Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘moral’

Roland PM fortsätter på sina trevliga resa av att skriva intressanta inlägg om vad kristdemokraterna bör göra, och nog tycker jag han har rätt i det mesta han skriver, även i sitt senaste inlägg i SvD. Mer talande är dock LUF:s nye ordförande Adam Cwejmans blogginlägg där han förklarar dels att Alliansen inte kan innefatta ett kristdemokraterna som står upp för våra grundvärderingar och dels att det där med socialliberal paternalism uppenbarligen inte är framträdande inom t.ex. folkpartiet.

För att ta den senare delen först så är det intressant att från det ungdomsförbund och parti som ju mycket bestämt vill driva politik för att alla barn ska till dagis, oavsett vad föräldrarna önskar, kommer kritik mot att en värdekonservativ inriktning skulle vilja bestämma över människors liv. Om Cwejman menar allvar med det han skriver så ser jag fram emot att han och LUF går ut och kräver antingen höjt vårdnadsbidrag, eller än hellre att subventionerna till förskolan slopas och pengarna går till skattesänkningar för alla barnfamiljer, så att familjer faktiskt blir fria att välja, och inte bara fria att välja det som socialliberaler tycker är rätt. Vad säger du Adam? Vill du följa i KDUs fotspår och arbeta för att frihet ska vara något som gäller alla familjer?

I övrigt så missar dagens liberaler det som lärofäder betonade: ett samhälle med frihet fungerar inte bara av sig själv. Det som gör friheten möjlig och som gör ett livet i ett fritt samhälle verkligt fritt och inte bara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort, för att tala med Hobbes, är att människor präglas av en tydlig moral och därmed följande förtroende för sina medmänniskor.

Liberaler av idag accepterar dock inte denna del av resonemanget eftersom de är alltför lockade av den tradition, från Rousseau och framåt, som låtsas att människan innerst inne är god och inte har onda drifter. En av de viktigaste saker som brukar skilja en frihetligt konservativ från en sansad liberal är att vi förstår att den moral och det beteende mot medmänniskan som möjliggör friheten inte är självklar utan kräver uppfostran och social sammanhållning.

Om inte omgivningen upprätthåller tydliga normer om rätt och fel och om staten verkar för normer som strävar från de dygder som friheten kräver, ja då blir friheten blott en illusion oavsett skattetryck och hur smal lagboken är. Ju mindre lagar vi har desto starkare måste människors moraliska tryck på varandra vara för att se till att samhället fortsätter vara fritt.

Det innebär inte att allt detta är något som ska, eller kan, genomföras med statens makt. Staten är dålig på att bygga upp värderingar, men bra på att riva ner dem. Men staten kan aldrig vara normlös, och det är just den insikten vi måste ta till oss. Om staten skapar ett skattesystem som inte tar hänsyn till att föräldrar har en ytterligare försörjningsbörda, och som ignorerar äktenskapslagens påståenden om att ett gift par har en gemensam ekonomi, ja då påverkar det.

Jag vill ha en liten stat som inte tvingar folk att leva si eller så, men jag inser också att i det som staten gör så måste den uppmuntra ett leverne som är till frihetens fördel, och en kamp för ökad frihet från staten är inte kompatibel med att kräva total frihet från omgivningens åsikter om ens val i livet. Nog finns det mycket där det är rätt och riktigt att kämpa för att människor ska tolerera och acceptera andra för vad de är, men lurar man sig att generalisera det till att omgivningen ska acceptera i princip allt (som inte direkt skadar någon annan) ja då gräver man frihetens och samhällets grav.

Read Full Post »

Jag har inte ännu orkat kommentera Göran Hägglunds utspel om alkoholskatten, men känner att jag ändå borde. Jag har nämligen sätt få bättre exempel på hur man kan totalt misslyckas med att etablera en fungerande och trovärdig profil. Jag tror stenhårt på det som Göran sa i sitt almedalstal när han ville stoppa bilden av kristdemokraterna som ett förbudsparti och snarare se oss som ett moraliskt grundat frihetsparti. Tyvärr verkar det inte som att Göran riktigt tror på det själv, eller så är han bara lite förvirrad.

Han talade i sitt tal om de vanliga människorna, de som är trötta på att kulturvänstern och de sociala ingenjörerna ständigt ska lägga sig i deras liv och säga att de inte duger, att de måste ändra på sig och som vill använda förbud och regleringar för att få detta till stånd. Det är en politisk retorik som jag känner mig hemma i, en politik som inte försöker ändra människorna via staten utan istället vill göra sitt för att möjliggöra ett drägligt liv för dem.

Om man dock vill vara det partiet som står upp för dylika värderingar och ståndpunkter, vilket vi faktiskt ideologiskt är, då kan man inte någon dag senare gå ut i ett utspel för ännu mer höjda skatter på alkoholen. Tyck vad ni vill om alkoholen men att kunna ta en vin till maten, öl till helgen eller en snaps på högtider är en del av just det vanliga liv som Hägglund talar om. Vi har redan det mest restriktiva systemet för alkohol, så varför bråka om ännu mer höjda skatter?

Vi kan inte tala om att driva en politik baserad på en moralisk grund istället för förbud och regleringar och samtidigt säga att: ja, just det, det gäller ju inte på alkoholområdet. Menar vi allvar med att vi inte tror att staten kan lösa problem, utan att det istället handlar om värderingar och attityder baserade i moral, ja då kan vi faktiskt inte driva rakt motsatt ståndpunkt när det passar oss. Så enkelt är det.

Därmed inte sagt att vi måste vara de som driver på för liberaliseringar av alkoholområdet. Men vi bör inte gå ut i pressmeddelanden om höjda skatter på området, för att vi inte tror att människor skulle kunna klara av att hantera det själva.

Jag tycker Dick Erixon sammanfattar hur detta ser ut för utomstående bäst:

Det parti som inte tror att människor kan hantera alkohol, har naturligtvis ingen tilltro till människorna överhuvudtaget. Kristdemokraterna har i så fall förstatliga vad som helst. Varför inte barnens uppfostran? Om KD inte litar på att föräldrar kan köpa vin under eget ansvar, hur i helvete ska de då kunna tillförtros omsorgen om de egna barnen?

Fattar inte Kristdemokraterna att allt det som de säger sig stå för saknar varje uns av trovärdighet om de driver alkoholförmynderi?

Och jag tappar nu förtroendet för att Göran Hägglund är en hederlig person. Han står i Almedalen och ljuger besökarna rakt upp i ansiktet. Han menar ingenting av det han säger. Hur ska jag i fortsättningen kunna ta något alls på allvar när det kommer från Hägglund?

För lite mer resonemang i själva sakfrågan så rekommenderar jag Aron Modigs inlägg.

Read Full Post »

Har nyss lyssnat på Göran Hägglunds tal till kristdemokraternas riksting. Överlag så var det ett väldigt bra tal där många viktiga principiella frågor lyftes och gavs goda besked.

Till exempel så gjorde han det tydligt att fler aktörer på sjukvårdsmarkanden är nödvändigt för konkurrens, då det ju har visat sig vad som händer i ett system utan konkurrans och med statliga monopol: vi får köer och enskilda får lida för politikers ideologiska principer.

Men något som kan verka så avlägset för svensken i gemen som situationen i Iran fick bra kommentarer. Det glädjer mig att Hägglund vågar tala klarspråk och kalla en diktatur för en diktatur, samt hoppas på att detta är början till slutet för den teokratiska regimen.

Vi vet inte vad som kommer att hända i Iran, men vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet lever på lånad tid. Liksom världens alla andra kvarvarande diktaturer eller halvdemokratier.

Men för mig så var något av det mest glädjande att Göran tydligt markerade att han förstår kritiken rörande den personliga integriteten och inser problematiken med alla de förändringar och lagändringar som gjorts, även om det stundvis var lite undflyende. Nu får vi bara hoppas att det får konkreta effekter i regeringen och i den utredning om personlig integritet som partiet ska genomföra.

Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.

Han talade även en del om vikten att skydda vårt kulturarv, och hur mycket av det nu förfars av olika anledningar. Av vilket har lyfte upp den förstörelse och förfulelse av våra stadsmiljöer som alltjämt fortgår. Man kunde nästan tro att han hade läst denna blogg 🙂

ramåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Även tydliga skrivningar om moral fick plats:

I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.

Mycket mer positivt kan återfinnas, men detta är några av de höjdpunkter jag vill lyfta fram.

Read Full Post »

De flesta har väl hört om det uppmärksammadekonstprojektet” av sistaårseleven Anna Odell på konstfack? Hon som låtsades vara självmordsbenägen och blev inplockad av polisen, samt sedan förd till psykakuten där hon fortsatte sina charader? Själv finner hon det uppenbarligen upprörande att systemet är så känslokallt att de behandlar den som aktivt försöker framställa sig själv som allvarligt psykiskt sjuk som om detta var allvar.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) anser att Odell borde få betala de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig händelse.

Syftet med det hela sägs alltså vara någon form av konstprojekt. Man kan givetvis fråga sig om meningen var att det hela skulle bli en ”installation” i media, om hon räknar med att få tillgång till någon form av minnen från det hela som hon kan ställa ut eller på vilket sätt det ska kunna falla inom ramen för konst. För jag antar att hon inte tänker skriva en bok om sina upplevelser av psykvården inifrån? Dror Feiler anser att det nog kan vara ett helt rimligt projekt, men det kan jag inte säga att jag fäster så stor vikt vid.

Själv tycker jag att det är väldigt enkelt. Att låtsas vara allvarligt psykiskt sjuk och med flit missutnyttja en av de alltför få platserna inom akutpsyk är inte konst. Punkt. Jag bryr mig inte om vad Konstfack eller diverse ”konstnärer” tycker om det hela. Det blir fortfarande inte konst.

Att något skapar debatt gör det inte till konst. Att något är kontroversiellt gör det inte till konst. Och att något bryter mot allmänna moraliska normer gör det definitivt inte till konst. Få aspekter av den kulturradikala hegemonin är så irriterande som missutnyttjandet av begreppet konst för att beskriva lite vad som helst, bara det skapar uppmärksamhet.

David Eberhard, chef på S:t Görans psykakut, sammanfattar sin syn på saken bra:

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Läsvärt är även Hanne Kjöllers text om det hela.

Read Full Post »

Roland Poirier Martinsson skriver bra och i mitt tycke helt korrekt på SvDs ledarsida om Kristdemokraterna. Han rör vid vad jag ser som partiets två problemområden i dagsläget: dels så finns en ovilja att röra vid ”hårda” frågor, och då kanske inte främst skattefrågor o.dyl. utal lag och ordning, rättsväsende. Men dels även den enorma skräck som partiets ledning ständigt uppvisar mot att sticka ut och få skit från opinionsbildare.

Han noterar att vi har enormt duktiga och sympatiska företrädare men att detta inte räcker, till skillnad mot vad en del gärna vill tro. Partiet måste även börja fundera över hur man faktiskt når väljare som kan tänkas rösta på oss. Idag verkar strategin sedan ett antal år vara en fortsättning på det som tog oss till riksdagen: slipa av kanterna och idiosynkrasierna. Det var till viss del nödvändigt för att omvandla partiet till ett riksdagsmoget parti, men idag får det som främsta effekt att allt görs för att reducera incitamenten att rösta på oss.

Visst skulle det som partiföreträdare vara trevligt om alla tyckte om oss, och ingen kallade oss för fula namn i debatten, men det enda sättet att uppnå det är att samtidigt vara totalt ointressant, dvs inte heller vara en parti som någon tycker så bra om att de väljer att lägga sin röst på det. Idag bygger vi grunden för att vara andra- och tredjehandsval hos en hel massa människor, men samtidigt förstahandsval för alltför få.

Vi måste våga sticka ut och acceptera att debattörer, såväl socialister som liberaler, kommer skälla ut oss efter noter med jämna mellanrum. De är inte vår potentiella väljarbas. För att ta ett bra konkret exempel: det finns ingen anledning att lägga krut på att marknadsföra oss som ett bra parti i HBT-frågor. För den som anser att de frågorna är det viktigaste så kommer inte kristdemokraterna vara ett val ändå. Krasst men sant.

I gengäld så finns det en hel del frågor där vi tydligt kan ta (eller marknadsföra) ledartröjan, frågeområden där vi sticker ut, men samtidigt har en bra och folkligt förankrad politik, alternativt där vi har extra mycket trovärdighet att ta striden. Jag tänker på frågor som:

  • Stärk familjen. Konkreta förslag för att göra familjers vardag och ekonomi bättre.
  • Trygghet och brottsbekämpning. Fånga brottslingarna, straffa dem och se till att vanligt folk kan känna sig trygga i vardagen.
  • Moral och ansvarstagande. Människor har ett ansvar för sig själva och sin omgivning. Solidaritet och ansvar går inte genom skattesedeln.
  • Ta strid mot genusflummet. Våga säga att statistik inte är detsamma som jämställdhet, och att könen är jämställda men att alla inte därmed ska göras till androgyna experiment.

Kort sagt frågor där kristdemokraterna kan stå starka, som är ideologiskt förankrade och där vi hamnar i konflikt med tyckare och övriga partier. Konflikter människor mellan är av ondo, konfliktlinjer i politiken är det sätt via vilket man kan attrahera nya väljare. Kristdemokratiska politiker är ofta väldigt intresserade av att kompromissa och hitta lösningar, att samarbeta kort sagt. Detta är av godo, men om man inte samtidigt vågar stå på sig och ta strid i debatten så kommer partiet inte locka nya väljare och inte heller vrida samhällsdebatten i vår riktning.

Man får inte i detta glömma klassiska frågor som sjukvård, äldreomsorg m.m., men måste samtidigt inse att detta inte primärt är frågor som får människor att vid valurnan lägga ner en kristdemokratisk valsedel. Inget parti kommer ta strid för att de vill ha sämre sjukvård eller äldreomsorg. Visst deras politik kan leda till det, men vi kommer inte kunna etablera någon rimlig konfliktlinje i sådan mån att det räcker.

De frågeområden jag räknade upp, och även de som Roland PM nämner, är däremot sådana att vi kommer få mothugg. Att tala om familjen som något positivt och nödvändigt för samhället är inte populärt i stora delar av opinionsbildarsfären. Väljarkåren är däremot något annat. Den sitter inte på SR eller Aftonbladet. Och det är väljarna vi är intresserade av. Om SR och Aftonbladet väljer att attackera oss, så bra, det leder till att vi får uppmärksamhet och att våra förslag debatteras. Då kommer vi kunna nå alla de väljare för vilka kristdemokraterna realistiskt kan bli förstahandsval.

Read Full Post »

shinnkGenom klotband leds jag vidare att läsa den gripande historien om Shin Dong-Hyuk. Han är den idag enda någonsin som lyckats fly från Nordkoreas värsta straffläger, och överlevt. Han är idag 26 år, är född i lägret och tog sig därifrån när han var 22, mindre än ett år yngre än vad jag är nu.

Hans mor och enda bror avrättades framför hans ögon när han nyligen fyllt 14 år, detta efter att lägervakterna hade torterat honom i månader för att få honom att berätta om moderns brott: planer att fly från lägret. Ett finger har han blivit av med, också detta som straff. Den gången var det för att han tappade en symaskin.

Under hela sitt liv har han levt på nästan ingen mat och arbetat konstant. När han hittade tre vetekorn i en hög med koskit som han torkade av och åt upp så säger han att det var en av de allra bästa dagarna. Att ha vetekorn kan dock vara farligt: en ung flicka i lägret misshandlades till döds som straff för att hon upptäcktes med fem vetekorn i fickan.

Kim Jung-Il och Kim Il-Sung hade han aldrig hört talas om. Då det inte är meningen att någon som föds i lägret ska komma därifrån levande så anser man inte att det är någon mening att berätta om ”den älskade ledaren” eller det fantastiska systemet för dem. Eller om något annat heller för den delen.

Det han var skyldig till är i enlighet med Nordkoreas system med kollektiv skuld. Hans farbröder flydde landet i slutet av Koreakriget, något som innebär arbetsläger utan möjlighet till frigivning för alla familjemedlemmar och deras avkomma ner till tredje ledet, även de generationer som inte ännu är födda.

Till skillnad mot vad man kanske tror så hade han länge inga planer på att försöka fly. Inte på grund av det faktum att alla som tidigare försökt har blivit infångade och/eller dödade, utan för att han faktiskt inte var medveten om världen utanför. Då han inte hade något annat värde i regimens ögon än som slavarbetskraft så var det ingen mening att berätta att det ens existerade en värld utanför lägret.

Han fick till slut höra berättas om världen utanför från en medfånge, tillsammans med vilken han bestämde sig för att fly. Hans vän fastnade i elstängslet och dog, vilket gav honom något att kliva på för att ta sig över. Efter ett år lyckades han ta sig till Sydkoreas konsulat i Shanghai och fick möjlighet att börja sitt liv igen i Sydkorea.

Varje dag denna regim får fortsätta existera är en kollektiv skam för mänskligheten. Det är nu man önskar att W. kunde få några år till. Den vanliga europeiska attityden att tolerera dessa regimer och använda ”mjuk makt” mot dem blir i verklighetens ljus inget annat än ett prioriterande av bekvämlighet framför det moraliska ansvaret.

Read Full Post »

Lars Vilks håller återigen på med ett projekt som han nog hoppas få lite lagom mycket hot och bråk om. Det handlar denna gång om en musikal som ska dokumentera uppståndelsen kring hans Mohammed-rondellhund, givetvis med lite ytterligare aspekter ämnade att provocera muslimer så mycket som möjligt.

För att det ska vara tydligt så anser jag det vara en självklarhet att han får hålla på med detta om han så önskar. Yttrandefriheten bör vara så stor som möjligt, och ingen har rätt att hota honom för att de blir provocerade. Men att man försvarar principen är inte samma sak som att man inte kan förkasta det han gör. Uppenbart så handlar hans verksamhet i botten om en sak: att provocera och irritera, något som aldrig har ett egenvärde. Snarast finns det ett värde i att vi försöker vara respektfulla mot varandra, även när vi anser att den andras ståndpunkt är orimlig eller fel. Det är en nödvändighet för ett stabilt och tryggt samhälle.

Det Vilks ”konst” handlar om har inget med tolerans eller kritik att göra, utan syftar till att få uppmärksamhet genom att håna det andra finner heligt. Genomtänkt kritik eller ifrågasättande av Islam är av godo, och behöver komma från både innan och utan, men Vilks verksamhet ligger inte ens inom ljusår från sådan kritik.

Vi västvärlden måste vara väldigt tydliga med att vi inte tänker beskära vår yttrandefrihet för att varken muslimer, vi kristna eller Christer Sturmark ska slippa höra och se sådant som vi finner stötande. Men samtidigt måste vi som lever i västvärlden vara tydliga med att provokationer bara för provocerandets skull inte hör ett gott samhälle till. Vi får inte låta oss luras att det är ett val mellan åsiktsförtryck eller att stödja allt som sägs. Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp. (1 Kor 10:23)

Även om denna bloggpost i sig går emot det rådet så håller jag med Helena Benaouda i hennes kortfattade och rättframma kommentar när SvD kontaktar henne:

–Varför skriver ni om det här? Han förtjänar inte uppmärksamheten.

Tyvärr är Vilks verksamhet bara ett symptom på en kulturvärld som ser provokationen och gränsöverskridandet som det högsta måttet för ett verks kvalitet och för ett samhälle som inte håller något för heligt och blir provocerat av att det fortfarande finns människor som gör det.

Read Full Post »

Older Posts »