Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolan’

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

Annonser

Read Full Post »

Jerry Määttä, fil dr litteraturvetenskap, skriver en understreckare om en bok av litteraturforskaren Mikita Brottman, där hon försöker nyansera bilden av skönlitteraturen och plädera för ett annat sätt att förhålla sig till framförallt klassiker. Hennes genomgående tes tycks vara att litteraturläsning inte per automatik ger en massa positiva effekter, och så långt kan man ju hålla med, men även att det inte finns någon mening i att försöka ta sig igenom klassisk litteratur som känns ”motig”, där det är svårt att finna lusten att läsa. I den delen anser jag att hon är helt fel ute.

Hon förklarar visserligen att man bör ge all litteratur en chans, men inte känna sig dålig om man inte orkar läsa klassiker utan lägger dem ifrån sig. Bättre då att bara helt enkelt läsa populärlitteratur som känns lustfylld. Hon har en poäng i att litteraturen ska vara lustfylld att läsa, och att man inte i längden kan tvinga sig igenom böcker som inte ger en något och som inte fångar en.

Jag tycker dock att hon gör det för enkelt för sig. Att ge sig in på en klassisk författare, en ny genre eller litteratur från en epok som man är ovan vid kan vara väldigt svårt i början och det är inte säkert att boken alls lyckas fånga en från start. Att t.ex. läsa svensk litteratur från 1800-talet för första gången är inte nödvändigtvis så fängslande. Man är helt enkelt inte van vid språket och de litterära stilarna. Det innebär att det krävs en ansträngning för att tränga in i litteraturen innan man kan nå det stadium då den kan fängsla en och då vidare läsning inte längre är en plikt utan ett nöje.

Själv har jag väl haft en fördel i detta, eftersom jag läste tidigt och redan i mellanstadiet började ge mig på att läsa äldre klassiker och därmed redan tidigt tagit mig förbi en hel del trösklar. Att läsa litteratur i ovana stilar gör det enklare att komma in i även andra stilar som man i framtiden stöter på. Men det innebär inte att det alltid är enkelt, eller utan motstånd att börja med en ny historisk författare eller litteratur från en ny epok. Det kräver alltid en viss invänjningsperiod, även om den säkerligen är mycket kortare för mig än för någon som aldrig eller sällan har läst annat än ny litteratur i ett fåtal genrer.

Jag tror visserligen inte att man ska överskatta klassiker, men det finns oftast en god anledning att de har tillägnat sig det epitetet. De är ofta såväl mycket läsvärda böcker som intressanta tidsdokument. Det finns idag tyvärr en väldig tendens till just att allt ska vara lustfyllt och enkelt, samt en motvilja mot det som kräver en viss ansträngning, i detta fall intellektuell sådan. Utan tvekan kan man få många goda timmar ur litteratur som inte kräver något att ge sig på, men man förlorar också en hel del om man förkastar det som tar emot och som kräver mer av en. Det finns en risk att många fängslande berättelser inte når mottagare som verkligen skulle uppskatta dem, bara för att minsta motståndets lag gör det enklare att plocka upp en välbekant bok än att ge sig på något nytt.

Här kan skolan också spela en roll, genom att se till att eleverna får sig till livs skiljda stilar och epokers litteratur så att de i framtiden lättare kan närma sig dessa och andra. Dock finns det tyvärr idag en väldig tendens till att inte vilja ”påtvinga” elever litteratur som kräver en del av dem, eller som de inte själva intresserar sig för. Skolan har helt enkelt en tendens att tänka som Brottman och vilja ge eleverna en redan från början lustfyllt relation med all litteratur istället för att samtidigt sträva efter att vidga elevernas vyer. Frågan är dock när eleverna menas ska ge sig in på ”djupare vatten” om de har inympats med en strävan efter det lättillgängliga under hela sin skoltid?

Read Full Post »