Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘narcissism’

I samband med att jag igår satt och läste i senaste numret av Axess Magasin så hände det där spännande som man ibland upplever. En kort referens i en av artiklarna fick mig att inse att jag faktiskt hade använt mig av en viss tankegång samtidigt som jag inte tidigare har varit medveten om den på ett så krasst plan. Tanken var den egentligen ganska självklara att den stora skillnaden mellan klassisk och den (huvudsakliga) moderna synen på konst och ofta annnan kultur, är skillnaden mellan att bedöma slutprodukten och dess kvalitéer för sig ställt emot att i bedömningen istället utgå från skapandeprocessen och konstnärens bakomliggande motiv eller syften med verket.

Man kan givetvis inte hårddra den principen för mycket, men den innehåller en hel del sanning. Klassiskt sett så kan ett konstverk eller annan estetisk skapelse ha olika syften, det må vara att bibringa en känsla av skönhet, av det sublima, eller annat önskvärt känsloläge. Det kan också handla om att få betraktaren att tänka till eller ifrågasätta något. Syftena kan variera, men det återkommande är att det är verket i sig som ska ha dessa kvalitéer. Kunskap om processen bakom ett verk kan bidra till uppskattningen av det, och ge en extra nivå genom att betraktaren kan beundra eller kritisera konstnärens hantverk, men är inte av avgörande betydelse för möjligheten att uppleva och uppskatta verket när det betraktas åtskiljt från den kunskapen.

Idag så är mycket av konsten egentligen helt ointressant på ett estetiskt plan, och bidrar inte i sig till några nya tankar hos betraktaren. Ibland kan en del verk bli mer intressanta när man får konstnärens budskap förklarat för sig, men ett verk som kräver detta för att vara intressant är ett verk som inte är av intresse i sig. På samma sätt produceras en hel del ”konst” som medvetet är oestetisk till sin natur, och som inte bär något budskap alls, utan där det är konstnärens skapandeprocess eller föremålens historik som syftar till att vara det ”egentliga” verket.

Extremfallet av detta är ju olika former av performancekonst. Där skapas ju oftast inget av bestående karaktär, utan processen har uttryckligen reducerats till ett egenmål. Nog kan sådana ”verk” ibland vara intressanta, och visst kan det ibland vara intressant med ett konstverk där historiken är budskapet, men då när detta är undantag bland konsten, inte när det är regel. I dag ser man ytterst sällan något av den klassiska konsten, särskilt om man åsyftar figurativ konst av klassiskt snitt. I en miljö där klassisk figurativ konst är regel så kan det bidra med något att skapa ett verk som inte i sig är målet, men en konstscen som reduceras till att handla om sådana verk separerar sig obönhörligen från befolkningen i stort. Denna situation avspeglar sig ju även inom arkitekturen, där anskrämliga byggnadsverk kan släppas fram med hänvisning till olika budskap som arkitekten menar sig utgå från.

Att ställa i innerstaden kanske?

Att ställa i innerstaden kanske?

Missförstå mig rätt. Folk får gärna hålla på med denna typ av konst om de så önskar, men jag tänker inte acceptera att den är norm för arkitekturen eller för den offentliga konsten. Arkitektur, särskilt i stadsmiljö, och offentlig konst måste ha som syfte att skapa estetiskt tilltalande miljöer för människor att bo och vistas i. Ska en staty uppföras i en stadskärna så ska det vara en staty vilkens estetiska kvalitéer kan förstås och uppskattas av gemene man. Det ska inte krävas att någon förklarar bakgrunden eller budskapet med statyn för att den ska kunna uppskattas. Krävs det så har man inte valt statyn för dess lämplighet som offentlig utsmyckning, utan för att ge konstnären och en snäv krets av insatta en känsla av tillfredsställelse.

I grund och botten anser jag att det handlar om just detta: en narcissism från konstnärers och bedömmares sida. Man förkastar skönheten, och ser ner på konst som förstås och uppskattas av gemene man. Istället lyfter man fram konst som bekräftar konstnären, och som samtidigt bekräftar de som förstår den, eftersom de tillhör en krets av insatta. Det ironiska i det hela är ju att denna moderna konst enligt retoriken ofta ska vara mer öppen och mer kunna närma sig vanligt folk och deras vardag. Mindre elitistisk och narcissistisk helt enkelt.

Det finns en anledning att vi fortfarande intresserar oss för, och uppskattar, konst skapad av konstnärer som är döda sedan århundraden eller årtusenden. Den är nämligen skapad med verket som mål, och dess kvalitet mäts i hur verket uppfattas av betraktaren. Detsamma gäller nästan all klassisk arkitektur, den tilltalar oss även om stilarna kan skilja sig enormt. Väldigt mycket moderna byggnadsverk betraktas istället som fula av antingen majoriteten eller en väldigt stor minoritet, något som i mina ögon borde ses som ett gigantiskt misslyckande.

Annonser

Read Full Post »