Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spel’

Spenderade helgen (efter Dreamhackbesöket) med att bevista Sveroks (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund) riksmöte som i år ägde rum i Linköping, något jag inte gjort sedan 2003 i Örebro. Sverok är och har länge varit den organisation som samlar flest ungdomar som medlemmar. En rolig kommentar från Jubileumsfesten på lördagen (Sverok fyller 20 år) kontrasterar så tydligt mot de nyhetsartiklar jag ser idag.

Orvar Säfström, som var toastmaster, nämnde anekdoten att han var lite utstickande i gruppen när han på ett föräldramöte meddelade att ”[han] äntligen har fått [sin] son att börja spela WoW” (World of Warcraft). Han berättade även under middagen om hur han höll tårtkalas för den första av sonens klasskamrater som nådde level 60 i samma spel. Han är kort sagt en förälder som engagerar sig i barnens spelande och ser det som en nog så givande hobby som något annat de kunde syssla med.

Kontrasten är artiklarna i SvD om hur farligt det är att spela onlinespel. Hur barn och ungdomar kan glömma såväl mat som sömn för att sitta och spela hela helgen. Förutom att jag vet med mig att jag vid många tillfällen har uppvisat exakt samma beteende även med fängslande skönlitteratur när jag var lite yngre, så är det ju fascinerande att se lite till fakta om området, detta för att bedömma vilken bild av spelandet som är mest rättvisande.

Det Dreamhack som jag på fredagen var på är alltså ett arrangemang som samlar 10 000-11 000 ungdomar med datorer, allt för att sitta och spela under en helhelg. Nämnas kan att arrangemanget är helt alkoholfritt och att jag aldrig hört talas om att det har varit några problem med folk som bryter mot det förbudet. Det är helt enkelt självklart att man är nykter under den helgen, till skillnad mot hur det ser ut i de flesta andra sammanhang där många unga samlas.

En undersökning som presenterades under helgen visar även att datorspelande med marginal slår fotboll och ishockey sammantaget vad gäller popularitet, detta samtidigt som datorspelare sportar mer än genomsnittet i befolkningen. Ändå så är det självklart att media i samband med de gånger som något negativt har hänt i samband med datorspelande går till Game Over eller liknande för dystra kommentarer. Jag kan inte komma ihåg senast som tidningar skrev om att föräldrar måste vara försiktiga med barnens fotbollsspelande, detta trots att det är en sysselsättning som leder till en hel del skador.

Man ska heller inte glömma att barn och ungdomar inte sitter för sig själva när de spelar sådant som World of Warcraft eller Counter-Strike. De är sociala spel, där gruppgemenskapen och umgänget med sina vänner under spelets gång är en av de viktigaste komponenterna som gör dem så populära.

Det som glädjande nog är självklart idag är att det även publiceras kortare artiklar som förklarar att det faktiskt inte är så farligt det där som barnen håller på med. De drunknar ju dock gärna i de större artiklarna om just hur farligt det är.

Addendum: Det är inte för intet som informationen om att Fair Play hade gått i graven bemöttes med jubel från de jubileumsfirande Sverokarna. Det är en organisation som mer än någon annan har representerat den osakliga upprördheten kring datorspel. Anledningen till Fair Plays plötsliga bortgång är att organisationen finansierades av Carnegie.

Read Full Post »

Deltog under dagen i en debatt på Dreamhack tillsammans med representanter för de andra ungdomsförbunden (inkl. Ung Pirat). Som man kan gissa när det äger rum på Dreamhack så handlade det om kulturfrågor i relation till datorer, internet och spel. Ipred-frågan blev givetvis diskuterad, eller diskuterad och diskuterad, vi var ju alla överens i sak och i argument.

Moderatorn, Petra Wangler (programledare, SVT) reagerade på att hon inte kunde komma ihåg något tillfälle tidigare när hon har sett politiker från hela spektrat stå och en efter en helt hålla med varandra. Kan kanske ge en hint om att det inte är någon liten nischgrupp som ställer sig kritisk till Ipred-förslaget.

Blev givetvis en hel del debatt i frågor där enigheten inte direkt var lite enorm. När det handlade om ifall staten ska gå in med riktat stöd mot spelbranschen så blev blockgränsen mycket tydlig, där jag tillsammans med allianskollegor försvarade en fungerande marknad från att behöva fördärvas av politikers klåfingriga händer. Vi kanske inte var riktigt så poetiska i vår argumentation dock 🙂

Efter själva debatten så hade jag någon timma att spendera, vilket gav mig en möjlighet att gå runt och se alla utställare och aktiviteter som ägde rum på området. Det blir tydligt vilken stark ställning Sverige har på dataspelsområdet när man märker vad utställarna väljer att presentera i samband med detta. Kanske inte är en bransch som behöver exportstöd direkt… Fick då även möjlighet att diskutera gymnasieutredningens förslag med representanten från Ljud & Bildskolan. Det var givande att höra perspektiv på den från en skola som är så nischad och inte riktigt passar in i de mallar som utredningen föreslår. Jag blev mycket imponerad av de exempelspel och -miljöer som deras elever hade skapat tidigare och under det dygn de spenderat på Dreamhack.

(Och, ja, jag ber om ursäkt för den extremt dåliga rubriken. Kunde inte komma på något bättre sätt att översätta Dreamhack. Någon som har en lämplig latinsk form för ”hack”?)

Read Full Post »

Det finns ju alltid en spänning mellan en mer smal kultur och den mer folkliga kulturen. Båda två fyller ju en roll, där den mer smala ofta kan förmedla och behandla ämnen på ett djupare och mer (för mottagaren) krävande plan, medan den folkliga kulturen oftast i högre grad syftar till ren underhållning som sitt främsta mål. Det finns ju dock ingen klar linje att dra mellan de två. En del försöker dra linjen mellan olika medium, eller olika stilar. Jag vill nog hävda att kultur kan vara både folklig och djup eller smal och ytlig, och att skillnaden ofta ligger i betraktarens öga. I vissa fall kan detta var uppenbart, och ibland svårt eller kanske fel att försöka placera den.

Filmmediet som ju ursprungligen av många sågs som endast en ytlig och folklig underhållning, vars enda kulturella påverkan var att den hotade teatern, accepteras numera nog av de flesta som ett medium vilket kan användas både för publikfriande underhållningsverk och djupsinniga eller konstnärliga verk med ett budskap, och allt där emellan. Mediet är alltså inte detsamma som innehållet.

En intressant fråga som jag tänkte ställa i detta inlägg är dock i vilken mån sådana fenomen som tv- och datorspel kan anses vara ”kultur”, och i vilken mån det kan vara rimligt att skilja även det mediet från dess innehåll. Vi har nu en rätt stor mängd människor som har vuxit upp med spel i olika former som en lika naturlig och självklar del av underhållningskonsumtionen som filmer, eller för den delen böcker som ju av många knappt konsumeras alls. Jag vet inte om mitt resonemang är sammanhängande eller innehåller något av värde, detta inlägg är mer en sammanfattning av tankar än ett försök att presentera någon färdig, genomtänkt sanning.

När man träffar jämnåriga eller även personer som har ett par år på en själv, så är det ofta lika självklart att man kan relatera till varandra och hitta en gemensam grund i spelen man har spelat som i filmer man har sett eller böcker man har läst. I ärlighetens namn så gäller detta till större del killar än tjejer, även om det långsamt sker en förändring här. Spelens värld är, precis som ofta filmernas, en ganska könsuppdelad sådan.

Även om många spel är ganska tomma på innehållsfronten så finns det samtidigt gott om exempel på berättelser med minnesvärda karaktärer och händelser. Berättelserna om de äventyr som genomlevs av Gordon Freeman, Cloud Strife, Guybrush Threepwood, Solid Snake eller någon av de alla icke namngivna, men minnesvärda, karaktärerna från diverse spel är en självklar och internaliserad del av mångas referensramar (även om man inte alltid kommer ihåg vad det var hjälten hette). Ofta i mycket högre grad än vad klassiska gestalter som t.ex. Odysseus eller Lancelot är.

Detta skapar ju två frågeställningar. Dels om spel i olika former ska ses som en kulturyttring i sin egen rätt, och dels i vilken mån man kan skilja medium från innehåll och skapa ett innehåll som är djupare än vad förväntningarna ofta är på spel att ha.

Vad gäller den första frågan finns det väl tre grundläggande sätt att svara. Antingen ser man det som en självklarhet att spel är en modern kulturyttring, just genom den roll de faktiskt har och sitt potential att förmedla en berättelse, på samma sätt som litteratur. Annars kan man neka spelen status som kultur, med hänvisning till att de är rent kommersiella produkter, skapade endast för att sälja och underhålla för stunden. Och den tredje vinkeln på det hela är väl att lämna frågan rätt öppen, menandes att spel kan vara både kultur eller tom underhållning beroende på vad man gör med dem. Jag är nog av den tredje skolan. Mycket modern kultur finner sina ramar inom spelens värld, men det produceras även mycket spel som inte har något mer egentligt innehåll än den tillfälliga underhållningen, och jag har svårt att kalla dessa senare för kultur.

Som svar emot den första gruppen av personer (de som anser att spel alltid är en kulturform) så vill jag nog invända att hävdandet av att många men verkligen inte alla spel bör kallas kultur är att likställa med att man svårligen kan kalla instruktionsböcker och manualer för kultur, även om de förmedlas i samma yttre medium som skönlitteratur m.m. Den andra gruppen har en för mig främmande syn där man skiljer på det kommersiella och det kulturella. Kultur är ofta, men behöver verkligen inte, och bör ibland inte, vara kommersiell.

Vad gäller den andra frågan, om innehållet i spel kan vara något mer än den ram av tillfällig underhållning som de lever inom, så är den mer intressant. Det är svårt att neka ett spel som t.ex. Half-Life titel som kultur utifall man anser att filmer och skönlitteratur faller därinom. Det är ett verk som inom de ramar som mediet sätter upp och med de immersiva och interaktiva möjligheter som det skapar, lyckas förtälja en berättelse mycket väl och engagerande. Likaså kan nämnas många äventyrsspel (jag syftar då på t.ex. Lucasarts gamla klassiker) och rollspel som lyckas skapa en intressant berättelse, även om det ofta är en rätt lättsam sådan.

Å andra sidan så har jag svårt att sträcka mig till att kalla många av de mer dussinartade, eller enklare, spel som produceras, för kultur i någon djupare bemärkelse. De är en del av vår kultur givetvis, men en åtskillnad mellan detta och att i sig vara kultur måste nog kunna göras.

Det jag anser missas ofta både från utvecklare och kritiker av spel är att de är ett medium för sig, med andra ramar och andra möjligheter än många klassiska medium. En hög grad av interaktivitet är inte bara möjlig utan även en förutsättning för detta medium, och det innebär att innehållet måste vara av en annan art än vad som passar ett klassiskt, mer enkelriktat, medium. På samma sätt som det är svårt att översätta en bra bok till en bra film så är det än svårare att översätta mellan ett interaktiv medium som spel och ett klassiskt icke-interaktivt medium. Som mest får man nog nöja sig med att överföra världen och känslan från det ena till det andra om man vill att båda produkterna ska bli bra.

Vi är nog än så länge endast i början av processen att finna hur spelet som medium kan användas för att skapa något med större kulturellt värde än endast som en rent tillfällig underhållning. De bästa resultaten har kommit när man inte har försökt mäta sig med andra former av berättande utan endast försökt skapa något bra utifrån mediets egna förutsättningar. På samma sätt som en god roman kan ge underhållning för stunden men samtidigt lämna en med en känsla av att man har fått ut något mer, och har upplevt en berättelse som man kommer minnas, så bör spelet som medium kunna ge både underhållning för stunden och samtidigt förmedla både berättelser som stannar med en samt en djupare reflektion kring olika ämnen. Filmen behövde en tid på sig för att hitta sin roll och sina uttryck, och då var den ändå ett medium mer näraliggande tidigare (teater) än vad spelen är till något annat kulturuttryck.

Det är helt klart så att många som skapar spel försöker finna sätt att förmedla en gripande berättelse eller att problematisera frågeställningar. Samtidigt så tror jag att nog att det kan vara aningen för smalt tänkt att låsa in spelen i de snäva ramar av mer linjärt och berättande slag som binder den klassiska berättande kulturen, så som mina resonemang hitintills har gjort. Frågan är om inte många spel bättre jämförs i sin kulturella roll med musik och målningar, kultur som inte nödvändigtvis förmedlar något berättelse eller direkt budskap, men som utan tvekan kan vara givande på ett annat plan. Kanske kan många spel till sin karaktär mer liknas vid de improvisatoriska musikslag, med ändå givna ramar, som finns i diverse former? Det som dock är tveklöst är att spelen idag, och framöver, bidrar till en viktig del i den kulturella kontext som är vår samtid.

Read Full Post »