Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘människovärdet’

Johan Westerholm (s) har på sin blogg skrivit en bra krönika om människans behov av bekräftelse, av att ses som den människa och person som man är, att inte betraktas med likgiltighet av sina medmänniskor. Om hur omgivningens betraktande av människan som någon värd känslor och uppmärksamhet för sig själv är nödvändigt för den enskildes känsla av människovärde. Den är väl värd att läsa.

Jag håller med om den grundläggande analysen, och detta är en viktig anledning till att jag tycker kristdemokratin är sympatisk, men även till att jag är kritisk till den moderna välfärdsstaten (Givetvis finns i båda fallen även andra anledningar).

Missförstå mig inte, det är nödvändigt och självklart att det offentliga tar ett yttersta ansvar för de som annars inte kan klara sig, och som inte har ett annat skyddsnät som tar emot dem. Men jag är mycket kritisk till en allt omfattande stat som försöker överföra allt ansvar för medmänniskan till ”det gemensamma” och som trycker in den enskilde i en allt snävare ram av godkänt liv, allt för att passa systemet.

När ansvaret för medmänniskan i allt större grad tas över offentliganställda och i mindre mån av närstående och människor som ideellt engarerar sig för de som behöver deras hjälp, då förändras också allt mer det bemötande som den enskilde i en svår situation får.

När hjälpen och stödet i vanliga fall kommer från närstående som bryr sig eller medmänniskor som engagerar sig för den som har det svårt, då möts också den som behöver hjälp och stöd av andra som engagerar sig och bryr sig om just denna för dess egen skull.

Det offentliga å sin sida kan aldrig visa samma individuella omtanke utan är i grunden likgiltig för den enskilde, hur mycket systemet än stödjer denna. De tjänstemän och utredare som hanterar den som söker stöd kan vara hur medkännande och engagerade som helst men gör det i rollen av anställd, någon som objektivt och neutralt ska hantera alla de som denne möter.

Vi kristdemokrater talar ofta om att syskonskap och solidaritet sker människor mellan, inte genom lagstiftning. Detta är en viktig komponent i vad det handlar om. Att så ofta det går klara sig själv, och när det fallerar i så stor mån som möjligt kunna få hjälp och stöd just för att man själv är viktig, att man är någon som andra bryr sig om, inte för att riksdagen har beslutat att den kategori av människor som man själv för stunden tillhör ska få något till dels.

När staten tar över för mycket ansvar för medmänskligheten så leder det också till att människor i allt mindre mån anser sig behöva engagera sig för sina medmänniskor, ”det där är ju det offentligas uppgift att lösa”. Samtidigt leder det väldiga skatteuttag som en allomfattande stat kräver till att färre och färre har möjlighet att dels klara sig utan ekonomiskt stöd, och dels att ta ansvar för människorna i sin närhet när de behöver stöd.

Särskilt drabbas givetvis de mest utsatta, de som kanske inte har en familj som uppmuntrar en. När den enda som man kan vända sig till för stöd är det offentliga, till systemet, ja då är det nog inte svårt att efter tid mer och mer tappa sin tro på det egna människovärdet.

Read Full Post »

shinnkGenom klotband leds jag vidare att läsa den gripande historien om Shin Dong-Hyuk. Han är den idag enda någonsin som lyckats fly från Nordkoreas värsta straffläger, och överlevt. Han är idag 26 år, är född i lägret och tog sig därifrån när han var 22, mindre än ett år yngre än vad jag är nu.

Hans mor och enda bror avrättades framför hans ögon när han nyligen fyllt 14 år, detta efter att lägervakterna hade torterat honom i månader för att få honom att berätta om moderns brott: planer att fly från lägret. Ett finger har han blivit av med, också detta som straff. Den gången var det för att han tappade en symaskin.

Under hela sitt liv har han levt på nästan ingen mat och arbetat konstant. När han hittade tre vetekorn i en hög med koskit som han torkade av och åt upp så säger han att det var en av de allra bästa dagarna. Att ha vetekorn kan dock vara farligt: en ung flicka i lägret misshandlades till döds som straff för att hon upptäcktes med fem vetekorn i fickan.

Kim Jung-Il och Kim Il-Sung hade han aldrig hört talas om. Då det inte är meningen att någon som föds i lägret ska komma därifrån levande så anser man inte att det är någon mening att berätta om ”den älskade ledaren” eller det fantastiska systemet för dem. Eller om något annat heller för den delen.

Det han var skyldig till är i enlighet med Nordkoreas system med kollektiv skuld. Hans farbröder flydde landet i slutet av Koreakriget, något som innebär arbetsläger utan möjlighet till frigivning för alla familjemedlemmar och deras avkomma ner till tredje ledet, även de generationer som inte ännu är födda.

Till skillnad mot vad man kanske tror så hade han länge inga planer på att försöka fly. Inte på grund av det faktum att alla som tidigare försökt har blivit infångade och/eller dödade, utan för att han faktiskt inte var medveten om världen utanför. Då han inte hade något annat värde i regimens ögon än som slavarbetskraft så var det ingen mening att berätta att det ens existerade en värld utanför lägret.

Han fick till slut höra berättas om världen utanför från en medfånge, tillsammans med vilken han bestämde sig för att fly. Hans vän fastnade i elstängslet och dog, vilket gav honom något att kliva på för att ta sig över. Efter ett år lyckades han ta sig till Sydkoreas konsulat i Shanghai och fick möjlighet att börja sitt liv igen i Sydkorea.

Varje dag denna regim får fortsätta existera är en kollektiv skam för mänskligheten. Det är nu man önskar att W. kunde få några år till. Den vanliga europeiska attityden att tolerera dessa regimer och använda ”mjuk makt” mot dem blir i verklighetens ljus inget annat än ett prioriterande av bekvämlighet framför det moraliska ansvaret.

Read Full Post »

Den senaste tiden har debatten om aktiv dödshjälp åter blossat upp. Jag tycker det är en sorglig debatt, i det avseendet att jag önskar att vi inte ens skulle behöva diskutera detta. För mig är den mest grundläggande principen för all politisk verksamhet respekten för människolivets okränkbara värde. Det innebär att ingenting värderas högre än människolivet, och ställer sig i bjärt kontrast till den utilitaristiska synen på livet som idag är rätt vanlig – där livets värde räknas utifrån hur givande, gott eller lyckligt ett liv kan anses vara. Ur detta perspektiv är det fullt rimligt att människor bör få hjälp att ta livet av sig när det inte längre är värt att leva, medan det med mitt synsätt blir självklart att aktiv dödshjälp inte är rimligt, på samma sätt som dödsstraff inte kan vara rätt.

Utöver den rent principiella argumentationen så finns det ett tydligt problem med att människor dels ofta genomgår en period med dödslängtan i samband med att de blir förlamade eller dylikt. En av de artiklar som svenskan har publicerat är skriven av just två personer som har upplevt detta själva. Man ska inte heller glömma risken att många sjuka och/eller gamla kan känna en, rättmätigen eller ej, yttre press att inte ligga omgivningen och de närstående till last. Bara själva möjligheten till att en läkare kan avsluta ens liv bidrar till att luckra upp den absoluta respekten för människolivet i såväl det lilla som det stora.

Engqvist och Hulting lyfter samtidigt i sin artikel upp en mycket viktig poäng: antingen så måste vi acceptera ett system där vem som helst som nu känner att det är nog ska ha samma ”rätt” till hjälp att ta livet av sig, oavsett om det är en gammal och sjuk person eller en deprimerad 19-åring som blivit dumpad av sin respektive, eller så måste vi ställa upp regler och principer för vilka liv som är mindre värda att levas, vilka människor som i grund och botten sägs ha ett lägre människovärde. Jag skräms av bara tanken på att Sveriges Riksdag skulle börja med ett dylikt rangordnande.

Read Full Post »

Genomläsningarna av regeringens proposition om IPRED-lagen börjar nu generera en del än mer förbluffande delar än de som tidigare har varit uppe. Enligt regeringen så handlar det hela bara om att du ska kunna få ett brev som lite snällt ber dig att sluta, alternativt få försvara dig i domstol om det skulle vara gå riktigt illa.

Även om man accepterar regeringens beskrivning så innebär det fortfarande att privatpersoner måste lägga ut stora belopp i advokatkostnader utan att det har presenterats några bevis för att man är skyldig, samt att privata företag i praktiken får större befogenheter än polisen, trots det faktum att man smyger in ändringa av även polisens befogenheter i slutpropositionen.

Intressant är att notera de ytterligare åtgärder som lagen tillåter: den som anklagar en internetabbonent för upphovsrättsintrång kan innan den personen ens har givits möjlighet att försvara sig få en husransakan genomförd av kronofogden, samt intressantast spärra alla den anklagades tillgångar innan anklagelsen ens meddelas denne.

Läs det igen: man får frysa alla tillgångar för den som är anklagad, innan den ens har blivit informerad om att den är anklagad. Detta är alltså ett brott som endast ger böter, dvs detta är verktyg som polisen aldrig skulle få tillgång till, och aldrig borde få tillgång till. Det är verktyg man använder mot de grövsta brottslingarna, som terrorister, där man tror att det är en överhängande risk att de flyr landet. Förutom att nu ska det även kunna användas mot den som har sett på en film utan tillstånd.

Jag skulle vilja att någon av mitt eget partis riksdagsledamöter förklarade på vilket sätt den anklagade har kvar någon rättssäkerhet om staten inte erbjuder någon rättshjälp, dvs man måste betala alla sina egna advokatkostnader, samtidigt som man fryser alla den anklagades tillgångar innan den ens har blivit informerad om anklagelsen? Och detta i en process då bevisbördan i allt väsentligt kommer ligga på den anklagade.

Detta är alltså vad IFPI kan få göra med den nya lagen: hävda (med låga beviskrav) att ett visst IP-nummer har fildelat, få ut vem som står på abbonemanget (dvs inte vem som har använt det), frysa alla dennes tillgångar, skicka ut ett brev med ett större peningkrav som ska betalas snarast. Den anklagade har ju nu inga tillgångar och kan inte betala detta (eller mat för den delen). Det går då till en rättsprocess där den anklagade ska bevisa sin oskuld, och detta utan att inför processen kunna skaffa sig en advokat, den anklagades tillgångar var ju frysta om ni minns?

Lägg märke till att under ingen punkt i denna process har det behövts läggas fram några bevis på att den som utsätts för detta faktiskt är den person som har genomfört intrånget, bara att det sannolikt är ett internetabbonemang ägt av denna som har använts i intrånget…

Hur kan kristdemokratiska riksdagsledamöter ställa sig bakom ett lagförslag som så tydligt reducerar enskilda människors värde till en bricka i ett propagandaspel? Där man öppnar för att förstöra enskildas liv, och detta för att försöka kontrollera när och hur kultur konsumeras?

Mer länkar på opassande.

Read Full Post »

Ännu en gång blir det stående spektaklet Nordkorea uppmärksammat. Denna gång för att bilderna man släppt för att ”bevisa” att Kim Jong-il inte alls är sjuk utan frisk som en nötkärna visar sig vara fejkade. Oh, vad förvånad man blir. Troligen är han riktigt sjuk och har legat på sjukhus de senaste månaderna, givet att han fortfarande är vid liv det vill säga. Nordkorea är som en dålig parodi på en förtryckande kommuniststat, med undermålig propaganda, enorma militärutgifter och massvält, men är givetvis enligt dem själva det mest välmående landet i världen.

Man ska dock inte glömma, när man betraktar hela spektaklet utifrån med ett litet leende på läpparna, att det faktiskt är verkliga människor som tvingas bo i detta land, med detta system. Det är verkliga människor som avrättas och svälter ihjäl medan landet styrs av ett lik, med assistans från en filmgalen playboy.

De som idag stödjer den Nordkoreanska regimen är relativt få, även om de finns. Men det ska inte glömmas att denna stat inte på något sätt är värre än vad Stalins sovjet, Maos Kina eller Pol-Pots Kambodja var, och de staterna fick stöd från många håll långt fram, ibland ända fram tills dess att muren föll. På samma sätt som galningarna i Svensk-Koreanska föreningen idag stödjer den Nordkoreanska regimen trots att dess fruktansvärda brott mot sin befolkning står utan tvivel, så stöttade många inom den svenska vänstern andra kommunistiska stater trots den kunskap som fanns om deras fruktansvärda brott.

Jag tror inte, och tänker inte påstå, att alla de vänsteraktivister som stöttade (och ibland stöttar) alla de kommunistiska diktaturerna gjorde det av någon form av ondska. En del blev kanske lurade på allvar till att tro på propagandan, men alltför många måste utan tvekan ha vetat om att sanningen var mer hemsk. Det jag tror gör att människor ändå kan stödja något sådant är att man relativiserar den grundläggande moralen, och att man faktiskt kan acceptera synen på människor som medel inte som endast mål i sig.

Tror man på allvar att ett kommunistiskt förtryck kommer leda fram till ett paradis på jorden, och om man sedan inte ser människolivets okränkbarhet och varje människas egenvärde som absoluta principer utan som ett tänkbart (dock kanske högt prioriterat) mål som måste avvägas mot resultatet. Kort sagt utgår man från en utilitaristisk moralsyn och blir ilurad att marxism faktiskt kan fungera så är det inte så svårt att se hur en person kan komma fram till att man står på det godas sida när man hjälper och stödjer en regim som avrättar och förtrycker sin egen befolkning.

Man blir ibland lite naivförklarad när man hävdar sig tro på den kristdemokratiska principen om varje människas okränkbara (dvs oändliga) egenvärde, och vågar påstå att den finns objektiva moralprinciper som är nödvändiga för att det mänskliga samhället ska fortsätta vara just mänskligt. Men jag anser att historien ger oss rätt.

Jag menar på intet sätt att alla utilitarister skulle kunna tänka sig att stödja en diktatur eller folkmord, inte heller att alla gamla diktaturkramare skulle känna igen sig i denna analys. Jag påstår inte heller att subjektiv moralsyn eller utilitarism nödvändigtvis leder fram till massmord. Men jag vågar faktiskt påstå att de synsätten, i någon form, är en förutsättning för att människor ska kunna stödja massmord och faktiskt kunna inbilla sig att de är ”goda” när de gör det. De är en förutsättning även för att någon ska kunna genomföra massmord.

Oavsett om massmord genomförs av rent egoistiska maktpolitiska skäl, eller om man anser sig handla för något högre gott, så bygger rationaliseringen på något plan faktiskt på att man väljer att värdera annat högre än människolivet, vare sig denna värdering sker medvetet eller omedvetet. Oftast bygger det också på en subjektivisering av moralen, där annat av icke-moralisk karaktär tillåts diktera spelreglerna som vanligen överlåts åt moralen.

Read Full Post »