Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘miljöpartiet’

De rödgröna har nu alltså kommit överens om ytterligare en skattehöjning, denna gång på bensinskatten. För som vi alla vet har ju bensinpriset sjunkit något extremt de senaste åren, så givetvis måste den beskattas hårdare…

Som Per Gudmundsson skriver så är det tråkigt att Miljöpartiet helt har släppt tanken på att det är bra om folk kan bo även utanför storstäderna. För det är just det denna fråga handlar om. Höjd bensinskatt får endast marginella miljöeffekter utan den stora effekten är att familjer på landsbygden får mycket mindre pengar att röra sig med, och på sikt till att landsbygden avfolkas ytterligare till förmån för de stora städerna.

Eftersom priselasticiteten, åtminstone på kort och medellång sikt, är väldigt låg för bensinpriset så får inte förändringar av beskattning eller pris några större effekter på hur mycket bil som körs, utan endast i hur mycket som finns kvar i plånböckerna hos de som är tvungna att köra bil. På lång sikt påverkas konsumtionen, men det troligen främst just genom att folk blir tvungna att flytta till platser där de inte måste köra så mycket bil, och inte heller då så extremt mycket på totalen.

Men låt oss vara generösa och anta att priselasticiteten för bensinpriset skulle vara 0,5 (den ligger snarare 0,1-0,3 eller däromkring). En höjning med 49 öre, från ett pris på c:a 12 kr / liter, skulle då innebära en höjning av priset med c:a 4%. En priselasticitet på 0,5 skulle då ge en konsumtionsminskning med 2%. I realiteten ligger den troligen närmare 0,8%.

Wetterstrand hoppas att denna fråga ska hinna bli bortglömd i valdebatten när det närmar sig val, så att den inte skadar deras siffror för mycket. Men denna fråga måste, tillsammans med flera andra, lyftas upp för att illustrera vad (mp):s politik egentligen handlar om idag: skattehöjningar över hela spektrat och försvårade villkor för landsbygdsbefolkningen.

Read Full Post »

Mycket huvudlöst skrivs av politiker och politisk aktiva i princip varje dag. Nu tänkte jag dock fokusera på ett enskilt sådant exempel. Helene Sigfridsson (mp) skriver på sin blogg en respons till Charlie Weimers artikel i gårdagens Aftonblaska ”Splittrade familjer är ett samhällsproblem”.

Om vi börjar i slutet så klargör Sigfridsson att det i hennes tycke är bakåtsträvande att vilja minska mängden splittrade familjer. En slutsats som måste härledas till en syn på skilsmässor som framsteg. Jag för min del ser inte riktigt varken enskilda skilsmässor i allmänhet eller ökat antal skilsmässor överhuvudtaget som ett framsteg, och jag tror faktiskt inte att de flesta som skiljer sig eller deras barn i allmänhet uppfattar skilsmässan som något i sig positivt, något som borde önskas.

När man sedan går till det mer konkreta så blir det rent barockt. I Sigfridssons värld så har sämre ekonomisk situation, saknad möjlighet till avlastning i vardagslivet och en allmänt mer utsatt situation för ensamföräldrar givetvis inget att göra med att man har skiljt sig eller skaffat barn utan en motpart som tar delat ansvar för avkomman. Jag vet inte i vilken värld som Sigfridsson lever i, men i min värld så har försämrade omständigheter på grund av ett val en given koppling till att man har gjort det valet.

Varken jag eller KDU anser att man kan tvinga föräldrar att stanna ihop om de finner det nödvändigt att skilja sig, och vill möjliggöra en dräglig tillvaro även efter en skilsmässa, men vi låter inte detta landa i att vi ska uppmuntra skilsmässor. Om det är något statistik och forskning gör ofrånkomligt klart så är det att en sammanhållen familj där barnen kan växa upp med båda sina föräldrar under samma tak är en av de viktigaste faktorerna för dessas framtida lyckade liv. Man kan tala om brottslighet, resultat på arbetsmarknaden, skolresultat eller nästan vad man önskar, att växa upp med en ensam förälder eller med splittrade föräldrar försämrar barnets chanser inför framtiden.

Att då som politiker, istället för att försöka främja splittrade familjer, försöka stödja familjer och göra det enklare för dem att klara sin vardag så att man minimerar de problem som i tidens fullkomnande kan leda till en skilsmässa, ja det ter sig för mig som något helt självklart. Uppenbarligen är det inte så självklart om man är miljöpartist.

Read Full Post »

Nu börjar så den stora mängden eftervalskommentarer, där alla ska förklara sig som vinnare, trilla in. Som vanligt är det upplagt för lite lagom med humor och stora mängder självbedrägeri. Då det finns en stark tendens till att följa John i valen, dvs att den som går framåt lockar till sig ännu fler röster (alla vill ju vara en vinnare) så försöker nu alla hitta ett sätt att förklara just sitt partis resultet som lyckat inför nästa års val.

För att ta några exempel så rekommenderar jag Ibrahim Baylans (s) och Sofia Karlssons (fi) texter på Newsmill. Baylan hävdar att valresultatet tydligt visar att folket underkänt moderaterna och vill sparka ut regeringen. Tala om att lura sig själv, eller försöker han bara lura andra? Man kan ju dra upp det faktum att allianspartierna fick ett mandat mer än vänsterpakten men personligen tycker jag att det är roligare att nämna att detta är moderaternas sämsta val sedan 2002 och socialdemokraternas sämsta val sedan 1912. Man ska inte kasta sten i glashus Ibrahim. Snarast skulle jag vilja säga att båda har förlorat på att tala för mycket inrikespolitik, något som (s) har gjort till huvudtema i sin valrörelse att syssla med.

Sofia Karlsson å sin sida försöker få FI:s andra misslyckade val till att bli en stor seger. För alla andra partier var ju så rädda för dem, och tog dem på så stort allvar, att man därför nominerade en massa kvinnor.  Vi har alltså att tacka en vänsterextrem grupp för vilka som blev invalda? Frågan jag ställer mig är om Karlsson faktiskt tar sig och sitt parti på så stort allvar som det verkar, eller om hon bara önskar få väljarna att göra det?

Från mitt eget parti så har jag inte sett några djupare analyser komma än, men jag måste ärligt säga att allt annat än att betrakta detta val som ett misslyckande är självbedrägeri. Om vi accepterar 4,7% som ett bra resultat så är det bara fånigt. Vi har gått bakåt varje val sedan 1998. När ska analysen komma att vi måste vända denna trend, när ska krismedvetandet slå till? Visserligen kan man ju slå sig till ro med att vi har tillräckligt stabil grundbas av väljare så att vi klarar oss kvar i riksdagen även framgent, men vad är det att sträva mot? Med tanke på det breda stöd som finns för vår kärnpolitik så borde 1998 års 11,8% vara den grund vi ska ha, för att sedan se som mål att växa.

Nej föresten, en valanalys har jag sett från vårt partis håll (eller något liknande). Anders Wijkman skriver en analys som inte förvånar mig, men som sätter fingret än tydligare på varför jag har så svårt för honom (utöver det faktum att han inte anser sig vara kristdemokrat men ändå har tagit vår MEP-plats i besittning). Han skriver beundrande om miljöpartiet och särskilt Maria Wetterstrand. Nu är det väl inget fel i sig att skriva uppskattande om politiker från andra partier, själv gillar jag Torbjörn Fälldin (c), Kjell-Olof Feldt (s) och Jan Björklund (fp), men innehållet sträcker sig rätt mycket längre än så.

Två dagar efter att hans efterträdare på kristdemokraternas MEP-plats har röstats fram så väljer han att gå ut och förklara att han anser att det är miljöpartiet som har rätt politik, inte kristdemokraterna. För notera att han mycket tydligt markerar att han anser att den politik som regeringen och kristdemokraterna för är felaktig. Jag blir även rätt rädd när han skriver saker som att ”Vi måste rita om ekonomins ramverk” och ställer sig kritisk till ekonomisk tillväxt.

Inte för att jag är fövånad, Wijkman har tidigare visat att han är mycket skeptisk till om vi bör bevara en fri marknadsekonomi och är motståndare till ökat ekonomiskt välstånd. Jag blir ofta förvånad över att jag måste förklara varför jag inte gillar Wijkman, jag tycker han gör det så uppenbart tydligt själv. Han har nu för övrigt arbetat sig igenom moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Min elaka ådra känner sig tvungen att fråga om han kanske har tröttnat på ännu ett parti…

Read Full Post »

Det var ju intressant. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har inget val utan måste avgå ett år efter valet 2010, detta då miljöpartiets stadga kräver det. De vill fortfarande ha ministerposter dock. Jag måste säga att jag tycker principen är rätt sympatisk, att man inte kan sitta kvar i all evighet, men det skapar ju en något prekär situation.

Det innebär att väljarna vid valet inte har en aning om vilka som kommer leda miljöpartiklarna under kommande mandatperiod. Det gör också samarbetet med (s) ännu lite mer spännande då det faktum att de har kunnat etablera samarbete med (mp) i hög grad verkar vara kopplat till att Eriksson/Wetterstrand håller pli på sitt parti.

Ett redan nu lite knakigt samarbete, genom vänsterns opålitlighet och galenskaper, blir än lite mer instabilt om kommande språkrör inte styr partiet på samma småauktoritära sätt som har varit nödvändigt för att göra (mp) såpass regeringsfäiga som de har blivit.

Vore det inte bättre att spela med öppna kort och avgå redan nu innan valet så att väljare vet vilka som leder partiet under nästa mandatperiod, särskilt när man aspirerar på regeringsposition?

Read Full Post »

Britten Mark Lynas skriver på SvD Brännpunkt idag saker som knappt borde behöva sägas. Han kritiserar miljörörelsen för sitt dogmatiska, och i verkligheten oförankrade, motstånd till kärnkraften. Som han skriver är kärnkraften det enda egentliga alternativet till fossila bränslen, och Sverige har en unik situation i att vi faktiskt skulle kunna frigöra oss helt från all fossilbaserad elgenerering. Men det intresserar ju inte de som skriker mest om miljö och klimatförändringar.

De verkar ofta snarare vara intresserade av sämre levnadsvillkor för människor som egensyfte. Jag hittar inte citatet nu, men Naturskyddsföreningens ordförande kläckte för ett tag ur sig att han skulle vara emot möjligheten till oändlig energi utan miljöpåverkan om den dök upp, därför att det skulle kunna leda till att människor inte sänkte sin levnadsstandard. Försämringar för människor är alltså ett egenmål.

Lynas går punkt för punkt igenom den kritik som finns och påvisar varför den inte har något med dagens kärnteknik att göra. De fjärde generationens kärnkraftverk som nu är aktuella har inte problem som man klassiskt sett brukar klaga på. Men de är även otroligt effektiva. 60 ggr effektivare skriver han, samt kan använda plutonium från skrotade kärnvapen, en klart bättre lösning än att bara lagra den på hög som idag.

Att de är otroligt säkra gör ju inte saken sämre, men det som är den riktiga höjdpunkten är att de kan drivas på dagens kärnavfall istället för nytt kärnbränsle. Det resulterande avfallet från den reaktionen kräver inte alls de långa lagringstider som krävs för vanligt kärnavfall. Jag har i tid och otid när energi- och miljöpolitik kommit upp talat om dessa nya reaktorer och att vi måste genomföra den tvåfaldiga reformen att stoppa SKB från att börja försöka gräva ner avfallet vi har, och samtidigt satsa på att bygga nya reaktoranläggningar med den nya tekniken. Vi kan ju hoppas att fler snart börjar lyssna.

Maud Olofssons besked nyligen att hon vill behålla den kärnkraft vi har är glädjande, men alla partier skulle behöva inse att en utbyggnad är nödvändig. För miljöpartiet, samt en del inom centerpartiet och mitt eget parti, så är frågan en helig ko. Men frågan är vad som är viktigast, att drömma sig tillbaka till sin ungdoms spännande dagar då man kämpade mot kärnkraften, eller att hantera dagens situation ansvarsfullt?

Ta inspiration från Finland där man nu satsar mer på kärnkraft. För mig som kristdemokrat är frågan enkel. Naivt önsketänkande och icke verklighetsanpassade flummerier måste stå tillbaka för det som verkligen kan bidra till en bättre framtid. Det finns idag inga bra skäl att inte satsa rejält på mer kärnkraft, men många skäl att göra så. Jag har tyvärr ytterst små förhoppningar om att miljöpartiet skulle ta sitt förnuft till fånga, men klart högre vad gäller centerpartiet. Så jag hoppas nu att vi kan få en överenskommelse om utbygd kärnkraft om Alliansen vinner valet 2010.

Read Full Post »

Nu får de väl ändå lägga av! Försöker de lägga upp för smash medvetet? Den rödgröna röran av sossar, miljöpartiklar och vpk:are har bestämt sig för vad de tänker kalla sitt samarbete. Gissa vad det blev?  Jo … *trumvirvel* … De Rödgröna.

Jag har ju hört om att vänsterpartiet bestämde sig för att inte vara så sura utan le mer, måste dock ha missat delen när de ska få även alla oss andra all le. Det kanske har mer med miljöpartiet att göra dock. Dem brukar man ju ofta bli tvungen att le lite överseende åt.

Frågan är om det är lite för enkelt? Uppfattas det som att man drar nytta av ett lyte om man återigen börjar använda rödgrön röra-beteckningen mer? Sossarna har ju klarat sig rätt bra med sin ”den moderatledda regeringen”, men det var ju å andra sidan inte det minsta roligt.

Nej, jag har nog mera fastnat för Den hälsosamma ekonomistens Warszawapakten: mer eller mindre ovilliga samarbeten brukar oftare kallas pakter än allianser, och nog lär det bli än mer polsk riksdag framöver när (s)+(v)+(mp) ska lyckas samarbeta. Jag tycker den logiken är rolig.

Addendum: Så glömde jag givetvis bort det självklara alternativet för varje historiemedveten bloggare som envisas med att använda latin i sina rubriker: Triumviratet. Och jag antar att ingen läsare drar skammen över sig själv genom att inte känna till ordets historik.

Read Full Post »

Oppositionens förhandlingar för att lyckas komma överens om ifall de ens vill samarbeta med varandra har nu brakat samman. Anledningen är att de inte har riktigt samma syn på hur statens finanser ska skötas. Socialdemokraterna, numera med stöd från Miljöpartiet, håller med regeringen om att det är en god idé att hantera dem ansvarsfullt, medan Vänsterpartiet uppenbarligen anser det vara en orimligt borgerlig ståndpunkt att inte låta statsbudgeten få gigantiska underskott som kommande generationer ska betala. Det är inte helt oväntat även en viktig fråga för vänstern att få höja låginkomsttagares skatt med runt tusenlappen i månaden, medan (s)+(mp) tycker det är att gå för långt, de nöjer sig med att höja den med några hundralappar.

Om det inte vore för att dessa partier, med dessa ledningar, vill styra landet efter 2010 så skulle det vara rätt komiskt.

Read Full Post »