Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rättsväsendet’

Göran Hägglund skriver idag tillsammans med Inger Davidsson och Otto von Arnold (kristdemokrater i justitieutskottet) om att många medborgare har känt sig som en ropandes röst i öknen när de önskar att polisen ska bry sig om den vardagsbrottslighet som de har utsatts för. Även som politiker har man under lång tid fått känna sig som en vox clamantis in deserto om man har framfört den lite udda idén att polisen borde utreda brott och lagföra brottslingar, och särskilt när man har menat att ett särskilt fokus borde läggas på lokal polisnärvaro och utredandet av alla de små brott som i vardagen gör människor otrygga.

Jag kan inte nog uttrycka min glädje över att Hägglund väljer att lyfta upp och ta denna fråga på allvar. Ett samhälle kan inte i längden hålla samman om inte statens mest fundamentala uppgift utförs; att skydda medborgarna från brottslighet och våld.

Det verkar faktiskt vara så fantastiskt bra att skribenterna lyfter fram det mesta av det som jag ser som fundamentala för ett återupprättat rättsväsende i Sverige, och för att åter göra vårt land till en relativt trygg plats att vistas och bo. Ett utökat antal lokala poliser, och då patrullerande, synliga sådana. Att polisen tar även mindre brott på allvar och försöker ställa de ansvariga till rätta för sitt handlande. Kombinera detta med krav på ”snabba, verkningsfulla och om nödvändigt tuffa [reaktioner från samhället]”!

Det är dagar som denna jag är riktigt glad att vara kristdemokrat. Efter det förfall som våra rättsvårdande myndigheter har varit i under lång tid så är det på tiden att några politiker vågar ta bladet från munnen och erkänna det som vanligt folk är helt på det klara med: det är ett orättvist samhälle som inte gör sitt yttersta för att straffa den som kränker en annan människa, må det så handla om misshandel, våldtäkt eller något så ”enkelt” som stöld av en cykel.

Detta är en fråga som har den fantastiska kombinationen att vara moraliskt förpliktigad och samtidigt kunna ge ett större väljarstöd. Andra politiker, och kriminologer, må tjafsa hur mycket som helst om att det är elakt att straffa brottslingar. Vanligt folk vet bättre än så.

Read Full Post »

Har alldeles nyligen idag debatterat kriminal- och rättspolitik med Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU på Jensens Gymnasium Öst. Sällan står två debattörer så långt ifrån varandra. SSUs åsikt byggde helt på att det är synd om den som begår brott eftersom man inte har något val/det är någon annans fel, medan jag fokuserade på att alla faktiskt i slutändan har möjlighet att välja om man ska begå brott eller inte, oavsett bakgrund, och då måste ta konsekvenserna av det valet. Det är brottsoffren det är synd om, inte brottslingarna.

Jag kan dock inte låta bli att fascineras över det dubbeltänk som måste vara nödvändigt för att kunna argumentera för en linje såsom hennes. Mot slutet av sitt anförande talade hon om en vän till henne som slutade med kriminalitet efter tid på den brottslig banan. Denna vän berättade hon glatt hade dock kommit på bättre tankar. Det verkligen sken i ansiktet på Jytte när hon berättade detta. Och hon berättade, utan att verka reflektera över det, hur han kommit bort ifrån det kriminella. Jo, han fick sig nämligen en tankeställare den gången han faktiskt åkte fast för misshandel. Polisen markerade, socialtjänsten markerade, skolan markerade, ja till och med hans föräldrar markerade mot hans beteende och han vände om. Men till och med detta såg Jytte som exempel på att det inte är viktigt att brottslingar faktiskt åker fast och får påföljder utan ett bevis för att brottslighet är ett ”samhällsfenomen”, något som jag märkte att även en del av eleverna som lyssnade reagerade på.

Gång på gång upprepar hon tesen att ingen har ett eget val kring sina handlingar utifall att dessa är kriminella. Antingen får man då acceptera att ingen har någon fri vilja alls utan bara är maskiner, eller så menar man att människor kan fatta egna val och då blir hela resonemanget absurt. För mig och KDU är det uppenbart vad som krävs. Inte ytterligare ”tyck synd” om den som begår brott, utan att man åker fast, får ett straff och därigenom en tydlig markering om att sådant beteende inte är acceptabelt.

Anledningen att brott begås var i Gutelands retorik att förövarna är fattiga och har det svårt. Visst finns det många som har det svårt, och nog blir det enklare att göra fel val när man är utsatt, men det är ändå ett eget val. Eller hur förklarar hon att Riccardo kunde bli mördad? Hans mördare var snorrika, men ändå begick de ett sådant fruktansvärt brott.

Jag blir kraftigt fascinerad över hur mycket ideologisk indoktrinering som måste krävas innan man kan övertyga sig själv om att man inte har någon fri vilja. Hur en normalt tänkande person kan internalisera en sådan tankegång till den grad att hon själv tror på den. George Orwell skrev om dubbeltänk, när man tvingar sig själv att tänka omöjliga och inkorrekta saker tills man är övertygad om dem. Utifall det är detta som krävs för att vara SSUare så är jag mycket tacksam över att istället vistas inom kristdemokratin.

Read Full Post »

Förundersökningsdomaren har nu kommit fram till att den journalist som kastade skor mot George Bush ska åtalas för ”aggression mot utländsk statschef på statsbesök”, ett brott som kan ge upp till 15 år i fängelse. Har han tur så kan han istället åtalas för ”försök till aggression” då han missade, det ger bara upp till fem år i fängelse.

Det kan jämföras med det svenska straffet för mord. Sedan en tid tillbaka så ger mord i Sverige fängelse i upp till tio år, med undantag för mass-/seriemord och särskilt bestialiska mord vilka kan ge även livstid som påföljd. Efter 2/3-delsfrigivning så innebär det ett maxstraff på strax under sju år för ett ”vanligt” mord. Med vänsterpartiets förslag på halvtidsfrigivning så skulle det bli max fem år.

Nu vet vi ju inte vilket straff journalisten faktiskt får, men vilket som så känns det som rätt oproportionerliga straff. Det vi ser är alltså två extremer på rättsområdet: Irak med alldeles för höga straff, och Sverige med skamligt låga straff. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: att ta ifrån någon annan människa dess liv är det grövsta av alla ”normala” brott (exkl. brott mot mänskligheten m.m.) och måste straffas därefter. Vi kan inte accepter att vi fortsätter värdera brottsoffer så lågt som vi gör idag.

Regeringens förslag om att höja det maximala tidsbegränsade straffet till 18 år är bra, och ett steg i rätt riktning, men är inte nog. Överlagt mord borde ge livstid, punkt. Även om inget av allianspartierna hitintills har velat göra detta till en valfråga så ska man vara mycket medveten om att det är en tydligt blockskiljande fråga. Borgerligheten är som princip för att straffen för våldsbrott måste höjas, medan vänsterpartiet vill reducera straffen kraftigt ytterligare och (s) + (mp) ligger i samma riktning.

Read Full Post »

Läser att statsministern under sitt jultal talade om behovet av hårdare tag mot brottsligheten, något som verkligen glädjer mig. Är det något vi behöver idag så är det starkare brottsbekämpning och hårdare straff för vålds- och sexualbrott. Och genast tänker många: usch vad hårt och elakt. Men det anser jag vara väldigt enögt och djupt felaktigt.

Vad är det verkligt hårda och elaka: att stå upp för brottsoffren och verka för verklig upprättelse för dem, eller att kämpa emot detta? Utöver det grundläggande att hårdare straff och större risk att åka fast minskar brotten, så handlar det om moral och den förorättades rätt till upprättelse.

När någon drabbas av ett brott så innebär detta att såväl denna persons inneboende rättigheter som dess grundläggande värdighet som människa kränks. Rättsväsendet har två grundläggande uppgifter: att minska brotten och att återställa rättvisan i samhället.

Det är nödvändigt att satsa på att uppmuntra försoning samt verklig ånger från brottslingar, då det är såväl gott i sig som positivt för att minska framtida brott, men detta är inte nog. Vi måste också satsa på påföljder som står i proportion till brotten, som verkligen bidrar till att återupprätta brottsoffren.

Dagens system med låga straff för livspåverkande våldsbrott, som t.ex. högsta domstolens fastslagna 10 år för mord, är djupt orättfärdigt, och har inget stöd i den allmänna rättskänslan. Det är dags att vi satsar på att faktiskt utreda brott och anställa poliser nog. Och det är också dags att vi ser till att straffen för grova brott åter står i proportion till brotten.

Jag glädjer mig att statsministern också verkar inse det, även om det är aldrig så lite. Justitieministern och straffnivåutredningen har tidigare gjort en del positiva uttalanden i denna riktning, men det är besluten som talar, och dem väntar vi andäktigt på.

Read Full Post »

Att det fanns problem med polisens verksamhet, och att det föreligger en alltför stor fokusering på statistik och antal förare stoppade, var ju ingen nyhet. Med jämna mellanrum så är det någon som upprörs över att polisen bedöms mer efter hur mycket de krånglar till det för vanligt folk än efter hur väl de motverkar och beivrar brott. En forskarrapport klargör nu att detta inte bara är isolerade upplevelser eller något litet problem, utan ett systematiskt missutnyttjande av polisens resurser.

Enligt rapporten så beordras till och med poliser på vissa platser att försöka undvika att fånga rattfyllerister för att istället förbättra statistiken för antalet blås.

”Jag säger till mina poliser att det bara är blåsning för statistikens skull som gäller”, säger ett stationsbefäl som intervjuats enligt Ekot.

På bussen i morse så lyssnade jag på P1, där en polis och en motorjournalist debatterade frågan. Det jag hörde där gjorde mig rätt upprörd. Journalisten hävdade att det är en orimlig metod att bara mäta antalet blås, att det finns poliser som konsekvent fångar rattfyllerister men underförstått då får sämre statistik och att polisen måste börja mäta kvalitet och inte bara kvantitet. Representanten från polisen blev mest upprörd och försökte först hävda att det inte fanns något allmänt problem, och sedan ifrågasätta att det fanns något som var mer kvalitativt än antalet blås.

Vad jag kan bedöma så finns det ett verkligt problem, såväl vad gäller alkoholblås som andra ”enklare” handlingar som polisen kan göra: allt mäts statistiskt och kvantitativt. Samtidigt som vi har för få poliser för att kunna beivra faktiska brott och skapa större trygghet på stan så ska poliser spendera en massa tid med ingrepp som de vet troligen inte kommer göra något alls, bara för att statistiken ska se bättre ut.

Jag drar mig till minnes en bloggare som påpekade något intressant rörande polisens statistik om avslutade ärenden. Det hävdades att polisen faktiskt var effektiv och avklarade många anmälda ärenden varje år, något som bloggaren då påpekade inte var så relevant när man tog med nedlagda förundersökningar i statistiken. Då räknas varje cykelstöld med, trots att man inte i praktiken gör mer än att vända på papper i frågan. Även här syns problemet med nyckeltalen: de baseras på enkla, snabbt mätbara handlingar, som dock ger mycket lite av det mervärde som polisen ändå existerar för.

Det är dags med en ordentlig, externt ledd, genomgång av polisens verksamhet. Man behöver granska och korrigera styrsystemen, men även rapporteringsmetoder och annan byråkrati för att se till att fler poliser kan syssla med det vi har dem till: att förebygga och beivra brott.

Read Full Post »