog avstånd från när det rörde sig på teoretisk mark, eller om hon lever som hon lär och förkastar historiens bedömning och istället lyfter upp okända, mer korrekta, verk vilka inte med rimlighet ligger inom vad begreppet klassiker berör? Verk som inte är så sprungna ur sin tid utan passar bättre i ”dagens moderna och demokratiska samhälle” som hon själv uttrycker det.

Dvs, är det kulturradikala hon svänger sig med något som hon har internaliserat, eller inser hon, såsom de flesta, att ett historiskt verk kan ha ett stort intresse och värde även i vår tid och därmed gör en bedömning vilken omvandlar hennes kulturradikalism till endast fernissa?

Vilket som så glädjer jag mig över hennes definition av klassiker:

Att det finns något som kan få ens sinne att expandera är väl det gemensamma för klassiker.

Tack för det, kan vi nu enas om att det västerländska kulturarvet faktiskt har ett värde och fyller en mening att bevara och bejaka även i vår ”moderna” tid?

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle

Read Full Post »

De flesta har väl hört om det uppmärksammadekonstprojektet” av sistaårseleven Anna Odell på konstfack? Hon som låtsades vara självmordsbenägen och blev inplockad av polisen, samt sedan förd till psykakuten där hon fortsatte sina charader? Själv finner hon det uppenbarligen upprörande att systemet är så känslokallt att de behandlar den som aktivt försöker framställa sig själv som allvarligt psykiskt sjuk som om detta var allvar.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) anser att Odell borde få betala de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig händelse.

Syftet med det hela sägs alltså vara någon form av konstprojekt. Man kan givetvis fråga sig om meningen var att det hela skulle bli en ”installation” i media, om hon räknar med att få tillgång till någon form av minnen från det hela som hon kan ställa ut eller på vilket sätt det ska kunna falla inom ramen för konst. För jag antar att hon inte tänker skriva en bok om sina upplevelser av psykvården inifrån? Dror Feiler anser att det nog kan vara ett helt rimligt projekt, men det kan jag inte säga att jag fäster så stor vikt vid.

Själv tycker jag att det är väldigt enkelt. Att låtsas vara allvarligt psykiskt sjuk och med flit missutnyttja en av de alltför få platserna inom akutpsyk är inte konst. Punkt. Jag bryr mig inte om vad Konstfack eller diverse ”konstnärer” tycker om det hela. Det blir fortfarande inte konst.

Att något skapar debatt gör det inte till konst. Att något är kontroversiellt gör det inte till konst. Och att något bryter mot allmänna moraliska normer gör det definitivt inte till konst. Få aspekter av den kulturradikala hegemonin är så irriterande som missutnyttjandet av begreppet konst för att beskriva lite vad som helst, bara det skapar uppmärksamhet.

David Eberhard, chef på S:t Görans psykakut, sammanfattar sin syn på saken bra:

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Läsvärt är även Hanne Kjöllers text om det hela.

Read Full Post »

Jag ser en artikel i SvD som uppvisar ytterligare av dessa de absurda kreationer som av någon form av felriktad välvilja kallas kläder och reflekterar över om det finns något språkbruk som blir mer felaktigt än användandet av ”mode” för att beskriva det som bärs under promenerande på catwalks vid de stora ”modevisningarna”.

Plaggen har ytterst sällan något att göra med det som människor annars bär, och intrycket blir att de designas mest utifrån principer om att de ska sticka ut så mycket som möjligt från det som folk finner tilltalande, dvs från vad som i mer dagligt tal faller under rubriken mode, eller från god smak för den delen.

Det tycks mig som ytterligare ett exempel på den konstruerade, negativt definierade och för den delen antiestetiska estetik som kulturradikalismen ”bidrar” med. På en estetik där det definierande är hur mycket verket kan avvika från vad människor finner smakfullt, och följdaktligen hur lite mening som verket kan innehålla.

OK, jag är nog lite för hård. Visst syns plagg som är en mer extrem form, en produkt i tangentens riktning, av kläder och stilar som människor kan välja att bära, och som därmed kanske kan hävdas säga något om vilken klädmässig estetik som faktiskt råder i ”verkligheten”, men jag kan inte säga att det är något som verkar vara det definierande draget inom området.

När jag skriver detta så känns det som att jag projicerar en markant bitterhet, och vet inte riktigt om det är den känslan jag vill ge. Snarast är detta likväl som flera tidigare inlägg jag skrivit bitar i en väv av ömsom uppgivenhet och ömsom irritation över hur det är beskaffat med områdena kultur och estetik idag.

En irritation över arkitektur som står i motsats till vad människor vill ha i sin boendemiljö, över konst där det högsta goda i ett verk är att folk blir upprörda och/eller sårade och över mode där målet är att ingen skulle vilja bära det.

Var verkligen den där gamla tanken att estetik handlar om det vackra och sköna så hemsk?

Read Full Post »

Om skillnaden mellan kulturkonservatismen av idag och på 60-talet skriver PJ Anders Linder, med utgångspunkt från två artiklar och de debatter som följde dem: Johan Lundbergs ”Smakrevolt”-artikel och den därefter följande debatten (vilken ännu inte har ebbat ut helt), samt den intervju med Gunnar Biörck som inledde ”trolöshetsdebatten”.

När kulturkonservatismen vid tiden för Biörckintervjun var det etablerades röst och av ovana hade svårt att försvara och berättiga sig själv, så är dagens kulturkonservatism och kulturkonservativa en mer tydlig, självsäker och kraftfull skara.

Det har ett tag nu med jämna mellanrum talats om konservatismens återtåg, och om att de konservativa värdena åter är i ropet. Men på inget politiskt område ter det sig så korrekt som det gör på kulturens. Även om kulturkonservatismen är en liten och av dagens etablissemang föraktad riktning, så är det där styrkan finns idag.

Linder markerar även något mycket viktigt, det att debatten om kulturen inte är något avskilt område för sig. De kulturradikalas triumf sammanfaller med att de kan ta över medier och akademi. Kulturen hänger intimt samman med båda dessa områden, även om skälen till detta främst finner sin grund i kulturkonservatismen. Han tar även upp friheten som ett konservativt stridsrop i kulturdebatten.

Fast nu ifrågasätts den radikala hegemonin av en kulturkonservatism som har skakat dammet av sig. När Johan Lundberg och hans meningsfränder talar för Traditionen handlar det om vikten av att få tillgång till de gemensamma minnen och referensramar som utgörs av historia, klassiker och språk. Den nya kulturkonservatismen försvarar en idé istället för en position. Den går inte ut på kontroll utan på kunskap som väg till upplevelser, kommunikation och mänsklig utveckling. Friheten har blivit ett konservativt värde: en frihet som kan växa med studier, läsning och reflexion. En nyckeluppgift för skola och universitet måste vara att öppna dörrar in till denna frihet.

Jag anser att han har helt rätt i sin analys. Det i mångas ögon troligen ironiska resultatet av kulturradikalismen blir en inskränkthet och ensidighet där endast ”det rätta” accepteras. En miljö där det verkligt goda och värdefulla nekas den som suktar efter mer, och där yta ges som enda svar till den som strävar efter djup.

Kulturkonservatismen är det som idag står för att våga öppna perspektiven och dra lärdom av det som andra människor har gjort, och för att ge tillgång till de jättars axlar som vi själva står på men från vilka kulturradikalismen har kämpat för att kollektivt kasta oss ut.

(Även på Tradition & Fason)

Read Full Post »

På Expressens kultursida så fortsätter den aldrig upphörande debatten om kulturkonservatismen. Innan jag går in och analyserar budskap och texter som tillkomit sedan senast så måste jag reflektera över hur långt från Lundbergs ursprungliga artikel och teser som debatten i stort har vandrat, på gott och på ont.

På gott eftersom den ger ett bredare, om än tyvärr lite väl ytligt, perspektiv på kulturfrågorna som i högre grad än vanligtvis faktiskt rör sig på historiens i nutiden projicerade spelplan. På ont eftersom de viktiga poänger som Lundberg lyfte fram fortfarande förtjänar att uppmärksammas och begrundas. Fortfarande saknar jag t.ex. ett djupare resonemang om den naiva framstegstankens nedbrytande effekt på kvalitetsbegreppet (Lundbergs punkt 1 för den som minns). Vem blir den första skribenten att faktiskt våga sig in i dans med denna så ovana tankegång?

Vad har då tillkommit sedan senast? Jo till debatten har nu förts ett inlägg av Karin Stensdotter om språkets vikt för bildningen, med Frankrike som lins för betraktelsen. Jan Gradvall väljer en egen ingång i debatten när han recenserar ansökningarna om att bli Europas kulturhuvudstad. Under vägen lyckas han vara den som kommer närmast att möta den av Lundbergs punkter som jag ovan refererar.

Mellan uppradanden av alla de i sammahanget tveksamma delarna i ansökningarna så kommer han till Uppsalas tema ”metamorfos”, vilket hyllar stadens förvandling från lärdomsstad till kunskapsstad, och någonstans där så tycker jag att han tangerar frågan om tron på det moderna som bättre an sich. I upplyftandet av kunskapen som något av högre vikt än lärdomen så gömmer sig en syn om dagens rena ”vetande” som av djupare inbyggt värde än den tradition och (om uttrycket tillåts mig) kultur vilken omgärdar och upplyser det rena vetandet, och som brukligt förmedlas inom Universitetets ramar.

Lärdom är nära förknippat med bildning, ett begrepp som av Stensdotter beskrivs ”som egentligen inte är en sorts fernissa eller utanverk utan en del av språket, tankarna som tänkts och skrivits ned, som fortfarande används och nöts, som formuleras om av generationerna”. I det sammanhang, hyllandet av språkets roll, som citatet kommer så anser jag att det innehåller sanning.

På samma sätt som den som har bildning på ett helt annat sätt kan relatera upplevelser och verk till en bredare tradition än den egna tidens temporalt bundna ideal och estetik, så kan endast den som förkovrar sig i språket, genom läsandet av det andra skrivit och genom egen komponering, i så grad tillägna sig och internalisera det att den i allt högre grad fria tanken möjliggörs.

Samtidigt som ingen helt kan frigöra sig från historiens och den omgivande kulturens påverkan på tankarna och verklighetsbilden, så kan endast den som känner och verkligen tillägnar sig det historiska sammahang som han verkar i tänka egentligt fria tankar. Den kulturradikala viljan att ständigt överskrida gränser och polemisera mot hävdvunna sanningar bygger i grunden på att dessa kan identifieras.

Gränsprövande verksamhet kan heller aldrig verka konstruktivt för att bygga något nytt av bestående värde om gränsernas natur och bakgrund inte förstås. Utan förståelse för historien och det som har format vår egen tid så blir detta prövande av gränser ett slutmål och därmed endast destruktivt. Denna destruktivitet är en del av den mara som idag rider kulturen och som inte kan fördrivas genom ytterligare avvisande av det som historiens kunskap kan lära oss.

Read Full Post »

Older Posts »